Den här boken skrev Neil Gaiman till den brittiska
världsbokdagen. Den är mindre än hundra sidor lång och ska inte saluföras som någon djup, lång
spännande fantasyberättelse även om framsidan antyder det, utan som en kort,
lättläst rolig story om asagudarna.
Odd är en 12-årig pojke som lever på vikingatiden. Hans pappa var viking – men som det står här så är viking inget heltidsjobb för någon, utan något som männen gör på sommarhalvåret för att ha kul, få lite omväxling, och få tag på varor som annars inte finns i byn. Om kvinnorna någonsin får lite kul och omväxling får vi inte veta. Det kanske är omväxling nog när de får hem de där ovanliga varorna? (Tjoho! Salt! Åh vad mitt liv är spännande!) Odds pappa var annars en skicklig timmerman och snickare. Men för två år sen dog pappan. Inte ärofyllt, nej, utan när han försökte rädda en av vikingarnas ponnyer från att drunkna. Nu bor Odd med sin mamma hos en ny man, som är elak för det mesta.
Odd har det jobbigt, för han har ett ben som brutits och inte läkt ordentligt så han haltar och har ont och alla retar honom och är elaka. Så en natt så tröttnar han och rymmer. Det är fortfarande vinter, fast det är långt in i mars och våren borde ha kommit för länge sen. Han haltar iväg i djupsnön långt in i skogen, till sin fars gamla timmerkoja där han kryper in och somnar gott.
Nästa morgon vaknar han av att någon krafsar på dörren. Det är en räv, som inte bär sig åt som rävar ska. Den vill nämligen tydligt att Odd ska följa efter den. Så det gör han, och hittar en stor björn som sitter fast med tassen i ett träd. Ovanför dem flyger också en örn som inte verkar vilja ge sig av. När Odd lyckats rädda björnen, och de tre djuren utan att anfalla Odd stannar i stugan över natten så förstår vi att det inte är vanliga djur. De pratar, nämligen (när de tror att Odd sover). Eller rättare sagt så grälar de. De har hamnat i världens knipa, och allt är rävens fel.
Vad vi har här är Tor, Loke och Oden, som blivit förvandlade till djur av en frostjättarna. Odd ska (liten kille med trasigt ben...) hjälpa dem att rädda Asgård från en frostjättar.
Den här boken är mer rolig än spännande. Väldigt kort – när jag hade kommit till sisådär s. 35 så började jag undra hur Odd skulle lyckas lösa problemet med frostjättarna innan den korta boken tagit slut, när han inte ens hade hunnit mer än rymma hemifrån, liksom. Det blir lite rumphugget, faktiskt, (SPOILERVARNING) när det visar sig att den frostjättsinvasion man väntade sig att läsa om bestod av en enda frostjätte som lurat av Tor hammaren och skickat ut Tor, Loke och Oden förvandlade till djur till Midgård. Och denna enda stackars jätte stod nu och vaktade utanför Asgårds murar och ville inte gå hem för det verkade inte som om resten av frostjättarna brydde sig särskilt mycket om vad han hade gjort. Det enda Odd behöver göra är att prata lite med honom (gå nu hem med dig, det är ju egentligen det du vill?) så går han hem till Jotunheim igen.
Men alltså rätt smårolig – det Neil G har fångat är det lite burleska i gudasagorna, den rätt råa humorn och gnabbandet mellan gudarna som jag gillar. Tor och Loke hackar alltid på varandra, liksom med glimten i ögat. De är så mänskliga, de där asarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar