Jag är hopplös

Oj.

Det råkade bli ett avbrott här i bokbloggandet. Igen. Förra gången det hände, 2022, så skrev jag ett långt (ja, som alltid, orden bara rinner iväg) och förklarande inlägg om alltings jobbighet i allmänhet och bloggtorkans våndor i synnerhet, och drämde till med att lista alla de då 34 böckerna som jag läst och inte bloggat om. 

Nu har jag gjort ett ungefär lika långt uppehåll. Jag orkar inte förklara mer än ja... livet. Och sånt. Och det här konstiga med att tiden går allt snabbare ju äldre man blir. Och den här gången ligger det sisådär 38 utkast här i bloggverktyget. Varje utkast är titeln på en bok jag läst, och som jag borde blogga om. Vill blogga om. För, som jag skrev i det förra inlägget, jag saknar att inte själv kunna gå in i min blogg och se vad jag tyckte om den eller den boken. Det är ju min läsdagbok. Och en sån behöver alla människor ha. 

Men den här gången pallar jag faktiskt inte att lista alla 38 eller så (tror det är en hel del böcker jag läst utöver dessa men glömt att skriva in här så de får anses som totalt förlorade till glömskan... och då lär det ju säkert inte ha varit så där värst bra böcker ändå, så good riddance liksom) böckerna i mitt sorry-jag-kom-av-mig-inlägg. Jag får se om jag skriver om dem. Där är några som jag bara måste skriva om. Thrillern Första lögnen vinner till exempel. Eller knep-och-knåpiga Pusselmakarnas sällskap. Och så serien jag kommit fyra böcker in i: Romantic Escapes där varje bok är knuten till en särskild geografisk plats. Jag har läst om Köpenhamn, Brooklyn, Island och Kroatien, och gillar mycket. 

Jag saknar bloggandet. Och är lite arg och bitter på mig själv för att jag tappat bort det en stund. Eller mer än en stund, faktiskt. Jag är hopplös. Men nu får vi se om jag kommer igång igen - nu är det ju november och mörkt och inte-så-mycket-golf. Så förhoppningsvis...!

En lista på 34 böcker

Hej hallå! Jodå, jag finns fortfarande, lever och trivs alldeles utmärkt med livet och allting. Men jag vet, jag VET... jag har inte hörts av här på bloggen sedan i maj så man kunde ju tro att jag krupit in under en sten och försvunnit. Det har jag inte. Däremot gick jag nog in i någon slags bloggvägg samtidigt som jag nästan inte läste alls. Så jag lät bloggandet vila lite. 

Det som hände då var: läslusten kom tillbaka! Med utropstecken! Jag kände ungefär att "wow, jag kan läsa precis vad jag vill, utan att behöva formulera något om varför jag gillade eller varför jag inte gillade". Och det är ju jätteknäppt, för jag har alltid läst precis vad jag vill och inte haft några läsplaneringar eller krav hängande över mig, alltid undvikit recex just för att slippa kraven. Och jag älskar ju att skriva, älskar att öppna ett tomt blogginlägg och skriva loss om en bok - så varför, varför, varför kände jag den där friheten "slipper att skriva om boken och kan läsa vad jag vill"...? Har ingen aning. Förstår mig inte på mig själv. 

Och så nu kände jag ett plötsligt skriv-kli. För det ÄR ju kul att blogga. Och jag har saknat att själv gå in och läsa vad jag tyckte om vissa böcker jag läst (hehe, jodå, jag är själv mitt största fan och står säkert för över 50% av trafiken till min blogg...). Så: nu skriver jag.

Grejen är då att jag har läst och läst och läst och läst och inte skrivit ett dugg, och har alltså en oöverkomligt lång lista över böcker att blogga om som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Inte orkar jag skriva om dem alla, för då dödar jag säkert all skrivlust jag nu har fått, och kanske läslusten, och kanske tangentbordet och nattsömnen och allt möjligt, så det låter jag bli.

Jag gör så här:

Nedan är en lista över alla böcker jag läst sedan maj. De jag nu känner att "DEN bara MÅSTE jag skriva om" kommer jag (troligen) att skriva blogginlägg om framöver. Men de andra får vara. Vad jag dock skulle bli glad över (om det finns någon bloggläsare som orkat läsa ända hit) är en kommentar här eller på facebooksidan om det är någon av böckerna i listan nedan du väldigt gärna hade läst ett blogginlägg av mig om. Så kan jag prioritera lite :)

The hills have spies (Mercedes Lackey)

The burning white (Brent Weeks)

Ryttare (Jilly Cooper)

Delhis vackraste händer (Mikael Bergstrand)

Volvo lastvagnar (Erlend Loe)

De sju systrarna (Lucinda Riley) (jamen, jag var ju tvungen att prova?)

Stormsystern (Riley) (...och gissa om jag fastnade...jodå)

Skuggsystern (Riley) (hårt, alltså jag sträckläste de här, allihop!)

Pärlsystern (Riley)

Månsystern (Riley)

Solsystern (Riley)

Den saknade systern (Riley) (men vad fasen, den är ju inte sista i serien utan jag måste VÄNTA på en bok TILL? Inte OK!)

Hemmet (Mats Strandberg)

Kvinnan på tåget (Paula Hawkins)

Kungariket (Jo Nesbö)

A deadly education (Naomi Novik)

The Soul weaver (Carol Berg)

The Perfect Rake (Ann Gracie)

Much ado about you (Eloisa James)

Kiss me Annabel (Eloisa James)

Daughter of the ancients (Carol Berg)

Slutet på världen som vi känner den (Erlend Loe)

The taming of the duke (Eloisa James)

Pleasure for pleasure (Eloisa James)

Under samma tak (Christina Lindström & Jan Andersson)

Fvonk (Erlend Loe)

Devil's Bride (Stephanie Laurens)

Det sista kungadömet (Bernard Cornwell)

1794 (Niklas Natt och dag)

Arvejord (Maria Turtschaninoff)

När vargarna kom (Charlotte McConaghy)

Fugitive Telemetry (Martha Wells)

Som i en dröm (Julia Quinn)

The Raven Prince (Elizabeth Hoyt)

Skriv och bränn

Det här är inte en bok man läser - det här är en bok man mer gör själv. Inte heller är det en bok som när man är klar med den hamnar i bokhyllan - nej, tanken är att den ska brännas upp. Sida för sida, eftersom det som skrivs i den ska inte läsas av någon annan än den som skriver. 

Upplägget får mig lite att tänka på de här kompisböckerna som fanns när jag var liten, där man på ett uppslag skulle skriva in favoritfärg, favoritdjur, musik man gillar och annat sånt. Fast då var mallen att fylla i lika för varje uppslag, och så skulle ju såklart boken sparas av ägaren. Här är det listor av alla möjliga slag att fylla i om sig själv. Det kan vara topp-5-listor, men också rannsaka-dig-själv-listor av typen "något jag gör som jag önskar att jag kunde sluta med", "jag är trött på att höra...", "i hemlighet är jag bra på att...". Eller långa punktlistor att bocka av saker man gjort (i hemlighet eller helt öppet och vanligt). Eller en sida där man ska lista låtar som är "soundtrack i mitt liv". Eller framåtblickande listor typ vad jag ska göra om 1 vecka, vad jag ska göra om 1 år, vad jag ska göra om 5 år. 

Variationen är stor, och blandningen enorm - det är ju en hel bok med listor och frågor bara till den som äger boken, som då ska fylla i dem, tänka över sig själv och sitt liv, tänka framåt och bakåt och vara helt, helt ärlig. Eftersom sidorna och listorna och alltihop sedan ska brännas...

Tänkt som en skriva-av-sig-bok gillar jag formatet, och blir direkt sugen på att plocka fram en skön penna och fylla i listor om mig själv.

Men sen tänker jag att det här är en kul bok att använda på ett annat sätt än skaparen kanske har tänkt sig - att det inte bara är en bok för solitärt skriveri utan att den faktiskt kan vara väldigt social. Jag öppnade den nämligen i sällskap med min tjugoåriga dotter, och vi bläddrade tillsammans i den, fnissade över listor och frågor och började direkt förhöra varandra på "tänk snabbt-listorna" och kom då in på "vadå, har DU gjort det? när gjorde du det??" och började prata om saker vi inte vanligen pratar om dagligdags. Alltså, ja, svaren man skriver ska väl vara djupt hemliga - men om man dubbelanvänder boken och också har den till en slags kul starta-samtal-grej? Med bästa vännerna, eller valda listor på någon lära-känna-varandra-fest eller så? Det blir alltså som en slags sanning-eller-konsekvens fast i bokform.

En rolig bok, ett slags list-eldorado eller en lång, ytterst varierad intevju med en oerhört intressant person: du själv. Bränn boken sen - eller spara den till dig själv om tjugo år och läs vad du skrev.

Titel: Skriv och bränn
Författare: Sharon Jones
Originaltitel: Burn After Writing
Utg år: 2021
Förlag: Bazar

Om de elva utkasten...

Semestern är slut, och här på bloggen har varit tyst, och jag har sagt till folk (ja, alla dessa horder av folk som frågar)(eller de närmaste omkring mig)(eller, ja, åtminstone några på jobbet har nog frågat i alla fall) att "jag har nästan inte läst någonting i sommar, jag har bara spelat golf och spelat datorspel". För, ja, så har det ju liksom varit? Fast nu när jag öppnade Blogger och skulle skriva inlägg på de där stackars få böckerna jag läst så räknade jag utkasten (jag öppnar ett utkast så fort jag läser en bok, annars glömmer jag). Och det var elva stycken. Elva! Alltså, jo, för att vara mig är det ju inte överväldigande med tanke på sex veckors semester, men nu när jag gått runt och tänkt att jag ju inte läst någonting?! Av de elva är det i och för sig fyra Isfolksböcker som ju är rackarns lättlästa. Och ännu en härlig romance av Mary Balogh. Men sen är det sex massiva fantasyböcker på engelska, och när jag ser det så inser jag ju att: jag har ju visst lagt en ganska stor del av semestern på läsning. Och upptäckt en ny författare (Michael J. Sullivan) vars böcker jag slukar...

Så nu ska jag väcka blogghjärnan och fylla de elva utkasten med text. Först ut blir en Mercedes Lackey jag läste typ i midsomras, ska bli spännande att se om jag minns något alls. Det lär vara en vit häst med, i alla fall. En magisk vit häst.

En rackarunge - Ester Blenda Nordström

Ett tag nu har jag varit nyfiken på att läsa Ester Blenda Nordströms böcker om rackarungen Ann-Mari, som ursprungligen gavs ut för hundra år sedan och delvis baserats på författarens eget liv. Jag hade läst att bland andra Astrid Lindgren skulle ha inspirerats av rackarungen-böckerna, och när jag nu såg att den tredje boken i serien, Patron Ann-Mari, kom ut så letade jag upp de två första böckerna på biblioteket och tog med hem. 

Rackarungen Ann-Mari själv blir jag inte särdeles förtjust i, eftersom hon för mig blir ett par kilo för mycket av allmän rakrygghet och frimodighet och ojsan-hoppsan-men-hjärtat-på-rätta-stället. Men vad jag fullständigt älskar med de här böckerna är språket. Alltså, språket! Det är fullkomligt lysande och fantastiskt, och jag kan absolut se hur Astrid Lindgren hittade mycket känsla härifrån. Det här är precis den sortens finurlighet i skrivande och humor jag tycker allra mest om, och det här är ett språk som med bara några ord och meningar kan få läsaren att se miljöer men framför allt människor framför sig. Och även om jag nu inte tycker så mycket om Ann-Mari själv pga För Mycket - så tycker jag desto mer om personerna runt omkring henne. Det är på något sätt som att stiga in i en gammal svartvit buskis-film från 40-talet eller nåt, där alla pratar med konstiga röster och tilltalar varandra med "hon" eller titel, där det finns barska husföreståndarinnor och "stationskarlar" med märke på mössan... all den där gamla svenska historiska miljön för hundra år sedan som jag läst (och förläst) mig om hos till exempel Martha Sandwall-

Bergströms Kulla-Gulla. Här går jag alltså in i den och är där. Det är helt fantastiskt, faktiskt. Jag får nypa mig i armen flera gånger och påminna mig: det här är skrivet för hundra år sen. Hundra år! Och språket känns som... nu. Här och nu. Ester Blenda Nordström låter folk prata på dialekt, och såklart med de ord och uttryck som gällde då på 1910-talet, men hon gör det så att jag hör dem. (Och vet ni: de säger inte "Amerikat" som Karl-Oskar och Kristina och de där gör. Nä, de säger "Amerikan", att någon reser till Amerikan. Och det känns som att "aha, var det så det var?")

Och så gillar jag humorn - särskilt i första boken som jag tycker mer om av de två jag läst. Här är mer barn och fler rackartyg (eller hyss, även om det var Emil som gjorde dem. Ann-Mari hon liksom bara gör saker) och fler gapskratt. Ann-Mari är tretton år i första boken och är väldigt mycket bara ett busigt barn - i bok två har hon blivit femton år och går i flickskola och fnissar ihop med väninnor (back-fischar) och här känner jag igen mycket Kulla-Gulla i skolan och hennes tant Emily.

Jag tycker mycket, mycket om de här böckerna, och kommer att läsa de två återstående böckerna i serien där Ann-Mari köper egen bondgård vet jag (och då tänker jag att jag kanske känner igen saker från en av mina favorit-böcker av Astrid Lindgren: Kerstin och jag där Kerstins familj övertar en liten herrgård och blir bygdens nybörjar-bönder).

Titel: En rackarunge + 15 år - några blad ur en rackarunges liv
Författare: Ester Blenda Nordström
Utg år: 1919 + 1921 (original), 2019 (nyutgåvor)
Förlag: Bakhåll (nyutgåvorna från 2019)
Hitta dem hos din lokala bokhandlare, eller på ditt bibliotek, eller via Omnible.

En fot i Roshar och en fot i Egypten - jodå, här är jag!

 Vi är nästan halvvägs genom januari, och jag har inte skrivit något här förutom en snutt idag om den isfolksbok jag läste före jul. Vad händer, Carolina, är böckerna slut?

Nej, nej, men jag är djupt begravd i fjärde boken i Brandon Sandersons Stormlight Archives-serie: The Rhythm of War. Jag önskade mig den i julklapp, fick den, och hade rensat i läshögarna för att bereda väg för herren. Sedan har det varit den sedan dess, och det går alltså inte fort. Jag är på sidan 850-ish av 1300-ish eller vad det nu är. Isfolket har nog också börjat efterlysa mig, har inte läst någon bok om dem sedan bok 38 av 47 i min omläsning. 

Men ändå? Nog brukar jag klara även en mastodonthistoria som Rhythm of War utan att det ska dröja så många veckor? 

Nja. Jo. Men stora delar av julledighet och annan ledighet har den senaste tiden gått åt datorspelande också, något jag tappat de senaste åren och känt att jag saknat. Nu sögs jag in i spelandet igen. Jag har varit i Egypten tillsammans med genialiskt begåvade herr Bayek i Assassin's Creed Origins. Alltså, ni skulle bara se så himla duktig karln är på att klättra, och hoppa, och skjuta med pilbåge! Just nu är jag i sluttampen på spelet och springer runt i Kungarnas dal och förpassar odöda faraoner till en evigare vila än de sysslat med hittills. Men jag är helt vild på det här klättrandet och mördandet, och tänker söka mig tillbaka i Assassin's Creed-serien, och kommer därför snart att klänga på hustaken i Florens under renässanstid tillsammans med en viss Ezio.

Kanske jag ska starta en underavdelning till den här sidan som heter Carolina spelar...???

Men var så lugna. 2021 kommer säkert att fyllas av böcker, det också. I morgon ska jag låna hem Ester Blenda Nordströms böcker om "rackarungen", sekelgamla är de men jag ska se om de håller än. Plus att min Kindle håller på att sprängas av olästa böcker. Samt det faktum att min oäkte make fick Där kräftorna sjunger i julklapp - han som aldrig läser något där inte någon ondsint skurk planerar världsherravälde av något terroraktigt slag, och om inte skjutvapen förekommer senast på sidan 3. Den boken vandrade ganska raskt över till min läshög i stället, kan jag säga.

Just nu - december

 

Det är första lördagen i december, och alltså dags för ett av de just-nu-inlägg som vi f.d. kulturkollare fortsätter med.

Här är mitt just nu:

Just nu läser jag: 
Piranesi av Susanna Clarke. Den är underlig och väldigt speciell, men en bok en sån som jag bara måste måste läsa slut för att få veta varför och hur. Och det går ganska snabbt, den är på knappt 250 sidor - till skillnad från Clarkes kända Jonathan Strange & Mr Norrell från 2004 som var en riktig tegelsten till bok.

Just nu läser jag också:
precis som i förra just-nu-inlägget håller jag fortfarande på med  maraton-omläsningen av alla böckerna i Sagan om Isfolket (Sandemo) Det är oerhört förnöjsamt. Jag är på bok 35, och försöker hålla takten med att blogga om böckerna också. Jag spoilar hårt i mina inlägg (fast jag varnar först!) och har väldigt roligt när jag skriver. 

Just nu lyssnar jag:
på Kents alla skivor. Om och om igen, i bilen från och till jobbet. Alldeles särskilt sista Då som nu som för alltid från 2016, som jag av outgrundliga anledningar tidigare missat i mitt liv. Attans, så bra den är. Jag hetslyssnar.

Just nu längtar jag efter:
Rhythm of War, fjärde boken i Brandon Sandersons mästerverksserie The Stormlight Archive. Den kom ut för ett par veckor sedan, men jag har inte köpt den än och såklart står den överst på min julklappsönskelista. Och sen lite julledighet på det...!

Alla kan såklart hänga med på just nu-utmaningen på egen blogg eller instagramkonto! 

Fler just-nu-inlägg hittar du hos Linda, Helena, Ulrica, Fanny och Anna.

Just nu - oktober

Det är första lördagen i oktober, och alltså dags för ett av de just-nu-inlägg som vi f.d. kulturkollare fortsätter med.

Här är mitt just nu:

Just nu läser jag: 
Fula tjejer av Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson. Har längtat mycket efter den!

Just nu läser jag också:
precis som i förra just-nu-inlägget håller jag fortfarande på med  maraton-omläsningen av alla böckerna i Sagan om Isfolket (Sandemo) Det är oerhört förnöjsamt. Jag är på bok 24, och försöker hålla takten med att blogga om böckerna också. Jag spoilar hårt i mina inlägg (fast jag varnar först!) och har väldigt roligt när jag skriver. 

Just nu lyssnar jag:
på Ensam i Paris och andra historier av Jojo Moyes, uppläst av Gunilla Leining.

Just nu längtar jag:
efter min dotter som just flyttat hemifrån och ända till Visby. Allt är bra och som det ska vara - men jag har blivit av med min bästa gå-till-biblioteket-partner och gå-i-bokhandeln-och-prata-om-böcker-vän. Det är hårt.

Alla kan såklart hänga med på just nu-utmaningen på egen blogg eller instagramkonto! 

Fler just-nu-inlägg hittar du hos Linda, Helena, Ulrica, Fanny och Anna.

Just nu - september

Det är nu några veckor sedan vi lade ner Kulturkollo, men vissa saker bestämde vi oss för att hålla fast vid ändå. Varandra, till exempel - vår privata facebookgrupp är fortfarande väldigt aktiv. Vi tänker oss också eventuella framtida bloggsamarbeten, typ stafetter och sånt. Och så vill vi fortfarande fortsätta med våra Just nu-lördagar, att vi första lördagen i varje månad delar med oss av vad vi sysslar med i kulturväg alldeles just nu - men nu på våra egna bloggar.

Idag är det då första lördagen i september, och alltså dags för Just nu - september. Här är mitt just nu:

Just nu läser jag:

en bok från slutet av 1990-talet, Silke av Alessandro Baricco, eftersom jag bara dagarna efter varandra fick den rekommenderad av två olika personer och såg det som ett Viktigt Tecken På En Bok Jag Borde Läsa.

Just nu läser jag också:
fortfarande håller jag på med sommarens maraton-omläsning av alla böckerna i Sagan om Isfolket. Det är oerhört förnöjsamt. Jag är på bok 20, och försöker hålla takten med att blogga om böckerna också. Jag spoilar hårt i mina inlägg (fast jag varnar först!) och har väldigt roligt när jag skriver. 

Just nu lyssnar jag:
på Tystad som är en fiktiv dokumentärserie av Åsa Anderberg Strollo och Lisa Bjärbo. Den är gjord som en radiodokumentär om ett terrordåd på Arlanda, gjord av pojkvännen till en av de misstänkta till terrordådet. Det är alltså dramatiserat med skådespelare och ljudeffekter, och jag gillar det skarpt. Har precis lyssnat på 5 avsnitt av 8. Du hittar serien på Storytel.

Just nu längtar jag:
efter att fjärde boken i Brandon Sandersons mega-storverks-serie The Stormlight Archive som släpps i november och kommer heta Rhythm of War. Såååå lagom till julledighet, liksom?!

Alla kan såklart hänga med på just nu-utmaningen på egen blogg eller instagramkonto! 

Fler just-nu-inlägg hittar du hos Linda, Helena, Ulrica och Anna.

Carolina summerar... 2019

Mitt gångna läsår har innehållit väldigt många drakar. "Årets drakfest" brukar vara en återkommande rubrik i mina årslistor, men i år är den absolut nödvändig. Det har också funnits med fler magiska hästar än vad som kanske är nyttigt, uppblandade med horder av liemän i färgglada kåpor, intelligenta rymdskepp och läskiga androider och andra robotar. Samt en grön liten person som tror att han möjligen kan vara en zombie. Pinsamma kommunalråd har trängts med kloka tonåringar, mindre kloka tonåringar har kört bil olagligt genom Tyskland, och så har det rått sträng vinter i så många böcker att det nästan känns som en trend.
2019 har innehållit så väldigt mycket bra läsning att jag i år inte kunde begränsa min avslutande bästa-fem-i-år-lista till snåla fem, utan fick utöka till bästa-sex-i-år, och dessutom låta flera av dessa vara hela serier eller trilogier. Ett fint läsår, det.

Årets AI: M-bot i Brandon Sandersons Skyward och Starsight

Årets androider: Lifelike av Jay Kristoff

Årets maskrosbarn: Allt jag fått lära mig av Tara Westover

Årets magiska häst med stora blå ögon: Magic’s Pawn av Mercedes Lackey, med flera böcker ur hennes Valdemar-universum, möjligen förutom…
… årets gnälligaste: Vapenmästaren Alberich i Exile’s Honor och
… årets pinsammaste: Exile’s Valor (vet inte vilket som är pinsammast: att Mercedes Lackey skriver in sig själv som heralden ”Myste” i boken, eller att jag faktiskt läste klart hela boken. (fast att skumläsa-alla-pinsamma-och/eller-trista-bitar kanske inte räknas som att läsa en bok på riktigt?)

Årets Bee-figur: Fitz and the Fool-trilogin av Robin Hobb (ja, den som har läst fattar vad jag menar)

Årets drakfest 1: hela Temeraire-serien av Naomi Novik, underbar från början (His Majesty’s Dragon till slut (League of Dragons)

Årets drakfest 2: Fitz and the Fool-trilogin av Robin Hobb där drakarna har en helt annan attityd än Temeraire & Co

Årets tålmodigaste: Bob (av Wendy Mass & Rebecca Stead) när han troget sitter i en mörk garderob i fem år och väntar på att Livy ska komma tillbaka

Årets tidsresenär 1: Den extraordinära berättelsen om Jonas Paulssons plötsliga död av Alexander Karim

Årets tidsresenär 2: Nick i Hawkings korridor av Neal Shusterman & Eric Elfman

Årets tidsresenär 3: Jorun i Kolvinge av Kerstin Lundberg Hahn & Maud Mangold, fast hon är skitdålig på att styra rätt

Årets lieman: Scythe av Neal Shusterman

Årets Mary Balogh-njut: att få läsa om familjen Westcott i nu 7 böcker långa (and still counting) serien som börjar med Someone to Love

Årets vintersaga: Spinning Silver av Naomi Novik

Årets vinterkatastrof: Kyla av Therese Henriksson

Årets plånboksstöld: Den i Välj mig av Christina Lindström

Årets tolvåringar: hittar vi i trilogin Ellinor - Leo - Viktor av Katarina von Bredow... eller om de har hunnit fylla tretton? De slutar sexan, i alla fall, och står i porten till tonårslivet.

Årets mest olagliga bilresa: Tschick av Wolfgang Herrndorf

Årets Stenguden-får-själv-berätta-ur-sitt-inte-så-rafflande-stengudsperspektiv: The Raven Tower av Ann Leckie

Årets lingvist: Nahri i City of Brass av S.A. Chakraborty

Årets smärtsammaste: Så mycket kärlek kan inte dö av Moni Nilsson

Årets kommunalråd 1: gör bort sig i Förstörda bevis, första boken i serien Scoopet av Erik Fichtelius och Martin Widmark

Årets kommunalråd 2: är också rätt pinsam och finns i Regnmannen av Jonas Karlsson

Årets ordentligaste: är Maisie Dobbs med sina kartotekskort och färgpennor, den här gången i Messenger of Truth av Jacqueline Winspear

Årets perspektivskifte: En helt vanlig familj av Mattias Edvardsson

Årets hamster: dör mycket sorgligt i en filminspelning i Djur med päls - och utan av Hanne Kvist

Och så Årets sex bästa - utan inbördes ordning: (och jag kunde inte få ner den här listan till färre än sex, och då har jag ändå med hela serier som "bästa bok")
Välj mig av Christina Lindström
His Majesty's Dragon och resten av böckerna om Temeraire av Naomi Novik
Trilogin The Last Herald Mage av Mercedes Lackey
Trilogin Ellinor - Leo - Viktor av Katarina von Bredow
Kyla av Therese Henriksson
En helt vanlig familj av Mattias Edvardsson

In Good Company av DanielGovar - drakarna i Temeraire-serien

Antal lästa böcker 2019: 134 st

Carolina summerar... 2018

Mitt 2018 innehöll byte av jobb, ett studentfirande, en ny husbil, och fler nivåer i Candycrush än vad som egentligen kan vara nyttigt. På läsfronten: jobbytet innebar att jag slutade pendla med bil och började åka buss + tåg i stället, vilket medfört att jag inte alls lyssnar lika mycket på ljudböcker som förr men i stället har gyllene lästid i tysta kupén på det där tåget. Älskar tysta kupéer!

Jag tog tag i att beta av titlar på min långa, långa vill-läsa-senare-lista jag har på amazon.com, vilket innebär att det har blivit mycket fantasy på engelska för mig. Ofta hela serier. Men också en hel del annat - jag berömmer mig fortfarande om att ha en mycket spretig boksmak.

Här kommer min årslista, som i vanlig ordning har helt egna rubriker och avslutas av mina topp-5-böcker utan inbördes ordning. Enjoy! och så ses vi nästa år!

Årets drakfest 1: Rain Wild Chronicles av Robin Hobb, om drakar i träsk.

Årets drakfest 2: The Dagger and the Coin av Daniel Abraham, om en drake med livskris.

Årets drakfest 3: Tooth and Claw av Jo Walton, med drakar som spretar med lillfingret (eller, ja, [insert-right-bodypart] ) på tebjudningen som i vilken Jane Austenbok som helst.

Årets kroppsfunktionskatalog, och hur alla funktioner i den kan lemlästas: 1793 av Niklas Natt och Dag

Årets mor-dotter-kvalitetstid: Först läste jag Bara tre ord av Becky Albertalli, sedan läste dottern Love, Simon som ju boken heter i original, och sedan såg vi filmen Love, Simon tillsammans och hade en bra stund.

Årets men-gudars-varför-sitter-jag-i-ett-fullsatt-tåg-just-NU-upplevelse: Comedy queen av Jenny Jägerfeld

Årets skurhink: Det finns alltid förlåtelse av Anne B. Ragde

Årets nu-vill-jag-också-börja-dansa!! : Battle av Maja Lunde 💃🏻💃🏻💃🏻

Årets miljökatastrof: The Lotus Wars av Jay Kristoff

Årets inre monolog: Inuti huvudet är jag kul av Lisa Bjärbo

Årets Moby Dick: Min bästis målvakten av Maria Parr (originalet heter Keeperen og havet och jag gillar nog den titeln mer, särskilt om jag ska börja yra om Moby Dick-kopplingen)

Årets "Mamma? Är det verkligen så roligt att du måste trilla av stolen?" "Ja!": Muralgranskaren av David Nessle

Årets husbilssemester: Nej och åter nej av Nina Lykke

Årets AI: I Obsidio av Amie Kaufman & Jay Kristoff

Årets nunna: Red Sister av Mark Lawrence

Årets munk: I sista PAX-boken, Draugen, av Ingela Korsell & Åsa Larsson

Årets amen-vad-FAN??!? 😢 är också Draugen av Ingela Korsell & Åsa Larsson. Har inte hämtat mig ännu

Årets polis: hittas i Rivers of London av Ben Aaronovitch

Årets det-är-bara-så-himla-kört: Slutet av Mats Strandberg

Årets kärlekspar: hittas i Tales from the Kingdoms av Sarah Pinborough

Årets mest spektakulära ljusshow: The Black Prism av Brent Weeks

Årets försommarkväll: Finns det björkar i Sarajevo? av Christina Lindström

Och så årets 5 bästa (utan inbördes ordning):
Obsidio (Illuminae Files 3) av Amie Kaufman & Jay Kristoff
Finns det björkar i Sarajevo? av Christina Lindström
Inuti huvudet är jag kul av Lisa Bjärbo
Tales from the Kingdoms av Sarah Pinborough
Slutet av Mats Strandberg

Antal lästa böcker 2018: 103 st

Hej, hallå...!

Nejdå, jag har inte försvunnit för gott eller rymt med Rudolf med den röda mulen eller så. Men december bara tog min läslust och dränkte den helt i mörker, och veckorna före jul har jag knappt läst - bara spelat Skyrim. Det var jättelänge sedan jag bara lät mig uppslukas av datorspelande på det viset (och det var nog Skyrim den gången också, sådär 2011-2012) och nog ganska välbehövligt, tror jag.

Det jag trots allt läste var någon halv-OK romance jag lovar skriva om endera dagen. Jag lovar också att jag ska plita ihop en årsbästa-lista innan 2018 lägger sig ned för att dö.

Men! Dagen före julafton greppade jag rätt håglöst en fantasypocket jag har haft liggande i min bokhylla i nästan två år. Den hade en ytterligt fånig framsida med en svarthårig yngling som gråter och kramar en vit häst med lysande blå ögon, och jag tänkte: en chans. Den får en chans, på kanske 25 sidor eller så, och ifall den är lika fånig som framsidan lovar och ynglingen ifråga gråter sig igenom boken och hästen ifråga är en magisk häst av något slag... ja då kastar jag boken i väggen och återgår till Skyrim. Gränser finns.

Sedan skedde ett under.

Jag fastnade.

Jag fastnade, och sträckläste, och älskade boken på ett sätt jag inte älskat fantasy sedan jag började läsa Brandon Sanderson, tror jag. (trots att killen på framsidan var himlans gnällig boken igenom och trots att hästen inte bara var magisk utan pratade också) Jag har redan köpt hem del två och tre i trilogin på min Kindle och är igång med läsningen av tvåan.

Och inte bara ett under, utan ett till: den här författaren? Som jag inte hade läst något av innan?? Hon visar sig ha publicerat över 140 böcker...! 140!!!

Hurra! Hurra! HURRA!

Och vem det handlar om, då? Det avslöjar jag snart, typ efter det där halv-OK-romanceinlägget och årsbästalistan... snart, alltså. Och också lite beroende på om jag kan slita mig från läsningen.

mvh
Carolina
Fantasynörd

Läser Carolina barnböcker fortfarande....? Ja!

När jag startade den här bloggen 2012 var tanken att jag bara skulle skriva om barn- och ungdomsböcker i den - lite som ett verktyg för mig själv i mitt arbete som barn- och skolbibliotekarie, och så förstås som tips för andra som också jobbade med barn och barns läsning som råkade hitta hit.

Ganska snart skenade jag dock iväg och började skriva om en eller annan vuxenbok också som jag tyckte var för bra för att inte få vara med här, och sedan dröjde det inte länge tills bloggen fullständigt dränktes i inlägg om tunga fantasytegelstenar och smäktande romanceböcker, med eller utan bara bringor på framsidan. Jo, för det är ju mycket sånt som fyller mitt läsliv.

Men barnboksinläggen droppade ändå in då och då, liksom inläggen om ungdomsböcker. Och om högläsning.

Nu känner jag att det där har börjat tyna bort alldeles förfärligt. Särskilt senaste tiden, och det har att göra med att jag har bytt jobb. Jag är fortfarande bibliotekarie, men nu i en mer samordnande roll, och just nu har jag inte hand om några bokinköp och håller inte några bokprat (men kommer nog att ha igen om något år, förhoppningsvis). Och när jag nu inte längre läser utgivningslistor eller packar upp några lådor med nya böcker så känner jag hur min koll på vad som händer i barnboksutgivningen raskt håller på att bli direkt usel.

Så kan vi INTE ha det. Min arbetsplats är fortfarande på ett stort bibliotek, så häromdagen gjorde jag en raid inne hos barnbibliotekarierna, hittade en bokvagn full av "nya böcker" och försåg mig med tre stycken av mina bästa författare. Det kommer att bli fler - jag förstår inte hur jag kunnat tappa det här? Det finns ju så vansinnigt många bra barnböcker att läsa, och dessutom finns det inget bättre än att läsa någon snabbläst Hcf eller Hcg mellan de lite tyngre och mer långsamlästa vuxenböckerna.

Inlägg om de tre kommer snarast (ett av dem redan idag). Vilka är det då, undrar ni otroligt nyfiket??
Jo:
Viggo och rädslolistan av Lisa Bjärbo
Hilda och årets kalas av Christina Lindström
Isdrottningen av Mårten Melin

Muralgranskaren

Muralgranskaren är ett twitterkonto  (som jag inte upptäckt förrän nu, jag är usel på twitter-hängning) där David Nessle har kombinerat medeltida (och renässans-) konst med helt egna bildtexter. Det är inlägg därifrån som nu har blivit en bok - och en bok som har roat mig enormt. Det här är precis min sorts humor, och jag har jublat och fnissat och visat familjen (som lett artigt och typ "ja, mamma, lite kul är det allt, men du behöver kanske inte trilla av stolen...?") den ena bilden efter den andra för sånt här måste skrattas åt tillsammans med någon.

Medeltids- och renässanskonst är så full av symbolik, av bildspråk den tidens människor läste av och förstod men som blir rätt underligt om man tittar på det med nutida ögon och liksom bara ser vad det är på bilderna rätt upp och ned. Perspektiven är märkliga, händer pekar på saker, döden dyker upp både här och där, människor är fulla av sår, har märkliga kläder och hattar på sig, bakgrunderna är fulla av grälla färger eller blommor eller folk som flyger på moln... Det Muralgranskaren gör är att han skriver bildtexter som helt galet felaktigt beskriver det som finns i bilderna i stället för det bilderna betyder - och resultatet blir alltså alldeles fantastiskt. Knäppt, utflippat, anakronistiskt, fel.... och väldigt roligt. 

Han har dessutom bemödat sig om att skriva alla bildtexter i någon slags så-här-himla-märkligt-stavade-vi-på-medeltiden-svenska, och då blir resultatet... ja, så där så att en sån som jag trillar av stolen. Eller letar efter någon att sitta och fnissa över bilder ihop med.

Här är några exempel:

Titel: Muralgranskaren
Författare: David Nessle
Illustrationer: David Nessle
Utg år: 2018
Förlag: Kartago
Köp den till exempel här eller här

Pride and Prejudice - med... eh... marsvin??

Igår var jag på föreläsning på Kulturen i Lund. Paulina Helgeson pratade i nästan en timme om Vem var Jane Austen?, och det var intressant och roligt.

(och Kulturen hade nu utställningen med kläderna från de olika filmatiseringarna av Austen-böckerna - vilket innebär att även jag nu har sett The Shirt, The Shirt, live. Fatta. Stor stund.)

En sak Paulina berättade om som jag bara kände att jag behövde kolla upp för det verkade helt fantastiskt var detta:

A Guinea Pig Pride and Prejudice. 

Jag har ju sett (men ännu inte läst) den där Stolthet-och-fördom-med-zombies, och någon med sjöodjur. Men med marsvin??

Jodå. Det finns en bok som heter så. En mycket förkortad version av storyn, och så med marsvin i huvudrollerna. Här är några bilder från boken, och så nedan till och med en trailer.

Vad väntar ni på? Köp! En nödvändighet i varje människas bibliotek! Det finns även andra marsvins-böcker i serien, Oliver Twist och Romeo och Julia, och så finns det Krig och fred med kaniner (Rabbit Warren Peace). En hel värld med små ulliga ting i stora klassiker. Hade ingen aning.

Tunnlarna - en P3 serie

Jag har raskt lyssnat igenom de åtta avsnitten av nya Tunnlarna från P3 serie.  (skriven av Jerker Virdborg) Den blandar vardagsliv (tonårsdottern Ylva som bor varannan vecka hos pappa Klas, bibliotekarien, med lite bråkande om att hjälpa till hemma och sånt där) med mysterier (att det finns ett (flera!) tunnelsystem under Stockholm som är så stort att ingen verkar ha koll på alla förgreningar och dörrar) och spänning (vad är det som händer med Klas?) på ett bra sätt. Det är dramatiserat med hjälp av intervjuer, dialoger, inspelade telefonsamtal och med bra skådespelare.

Klas läser en liten tidningsnotis om en olycka som ska ha skett i en tunnel under Johannes kyrka i Stockholm, och blir nyfiken. När han ringer upp reportern som skrev får han undvikande svar och blir ännu mer nyfiken, nästan manisk, och kollar upp ungefär allt om tunnelsystemen under Stockholm, får tillgång till dokument från olika myndigheter och annat (han är ju bibliotekarie, va, och vi är ju specialister på att gräva fram information från olika håll och sammanställa...) och så småningom även kontakt med personer som aktivt håller på med UE, urban exploration. Han får också med sig dottern Ylva i det här, och det blir en grej de gör tillsammans, deras grej liksom.

Detta får vi följa i återblickar och intervjuer, för nuläget är hur en psykolog anlitad av säkerhetspolisen sitter och har "samtal" med Ylva för att ta reda på hur mycket Klas visste egentligen, och allt som hände. Klas har nämligen spårlöst försvunnit.

Jag som är rätt fascinerad av tunnlar (skrev nyligen ett rätt nördigt blogginlägg om det på Kulturkollo) tycker de där tunnlarna under Stockholm verkar hur spännande som helst, och skulle gärna vilja ge mig in i någon slags guidad visning under Brunkebergsåsen. Men... inte till The tunnel i så fall. Den där olyckan i Tunnlarna skedde.

Det här är bra, och spännande, och fyllt av bra musik och halvläskiga, krypande stämningar. Inte lika wow-wow-wow som De dödas röster men absolut värt att lyssna på.

Dock: efter avslutad lyssning är jag lite snopen. Säger inte mycket mer än det pga vill inte spoila, men: snopen. "Va?" liksom. Eller ett "Och...???"

Kort tillägg till mitt jag-mot-listan-inlägg igår

Jo, en av de där böckerna från vill-läsa-listan på amazon jag skrev om igår hade jag redan hemma och tog omgående tag i. Det är Tooth and Claw av Jo Walton och är något så knäppt som ett viktorianskt relationsdrama med drakar i huvudrollerna, och när jag kommit över det här med att huvud"personerna" äter upp varandra och bär huvudbonader (ja!) så upptäckte jag ju hur himla välskrivet det hela är, med intressanta karaktärer och bra intrig (jag återkommer med mer i ett senare inlägg). Och gick ut på nätet och läste mer om författaren Jo Walton och vad hon har skrivit.

Samt lade raskt till tre titlar till av henne på nämnda lista.

Sisyfos - du hade ett lätt arbete, du.

Carolina v/s vill-läsa-listan 1-0 (eller... I wish)

Jag har drunknat ett tag nu. Ja, jag vet att det här är ett vanligt förekommande fenomen bland mina fellow bokbloggare, bokbloggsläsare och bok-knasar i allmänhet, men: alla dessa vill-läsa-listor. Alla dessa olästa böcker som ligger i hyllan (och i badrummet och på nattduksbordet och...). Alla dessa påbörjade serier. Och så har författarna och förlagen fräckheten att hela, hela tiden skriva och ge ut fler böcker??! Jag hinner inte med. Jag drunknar.

Nu har jag ett tag försökt att läsa böcker från min låååånga wish-list på amazon.com - fast eftersom jag ju jobbar på ett bibliotek (som att låta en alkoholist jobba på Bordershop) kan jag ju ändå inte låta bli att låna hem nya och lockande böcker som på intet vis står med på någon läslista eller har någon köplats i hyllvärmargänget eller nånting. Så... jag kommer liksom ingenvart.

Jepp. Jag vet att ni vet hur jag menar.

Nu fick jag fnatt. Nu kollade jag igenom min amazon-lista efter vilka böcker som finns att låna på biblioteken här i närheten (ett stort bibliotekssamarbete med gemensam katalog) eftersom det ändå brukar vara så att fysiska böcker jag lånar brukar komma före egna böckerna i bokhyllan och e-böckerna i Kindlen. Det fanns en del (fast långt ifrån alla...). Jag har nu reserverat tjugo böcker vilka förstås lär dyka upp allihop på en gång. Jag får lägga ner det här med att jobba. Och sova.

Nu.
Ska.
Jag.
Beta.
Av.
I.
Min.
Att-läsa-lista.

Grejen är ju att jag VILL läsa alla böckerna på den. Jag har ju blivit sugen på dem när jag läst om dem, eller gått och längtat efter seriefortsättningar (som jag sedan glömt bort att jag håller på med), velat upptäcka nya författare...
När alla böckerna har kommit ska jag lägga upp lockande-boktrave-bild här så ni förstår hur himla bra det kommer att bli.

När jag ändå höll på?
Så tog jag tag i att skriva ned alla serier jag påbörjat men inte avslutat ännu.

Det ska bli struktur på mitt läsliv nu.


(hahahahahaha.......)
(hohohoho....)
(heh)

Kort livstecken inifrån en tegelsten

Nej, troligtvis är det ingen av er som egentligen undrar var jag är. Om jag lagt av, gått i ide eller vad? Men jag tenderar ju att bara blogga här när jag läst ut någon bok, och inte hänga på utmaningar eller visa bokinköp (om det inte handlar om några nya Brandon Sanderson...) eller fördjupa mig i statistikdetaljer. Så om jag inte har läst ut någon bok på länge så blir det himla tyst här, det blir det.

Därför ett livstecken, ett #läserjustnu-inlägg:

Jag har sedan före jul läst (och läst och läst) i en och samma bok: Oathbringer av Brandon Sanderson. Den är tjock. Den är väääldigt tjock. Jag läser den i min Kindle (mina handleder tackar mig) men pappersboken torde vara på dryga 1200 sidor. Jag ska köpa den sen (också!) pga alla fantastiska illustrationer som finns i den och som Kindlen inte på långt när gör rättvisa eller ens visar särskilt tydligt.

Vad tycker jag om boken än så länge, då, nu när jag läst ca 3/4 av den? Jo, första halvan var bra, men faktiskt lite seg ibland. Ändå gick den inte att släppa eftersom jag nu är så inne i Sandersons värld och har koll på alla detaljer att jag inte vill bryta av med att läsa något annat. Och sen, någonstans efter halva boken? Då minsann hände det grejer! På Brandon Sandersons alldeles egna vis störtades allt på huvudet, hemligheter avslöjades och jag bara "men...va?" och "wow!" hela tiden. Och nu är boken så där himla, himla bra att jag längtar hem från jobbet för att kunna läsa mer och mer... Givetvis får jag inte spoila handlingen i Oatbringer på något sätt (skulle aldrig våga - det finns säkert en inbyggd förbannelse i den som straffar mig om jag försöker) - men låt mig säga detta: just nu sitter Shallan, Adolin, Kaladin (och några andra jag inte får säga vilka de är) rätt illa till. Adolin tror helt ärligt att de är i "the Damnation". Eller, som Astrid Lindgren skulle sagt: de har farit till pipsvängen. Och Dalinar? Han håller på att gå in i en djup depression. Och Szeth? Han pratar med sitt svärd.

Vad jag också #läserjustnu... som ljudbok (har ju alltid en sådan på gång när jag jobbpendlar): Koka björn av Mikael Niemi. Uppläst av Mikael Niemi. Och halvtidsrapporten därifrån: jag älskar att lyssna på när Mikael Niemi läser. Ibland glömmer jag vad han läser och hör liksom bara på rösten som läser. Jag kan inte ens skriva titeln Koka björn nu utan att höra hans röst inne i mitt huvud som säger det där "koka björn" på den där fina, fina dialekten han har.

OK - I'll be back.

Framsidans illustration - fast större

Carolina summerar... 2017

Dags att se tillbaka på det gångna året! I början på veckan gjorde jag en bästa-lista på Kulturkollo, men här på min egna blogg struntar jag ganska mycket i det där "bästa" och väljer mina egna rubriker som jag brukar. Eller, ja, jag gör också ett försök att åtminstone utse de 5 bästa böckerna jag läst i år.

Jag upptäckte att mitt 2017 tydligen, mig ovetandes, har haft ett tema: Böcker Med Hundar I Viktiga Roller. Eller... har jag ens läst någon bok där det INTE förekommer någon hund? Högst oklart. I vilket fall som helst måste jag helt klart inleda min lista med ett helt gäng högljutt skällande individer:

Årets hundar: Dalmatinern Pongo och skotske terriern Tavish i Lucy Dillons Och så levde de lyckliga, plus förstås mopsarna i Allt jag önskade och terriern Minton (eftersom "Bad Minton!" när han var olydig, va?) i Hundar, hus och hjärtats längtan. Och när det gäller dalmatiners fick jag förstås mitt lystmäte i klassikern De hundra och en hundarna av Dodie Smith som överraskade mig både med hur rolig jag tyckte den var, och med att Pongo inte alls fick de där valparna med Perdita. Nejdå, han fick dem med sin fru. (hallå? men... filmen??)
Vi har Castor som trampar runt på heden i Håkan Nessers Levande och döda i Winsford, vi har Lily som till husses förtvivlan har en bläckfisk på sitt huvud (Rowley), och så har vi förstås den förfärliga robothunden i Bradburys klassiker Fahrenheit 451 som jag avskydde att lyssna på men som fortfarande stannar kvar i mitt huvud.
Nå - det var några av årets hundar, men nu är det hög tid att gå vidare till:

Årets attackerande ostar som vi hittar i A Face Like Glass, tillsammans med dolskt muttrande, hotande viner och ansiktsuttryck som kan köpas för pengar, och hur mycket annat intressant som helst, påhittat av Frances Hardinge, vilket för oss till:

Årets wow: Frances Hardinge. Böckerna, fantasin, språket, hatten, rösten, (hörde henne på bokmässan! flera gånger! pga..ja, wow!) ... alltihop. Vilket i sig för oss till:

Årets fruktträd: Lögnernas träd av.. jo, miss Slokhatt Hardinge ovan.

OK, jag ska bespara er haltande "vilket-för-oss-till"-övergångar mellan rubrikerna nu. Vi kör vidare bara rätt upp och ned:

Årets kemipristagare: Bibliotekarien Irene Hussvig i Blybröllop av Sara Paborn.

Årets färgexplosion: A Darker Shade of Magic av V.E. Schwab. Om man räknar vitt + svart + rött + grått som en färgexplosion, vill säga.

Årets "får varandra i slutet": Mary Balogh. Alltid. I år i till exempel Only A Kiss (där det symptomatiskt nog för mitt läsår dessutom finns med en hund. En hund med tvivelaktigt utseende, men dock en hund.)

Årets "Jag ska hämnas!": Mia Corvere i Nevernight Chronicles av Jay Kristoff.

Årets händelserikaste rymdresa: Den i Illuminae som typ fortsatte i Gemina och ändå inte är riktigt avslutad. Jay Kristoff (ja, det var här jag hittade honom) har skrivit tillsammans med Amie Kaufman, och måtte dessa två samarbeta mer och mycket i framtiden, för oj, vad de levererar bra grejer.

Årets engelskalektion: Tala långsamt. Tala tydligt. Tala som Stephen Fry när han läser Harry Potter.

Årets elevrådsmöte: Det i Hugo och kepskampen av Christina Lindström.

Årets i särklass jobbigaste huvudperson eller "Släpp loss din inre 3-åring!": Alix i I djurskepnad, första boken i Profetian om Cheysuli av Jennifer Roberson.

Årets pastor: Petter i Is av Ulla-Lena Lundberg.

Årets floskelmord: Elaka anteckningar + Jag hör vad du säger av Peter Du Rietz.

Årets biblioteksdate: Den i Karta för förälskade & andra vilsna av Johanna Lindbäck.

Årets lumpsamling: Den i Kåda av Ane Riel.

Årets post-it-lappar: I Ordbrodösen av Anna Arvidsson.

Årets obegripligaste hjortmask är definitivt den som tillverkas i Emperor of the Eight Islands  (Lian Hearn) eftersom dess ingredienser är... att upprepade gånger ha sex? Och när vi ändå är inne på ämnet "obegripligt": när en av magikerna i samma bok lackar ur, och samlar ihop all sin magi till en liten karamell, som han sedan (efter att ha myst runt med den i munnen ett par dagar) spottar in i huvudpersonens mun. Jo. Eller... nej. Tack, men nej tack.

OK - nu till de som jag nog tyckte var:

Årets fem bästa böcker (utan inbördes ordning):

Lögnernas träd av Frances Hardinge
Kåda av Ane Riel
Is av Ulla-Lena Lundberg
Karta för förälskade & andra vilsna av Johanna Lindbäck
Illuminae + Gemina av Jay Kristoff och Amie Kaufman (ja, ja, det blir väl sex böcker dårå...)

Till sist över till den enda statistikuppgift som förekommer i mitt bloggande:

Antal lästa böcker 2017: 137