Det är andra gången jag läser den här boken, eftersom jag har den nu i en bokcirkelgrupp för femmor. Första gången jag läste den för ett par år sedan, så blev jag arg. Jag blir lika arg den här gången jag läser, och det är en bra bok att ha i en bokcirkel så att barnen får diskutera vad som händer. Vem är det som gör fel? Barnen? Eller föräldrarna? Eller de vuxna i barnens värld??
Vad är det då som gör mig så arg när jag läser?
Siri har börjat femman, och kommunen har stängt fritidsklubben i besparingssyfte så hon får gå hem till lägenheten och vara ensam där när skolan har slutat. Och hon får vara ensam länge - hennes föräldrar verkar att enbart leva för arbetet. De jobbar länge, reser mycket och långt bort, och när de så äntligen kommer hem så sitter de gärna med varsin laptop och mailar vidare.
Det är jobbigt att vara ensam många timmar. Siri har egentligen alltid gillat att vara för sig själv, men nu blir det för mycket. Så hon börjar vara med Linn och Leo som går i hennes klass och faktiskt bor i samma hus fast de aldrig har varit med varandra förut. Och nu upptäcker de att de trivs tillsammans. Leo har svårt för att sitta still, och nu när han som vanligt är stökig i klassrummet så försvarar Linn och Siri honom när läraren Maggan antingen skäller på honom eller försöker ignorera honom. När det sedan blir matkrig i matsalen så blir Leo oskyldigt anklagad för att vara den som började, och också den som kastade mat på Maggan. Rektor kallas in och tar parti för Maggan, trots att eleverna vittnar om att det var en annan elev än Leo som var skyldig.
Kadefors är så skicklig när hon skriver, för hon undviker att lägga vuxet perspektiv på skeendet. Vi får läsa om hur barnen resonerar: Maggan är elak. Maggan var orättvis när hon anklagade Leo. Rektorn är dum i huvudet när hon ställer sig på Maggans sida fast hon vet att hon hade fel. Barnen i klassen skriver på en protestlista om att de inte vill ha Maggan kvar som lärare för hon är dum. Rektorn låter henne ändå vara kvar! Någon ser rektorn och Maggan sitta på en restaurang och skratta precis som om de vore kompisar!
Hur skapar då barnen rättvisa? Jo, genom att förstöra saker. De tycker att det är rätt att sno rektorns kavaj och färga den grön, att förstöra saker på hennes kontor, att rycka upp hennes brevlåda och byta ut mot någon annans brevlåda....och allt värre saker.
Förutom allt hämnd-förstörande så gör Siri, Linn och Leo oroväckande saker: de hänger på gallerian och leker loss i affärerna, de (eller Linn) snattar, de har hittat en trappa bakom ett kodlås där de kan hänga, de bryter sig in i fritidsbåtar i hamnen, de sitter gärna bredvid eller retar "fullisarna" i parken...
Och varför reagerar inte barnens föräldrar? De är inte där. Det är så jobbigt att läsa om det. Siris föräldrar jobbar jämt och är ofta borta även på kvällar och helger. (Det är rätt roligt - men beklämmande - att läsa om när de äntligen ska ha en kvalitetshelg med Siri och göra det hon vill men att det bara blir pannkaka av allt och att de med en suck av lättnad på söndagen får återvända till laptopen i stället.) Linns mamma har uppenbarligen stora problem med sig själv. Vi får inte exakt läsa hur men hon har en pojkvän från och till som Linn inte gillar, blir av med jobbet, är ofta borta många dagar i sträck då Linn och storasystern får klara sig själva. Leos föräldrar bryr sig tydligen bara om alla sina hundar som tar all fritid och alla helger då de tävlas.
Jag blir så arg. Först när jag läser blir jag arg på barnen. Men det är för att jag är vuxen och begriper att Maggan gör så gott hon kan. Hon har tydligen en jobbig situation hemma får man veta, och mår inte bra. Givetvis ska detta inte gå ut över barnen i skolan, men hon är ju inte mer än människa. Rektorn är hennes chef som stöttar henne i en svår situation. Och man kan inte bli av med jobbet för att barnen skriver en protestlista om att man ska bort.
Men sen övergår jag till att bli arg på alla vuxna i barnens närhet och framför allt föräldrarna. Varför märker de inte att barnen mår dåligt? Ja, de frågar tusen gånger om "hur det är" men orkar inte tränga igenom standardsvaret "bra". Hur kan Siris föräldrar ljuga så för Siri och säga att allt är bra när de i själva verket redan skilt sig och skaffat en övernattningslägenhet där de bor varannan vecka (de "reste" i själva verket inte så mycket utan var kvar i stan, men hade "tid för sig själva") - särskilt när Siri verkligen frågar (för hon har sett dem i stan och vet att de ljuger) om de har några hemligheter för henne. Hur kan Linn få gå i trasiga kläder och själv laga sin mat (när även storasystern försvunnit) under så lång tid (eftersom hennes mamma inte kommit hem på över 10 dagar) utan att någon annan vuxen i hennes närhet reagerar?
Och hur kan Kadefors skriva så bra så att jag fortfarande blir lika arg när jag läser som första gången jag läste boken?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar