fredag 14 december 2018

Rivers of London

Peter Grant ska precis få sin placering på Metropolitan Police i London efter att ha genomgått något som jag förstår som praktikperiod. Han vill förstås till den coola mordutredningsavdelningen - men hamnar på tråk-avdelningen Case Progression Unit som mest tar hand om andras pappersarbete. Inte kul. Men han hinner faktiskt aldrig börja där, för när han är med till en mordplats som någon slags extra-hang-around så blir han tilltalad av en person som bevittnat hela mordet, och som berättar att mördaren för det första brutalt slog av huvudet på den mördade, och för det andra hade något allvarligt fel på sitt ansikte.

Detta vittne kan dock inte tas med till någon polisstation för förhör - för det är ett spöke. Och en inspektor Nightingale får reda på att Peter Grant kan prata med spöken, och tar honom till sin lärling, både som polis och magiker. De har att göra, för precis som i annan urban fantasy visar det sig att London fullständigt kryllar av ting som egentligen inte borde finnas. Inte minst den där mördaren med ansiktet som inte bara har något fel utan som faktiskt exploderar utåt och lämnar en köttig ruin och en utbränd (bokstavligen) hjärna bakom sig.

Rivers of London är Ben Aaronovitchs första bok, och första boken i en lång serie som heter just Rivers of London. Peter Grant kommer att jobba vidare som magipolis knuten till Metropolitan och troligen bli alltmer luttrad, och jag kommer nog att läsa fler böcker om honom för det är en hel del i den här jag tycker mycket om. Miljön! allra mest. Författaren har bott i London i hela sitt liv, och verkar kunna varenda gata och gränd på sina fem fingrar, och får dessutom läsaren att följa med dit och se det framför sig. Humorn gillar jag också - hur konstig storyn än är (och den ÄR konstig, jag får inte ihop vad det egentligen är som händer där med någon typ av magisugande vampyr-hämnd-spöke som får sina offers ansikten att fullständigt demoleras) så har Peter Grant ett högst praktiskt sätt att se på tingen och det är roligt att läsa om honom och hans vedermödor. Sedan är det märkligt - det här är i mycket en polisroman, där polisarbetets vardag skildras med många rutindetaljer, och i vanliga fall är det precis det som brukar få mig att tycka polisromaner är rätt trista. Men här blir det tvärtom - det blir så knäppt när rutinerna, rapporterna och ansökningarna som måste fyllas i gäller helt overkliga saker. Häktningsorder på ett spöke? Måste göras av ett annat spöke, förstås, även om pappret ifråga sedan bara ser ut som ett blankt dokument.

Titeln, då? Jo, alla floder i London har som mänskliga alter egon, eller personifikationer. Themsen är delad i två, och fru Thames är en bastant och bestämd nigeriansk dam med ett antal mycket moderna döttrar (Tyburn, Fleet m fl). Herr Thames är äldre och verkar gilla att festa och ta det lugnare med formerna, och han har söner och manliga undersåtar som bråkar med de kvinnliga floderna. Men alla har moderna kläder, bilar, telefoner och gillar att kolla en bra film en lördagskväll, liksom. Förvirrande men kul.

Så trots att jag inte jättemycket gillar storyn (eller det här som många andra urban fantasy-författare gärna gör: att trycka in alldeles för många övernaturliga väsen och fenomen i sin stad pga överdos kreativitet?) så tycker jag så pass mycket om miljön, polisarbetet och humorn att jag nog läser vidare någon eller några böcker i den här serien.



Titel: Rivers of London
Serie: Rivers of London #1
Författare: Ben Aaronovitch
Utg år: 2011
Förlag: Gollancz
Köp den till exempel här eller här

6 kommentarer:

  1. Jag gillar verkligen Rivers of London-serien! Den har sina upp-och nedgångar (vissa böcker är mer spännande än andra), men just personerna, humorn och krocken mellan det övernaturliga och det vardagliga gillar jag också.
    Att jag läste böckerna berodde på att en kompis till mig beskrev handlingen i första kapitlet - efter det samtalet beställde jag genast bok nummer 1 från nätbokhandeln.
    Sen hade jag turen att få träffa Ben Aaronovitch på en sf-kongress för några år sedan. Det var vid en middag som han satte sig vid det bord där jag och en (annan) kompis satt. Han var oerhört trevlig, men jag lyckades bara övervinna min blyghet genom att försöka glömma att han skrivit de här böckerna; annars hade det aldrig gått!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men wow att du träffade honom! Och kunde prata...! Det hade jag iofs också vågat göra, men bara eftersom jag säkert inte känt igen honom om han satt sig vid mitt bord (jag är urdålig på att minnas ansikten och känner inte igen en kändis om de inte presenterar sig med namn...).
      Jag är nyfiken på att läsa vidare inte minst med tanke på att det här är första boken han skrev, och att han har tajtat till det hela till nästa och inte har så många sidospår kring andra väsen som nog är intressanta men som inte för historien framåt.

      Radera
    2. Han hade redan haft lite föredrag och signeringar, det var därför jag kände igen honom.
      Sidospår dyker nog upp lite varstans framöver också. Peter Grant är så lättdistraherad. :-) Ibland är det rätt intressant, som plötsliga utvikningar om arkitektur. (Det LÅTER som att det skulle vara tråkigt, men det är det inte.)

      Radera
    3. Åh, jag är en sån där typ som kan gå igång på arkitektur, så just det sidospåret ser jag fram emot!

      Radera
  2. Är lite sugen på att testa den här! Den låter intressant :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är en väldigt speciell blandning som man nog måste testa för att se om man gillar. De bra grejerna överväger!

      Radera