Den första boken om Millan, Millans äventyr, kom 2005 och sedan följde Mera Millan och Modiga Millan åren därefter. Milena Bergquist berättade om sin egen barndom i först Fagersta och sedan Katrineholm. Jag läste Millans äventyr högt för barnen, och vi tyckte mycket om den alla tre (jag har inte läst bok 2 och 3). Det är perfekta vardagsäventyr, spännande och roligt och pinsamt, men hela tiden sånt som barnen själva kan känna igen sig i. 60-talsmiljön och bilderna gjorde det lite annorlunda, men de passade.
Nu har det gått ett par år, och nu har en fjärde bok om Millan kommit: Millan och slottets hemlighet. Den är helt OK, och passar som högläsningsbok även den, men den är faktiskt inte alls lika bra som Millans äventyr.
Millan har nu hunnit bli 9 år, och detta handlar om en semesterresa hon och hennes familj gör på sommarlovet. De åker bil ner till Frankrike där de bor i ett slott (som gjorts om till hotell) under en månad. Vi får läsa om resan ner och så får vi läsa om slottsvistelsen. Millan får rida på hästar på slottet, hon och systern leker med en liten fransk pojke, de upptäcker ett människoben under en gran i parken och de upptäcker hemliga rum under slottet, rum som tyskarna använt när de under andra världskriget ockuperat Frankrike och slottet.
Det som var så charmigt och bra med Millans äventyr var mycket igenkännandet, vardagsdramatiken, och det har förlorats här. Förvisso är det som händer fortfarande skildrat från Millans 9-årsperspektiv, och det är roligt med roliga detaljer, men det har mer blivit ett försök till äventyrsberättelse ("slottets hemlighet"). Och så är det ganska mycket berättande om de där hästarna - det blir lite för mycket för det tillför egentligen inte handlingen något. Grejen är att det bara finns stora hästar i stallet, så först får inte Millan rida på dem för att hon är för liten. Men hon börjar hänga i stallet i alla fall och till sist får hon rida på hästarna ändå, efter att ha engagerat sig i en häst när den är sjuk. Det känns som att halva boken handlar om de här hästarna, och det är liksom inte en hästbok.
Och så är det fortfarande 60-tals-miljö. Men nu blir det mindre bra eftersom det är så mycket som är annorlunda från nu. Jag som vuxen minns alla de här detaljerna, och roas av t ex det här växlandet mellan olika valutor man tvingades till vid bilsemestrar i Europa, de enarmade banditerna på båtarna, det att pappa rökte i bilen (fast då, när jag var liten, var det en pina). Men för barnen är det nytt och främmande. Och det här att andra världskriget ligger så nära i tiden att det fortfarande kastar en skugga över folk - det är förvisso intressant att läsa om men jag vet inte om barnen uppfattar det, eller förstår det (t ex den holländske affärsinnehavaren som först går ut ur affären när Millans pappa pratar tyska med honom, men sen kommer tillbaka när de ropar att de är svenskar).
Helt ärligt så känns det inte så äkta längre. Det som gör Millans äventyr så bra är bland annat detta att det känns självupplevt, och att andra barn också skulle kunna vara med om samma sak. Men nu i den här boken känns det som ett avlägset semesterminne, som dessutom är ordentligt utbroderat. Ja, det fanns hästar på slottet och Millan längtade efter att rida, och ja, hon hängde i stallet. Men att hon verkligen fick ta ridlektioner på de stora hästarna efter en "hjälteinsats" i stallet känns inte trovärdigt? Ja, de hittade ett ben i parken. Men det var nog inte ett människoben? Ja, det fanns en tunnel från slottets källare ner till grindstugan. Men det grenade nog inte ut sig ett tunnelsystem med kvarglömda förhörsrum från tyskarnas tid, ett tunnelsystem som ingen upptäckt på 20 år förrän Millan och hennes kompis kommer?
Givetvis får man hitta på vad man vill i en bok!! Men just när det gäller Millan så vill jag liksom ha det självupplevt, äkta och trovärdigt, och inte ett sommarlovsäventyr à la Fem-böckerna i ett franskt slott.
För vem? 9-12 om barn läser boken själva, 7-12 om man läser högt för barn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar