Sjutton år och skitsnygg

Sjutton år och skitsnygg av Emma Granholm

Nu får jag äntligen, tack vare Emma Granholm, en titt in i hjärnan på den snyggaste killen på skolan. Och var det inte som jag trodde? Det som hörs där är ett ständigt mantra: jag-är-sjutton-år-och-skitsnygg-jag-är-sjutton-år-och-skitsnygg-jag-är-sjutton-år...
Nej,givetvis trodde jag inte att det var (är) så. Då, när det begav sig, så hade jag ingen uppfattning alls om vad som rörde sig i huvudena på skolans högdjur, de där snygga och populära. Jag var en av de grå, en av dem som man i den här boken inte ens orkar hälsa på eller ha koll på vad de heter, och de där Snygga var en annan art.

Nu är jag vuxen. Nu är jag vis. Nu vet jag att även Snygga kan vara trevliga. Man kan till och med vara vän med en som är Snygg!! För det jag som vis medelålders vet är att insidan är viktigast.

Men så läser jag då den här boken, och blir så väldigt kluven till den. Jag kastas tillbaka till skolan, till det som gäller när man är tonåring, och fattar att Emma Granholm skriver bra och smart just eftersom hon får mig att kastas tillbaka till tonåren. Men jag gillar det inte. Jag får myrkrypningar av obehag när det bara är yta, yta, hur ens utseende uppfattas av andra, när uppmärksamhet och vikten av att stå i centrum är viktigast.

Handlingen är att Felix, som är snyggast av alla (alla vet vem Felix är. Det är honom man skriver om på skoltoalettens väggar), kommer tillbaka från två veckors semester med sina föräldrar, och upptäcker att han liksom inte står i centrum längre. Blickarna vandrar inte till honom. Ingen lyssnar riktigt ordentligt på när han berättar om sin semester. Och det är han inte van vid. I stället har en ny kille, Zäta, hamnat i centrum. Han är snäppet snyggare och muskulösare än Felix, och dessutom lite mystisk av sig, vill inte avslöja var han bor eller hur gammal han är. Felix känner det som en tävling, att Zäta konkurrerar om tjejerna i Felix närhet, och också om Felix flickvän Alexa. Och så får vi läsa om hur Felix och Zäta genomför den äldsta av alla strider i djurvärlden, den när två hannar visar upp sig och den som vinner får honorna. En del djur slåss, en del djur sjunger, men de här två går balansgång uppe på ett hyreshus. Bland annat.

Ju mer Felix "strider" mot Zäta, desto mer kommer han till insikt om sig själv och hur han varit de senaste åren, sedan han "gjorde om sig till snygg och populär" i sexan. Att se Zäta är att se sig själv utifrån, och han förstår mer och mer att hans handlande fört konsekvenser med sig, att han kanske sårat folk i sin omgivning. (tänka sig, att någon kanske blivit ledsen när han sagt elaka saker till dem?!)
Men hela tiden handlar det om hur Felix positionerar sig mot andra, vilken uppmärksamhet han får. Jag blir fnoskig av att inte få veta något annat om honom. Vad gillar han egentligen att göra (förutom att träna så att kroppen ska vara vältränad och snygg) (och förutom att vara med Alexa, sin snygga flickvän)? Vad skrattar han åt? Läser han? Vilka filmer gillar han? Vad är han rädd för? Intressen utöver utseendet och att skaffa t-shirts som alla går i stilen "Stud", "Too sexy" etc?

Det tar över, den här frågan om det är det viktigaste att vara snygg. Visst, vi får läsa om vänskap också, men att vara snygg och få uppmärksamhet är ändå så viktigt att det är helt OK att "göra om sig" (som Felix gjorde när han gick om sexan, Alexa gjorde på höstterminen i sexan och Zäta gjorde när han bytte skola efter sjuan) och efter det bara lämna den man var eller de kompisar man hade bakom sig och inte hälsa på dem. Boken provocerar och sätter igång tankar. Men när jag läst klart den så är utropstecknet i slutet på boken (ska förstås inte berätta hur den slutar) att Ja! Ytan är viktigast! Att få uppmärksamhet är viktigast! Och jag vill bara skrika att Nej! Det finns mer!
Säkert meningen med boken att jag ska tänka så. Eller????

För vem? 13 och uppåt