En sån där vidrig bok där mamman dör

En sån där vidrig bok där mamman dör av Sonya Sones

Jag älskade verkligen Sones Vad mina vänner inte vet + Vad min flickvän inte vet och såg fram emot att läsa den här som nu ges ut på svenska även om Sones skrev den mellan Vad mina vänner inte vet och Vad min flickvän inte vet. Även En sån där vidrig...är skriven på vers.

Jag fullkomligt slukade den. Det blir ju så - ett kapitel är en vers på 1, max 1,5 sida och när man läser ska man bara läsa nästa sida innan man slutar, och så nästa....och så ska man bara kolla nästa sida...och rätt var det är så är man i mitten på boken fast man bara skulle kolla om det var samma känsla som i Vad mina vänner inte vet. Jo. Det är samma känsla - tonårsliv i koncentrat.

Nu, några timmar senare när, "hoppsan", boken plötsligt var slut så sitter jag med ett stort smajl på läpparna och är glad. För det är en feel-good-bok (vilket man ju inte tror när man läser titeln). Men vad är det då som gör att den är bra?

Egentligen, egentligen, så är det en ganska rejält förutsägbar tonårsroman. Redan när det börjar och Ruby sitter på planet på väg till L.A och sin svikar-pappa filmstjärnan och sörjer sin mamma (som alltså dött redan innan boken börjat) och längtar efter sin bästis Lizzie och sin pojkvän Ray - redan där anar man ju en hel del. Om förhållandet med pappan. Om förhållandet med Ray, och Lizzie. Och visst, det blir som jag trott, med allt faktiskt. Man kan nästan höra fiolerna stråka loss i bakgrunden.
Och egentligen, egentligen, så stör jag mig på den stereotypa Hollywoodskildringen. Den rika filmstjärnepappan (som Ruby nu ska bo hos efter att i 15 år bott med sin mamma och aldrig ens hört av sin pappa) som har ett lyxigt hus med alla bekvämligheter, som samlar på antika sportbilar, som bor granne med Cameron Diaz, som får skriva autografer var han än går, skolan där Ruby hamnar som är full av överjordiskt snygga ungdomar i dyra moderna kläder, namndroppandet av alla dessa kändisar som Ruby möter på snabbköpet, hemma hos pappan, på caféet (tänka sig att jag stod i kön bakom Brad Pitt, på riktigt liksom, tänka sig att Julia Roberts var hemma hos pappa på Halloweenfest). Det känns bara för mycket som en turistresa i kändis-Hollywood.

(och tänk vad en sån hade varit bortslösad på mig. Jag hade 1. inte förstått storheten i att möta Kändis Kändisson eller Filmstjärna Snyggvesson eftersom jag inte sett någon film med dem 2. inte känt igen dem förrän någon påpekade att det var just Cameron Diaz (förlåt men vem är det? Har jag missat något?))

Jaha. Om jag nu stör mig på miljön och tycker att boken är förutsägbar - varför kommer jag ändå att rekommendera den till varenda unge på högstadiet som frågar mig efter boktips?

Jo, det är just det här med prosapoesin. Sones ger ett så kristallklart koncentrat av det som händer - precis bara det som behövs. Dagen i ögonblicksformat. Ett mail. En fundering. En skildring av en vanlig morgon i klockslag (underbar...). En rast med Colette i skolan. En sidas återgivnng av de fruktlösa helgerna med pappan. Ett driv framåt, framåt. Bara en dikt till...
Dikterna var och en för sig är ju egentligen inget att ha - men tillsammans...! Nu har jag läst 319 sidor dikter - på mindre än en dag - och det känns som att jag läst en roman på 500 sidor eller så. Jag mår så bra.

För vem? 13 och uppåt (även vuxna!)