Hej, hallå...!

Nejdå, jag har inte försvunnit för gott eller rymt med Rudolf med den röda mulen eller så. Men december bara tog min läslust och dränkte den helt i mörker, och veckorna före jul har jag knappt läst - bara spelat Skyrim. Det var jättelänge sedan jag bara lät mig uppslukas av datorspelande på det viset (och det var nog Skyrim den gången också, sådär 2011-2012) och nog ganska välbehövligt, tror jag.

Det jag trots allt läste var någon halv-OK romance jag lovar skriva om endera dagen. Jag lovar också att jag ska plita ihop en årsbästa-lista innan 2018 lägger sig ned för att dö.

Men! Dagen före julafton greppade jag rätt håglöst en fantasypocket jag har haft liggande i min bokhylla i nästan två år. Den hade en ytterligt fånig framsida med en svarthårig yngling som gråter och kramar en vit häst med lysande blå ögon, och jag tänkte: en chans. Den får en chans, på kanske 25 sidor eller så, och ifall den är lika fånig som framsidan lovar och ynglingen ifråga gråter sig igenom boken och hästen ifråga är en magisk häst av något slag... ja då kastar jag boken i väggen och återgår till Skyrim. Gränser finns.

Sedan skedde ett under.

Jag fastnade.

Jag fastnade, och sträckläste, och älskade boken på ett sätt jag inte älskat fantasy sedan jag började läsa Brandon Sanderson, tror jag. (trots att killen på framsidan var himlans gnällig boken igenom och trots att hästen inte bara var magisk utan pratade också) Jag har redan köpt hem del två och tre i trilogin på min Kindle och är igång med läsningen av tvåan.

Och inte bara ett under, utan ett till: den här författaren? Som jag inte hade läst något av innan?? Hon visar sig ha publicerat över 140 böcker...! 140!!!

Hurra! Hurra! HURRA!

Och vem det handlar om, då? Det avslöjar jag snart, typ efter det där halv-OK-romanceinlägget och årsbästalistan... snart, alltså. Och också lite beroende på om jag kan slita mig från läsningen.

mvh
Carolina
Fantasynörd