Till Vial - 8400 dagar kvar

Det här är syskonen Gladys och Keaton som ser ut på rymden genom fönstret på Otõsan. Otõsan är på väg till planeten Vial, och det är alltså 8400 dagar kvar innan de kommer fram. En svindlande lång tid - om 8400 dagar kommer Gladys att ha hunnit bli 37 år, och Keaton 29.

Så de lever sina liv ombord på Otõsan, som är ett gigantiskt rymdskepp. En centraldator styr dygnet ombord, berättar när det är dags att sova, att äta, sätter skeppets kurs, gör allt. Så Gladys och Keaton behöver mest bara vara. Leker de med andra barn, då? Är de med sina föräldrar? Nej! För de är ensamma på det där stora skeppet, och det är det som är det läskiga i det här. Egentligen borde det varit tusentals människor ombord, människor som lyckats med bedriften att skaffa de svåråtkomliga biljetterna som krävs för att komma med på skeppet som flyr från en undergångshotad planet mot möjligheten till ett nytt liv. Vad hände med alla dem? Och Gladys mamma var med från början av resan, Keaton är till och med född ombord på skeppet. Men hon är inte kvar nu. Vad hände med henne?

Vi får veta alltihop, genom återblickar till det som hände före Otõsan lyfte från jorden, och förstår mer och mer hur det var på skeppet efter det börjat sin resa. Vad som hände med mamma, varför de är ensamma. Inte bara det: ganska snart förstår vi att Gladys och Keaton inte är ensamma ombord, trots allt. Och det här: att Gladys upptäcker att datorn ganska länge har skrutit med att det "är 8400 dagar kvar till Vial" men att antalet dagar inte förändras...

Jag tyckte väldigt mycket om den här boken när jag läste, men blev lite dyster till mods av den. Ensamheten, hopplösheten, ödsligheten, alla förlorade drömmar och allt det som skulle bli men aldrig blev. Och så är det en hel del där det inte är helt glasklart vad som egentligen händer - jag tänker att det här skulle kunna vara en väldigt bra bokcirkelbok för barn som vill prata med varandra om det de läst.

Titel: Till Vial - 8400 dagar kvar
Författare: Henrik Ståhl
Utg år: 2019
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 10-13 år

Boet

Krypande och kvävande läskig på ett mer mardrömsaktigt sätt än vanliga skräckböcker. Jag gillar den här, och kommer att tipsa om den till de som vill ha läskiga böcker men inte spökläskiga utan annat.

Steves lillebror, som bara är en nyfödd bebis, är sjuk. Ingen förstår riktigt på vilket sätt mer än att det är fel på honom och det inte är säkert om han kommer att leva eller hur han i så fall kommer att leva. Föräldrarna är förstås väldigt oroliga och tillbringar mycket tid på sjukhuset med bebisen. Under tiden försöker Steve leva vidare och kämpar med sina mardrömmar som han alltid har haft. Det är faktiskt ganska mycket, helt förutom bebisens sjukdom, som är jobbigt i Steves liv, och ju längre vi läser desto mer förstår vi hur han har det.

Nu förändras drömmarna till att i stället handla om änglar som bor i en ljus grotta och pratar med Steve, tröstar honom och lovar att han kommer att få det bättre. De förstår hur han har det, och det de ska hjälpa honom med nu direkt är att göra en ny bebis till familjen och byta ut den gamla defekta mot den här nybyggda och perfekta istället. Det där låter som en helt möjlig dröm för den som är orolig för någon hen älskar - men den här drömmen blir mer och mer verklig, och snart förstår Steve att änglarna inte är änglar utan i stället getingarna som bygger ett bo på baksidan av huset familjen bor i.

Boet  i titeln är alltså just det getingboet, men det är inte bara getingarna som är oerhört skrämmande i den här boken. Jag får också rysningar av knivmannen som så ofta kör förbi i sin bil och vill vässa familjens knivar. Och av telefonsamtalen Steves lillasyster får i sin leksakstelefon, telefonsamtalen av "herr Ingen"... som ju visar sig vara helt verkliga telefonsamtal.

Jag ska inte spoila, men under läsningen trodde jag att boken skulle sluta på ett mer... eh, psykologiskt sätt. Och att det i så fall skulle vara riktigt otäckt och jobbigt att läsa. Nu slutade det inte så som jag trodde, utan mer lättköpt eller vad jag ska säga, och kanske blev jag lite besviken. Men kanske ändå att det här slutet mer passar barn och tonåringar, och att det jag tänkte mig hade varit alltför nattsvart. Svårt att diskutera vettigt här eftersom jag inte vill avslöja, men hade gärna pratat med någon annan som läst om vad de tycker. Det är en sådan där bok som gärna vill pratas om efter läsning, och jag kan tänka mig att den därför hade varit alldeles perfekt som bokcirkelbok/läsgruppsbok. Den är klassad som Hcg, dvs för ca 9-12-åringar, men jag kan nog tycka att den passar högstadieelever mer.

Titel: Boet
Författare: Kenneth Oppel
Illustrationer: Jon Klassen
Originaltitel: The Nest
Översättning: Kristoffer Leandoer
Utg år: 2016
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 11 - 15 år, se texten ovan

Gråt i halsen och skratt i ögonen - samtidigt

Nu tänker jag bli tjatig. Men det är så här att jag läser om Tonje och det hemliga brevet av Maria Parr för tredje gången (jag ska ha den i ytterligare en bokcirkel med elvaåringar i morgon) och den är fortfarande lika vansinnigt bra. Jag har skrivit om den förr (läs här) men det här budskapet måste kablas ut över hela världen gång på gång för jag tror helt ärligt att det här kan vara en av de bästa, roligaste och finaste barnböckerna som någonsins skrivits.
(och jag läser många barnböcker, jag)

Läs Den Här Boken!

Det är som en kombination av Astrid Lindgren och Selma Lagerlöf. Det passar som högläsning, egenläsning, bokcirkelbok och att läsas av vuxna. Det är så bra, så bra. Jag gråter ibland och skrattar ibland och fullständigt hisnar av det fantastiska språket. Det finns ett ställe i boken där jag gråter så att tårarna skvätter (nej, inte sorgligt men rörande) och nu börjar jag redan snyfta när jag halvvägs i boken är på väg dit.

Jag älskar den här. Över allt annat. Läs, läs, läs!!!

Och hon har skrivit en till, Våffelhjärtat, som också är fantastisk. Men den här är Mästerverket.

Kickflippar och farligheten (Drakhjärta 2)

Kickflippar & farligheten (Drakhjärta 2) av Anna Ehring

Läs här vad jag skrev om Drakhjärta 1 - Syltmackor & oturslivet och läs här vad jag skrev om Drakhjärta 3 - Den stora kärleksfebern.

Kickflippar & farligheten är minst lika bra som Syltmackor & oturslivet. Märkligt nog har den en allvarligare ton trots att den stora sorgen Nisse och hans familj har i den första boken har börjat gå över och bli vanligt liv. Här fokuseras mer på ungdomskultur, på hot och våld och att vara modig på så sätt att man står för det man själv tycker är rätt. Harry är kvar, förstås, och levererar fortfarande dräpande livsvisdomar. Och fortfarande är det fantastiskt bra om en 12-årings tankar och funderingar (Nisse fyller 12 precis i början på boken). Det här är böcker som alla i den åldern borde läsa - och alla som är i den åldern borde också ha en egen Harry. Någon som de kan berätta allt för och som kommer med kloka, avslappnade råd.

Nisses absoluta bästis, Tage, ska försvinna i väg en hel evighet. Hans mamma har träffat en kille som bor i Turkiet, och nu ska de åka dit och vara där i tre månader. Tre månader utan Tage!! Det står man knappt ut med. Ska Nisse hänga ensam på alla raster, då eller? Nisse och Tage har tillsammans med Saga och Rut ett band (som förstås får vila under den tiden Tage är borta). Saga och Rut är förvisso bra, men det funkar bara att vara med dem när de repar med bandet. I skolan kan man inte hänga med dem för de gör tjejgrejer. Så Nisse bävar för den evighetslånga tiden Tage ska vara borta.

Men redan första dagen utan Tage i skolan så börjar Nisse prata med Josef. Tuffe Josef som annars inte hänger med någon i skolan. Josef har nämligen sett att Nisse åker bräda (fast han är bara nybörjare än) och frågar om Nisse vill att han ska lära honom några tricks. Det vill Nisse och hänger på Josef ett par gånger. De har rätt kul, åker bräda och så. Men så kommer ett sms från Josef en dag där det står: ”Vi ska märka en kille i morgon/Josse”. Nisse frågar tillbaka vad Josef menar med "märka" och får till svar "spöa" med en glad smiley-gubbe efter. Nisse undrar hur man kan skicka en smiley när man ska spöa någon och frågar Josef "varför?" "För han är falsk, vi ses vid rampen klockan sju imorrn kväll/Josse" får han till svar.

Nisse ligger och stirrar i taket och hoppas att det snart ska komma ett sms där det står att Josef bara skojade eller nåt sånt. Men det gör det inte. Och Nisse skickar efter en stund ett svar till Josef att "jag gör inte sånt". "det är lugnt mannen, du behöver bara kolla på." får han till svar, men förtydligar själv "Jag vill inte vara med, ALDRIG! Hälsningar Nils Berg."

Det är här "farligheten" i bokens titel kommer in. För det som händer nu är att Josef och hans gäng vänder sig mot Nisse. Plötsligt är det i stället Nisse som är en falsk vän och han får meddelanden om att om han tjallar är han död. Han får också chattmeddelanden från Josefs gäng med otäcka hotelser. Nisse är så rädd så han vet inte vad han ska göra - han vågar knappt gå ut.

Vilken tur att han har Harry som håller sitt lugn i alla situationer och kommer med goda råd.

Det är skrämmande läsning, för det känns så äkta, så otäckt nära verkligheten. Så här lätt kan det säkert vara att hamna i fel gäng och fel situationer. Och så väldigt lätt det skulle kunna vara att tvingas med till "fel" sida också, och utföra handlingar som man sedan kommer att ångra för alltid - om man inte vågar säga nej.

För vem? 11 - 16 år

Syltmackor & oturslivet (Drakhjärta 1)

Syltmackor & oturslivet av Anna Ehring

Det här är en av mina absoluta favoritböcker att sätta i händerna på killar som vill ha lättlästa och roliga böcker som "inte handlar om påhittade saker". Givetvis är inte boken skriven för bara killar - men det är mest killar i 11-12-årsåldern som lånar Drakhjärta-böckerna här, och jag har hittills inte hört någon som inte gillar dem. Böcker som får killar i den åldern att så gärna vilja läsa fortsättningsdelar att de reserverar dem - ja såna böcker är värda sin vikt i guld. Det är också en bra bok att ha i bokcirklar för mellanstadiet, för här finns mycket att diskutera samtidigt som det är roligt och sorgligt att läsa.

Syltmackor & oturslivet följs av Kickflippar & farligheten (läs här vad jag skrev om den) och Den stora kärleksfebern (läs här vad jag skrev om den) (och i augusti kommer även Hemligheter).

Att bokserien heter "Drakhjärta" har absolut ingenting med fantasy att göra - nej, det här är 11-åringsverklighet och vardagsdramatik. Det är roligheter och livsvisdomar om vartannat - fast egentligen borde det vara så sorgligt så det är inte klokt. Nisse, som bor i Bagarmossen, är 11 år och hans mamma dog nyligen. Nisse och lillebror Nodi är nu ensamma med sin pappa är arbetslös och  förtvivlat försöker få ihop liv, ekonomi och sorg. Det borde vara så grått och eländigt – men blir övervägande fantastisk rolig läsning. Och det är dels den fina skildringen av familjens vardag, dels är det förstås Harry.

Harry är inte verklig på något sätt - han är en ödla som pratar (fast själv säger han att han är en drake, förstås). Och det är konstigt och fel, förstås. Men han pratar på ett sätt som Nisse och alla andra 11-åringar begriper och tar till sig. Han är rolig. Han är vis. Han är slapp och ouppfostrad och svär (det är inte någon Nalle Puh-ton typ vara snäll och det viktiga är att man har vänner och tillsammans är vi starka och liknande floskler). Och han lär Nisse hur man får ett drakhjärta för att man ska kunna stå ut med allt som är jobbigt eller otäckt här i livet. Dessutom är det han som får Nisse att förstå att även om man har problem så finns det glädjeämnen ändå. Man kan få lov att ha roligt fast ens mamma är död - och sen vara ledsen rätt var det är igen.

Vilken som helst av samtalen mellan Nisse och Harry är värda att återge men mitt favorit-typiska-Harry-parti är det när de diskuterar läxor, vad det är och varför man ska göra dem:

-Läxor, det är sånt man lär sig.
-Varför?
-Inte vet jag?
-Är det onödigt alltså?
-Nej, egentligen inte, man måste lära sig massa saker för att…
-För att?
-Annars får man inget jobb när man blir stor…
-Varför ska man ha ett jobb när man kan äta syltsmörgås och ligga i solen och fisa?
-Det funkar inte så när man är människa, tror jag.

Exakt. Fram för fler syltsmörgåsar i solsken tycker jag. Men det är inte bara Harry och Nisses samtal med honom som det är roligt att läsa om. Det är roligt att läsa om Nisse själv också, så på pricken beskrivet hur en 11-åring tänker, vill och gör. På ett ställe sitter Nisse och funderar över var gränsen går till att bli tonåring. Vaknar man bara upp en morgon och är omöjlig? Måste man bli som de där som hänger i högstadiets korridorer? När uppstår lusten att vilja smygröka? Måste man vilja det bara för att man blir tonåring? Och så vidare och så vidare tills Nisse vaknar upp ur sina funderingar och upptäcker att en hel SO-lektion har gått och han inte har en aning om vad läraren har sagt. Igen.

På något sätt gör det roliga och vardagsigenkänningen att det blir ännu mer gripande när pappan först bryter foten och blir sittande hjälplös i köket med två små barn, och när han så småningom åker fast för snatteri - allt blir så verkligt och så förfärligt hemskt. Tur att de har farmor som hjälper dem. Tur att Nodi är så busig och söt så att han kan få vem som helst att skratta. Tur att Harry levererar dräpande svavelosande livsvisdomar på löpande band. Tur att det finns syltmackor och tänk att oturslivet vänder så småningom.

För vem? 10 - 14 år

Tonje och det hemliga brevet

Tonje och det hemliga brevet av Maria Parr

Jag läste den här högt för barnen för ett par år sedan och läste om den igen nu eftersom jag har den i en bokcirkel för femmor. Då, när jag läste den för barnen, så vet jag att jag tyckte den var rolig, och att den har ett fantasiskt språk utmärkt för högläsning. Men det var jobbigt eftersom det ett par gånger blir så oerhört starkt, det som händer mellan Gunnvald och hans dotter, att jag började gråta. Det är jobbigt att börja gråta när man läser högt - barnen var för små för att förstå det jag läste på samma sätt som jag (även om de tillfullo uppskattade de roliga bitarna) och undrade vad det var med mig. Jag harklade mig, liksom, och försökte läsa vidare.

Nu, när jag läste om den så läste jag i ett svep, och jag började gråta igen. Flera gånger. Men nu kunde jag ge mig hän. Åh, att man kan skriva så bra om känslor! Och åh, vilken hisnande bra bok det här är! (och åh! att framsidan är så tråkig på den svenska upplagan...den norska är mycket finare har jag sett)

Men viktigt är att det inte är en sorglig bok. Det är en bok om en viljestark 9-årings liv, och om hennes vänskap med Gunnvald som är över 70, och så om förhållandet mellan Gunnvald och dennes vuxna dotter Heidi som inte träffat sin far på 30 år. Det är en bok så sprängfylld av liv så att det bara väller ut från sidorna. Språket är så kolossifialt bra. Jag är inte så duktig på att skriva om sånt med fina ord, men när jag läser det här så tänker jag på Astrid Lindgrens texter. Åt samma håll och lika bra men ändå eget och speciellt.
Och så passar det till högläsning, trots det jag skrev i början. Det är nämligen en lång rad episoder, som ändå hålls ihop av Gunnvald/Heidi-historien. Man får helt enkelt vara beredd på de gråtframkallande styckena (eller så är väl jag extra blödig, vad vet jag).
Det var likadant, fast tvärtom (eehh..) med Maria Parrs andra underbara, underbara bok: Våffelhjärtat som är skriven för något yngre barn och klassad som Hcf: den är perfekt till högläsning. Men här kommer det partier där man inte kan hålla sig för skratt - och då är det också knepigt att läsa högt.

Tonje bor i Glimmerdalen, i Norge. Dalen domineras av fjällen runtomkring och av Glimmerdalsälven. Och så domineras den av Tonje, 9 år. Det är hennes dal, mer eller mindre. Tonje är det enda barnet som bor i Glimmerdalen och sen är det vuxna i olika storlekar. Gunnvald är viktigast - han bor på granngården till Tonjes, på andra sidan älven. Han är över 70, är väldigt stor med rufsigt hår, ögonbryn som ser ut som tandborstar och stora händer. Han ser ut som en troll men är en överdängare på att spela fiol. Och på att göra rattkälkar, som Tonje ska testköra.
Och så har vi Tonjes föräldrar, förstås, och hennes fastrar, och nyfikna Sally, och så Klaus Hagen som äger Hagens hälsocamping lite längre ner i dalen. Klaus Hagen avskyr barn. Alldeles särskilt avskyr han Tonje (som han genomgående kallar Trulte). Folk kommer till hans camping för att få lugn och ro, och där är inte tillåtet att ha barn med sig. Speciellt Tonje är inte tillåten att komma till campingen. Men eftersom det är Hennes Dal så kommer hon ihop sig med Klaus en hel del.

Ja, och så får man läsa episoder från Tonjes liv, med Gunnvald, med (mot) Klaus. Och så får Gunnvald det där hemliga brevet som triggar igång en kedja händelser där så småningom hans dotter Heidi kommer till dalen. Det blir inte helt....okomplicerat.

Det här är nog en av de bästa barnböcker jag har läst. Den, och Våffelhjärtat. Skulle någon vilja vara så snäll och övertala Maria Parr till att skriva fler böcker? Eller ge henne något litet nobelpris eller så?

För vem? 9-15

Nyckelbarnen

Nyckelbarnen av Sara Kadefors

Det är andra gången jag läser den här boken, eftersom jag har den nu i en bokcirkelgrupp för femmor. Första gången jag läste den för ett par år sedan, så blev jag arg. Jag blir lika arg den här gången jag läser, och det är en bra bok att ha i en bokcirkel så att barnen får diskutera vad som händer. Vem är det som gör fel? Barnen? Eller föräldrarna? Eller de vuxna i barnens värld??

Vad är det då som gör mig så arg när jag läser?

Siri har börjat femman, och kommunen har stängt fritidsklubben i besparingssyfte så hon får gå hem till lägenheten och vara ensam där när skolan har slutat. Och hon får vara ensam länge - hennes föräldrar verkar att enbart leva för arbetet. De jobbar länge, reser mycket och långt bort, och när de så äntligen kommer hem så sitter de gärna med varsin laptop och mailar vidare.
Det är jobbigt att vara ensam många timmar. Siri har egentligen alltid gillat att vara för sig själv, men nu blir det för mycket. Så hon börjar vara med Linn och Leo som går i hennes klass och faktiskt bor i samma hus fast de aldrig har varit med varandra förut. Och nu upptäcker de att de trivs tillsammans. Leo har svårt för att sitta still, och nu när han som vanligt är stökig i klassrummet så försvarar Linn och Siri honom när läraren Maggan antingen skäller på honom eller försöker ignorera honom. När det sedan blir matkrig i matsalen så blir Leo oskyldigt anklagad för att vara den som började, och också den som kastade mat på Maggan. Rektor kallas in och tar parti för Maggan, trots att eleverna vittnar om att det var en annan elev än Leo som var skyldig.

Kadefors är så skicklig när hon skriver, för hon undviker att lägga vuxet perspektiv på skeendet. Vi får läsa om hur barnen resonerar: Maggan är elak. Maggan var orättvis när hon anklagade Leo. Rektorn är dum i huvudet när hon ställer sig på Maggans sida fast hon vet att hon hade fel. Barnen i klassen skriver på en protestlista om att de inte vill ha Maggan kvar som lärare för hon är dum. Rektorn låter henne ändå vara kvar! Någon ser rektorn och Maggan sitta på en restaurang och skratta precis som om de vore kompisar!
Hur skapar då barnen rättvisa? Jo, genom att förstöra saker. De tycker att det är rätt att sno rektorns kavaj och färga den grön, att förstöra saker på hennes kontor, att rycka upp hennes brevlåda och byta ut mot någon annans brevlåda....och allt värre saker.
Förutom allt hämnd-förstörande så gör Siri, Linn och Leo oroväckande saker: de hänger på gallerian och leker loss i affärerna, de (eller Linn) snattar, de har hittat en trappa bakom ett kodlås där de kan hänga, de bryter sig in i fritidsbåtar i hamnen, de sitter gärna bredvid eller retar "fullisarna" i parken...

Och varför reagerar inte barnens föräldrar? De är inte där. Det är så jobbigt att läsa om det. Siris föräldrar jobbar jämt och är ofta borta även på kvällar och helger. (Det är rätt roligt - men beklämmande - att läsa om när de äntligen ska ha en kvalitetshelg med Siri och göra det hon vill men att det bara blir pannkaka av allt och att de med en suck av lättnad på söndagen får återvända till laptopen i stället.) Linns mamma har uppenbarligen stora problem med sig själv. Vi får inte exakt läsa hur men hon har en pojkvän från och till som Linn inte gillar, blir av med jobbet, är ofta borta många dagar i sträck då Linn och storasystern får klara sig själva. Leos föräldrar bryr sig tydligen bara om alla sina hundar som tar all fritid och alla helger då de tävlas.

Jag blir så arg. Först när jag läser blir jag arg på barnen. Men det är för att jag är vuxen och begriper att Maggan gör så gott hon kan. Hon har tydligen en jobbig situation hemma får man veta, och mår inte bra. Givetvis ska detta inte gå ut över barnen i skolan, men hon är ju inte mer än människa. Rektorn är hennes chef som stöttar henne i en svår situation. Och man kan inte bli av med jobbet för att barnen skriver en protestlista om att man ska bort.
Men sen övergår jag till att bli arg på alla vuxna i barnens närhet och framför allt föräldrarna. Varför märker de inte att barnen mår dåligt? Ja, de frågar tusen gånger om "hur det är" men orkar inte tränga igenom standardsvaret "bra". Hur kan Siris föräldrar ljuga så för Siri och säga att allt är bra när de i själva verket redan skilt sig och skaffat en övernattningslägenhet där de bor varannan vecka (de "reste" i själva verket inte så mycket utan var kvar i stan, men hade "tid för sig själva") - särskilt när Siri verkligen frågar (för hon har sett dem i stan och vet att de ljuger) om de har några hemligheter för henne. Hur kan Linn få gå i trasiga kläder och själv laga sin mat (när även storasystern försvunnit) under så lång tid (eftersom hennes mamma inte kommit hem på över 10 dagar) utan att någon annan vuxen i hennes närhet reagerar?

Och hur kan Kadefors skriva så bra så att jag fortfarande blir lika arg när jag läser som första gången jag läste boken?

"Lågt-begåvade" Rico som är så klok

Rico, Oskar & skuggorna i gårdshuset av Andreas Steinhöfel

Den här boken läste jag när den kom 2010 och tyckte mycket om. Tyvärr har den fått stå lite undangömd i bokhyllan på biblioteket för den är en sån där bok som det är svårt att bokprata om och så är omslaget så förgrymmat tråkigt så barnen ger det en blick innan de lägger boken åt sidan och väljer något annat. Sen kan jag lovorda den tills jag blir blå, men de vill inte.
Nu har jag fått snilleblixten att använda den här boken i de bokcirklar jag har för elever i femman (ja, jag SKA få dem att läsa den här boken om det så är det sista jag gör...) för då måste de ju läsa och diskutera och kan inte bara slänga boken åt sidan för den ser tråkig ut. Och ja!! de gillar den!! Seger! Själv läser jag om boken nu för att komma ihåg alla underbara detaljer och tycker ännu mer om den vid högläsning, så det är klart att jag måste ha med den i min blogg. Förutom att den är perfekt till bokcirklar för mellanstadiet så är det också en alldeles underbar högläsningsbok (samma målgrupp). Läs!
Rico är en kille i kanske 11-12-årsåldern som bor med sin mamma i ett hyreshus i Berlin. Han beskriver sig själv som ett "lågt begåvat barn" och att det betyder att han visserligen kan tänka riktigt mycket men att det oftast tar lite längre tid än för andra. Han har svårt att koncentrera sig på det han berättar, och kan inte skilja på höger och vänster "och sånt". Därför kan han till exempel bara följa en rak gata när han går ut från huset, annars går han vilse. I hans huvud är det "ibland lika rörigt som i en bingo-trumma". Men åh, så klok han ändå är, tycker jag. Han kommer med så roliga beskrivningar av saker och ting, och ser världen på ett klarare sätt än alla vi andra som kanske är "normalt begåvade".

Rico träffar en dag Oskar, killen med en ljusblå motorcykelhjälm på huvudet. Oskar är en oerhört smart kille, "högt begåvad" alltså. Hjälmen har han därför att det är farligt i världen och så rabblar han i en mening olycksstatistiken för barn i Tyskland där 25% tydligen förolyckas som gående.

Detta osannolika par, Rico och Oskar, blir vänner. Men ganska direkt så blir Oskar tagen av Mr 2000, kidnapparen som härjar i Berlin. Och det är upp till Rico (fullt kaos på bollarna i bingotrumman) att rädda honom, för han får en aning om vem Mr 2000 kan vara.
Vi får också lära känna alla de människor som bor i Ricos hus - oförglömliga karaktärer. Rico går in och ut i deras lägenheter eftersom han ju inte vågar ge sig ut på stan för då går han vilse.

Boken börjar med att Rico hittar en bit pasta på trottoaren, och med stort allvar börjar fråga ut sina grannar om det kan vara deras pastabit (kokt och med oidentiferbar sås på). Och slutar 166 finurliga sidor längre fram. Alldeles för tidigt.