Karin bad om högläsningstips för sina barn som är lite äldre (11 och 13). Det här är en av de böcker jag lovade skriva om till henne - det kommer fler.
Chris Priestley har hittills skrivit tre såna här spökhistoriesamlingar - de andra två heter Spökhistorier från det svarta skeppet (läs här vad jag skrev om den) och Spökhistorier från den mörka tunneln (läs här vad jag skrev om den).
Edgar brukar på loven gå till sin onkel Montague, som bor bortom skogen i ett mörkt och dystert hus. Det är lite läskigt att gå genom skogen, och onkel Montague själv är ingen man blir särskilt lugnare av. Inte hans tjänare Franz heller, som Edgar aldrig någonsin har sett. Edgar får inte gå runt i sin onkels hus, utan bara gå direkt till hans arbetsrum. Och väl där brukar onkeln kalla på Franz som kommer med te och kakor. Men Franz stannar utanför dörren och Edgar har alltså inte ens sett hans händer som överräcker brickan. Man kan ju undra varför Edgar fortsätter med att gå till sin onkel när det är såpass obehagligt, det hela. Jo - det är så att onkeln är en mästare på att berätta historier. Allra mest spökhistorier. Som till exempel när boken börjar och Edgar kommenterar något om den mörka skogen han precis har gått igenom och de börjar prata om skogar och träd, vilket leder till att Onkel Montague berättar en historia om ett alldeles särskilt träd.
Och så får vi då läsa den första spökhistorien i boken: om en gammal, gammal alm som står utanför ett hus där en pojke flyttar in med sin familj. Redan första dagen undersöker familjen almen, tillsammans med sin hund. Hunden upptäcker något i en hålighet vid trädets botten som får den att skräckslaget yla och i panik rusa därifrån. I stammen på trädet står det märkligt nog inristat: Klättra inte! Givetvis kan inte pojken motstå detta, utan smyger sig senare tillbaka ensam till trädet, och klättrar...
I slutet på den här historien återvänder vi till Onkel Montague och Edgar i arbetsrummet. Samtalet leds vidare från träd till något föremål som finns i arbetsrummet, och så får Edgar höra en historia om just ett sånt föremål. Eller till och med just det föremålet som finns där i rummet, visar det sig. Vi leds på det här sättet vidare från spökhistoria till spökhistoria, och man kan inte sluta läsa eftersom man i slutet på varje kapitel liksom kastas mot nästa historia.
I sista kapitlet på boken får vi så slutligen höra historien som berättar om Onkel Montague själv, om hans hus, alla hans saker och hans hemlighet.
Det är mästerligt gjort. Jag tycker mycket om det här - dels för att spökhistorierna i sig är annorlunda (och otäcka!), dels för att ramberättelsen om onkeln i sitt dystra hus är så bra och listigt gjord.
För vem? 10-16 år
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar