Vad som skrämmer

"Vilken är den läskigaste boken du har i hela biblioteket??" är faktiskt en fråga jag får ganska ofta av barn på biblioteket där jag jobbar. Jag har aldrig något bra svar, utan brukar lite svävande förklara att "det är så olika vad vi blir rädda för, själv tycker jag det otäckaste som finns är att läsa om barn som far illa". De blir förstås alltid helt missnöjda med det, ville ha något med spöken och demoner, helst med en otäck framsida att flasha med inför kompisarna.

Men det ÄR verkligen olika vad som skrämmer oss i böcker. Igår var det en kille från sjuan inne på biblioteket, och han råkade få syn på en bok som stod på skylt: Vampyren från Croglin. "Åh", sa han, "den där! Den läste jag när jag var kanske nio år, och den gjorde så att jag inte kunde sova ordentligt på säkert ett helt år efteråt. Och jag läste inte ens ut den!"

Jag hade också läst den där boken, och blivit besviken. Den baseras på en lokal vampyr-myt, och poängen med hela storyn är att... avslöja att det finns en vampyr i byn, vilket läsaren ju redan från början var införstådd med. Enligt mig då, som alltså minns den som en ganska trist och ospännande skräckbok. Men den var den här killens värsta. Tänk, va? Och böcker som jag i stället har läst, som gett mig andnöd av skräck, ofta avfärdats av barnen som "helt trista och inte läskiga alls".

Jag sa förstås inte till killen att "men hur kunde du bli rädd för den?" utan bjöd honom i stället på min värsta skräckupplevelse: när jag som ungefär tolvåring kollade på en svartvit Draculafilm som sedan förstörde min nattsömn för många, många nätter. Han såg mest undrande ut, typ "hur kunde du bli rädd för en gammal film? Svartvit dessutom? Hallå?"

Lånade han boken då, killen? Näpp. Det blev ytterligare ett lån av en dagbok-för-alla-mina-fans. Vampyrboken ställde han tillbaka på hyllan, tittade på den lite förundrat typ "var du så liten och oförarglig?". Ni vet, ungefär så där som när man kommer tillbaka till barndomens högsta pulkabacke och finner den vara en högst ordinär liten kulle i parken bakom husen? Den blicken.

Fjuttiga pulkabacken

Sidan 9 ¾

Känner ni till bilderboken Jag vill ha min hatt av Jon Klassen? Den är rätt annorlunda och låter barnen få tänka rätt mycket själva om vad det är som händer. Jag har precis testat att läsa den högt på en sagostund för ungefär fyrtio 3-4-åringar - har aldrig läst den högt på en sagostund förut och var rätt nyfiken på hur barnen skulle reagera eller om de alls skulle reagera.

Det gjorde de.

Storyn är (och, hehe, här är risk för spoilers...) att björnen är av med sin lilla röda hatt och går och frågar alla djuren i skogen om de har sett den. Ett av djuren är kaninen, som på bilden tydligt och klart bär en illröd liten trekantig hatt men i texten säger att den "inte sett någon hatt någonstans" och aldrig skulle stjäla en hatt. (Barnen ba "jamen KANINEN HAR JU HATTEN PÅ SIG!") Björnen ser dock inte hatten och går vidare till de andra djuren och frågar. Så småningom kommer han i efterhand på att han ju faktiskt såg den där hatten, och lubbar iväg för konfrontation. Ett bilduppslag har ingen text, bara kanin (med röd hatt) och björn som stirrar på varandra. Nästa sida visar björnen, iförd röd hatt, och med texten "Jag älskar min hatt." Av kaninen syns inte ett spår.

När bävern sedan frågar björnen om denne "sett en kanin i hatt?" svarar björnen, ungefär som kaninen gjorde förut, att han inte sett någon kanin någonstans, och att han "skulle aldrig äta en kanin".

Och ja, så är boken slut. Bild på björn med röd hatt. Ingen kanin.

Och nu började barnaspekulationerna. Har björnen ÄTIT kaninen? Har björnen SATT SIG PÅ kaninen? Har kaninen stuckit iväg? Var är kaninen? Vad hände...??? "Det kan ni själva bestämma" tyckte jag. "Mellan bilden på kaninen och björnen som tittar på varandra och björnen som sitter med sin hatt har det hänt något, och nu får ni använda er fantasi".

Vad gjorde de? Jo, de bestämde att det saknades sidor. Det skulle finnas ett uppslag till i boken. Sidorna hade klistrats ihop! De skulle gå att ta isär! Och sagostunden fick ett kortare anarkistiskt inslag när något barn klättrade upp i famnen på mig för att handgripligen försöka pilla isär de där sidorna i boken som så uppenbarligen gömde sagans kärna.

Boksamtal på bilderboksnivå - jag älskar't! Och barn? Ni kommer att stöta på många, många böcker där ni själva får tänka vidare, fylla på, fylla ut, vara medskapare, använda er fantasi... det är en väldigt bra sorts böcker!

När barnen själva får tipsa om böcker

Jag har ganska nyligen startat ett biblioteksråd i skolbiblioteket där jag jobbar. Förr har jag provat andra sorters biblioteksråd, sådana med representanter från varje klass och regelbundna möten på lektionstid. Men den här gången består biblioteksrådet bara av frivilliga elever, och bara från årskurs sex. (när de sedan slutar sexan får nästa årskull elever ta över) Och detta biblioteksråd träffas bara på rasterna.

Jag har alltså gjort det ganska lätt för mig själv - biblioteksrådet består förstås av det gäng elever som redan hängde i biblioteket på rasterna sedan innan. Men nu får de göra egna saker i bibblan (och hjälpa mig med att sätta ut böcker om de vill)(det vill de ganska ofta)(mvh /kan-dra-mig-tillbaka-från-jobbet-snart). Biblioteksrelaterat pyssel, tävlingar, utställningar och sånt, och de är otroligt entusiastiska. De vill göra allt!

Så det jag gjorde igår var att låta dem själva välja bra böcker de läst och sätta på en boksnurra, med en post-it-lapp på varje bok där de kort skrev varför den var bra. Och biblioteksrådet hänger inte bara i biblioteket på rasterna - de läser massor av böcker också. De hade många böcker de ville tipsa om! Många av deras favoriter var utlånade för tillfället, så listan jag nu satte ihop på några av deras tips saknar många titlar. Men den kan vara ganska kul att läsa ändå? Här är en del av det eleverna själva vill tipsa om:

Men finns ändå av Petter Lidbeck
Glasbarnen av Kristina Ohlsson
Lik på Stadavik av Petrus Dahlin
Flickan utan minne av Petter Lidbeck
Polyhymnias guld av Martin Widmark
Vildhäxa-serien av Lene Kaaberböl
Sigge-böckerna av Lin Hallberg
Nikkis dagbok-böckerna av Rachel Renée Russell
Modemysteriet av Martin Widmark
Älvböckerna av Daisy Meadows
Narniaböckerna av C.S. Lewis
7 sorters kakor - receptbok
Noaböckerna av Kirsten Ahlburg
Mia & Metteböckerna av Jörn Jensen
Klass 1b-böckerna av Helena Bross
Vems katt, och Solgatan 1-böckerna av Helena Bross
Demondeckarna av Johan Sjöberg
Happy av Lin Hallberg
Tarzan och jag av Pia Hagmar
Heartlandböckerna av Lauren Brooke
Spiderwickserien av Holly Black
Rida på Golden av Ingrid Frimansson
Märtaböckerna av Erika Eklund Wilson
PAX-serien av Åsa Larsson & Ingela Korsell
Skola i skräck av Thomas Halling
Månfågel av Ingelin Angerborn
Kusinerna Karlssonböckerna av Katarina Mazetti
Zäta och sjukhusets hemlighet av Elsie Petrén
David och Larissa-böckerna av Martin Widmark
Dalslandsdeckarna av Pia Hagmar
Femböckerna av Enid Blyton

Här ska det banne mig läsas Rowell...

Så här ser det just nu ut inne på vårt redan hyfsat trångbodda kontor på biblioteket där jag jobbar:

Tvåhundrafemtiosex exemplar av Eleanor & Park av Rainbow Rowell. Har vi nu blivit helt sjövilda och lagt halva bibliotekets budget bara på denna enda titel?
Visst är Eleanor & Park en fantastiskt bra bok - jag läste och tokälskade den rätt nyligen. Men från att gilla en bok till att köpa tvåhundrafemtiosex exemplar av den är steget ändå ganska långt, va?

Lugn. Vi ska inte riva ut halva inredningen här för att sedan ha en Eleanor&Park-avdelning på biblioteket med enbart den titeln på hyllorna (fast erkänn att det hade varit rätt annorlunda och coolt). Nej - till våren har kommunen ett Skapande skola-projekt där alla kommunens åttondeklassare ska läsa Eleanor & Park. Sedan ska de få vara med på en Bushwick Book Club-föreställning som handlar om Eleanor & Park, och inspirerade av den ska de sedan få skapa eget utifrån boken. Dikter, bilder, musik, film...

Fast jag var med och bestämde titeln till projektet, det var jag förstås. Pekade lite med hela handen och pratade entusiastiskt. Jag kan prata rätt entusiastiskt om böcker jag gillar - och det här är verkligen en fantastisk bok.

"Meh! Jag har lämnat den, säger jag ju!"

Här förklarar eleverna att de försvunna låneböckerna  troligen befinner sig:

Här ligger ändå böckerna i nio fall av tio:

/vsg Luttrad skolbibliotekarie

Saker en bibliotekarie får höra

Veckan innan påsklovet har vi alltid en tävling här i skolbiblioteket. Eller, ja, vi har förstås andra tävlingar här, som tipsrundor, jultävlingar, tävlingar med olika bilderboksfigurer som fyller år och allt möjligt som vi (eller eleverna) kommer på. Men påsktävlingen har mycket bestämda ramar. Det ska vara en gissetävling, och priset ska vara godis. Helst mycket godis.

Något år skulle barnen gissa hur många godissnören (gula förstås) som låg i en stor glasburk. Ett annat år hade vi satt en gigantisk gosedjurshöna ovanpå en stor glasvas som vi fyllt med chokladpuffar. "Hur  många ... har hönan lyckats göra?"

I år har vi något som är lätt att fixa men väldigt svårt att gissa förstår man - vi har fyllt ett påskägg med godis och så ska eleverna gissa hur många gram påskägget väger. (inte särskilt originell idé, ok jag vet, men vi hade lite tidsbrist i år)

Det är hektiskt att stå vid lånedisken dessa dagarna - i princip varenda barn på hela skolan är med i tävlingen (och alla tror garanterat att just de kommer att vinna påskägget). Man måste låna ut pennor. Man måste ropa på eleverna att de ska lämna tillbaka pennor. Man måste ropa på eleverna att de inte ska jonglera med ägget. Man måste ropa på eleverna att "Nej, du får inte ta med ägget hem för att väga det. Kom tillbaka!" Man måste förklara hur mycket ett gram är. Man måste förklara hur mycket ett kilo är. Man måste förklara hur vi gör om två stycken gissar på samma antal gram.

Har detta med böcker och läsning att göra? Nej, inte ett dugg. Men det är en del av min biblioteksvardag. Och jag måste bara få berätta för er hur kul det är att sitta och lyssna på barnen när de resonerar om hur mycket det där ägget kan väga. Till exempel de här tjejerna i åttan som klurade på det här med kilo och gram:

- OK. Ett kilo är hundra gram. Ammeh!...hur mycket väger ett kilo då?

och:

- Om jag tar två liter, och avrundar det i gram -  hur mycket är det?

Märk: att godiset i ägget var mycket snyggare arrangerat ända tills några nior tyckte att de skulle jonglera med det.

Jag är bibliotekarie och alltså givetvis intresserad av porslinsmålning, kaninhoppning och karolingisk arkitektur

1.
Medelålders man kommer fram till lånedisken på biblioteket och frågar efter böcker om enskilt avlopp och olika avloppshanteringar (typ trekammarbrunn, filtrering via markbädd, eget reningsverk eller whatnot). Jag hämtar någon bok från hyllan och beställer några andra titlar från andra bibliotek. Den medelålders mannen kastar sig in i en längre utläggning om de olika avloppshanteringarnas för- och nackdelar och frågar mig om mina åsikter i det hela. Jag står ju bevisligen med en bok om avlopp i handen ("har du läst den?" "nej, det har jag inte") och borde kunna uttala mig om markbäddars fördelar kontra septitankars enkelhet att installera?

2.
Kvinna i skolans personal kommer för att hämta en hög med faktaböcker om ADHD och andra diagnoser. Hon bläddrar igenom högen, hummar över titlarna och frågar mig om jag har läst dem? ("nej") "Det här är ju så intressant och det finns så mycket skrivet" varpå hon en längre stund fördjupar sig i ämnet i allmänhet och hennes egna erfarenheter av barn med diagnoser i synnerhet.

3.
Äldre kvinna kommer in på biblioteket och frågar var vi har "böckerna" om en speciell svensk idéhistoriker (tror jag att han var) på 1700-talet. Snabb koll visar att vi inte har någon hel bok om denne person men att man kan hitta info om honom i olika lexikon och handböcker samt att det finns en bok om honom jag kan beställa hit från ett närliggande bibliotek. Hon blir ganska upprörd över det faktum att 1. det finns så  litet skrivet om honom och 2. vi inte direkt kan ge henne en hög med böcker att bära med sig hem utan att hon får återvända efter några dagar för en bok.
När hon sedan återvänder, trots allt glad över att kunna få  hem den fjärrlånade boken, förhör hon sig om vad jag tycker om den idéhistoriske personen ifråga och hans verk/åsikter/etc. (fast jag har trots en alldeles för lång universitetsutbildning aldrig hört talas om karln) "Du kanske har läst boken?" (som vi just fjärrlånat hit) "Nej, jag har inte läst boken".

4.
Yngre man frågar efter boken "Ved" av Lars Mytting. Den finns inne. Jag hämtar den. Och bereder mig förstås på en djupare diskussion om vedeldandets för- och nackdelar. Den kommer. Och frågan också: "Har du också läst boken?"

Den här listan kan göras mycket, mycket lång. Och jag är medveten om att jag låter som en synnerligen sur bibliotekstant nu - men jag stör mig på detta. Jag är bibliotekarie. Jag är duktig på att hitta och förmedla information och material. Detta innebär inte automatiskt att jag också är intresserad av just den informationen och innehållet i materialet. Bara för att jag har lyckats hitta fyra böcker om kaninhoppning innebär det inte att jag tänker skaffa kanin och sätta igång med kaninhoppning pronto. Bara för att jag snabbt kan hitta bra information på nätet om fonder/auktioner/beskärning av äppelträd/name it... så innebär det inte att jag har lust eller tid eller ork att ge mig in i en längre diskussion om fonder/auktioner/beskärning av äppelträd/name it...

Och det här med "om jag har läst boken?" De små barnen tror att alla böckerna på biblioteket är MINA och att det är jag själv som har skrivit dem. De lite större barnen är fullständigt övertygade om att även om jag inte har skrivit alla böckerna så har jag väl åtminstone läst dem alla. De flesta högstadiebarnen vet att jag läser mycket, och är imponerade av hur många böcker jag har läst. De har nu ändå sedan länge förstått att jag inte kan ha läst alla böckerna på biblioteket.
Hur kan det då finnas så  många vuxna människor som nästan tar för givet att jag har läst stora delar av vårt fackboksbestånd?

Bokprat: standardvarianterna

Jag jobbar som skolbibliotekarie på en F-9-skola. Det allra viktigaste i mitt arbete är för mig det läsfrämjande, och det gör jag främst genom att ha regelbundna bokprat med alla elever. (lugnande information: ja, jag har också informationssökningsundervisning, och allt annat skolbibliotekariskt som man kan tänka sig). Skolan är tvåparallellig, och jag har bokprat med alla klasser ca 4-5 gånger per termin (något färre med 8or och 9or). Detta innebär att jag har ungefär 100 bokprat om året, och har hunnit uppleva ett antal olika sorters bokprat sedan jag började jobba som skolbibliotekarie.

Jag älskar att ha bokprat! Att få stå sisådär 30-40 minuter och oavbruten stå och prata om böcker, och visa upp bilder ur böcker och läsa korta stycken högt ur böcker, inför en klass med barn som lyssnar - det är något alldeles fantastiskt. Jag som förr i tiden hade total skräck inför att tala inför människor har helt förändrats i detta. Jag pratar om något jag älskar och känner till: böcker och läsning, och jag njuter av att få göra det inför en grupp människor som lyssnar på det jag säger.

Och sen! Sen när jag har pratat färdigt, och frågar vilka som vill låna någon av böckerna, och det viftas med händer och ropas jag! jag! jag vill låna DEN! Det är en enorm boost för självförtroendet (de har lyssnat på MIG och inspirerats) och lycka (de vill LÄSA). Då känns det enormt skönt och kul att jobba som skolbibliotekarie och man får energi till ytterligare hundra bokprat eller så.

Men visst. Alla bokprat är inte hellyckade. Det finns olika sorter. Här kommer nu en lista över Standardvarianterna av bokprat:

1. Det lyckade bokpratet
   Det jag beskrev ovan. Alla barnen lyssnar andäktigt. Alla viftar med uppsträckta händer och vill låna, låna, låna! Alla böcker jag tagit med mig lånas ut, och det blir kö på många av dem som flera vill låna. Lycka!
2. Det inte fullt så lyckade bokpratet
   Ungarna lyssnar, men vrider på sig mot slutet av pratandet (hur många böcker har du kvar nu?) Det lånas spridda böcker men huvuddelen av barnen rusar i stället ut i biblioteket för att låna andra böcker än dem jag pratade om.
3. Det förbjudna bokpratet
   Jag pratar om ett antal böcker i olika svårighetsgrader (vi har åldersintegrerade klasser). Läraren, som för en gångs skull är med klassen till bokpratet (hon brukar annars föredra att göra andra saker när klassen är i biblioteket), förklarar för barnen att "det här var fina böcker, men de är allihop för svåra för er. Ni får inte låna någon av dem." 
   (sann, upplevd situation. Ingen ego-boost, kan jag berätta. Arbetslusten sjönk till ungefär 0 i flera dagar framåt)
4. Bokpratet för de ointresserade
   Bokpraten för högstadieklasserna brukar gå till så här: Man pratar inför en till synes helt ointresserad klass som låtsas sova på bänklocken, som fipplar med mobiler, som fnissar med kompisen, som stönar och suckar och bara ser ut som ett enda stort "amen palla...". Ingen lånar någon endaste bok. Just då i alla fall. Men sen...sen kommer de in till biblioteket på rasten, eller efter skolan (vi är folkbibliotek också) och lånar böckerna jag pratat om fast i smyg. 
5. Det inställa bokpratet
   - Oj...var det idag?
   - Oj...nämen det går inte nu, vi har så mycket vi måste hinna med i matten (som ju är viktigare).
   - Oj...alla sexor ska på teaterbesök i dag - är det ingen som har berättat det för dig?
6. Det gigantiska bokpratet
   Närmast "event"bokpratet, när hela idrottshallen eller matsalen är fylld med elever och jag, eller jag tillsammans med andra skolbibliotekarier i kommunen, håller bokprat för alla på en gång. Typ till Sommarboken, eller till Bokjuryn. Det är vid den här sortens bokprat man får applåder efteråt (!!). Eller kommer med i tidningen (ja, det har jag faktiskt), inklusive bild på Carolina viftande med bok i näven.
7. Det privata bokpratet
   - Carolina...jag har ingenting att läsa. Kan du inte tipsa mig om någon bra bok? (klart jag kan!! lägger ner det jag gör för tillfället och följer med på privat bokpratsturné bland bokhyllorna)
8. Det avbrutna bokpratet
   Hög med bra böcker ligger på plats. Inlånade extraex av böckerna på plats. Klassen på plats framför mig. Pratet igång, allt känns bra, barnen lyssnar...
   Då går det eländiga brandlarmet. Alla rusar ut. Bokpratet känns helt plötsligt som en övergiven festlokal av något slag. Det är bara att sucka, lägga ner och bege sig ut med alla andra på skolgården tills larmet avblåsts (ja, för 99 av 100 är det falsklarm eller övning).

Vilken himla tur att Bokprat variant 1 eller 1 lite blandat med variant 2 är det absolut vanligaste.

Bokpratsplanering pågår

Det här är ett nedslag i en skolbibliotekarievardag. Det brukar förstås ligga en hel del bokhögar på mitt skrivbord på jobbet - men idag kändes det som att de var fler än någonsin och jag blev helt tvungen att föreviga dem.

Så här ser min vardag alltså ut precis just nu:

Carolinas lair

Jag är nämligen mitt uppe i planeringen av fem bokprat nästa vecka. Fyra av klasserna kommer om ungefär sex veckor få ett författarbesök av Thomas Halling (yej!!) och förstås passar jag nu på att prata om så många Hallingböcker jag kan och har lyckas få ihop. Vidare har vi en hög med böcker jag ska prata med en tredjeklass om i morgon, och förutom alla dessa högarna ska jag dessutom plocka ihop ett gäng böcker jag ska prata med en niondeklass om. Önskemålet där är skönlitteratur om andra världskriget, och böcker i gränslandet ungdom/vuxna.

Visst är ni avundsjuka på mitt jobb? Visst??!

De växer upp så snabbt, de små liven...

Måndag förmiddag. Skolbiblioteket. 
En kille i trean kommer och lånar Varelserna - Elias bok. Det är ju en ganska otäck bok, det där (läs här vad jag skrev om den), men han säger:

"Det är faktiskt andra gången jag lånar den här. Jag lånade den för länge sen men då tyckte jag den var så läskig att jag inte läste färdigt den."
"Tycker du inte att den är läskig nu då?" undrar jag.
"Nä. Nu är jag större och inte alls lika rädd som jag var när jag var liten."

Väl medveten om att Varelserna - Elias bok kom ut i september 2013 funderar jag kort över dessa eoner av tid som tydligen har passerat. Mitt tråkiga vuxenperspektiv får mig att säga:

"Jag tycker fortfarande att du är rätt liten?"
"Nä, det är jag faktiskt inte. Jamen, Carolina, du vet ju att jag snart börjar fyran!"

Borde jag hindra barn från att låna alltför läskiga böcker? Nej! Jag lånar ut. Jag tänker att barnen själva måste få avgöra om de tycker det är för läskigt eller inte. Precis som killen nu. Han kom tillbaka och lånade boken igen när han kände att han klarade av innehållet. Jag vet mycket om barnen på skolan och deras läsvanor - men jag känner dem inte så väl att jag vet om de klarar av otäcka böcker eller inte. Jag måste lita på att de själva och de vuxna i deras närhet avgör detta.

Vicks blå - the sequel

Jaha. Så står man där med sin vattenflaska i handen och sin vicks blå under tungan för att stävja alla eländiga hostattacker. Framför sig har man en grupp fyror som man ska undervisa i informationssökning. Hela lektionen går ut på att visa hur man söker efter böcker i bibliotekskatalogen på datorn (eftersom de ska göra det i praktiken nästa vecka) och att visa skolbibliotekets hemsida. Man står alltså framför en laptop och en smartboard och ska hålla en käck internetbaserad lektion helt beroende av tekniska hjälpmedel.

Håller rösten, då? Jo. Det är inte den som är problemet. (just nu i alla fall)

Smartboarden då? Projektorn? Belysningen? Laptopen??? Helt OK.

Internetuppkopplingen? Så att det överhuvudtaget går att visa bibliotekskatalog, hemsida och länkar?

Nej. Hela kommunens internetuppkoppling verkar ha totalhavererat, lagt sig i en undanskymd hörna och dött.

Nähä. Vad gör man då?

Improviserar. Man kan till exempel från minnet rita upp hur bibliotekskatalogen ser ut på whiteboarden. "Så här skulle det kunna se ut, om internet hade funkat, och då hade man kunnat se hyllplacering på boken typ här."

Man har också, som väl är, burit med sig (vi är inte i biblioteket) en hel hög böcker. Analoga böcker som inte är beroende av internetuppkoppling. Med hjälp av dem kan man diskutera skillnaden skönlitteratur/facklitteratur.

(har jag helt slutat skriva om läsning på den här bloggen? nej, nej...I'll be back. I morgon vankas The Margrave minsann)

Biblioteksvardag - Med en Vicks blå liksom under tungan

Jag är lite förkyld. Och hos mig går alltid viruseländena rena motorvägen rätt ner i halsen där de sätter sig på plats och får halsen att göra ont och mig att hosta. Det brukar vara ett par veckor, det där, men första veckan är förstås värst. Framåt kvällarna brukar jag ha tappat rösten.

Och givetvis inträffar detta under en period på jobbet när jag har tokmycket klasser och grupper inbokade som jag ska prata inför. Det var ett elände att boka in dem (få tag på lärarna, hitta tider där klasserna inte hade slöjd, idrott, rast... och dessutom där jag inte redan hade andra grupper inbokade). Så att boka om är definitivt inget jag försöker med i första taget.

Hur kul är det då att vara bibliotekarie och knappt kunna öppna munnen utan att en hostattack sätter igång? Den här veckan har jag tre bokprat à 40 minuters oavbrutet Carolina-babblande samt hela fem 60-minuterspass där jag ska undervisa i bibliotekskunskap (varav jag babblar minst hälften av tiden).

Man tager en vattenflaska. Håller den helst i handen men om det inte går så på halv-böj-avstånd. Tar en klunk då och då. Man har helst en halstablett på gång i munnen hela tiden. De hjälper givetvis inte att läka bort hela halsontet - men de stoppar åtminstone de värsta hostattackerna.

Och så överlever man. A bibliotekarie's gotta do what a bibliotekarie's gotta do.

(hej alla ni andra som pratar hela dagarna på jobbet...lärare? politiker? bilförsäljare?? HUR GÖR NI???)

Biblioteksvardag - Vad en skolbibliotekarie gör om nätterna

Jag träffar väldigt många barn när jag jobbar som skolbibliotekarie, barn i alla storlekar eftersom biblioteket där jag jobbar är både folk- och skolbibliotek. Att jobba med barn, böcker och läsning kan vara en alldeles fantastisk kombination. Visst finns det många stunder när man är frustrerad ("meh, palla läsa den tjocka boken..." eller "meh, palla lämna tillbaka biblioteksböcker...") men de flesta dagar så är det något barn som säger något som gör en så himla glad och lycklig över sitt yrkesval. Eller bara allmänt fnissig.

Det här, till exempel: Ofta, ofta får jag frågan "har du verkligen läst alla böckerna på biblioteket?" Barn ända upp i sjätte klass eller så brukar fråga mig det. "Nä, men jag jobbar på det" brukar jag svara då.

Men de yngre barnen, de som kanske är 5-6-år? De har ännu större tilltro till min allmänna begåvning. De flesta av dem är nämligen fullständigt övertygade om att jag inte bara har läst alla böckerna som står på hyllorna - det är också jag som har gjort dem. "Oj, vad många böcker du har skrivit...".

Absolut. På dagarna är hon bibliotekarie. På nätterna är hon författaren som ser till att bibliotekets bokhyllor ständigt är välfyllda.