torsdag 31 oktober 2019

Kolvinge - Tidens väv

Kolvinge är första boken i en serie, Tidens väv, och jag hoppas detta kommer att innebära att huvudpersonen Jorun kommer att fortsätta det tidsresande hon påbörjar här, för det här tycker jag om.

Boken börjar med att Jorun och pappa hittar en mystisk man i sin trädgård, halvt frusen till döds. När han vaknar till liv och ser Jorun så mumlar han något om Oden och "den sistfödda". Hur halvdöd han än verkar har han försvunnit när den ditkallade ambulanspersonalen kommer för att rädda honom. Kvar ligger en ensam svart fjäder.

Denne man är Kolvinge, och han luktar illa, kan förvandla sig till en fågel och är den som ser till att skuffa in Jorun i den magiska tidsvirvel som tar henne tillbaka till vikingatiden. Tidsresandet går lite fel, så hon landar inte där det var tänkt utan ett antal mil (eller dagsresor) därifrån, och nu måste hon ta sig dit hon måste för att göra det hon ska och lyckas ta sig tillbaka till sin egen tid. Det låter som vilken fantasybok som helst, men faktum är att det är inte det som blir grejen med den här boken. Inte för mig, i alla fall. Nä, för här får det fantastiska stå tillbaka för det fysiska: så här var det på vikingatiden. Så här kändes kläderna (skaviga), så här smakade maten (märkligt), så här behandlades trälarna (dåligt), så här såg husen ut (trånga och rökiga). Men det är alls ingen bok där beskrivningar lastas på varandra och blir faktabok i historia - nejdå, det blir en levande miljö där vi följer Jorun på hennes äventyr.

Och Jorun visar sig alltså vara "den sistfödda" i en släkt av tidsresenärer. Nu är jag nyfiken på vad som händer henne härnäst. Eller "när".


Titel: Kolvinge
Serie: Tidens väv 1
Författare: Kerstin Lundberg Hahn & Maud Mangold
Utg år: 2019
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här, här eller här

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar