I morgon när kriget kom

I morgon när kriget kom av John Marsden

Jonas bad om ett utlåtande på I morgon när kriget kom, så här är det:

Det var länge sen jag läste den här boken, så länge sen att jag först inte hittade vad jag skrivit om den. Jag mindes bara att jag gillade handlingen och boken i stort men att jag ändå hade irriterat mig på något i den och inte velat läsa resten av böckerna i serien. Eftersom jag inte hittade mitt utlåtande så tänkte jag läsa om den, och läste de två första kapitlen och irriterade mig lite på det enormt utdragna beskrivandet av vilka som skulle väljas ut till vildmarkscampandet, och hur deras föräldrar övertalades en efter en i telefon, och vilket transportmedel som skulle väljas. Men kom igen! tänkte jag, för jag ville att de delarna jag hade tyckt var bra skulle komma igång (de när de återvänder till civilisationen och upptäcker att alla är försvunna).

Men så hittade jag ändå mitt gamla utlåtande. Jag läste boken 2006, och skrev då in allt i en en slags läsdagbok, och ja! där hittade jag vad jag sökte. Och minsann så var det exakt det här omständiga beskrivandet jag hade stört mig på då också.
Jag vet, jag vet: man får inte tycka illa om den här boken. Den beskrivs överallt som så bra, och så spännande och så otäck och som en så bra beskrivning av ungdomar under press och hur modiga vi kan vara i krissituationer och så vidare och så vidare. Men i mitt stilla sinne undrar jag ändå över hur alla dessa högstadiebarn som ska läsa den här faktiskt orkar ta sig igenom alla dessa långa beskrivningar av allt möjligt och omöjligt. (och när jag läst runt lite på bloggar så ser jag att det är en hel del som klagat över att ”det var lite segt i början på boken”)

Så här skrev jag då 2006:

Storyn är att sju ungdomar i Australien ger sig ut på vandringshajk lite som de i Fem-böckerna. De tar sig till ett otillgängligt ställe som kallas Helvetet och lever vildmarksliv ett par dagar. När de kommer tillbaka hem är ingenting som det ska. ”Fienden” har anfallit landet under en slags marknadsdag när de flesta har varit lediga och i stan. Så när ungdomarna kommer till sina hus finns ingen där. Det visar sig att alla familjer och alla andra de känner har blivit tillfångatagna av fienden. Ungdomarna drar sig tillbaka till Helvetet och beslutar sig för att inte bara gömma sig utan vill försöka kämpa mot fienden så gott de kan och också försöka befria sina familjer.

Jag läste den här direkt efter Breven inifrån som jag älskade men jag blev besviken på den här. Den är alldeles för pratig och omständig. Det som ska berättas försvinner i en strid ström av tröttsamma beskrivningar av campingförberedelser, föräldraövertalningar, packningslistor, detaljerade planer för vakthållning etc. Och när de återkommer till civilisationen och upptäcker katastrofen ska alla husen besökas och på sju olika vis konstateras vara övergivna, alla anförvanter ska konstateras vara borta och troligen tillfångatagna, man ska diskutera sida upp och sida ner om fienden verkligen menar allvar.
På baksidan av boken står att de drar sig undan i vildmarken och för gerillakrig – men det känns som en väldigt vuxen synvinkel. I själva verket är det mer av en ”vi vet inte vad vi ska göra så vi sticker tillbaka till Helvetet och diskuterar hur vi ska överleva och vem som ska bestämma i så fall” plan. Tanken är väl lite att boken ska handla om vem som tar ledarskap i en krissituation (typ Flugornas herre) men blir mest en massa ältande (”har du märkt att det känns som om Homer bestämmer nu?) Och så får vi ännu fler långa, långa skildringar av hur de äter och vad de äter och hur länge var och en sover och hur de tar sig fram: med cykel, eller med bil, och vem i så fall som kör bilen och hur det känns för de andra att hon kör bilen. Och mitt i alltihopa blir ungdomarna banne mig kära i varandra, vilket också detaljerat ska redogöras för och ältas. Visst, det är klart att ungdomar blir kära, men det känns som att de ändå har en hel del annat att tänka på och inte borde ha energi nog till att älta kärleksproblem mitt i alltihop.

Så, återger man handlingen i korthet så är det spännande och tänkvärt. Men för att vara en ungdomsbok tycker jag det är alltför långa och onödigt detaljerade beskrivningar av saker som egentligen inte för handlingen framåt.