Hungerspelen

Hungerspelen av Suzanne Collins

Jonas bad om ett utlåtande om Hungerspelen, så här är det:

Jag läste Hungerspelen när den kom 2008 och visste inte när jag läste den att det skulle bli en trilogi. Jag var väldigt frustrerad när jag la boken ifrån mig – för visst var själva hungerspelen avslutade, men det där vedervärdiga samhället i framtiden, Panem, fanns ju kvar utan någon större ljusning i sikte. Sen fick jag veta att det skulle komma två böcker till, och då blev jag förstås glad men fortfarande frustrerad för att jag fick vänta på dem. Fatta eld och Revolt infriade alla förväntningar när de kom. Jag har ännu inte sett filmen. Men så här skrev jag om boken då när jag läste den:

 Hungerspelen är en av de mest spännande böcker jag läst på mycket länge – jag var irriterad på omvärlden och min familj som kom med triviala synpunkter typ ”äta, sova” och annat oväsentligt. Måste ju veta hur det går!

 Den här boken ska absolut inte sättas i händerna på mindre än högstadiebarn för den är rå, otäck och blodig. Barn/tonåringar mördas och mördar varandra med plågsamt återgivna detaljer. Det är nästan så att man ser de äckliga såren framför sig och själv upplever lidandet – vilket förstås är tanken med den värsta dokusåpan av alla: Hungerspelen.

 I en mardrömslik framtid har diverse naturkatastrofer minskat befolkningen på jorden. I det forna USA bildades av de få överlevarna 13 distrikt och en huvudstad, Panem. Hela landet kallas också Panem och styrs hårt från huvudstaden. För sådär hundra år sen eller så gjorde distrikten uppror mot huvudstaden för att få mer makt och frihet – men upproret slogs brutalt ner. Ett distrikt, 13, utplånades helt. Nu regerar huvudstaden genom terror och skräck. Ingen ska ens våga tänka tanken uppror, och här är Hungerspelen den ultimata maktdemonstrationen: Vi gör vad vi vill och ni har inget att sätta emot. Alla i Panem är tvingade att under de veckor Hungerspelen pågår titta på dem. De går nämligen på TV – allt direktsänds typ ett maraton-Robinson.

Hungerspelen går ut på att två ungdomar från varje distrikt, en flicka och en pojke, lottas ut. Alla har en lott, men man kan köpa sig mer mat eller skydda familjemedlemmar genom att teckna sig för fler lotter och därmed löpa större risk att dras. I distrikt 12 dras en pojke, Peeta, och en ung flicka, Prim, fast hon bara hade en endaste lott. Det står inte hennes storasyster Katniss ut med, utan tar som frivillig Prims plats till Hungerspelen.

Katniss och Peeta får komma till huvudstaden och under några dagar ”förberedas”. Det är intervjuer och det är styling och det är tester – TV-tittarna ska liksom lära känna ungdomarna innan spelen sätter igång, för givetvis direktsänds även förberedelserna. Sedan stängs de 24 ungdomarna in i en arena (ingen vanlig arena, utan ett vidsträckt vildmarksområde). Ut kommer endast en segrare, den som är den enda överlevande.

Som sagt: det är ohyggligt spännande. Men det är också otäckt att läsa om Panem, framtidssamhället. Och när spelen slutar finns en vinnare – men det verkar inte som att det omgivande samhället är det minsta förändrat. Jag vill ha mer hopp om människorna där när jag lägger boken ifrån mig, men det får jag inte.