Kate, Michael och Emma är enligt en profetia De Utvalda Barnen – men riktigt
vad de Valts Ut till vet vi ännu inte riktigt. Inte de själva heller, förstås.
Förutom en prolog där barnen som mycket små med sina föräldrars medverkan förs
bort i en bil till en skyddad plats så möter vi barnen när de är 10, 11 och 14
och bor på Edgar Allan Poes hem för hopplösa och oförbätterliga föräldralösa
barn. Bara titeln på hemmet säger ju allt, och barnen för mycket riktigt en eländig tillvaro.
Föreståndarinnan har precis kallat in syskonen till kontoret där de ska träffa
fru Lovestock som eventuellt vill adoptera tre barn (hon avskyr halvmesyrer och
varför adoptera ett barn när man lika gärna kan ta tre?). Detta är sista
chansen för syskonen – vill inte fru Lovestock har dem så har föreståndarinnan
hotat med att skicka dem till ett ännu värre barnhem (hur nu det kan finnas).
Tyvärr har fru Lovestock en stor passion i livet: svanar. Hon har svanar i
trädgården, svanar som statyer, en svanformad pool och en svanformad säng (jag tror till och med att soffan är utformad som en svan) (för övrigt tar hennes man semester på egen hand en gång om året. Då åker han och skjuter svanar). Och
hon bär givetvis en hatt som är utformad som ett svanhuvud. Lillasyster Emma ser hatten, och
sen är det kört. Boken igenom utmärker sig nämligen Emma genom mycket fräna kommentarer. Att fru Lovestock ska adoptera syskonen kommer inte längre på
fråga och nu ska de alltså skickas till ett nytt och värre barnhem.
Doktor Pym bor uppe i bergen långt bort från allting. Det är till honom barnen nu ska. Men faktiskt driver inte han något ”läskigaste barnhemmet” – däremot är hans hus fullt av hemligheter. Och nu tar berättelsen fart. Ska de tre barnen få reda på att de är De Utvalda Barnen och göra något åt det har de förstås många farligheter och fiender framför sig. I den här första boken är det bland annat en gruvligt elak häxa som ser ut som en vacker flicka, samt en hel del andra monster som finns under jorden.
Det är rejäl fantasy med magi, dvärgar och så småningom
alver, och speciellt dvärgarna är väldigt roliga att läsa om (de är minst sagt
rättframma, och säger sig dessutom avsky alver som är tramsiga och bara vill
sitta framför spegeln hela dagarna). Spännande, men framför allt är det en rolig bok! Massor
av minnesvärda karaktärer – fru ”Svantokig” Lovestock är bara den första i
raden.
Det som kan ställa till det är att det också blandas in resande i tiden. Barnen hoppar så småningom fram och tillbaka i tiden och vi får brottas med sånt som det som hänt, det som kanske kunde ha hänt, parallella framtider, ursprungligt förflutet och egentligt förflutet. Det blir besvärligt om man ska försöka att förstå vad som händer och jag tror att barnen kan ha svårt med det här. Men om man släpper alla försök att förstå tidsresandet i alla detaljer så hänger man med i handlingen i stort i alla fall. Det är lite så jag hoppas att barnen gör: "tidsresorna är besvärliga men jag struntar i det för jag fattar att häxan blir besegrad på slutet ändå" liksom.
För vem? En ganska tjock bok. Rolig och spännande men tidsresorna kan ställa till det. Barnen får nog vara 11 år och uppåt. (och uppåt uppåt ända till vuxen ålder. Åtminstone hade jag som vuxen stor behållning av boken och speciellt humorn i den)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar