måndag 25 oktober 2021

Discworld: Feet of Clay

Det var dags för en ny Discworld-roman kände jag (eller faktiskt var det i våras jag kände det, men jag har glömt bort att blogga om den till nu...) och det fick bli en av City Watch-böckerna. Feet of Clay handlar om vår eminenta (eh..) vaktstyrka i Ankh-Morpork när de försöker reda ut både galna golems och politikerintriger kring trontillsättning - samtidigt. Temat, eller ämnet, eller vad man ska säga (discworldböckerna har ofta något särskilt tema att roa sig med) är polisromaner och polisutredningar så här anställs nu till exempel en särskild "forensic expert", en dvärg vid namn Cheery Littlebottom med ett väl utvecklat luktsinne. Det undersökts brottsplatser och samlas in bevismaterial. 

Och så har vi då golem-grejen: här handlar det mer om arbetssituationen för stadens golems som fungerar som någon slags själlösa livegna, eller slavar i lera. De är ju jättestarka, och måste lyda instruktionen deras skapare placerat i deras huvuden. Nu lyckas de med konststycket att organisera sig och göra uppror mot sina urusla arbetsvillkor. 

Politikerintrigerna då? Jo, helt plötsligt upptäcks det att Nobby Nobbs har fantastiskt fina anor och nog borde lyftas upp att sitta på tronen (för att sedan förstås vara en spelpjäs i makthavarnas händer).

Handlingen är som alltid trasslig och inte så viktig - det roliga är såklart detaljerna och personerna och alla små roliga referenser till vår egen värld och kultur.


Serie: Discworld
Författare: Terry Pratchett
Utg år: 1996

tisdag 19 oktober 2021

En familjetragedi

Fast jag tyckte mycket om En helt vanlig familj när jag läste den för ett par år sedan har det inte blivit av att jag läst mer av Mattias Edvardsson förrän nu. En jobbarkompis berättade att hon läste En familjetragedi och bara längtade tillbaka till tågresan hem så hon kunde få fortsätta på den för den var så spännande, och "oj" tänkte jag och lånade raskt hem boken för sånt lässug vill jag också ha. Men för mig funkade den inte lika bra - det är märkligt hur olika man kan tycka, och hur olika böcker funkar för en olika tider i livet.

Vi får läsa om tre personer som har kopplingar tillsammans (fast det är inte de som är titelns "familj"): Bill, som blivit änkling redan i 30-årsåldern, och som ensam med en liten dotter kämpar med att få ekonomin att gå ihop. Karla, som precis börjat plugga juridik, inte står ut på studenthemmet med dess fester utan hyr ett privatrum, och som för att dryga ut ekonomin jobbar med städning. Jennica, som via Tinder möter en intressant man något äldre än hon själv, och som tillsammans med honom både får leva lyxliv (vilket hon inte är van vid) och diskutera kultur. Kopplingen är att Karla är inneboende hos Bill, att Karla städar hemma hos paret Rytter där Stephen Rytter är den man Jennica dejtar, och att Jennica förr var bästis med Bills fru Miranda. Det låter rätt komplicerat men ger sig snabbt när man läser. 

Redan när boken börjar får vi veta att paret Rytter hittats döda i sin villa i Lunds finaste kvarter, och resten av boken följer vi växelvis Bill, Karla och Jennica för att mer och mer få veta varför och hur paret Rytter dött. Det är Lund, det är sommar, det är fina detaljer och ett bra upplägg. Ändå gillar jag inte att läsa boken - och jag tror det är eftersom karaktärerna är lite för välgjorda, för mänskliga med fel och brister. Jag tycker inte om någon av dem (utom möjligen Karla), och stör mig mer och mer på dem under läsningens gång. Det kan ju inte boken hjälpa att jag vill knacka på och be Bill att skärpa sig eller Jennica att städa upp lite eller... ja, allt det där jag stör mig på. Inte heller kan boken hjälpa att jag nog var mindre sugen på att läsa deckare än någonsin, och det är ju trots allt en kriminalhistoria det här, det här. Det visste jag ju. Men sorry - fel bok vid fel tid, och för mig funkade den inte.


Titel: En familjetragedi
Författare: Mattias Edvardsson
Utg år: 2021
Förlag: Forum

torsdag 14 oktober 2021

Sanningen kommer om natten

Ny bok av Mhairi McFarlane, och såklart jag villhövde läsa den. Det är så det är med hennes böcker. 

Den här inleds på lite småputtrande roligt McFarlane-vis, med ett kompisgäng på puben, väldigt brittiskt och med lika bra dialog som alltid i dessa böcker. Ändå känner jag i början någon vag känsla av "vet inte om jag är sugen på att läsa om fler 30-års-singlar-som-lever-roliga-och-intressanta-liv-i-England-med-fantastiska-vänner-omkring-sig" och så tänker jag att jag i stora drag vet handlingen i förväg. 

Men nä nä. Oj. Redan ett par kapitel in i boken händer något som faktiskt vänder upp och ned på allt. Det är inte alls vad jag väntade mig. Och sedan blir den här boken något helt annat. Vänskap och kärlek, visst, men nu blandat med svärta och sorg. Boken igenom. Och det blir väldigt bra. Kanske en av McFarlanes bästa.

Vännerna som sitter där på puben är Eve, Justin, Susie och Ed, och de har varit vänner sedan tonåren, eller faktiskt har Eve och Susie varit bästisar sedan de lekte i sandlådan. De delar allt med varandra, och har inga hemligheter. Eller, jo, Eve har en djup hemlighet. Hon är kär i Ed, och har varit i många år. Och även om det verkade som att han gillade henne tillbaka en gång för många år sedan blev det inget av och nu har han en flickvän som heter Hester. Eve och Susie älskar att hata Hester. Och just den här pubkvällen tar sig Hester för att fria till Ed.

Jahaja. Och så händer då det där som vänder på hela boken, och sedan kunde jag knappt sluta läsa. 

Titel: Sanningen kommer om natten
Författare: Mhairi McFarlane
Originaltitel: Last Night
Översättning: Helena Tusås
Utg år: 2021
Förlag: HarperCollins

onsdag 13 oktober 2021

Nyphron Rising


Tredje boken i serien The Riyria Revelations och nu har det nygrundade Nyphron-imperiet (baserat på Nyphron-religionen) verkligen kommit igång och ska ta över världen via krig, list och elaka planer. Alla ska ha den rätta tron, kosta vad det kosta vill. Förvisso trampar våra hjältar Hadrian och Royce runt mitt i allt detta men intressantaste karaktärerna här är i stället tre kvinnor:

Arista, prinsessa i lilla kungariket Melengar, som varit med i de två tidigare böckerna och behärskar magi på nivån "kan-få-någon-att-nysa" och också (vid sällsynt lyckade tillfällen) "kan-få-vatten-att-koka-utan-eld". Nu tar hon verkligen ett stort kliv in i centrum och driver handlingen framåt. Först som en slags väldigt misslyckad ambassadör, men så småningom som handlingskraftig ledare. Och den där magin lär hon sig på egen hand mycket mer om. Det är roligt att läsa om Arista, som först envisas med att rida runt med korsett under klänningen (för inte kan man väl bara vara utan den?) och saknar sitt tjänstefolk och tycker det här med att sova i skogen och äta torftig mat vid lägereld bara är sååå jobbigt, men som senare i serien klarar av svåra förhållanden, kyla och fattigdom och ändå lyckas prestera hjältedåd. 

Och så har vi kejsarinnan Modina, som hålls inlåst i en cell. Modina pratar inte, vill inte äta och har låst in sig i sig själv, i sin värld av mardrömmar och hemska minnen. Nu råkar hon och en kökspiga, den med lägsta rangen som bara sköter disken och knappt får betalt, träffas. Amilia, som kökspigan heter, lyckas nå Modina, med samtal, närhet och omsorg. Jag tycker mycket om att läsa om dessa två som liksom är bortgömda mitt i maktens centrum.

Vi får också veta mer om Hadrians och Royce bakgrunder, och det är intressant. Annars är detta den boken i serien jag nog tycker är svagast med mycket krigspolitik och intriger och inga egentliga wow-avslöjanden.


Jag är inte helt förvirrad när jag har med två olika bokframsidor med olika titlar här till vänster - grejen är att The Riyria Revelations har getts ut två gånger, först som egenutgiven serie i sex delar och sedan utgiven av förlaget Orbit, men då i tre delar. Läs mer längst ner!

Här kan du läsa vad jag skrev om bok 1 The Crown Conspiracy
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 2 Avempartha

Titel: Nyphron Rising
Serie: The Riyria Revelations #3
Författare: Michael J. Sullivan
Utg år: 2009 + 2011
Förlag: Orbit (2011)

Serien gavs först ut i sex delar i egen publicering, därefter köpt av Orbit som gav ut den igen 2011-2012 men nu i tre böcker: Theft of Swords (består av bok 1 The Crown Conspiracy + bok 2
Avempartha), Rise of Empire (består av bok 3 Nyphron Rising + bok 4 The Emerald Storm) och Heir of Novron (består av bok 5 Wintertide + bok 6 Percepliquis). Det är Orbits utgåvor jag läst som e-böcker.

tisdag 12 oktober 2021

Je m'appelle Agneta

Agneta är snart 50 och vet inte riktigt om hon lever sitt eget liv eller om hon lever sitt liv genom och för andra. Det har mest handlat om makens studier och fritidsintressen, och om barnens liv, leverne och numera ständiga pengabehov, och numera verkar det som att Agnetas eget liv och egentid utgörs av de stunder hon smyger sig till att på sovrummet festa loss med vin, kex och ost (som annars är förbjudna ting i hennes och makens nyttiga liv med klok kost och sund livsföring).

Nu råkar hon på en mystiskt formulerad annons om att en "äldre pojke" i någon liten fransk by behöver hjälp, och att det är viktigt att denna au-pair (som det väl måste handla om?) kan tala svenska. När Agneta gick i skolan drömde hon om Frankrike och att läsa franska, men det blev inget av med vare sig det ena eller det andra. Men nu? Varför inte? Hon kan ju åtminstone testa? Så hon åker ensam till Frankrike, trots maken Magnus invändningar om att hennes resa troligen kommer att sluta med någon typ av katastrof, oerfaren som hon är. Och i den lilla byn i Frankrike finns då den "äldre pojken", och andra personer, och även om det är mycket som inte alls är vad Agneta förväntade sig och det är en hel del saker som går fel så finns här så mycket annat som blir bra och rätt. Ostarna inte minst. Och dansen.

Jag har inte läst något av Emma Hamberg tidigare, och blev glatt överraskad av den här - vilket lässug jag fick! Jag läste ut den på två dagar och var helt lycklig hela tiden: "just det ja, så här kan det kännas när man får tag på en bok man bara inte kan släppa!". Jag relaterade och småfnissade och ville åka till Frankrike, och jag satt banne mig mitt i natten och googlade olika recept på bearnaisesås eftersom den här boken fick mig att förstå att "göra egen bearnaisesås" borde stå på min bucket-list. (Jag är ju annars en person som är helt förnöjd med färdiga såser på burk eller tycker jag gjort något avancerat när jag blandat ihop en sås från pulver, vatten och margarin.) Jag har dock inga planer på att ta jobb som au-pair - däremot har jag långt gångna planer på att läsa mer av Emma Hamberg och har redan lånat hem fler av hennes böcker.

Titel: Je m'appelle Agneta
Författare: Emma Hamberg
Utg år: 2021
Förlag: Piratförlaget

fredag 8 oktober 2021

Avempartha

Detta är andra boken i serien The Riyria Revelations, och det "Avempartha" som ses på bokens framsida är ett urgammalt magiskt torn mitt i en flod. Och jag bara måste tjata vidare om att den här serien inträffar 3000 år efter Legends of the First Empire av samma författare, och där har tornet (eller fortet) Avempartha stor betydelse i handlingen. Nu trampar våra huvudpersoner runt i denna urgamla fast välbevarade ruin och undrar "vad användes den till då för länge sen, vem gick här och hur var det då?" och jag som precis har läst om "då" vet precis hur det var. För jag var ju där... (eller, hallå Carolina, har du helt tappat verkligheten? Nu igen?)

Hadrian och Royce är fortfarande i full frihet efter att i första boken både blivit anklagade för kungamord och (oups) råkat släppa lös en troligen farlig wizard ur det fängelse den stackaren suttit inlåst i de senaste 900 åren. Nu träffar de på en ung tjej som tagit sig till en stor stad för att söka hjälp till sin lilla by mitt ute i ingenstans. Byn plågas nämligen av ständiga besök av något fruktansvärt monster som nattetid sveper in och plockar med sig bybo efter bybo för att äta upp eller göra andra onämnbara ting med. Ingen vet, men vad de vet är att inga vanliga svärd biter på denna best. Våra hjältar följer med tjejen, och byn ligger i närheten av det där märkliga tornet mitt i floden som alla vet är gammalt men ingen har varit i. Det verkar som att besten (eller är det en drake?) kommer därifrån. Och jo - det finns ett särskilt svärd som biter på den, men det svärdet finns gömt inne i tornet Avempartha och nu behöver våra hjältar alltså ta sig dit. De muttrar en del om att de nu ännu en gång måste ge sig på svärdsjakt, för se bara så dåligt det gick förra gången (kungamordet i bok 1) och varför gav de sig på det här uppdraget egentligen? Verkar ju överhuvudtaget inte lukrativt alls. 

Nå. Detta är ingen simpel hjältar-dödar-drake-handling. Nej, för strax kommer denna ytterst avlägsna lilla by krylla av folk, och här ska ett kejsardöme födas. Onda män ska fullfölja åratals av onda planer och här kommer att vara stor dramatik där vi inte riktigt vet vem som överlever, och om det är bra eller dåligt, och jag fortsätter att gilla den här serien starkt.

Jag är inte helt förvirrad när jag har med två olika bokframsidor med olika titlar här till vänster - grejen är att The Riyria Revelations har getts ut två gånger, först som egenutgiven serie i sex delar och sedan utgiven av förlaget Orbit, men då i tre delar. Läs mer längst ner!

Här kan du läsa vad jag skrev om bok 1 The Crown Conspiracy

Titel: Avempartha
Serie: The Riyria Revelations #2
Författare: Michael J. Sullivan
Utg år: 2009 +2011
Förlag: Orbit (2011)

Serien gavs först ut i sex delar i egen publicering, därefter köpt av Orbit som gav ut den igen 2011-2012 men nu i tre böcker: Theft of Swords (består av bok 1 The Crown Conspiracy + bok 2
Avempartha), Rise of Empire (består av bok 3 Nyphron Rising + bok 4 The Emerald Storm) och Heir of Novron (består av bok 5 Wintertide + bok 6 Percepliquis). Det är Orbits utgåvor jag läst som e-böcker.

torsdag 7 oktober 2021

The Crown Conspiracy


The Crown Conspiracy är första boken i serien Riyria Revelations av Michael J Sullivan, och den utspelar sig i samma värld som serien Legends of the First Empire fast 3000 år senare. (den här serien är dock skriven först) Jag började läsa den här direkt efter att ha läst sista boken i den serien, och det känns jättekonstigt hur alla de personer och händelser jag levt med under ett par veckors läsning här har förvandlats (och förvanskats) till historia, legender och mytologi. Och religion! Den käcke (nja) Fhreykrigaren Nyphron med sitt som jag uppfattade pojktigt vackra utseende (jag ser honom alltid framför mig som en slags 80-talssyntare med slänglugg, fast med svärd i handen...) och med sina dolda planer på världsherravälde? Han har här blivit till en hel religion, the Nyphron church där han ses som en slags gudom som i tidernas begynnelse gav fred och upplysning till världen. Eller nåt. Vad han gjorde eller inte gjorde är numera högst oklart, och det är kyrkans tolkning genom årtusenden som nu gäller. Jag gillar verkligen tankekrumbukterna kring det här, det hissnande tidsbegreppet och det faktum att författaren skrev om det som skedde för tretusen år sedan efter att han skrev den här serien, och alltså i den förra kunde plantera ut mängder med ledtrådar och kopplingar till den här serien som jag nu upptäcker längs med vägen. 


Nå. "Riyria" i sammanhanget består av två personer, Hadrian och Royce, och de är tjuvar. Riktigt duktiga tjuvar som frilansar (alltså ingen koppling till the thieves guild) och tar de uppdrag de vill ha, och alltid (nästan) gör ordentlig research och detaljplanering inför sina jobb som därför brukar lyckas bra. Vad som nu inleder den här boken (och händelseförloppet i hela serien) är att Hadrian utan att först kolla med Royce tackar ja till ett snabbt jobb som verkar vara enkelt och ge ordentligt bra betalt. De ska bara ta sig in i slottet och stjäla ett visst svärd. Det har med ära, svartsjuka och en eventuell hotande duell att göra. Royce muttrar om att de inte brukar jobba så här (utan förberedelser) av en anledning, men han hänger med till slottet. I rummet de fått veta att svärdet ska finnas hittar de inget svärd men väl en död man, helt uppenbart mördad, och alldeles nyss dessutom. De backar ut, för att inte bli inblandade, men det är tyvärr försent. De har blivit sedda, och anklagas direkt för att vara mördarna. Tyvärr är det kungen som är den döde mannen, och nu kastas Hadrian och Royce in i den djupaste fängelsehålan och ska så klart avrättas anklagade för kungamord.

Men hoj hoj om ni tycker att jag spoilar lite väl mycket här - detta är alltså i bokens inledande kapitel, och eftersom vi ska igenom sex böcker med dessa Hadrian och Royce som förträffligt trevliga huvudpersoner så begrips det nog att de inte kommer att försmäkta och dö där i fängelset. Nejdå, snart är de på väg ut i världen för att förstås rentvå sina namn men också blandas in i världens öde och räddning.

Jag är inte helt förvirrad när jag har med två olika bokframsidor med olika titlar här till vänster - grejen är att The Riyria Revelations har getts ut två gånger, först som egenutgiven serie i sex delar och sedan utgiven av förlaget Orbit, men då i tre delar. Läs mer längst ner!

Titel: The Crown Conspiracy
Serie: Riyria Revelations #1
Författare: Michael J. Sullivan
Utg år: 2008 +2011
Förlag: Orbit (2011)


Serien gavs först ut i sex delar i egen publicering 2008, därefter köpt av Orbit som gav ut den igen 2011-2012 men nu i tre böcker: Theft of Swords (består av bok 1 The Crown Conspiracy + bok 2
Avempartha), Rise of Empire (består av bok 3 Nyphron Rising + bok 4 The Emerald Storm) och Heir of Novron (består av bok 5 Wintertide + bok 6 Percepliquis). Det är Orbits utgåvor jag läst som e-böcker.

onsdag 6 oktober 2021

Age of Empyre

Sjätte och sista delen i förträffliga serien Legends of the First Empire, och som man kan se av framsidan är det nu så hundra procent fantasy att vi har en drake med i handlingen. Eller faktiskt har vi en hel armé av drakar eftersom the Fhrey nu har kommit på hemligheten med hur man skaffar sig drake. Nu ska de där uppkäftiga människorna besegras. 

Så det är fortfarande krig mellan Fhrey och människorna (the Rhunes). Ganska länge nu har det varit någon slags terrorbalans med stillestånd och två arméer som glott elakt på varandra över en flod - men nu när den där drakarmén finns så blir det annorlunda. Samtidigt är det nära politisk kollaps och inbördeskrig hos the Fhrey, eftersom priset för de där drakarna har varit alltför högt. 

Medan drakarna flyger och the Fhrey grälar så harvar vårt hjältegäng fortfarande runt nere i dödsriket. Det tar tid, och det är jobbigt och svårt och fullt av typer som bråkar med dem. Så kan vi väl sammanfatta det hela. Vi får också läsa om Suri hos the Fhrey, om Persephone och Nyphron (och det är kul att ha gjort när man sedan läser Sullivans första serie, Riyria Revelations, som ju utspelar sig 3000 år efter denna och där personer och händelser här har förvandlats (och förvanskats) till legend och myt).

Och så ska då den där stängda dörren vi har fått undra över sedan bok ett äntligen öppnas. Vart den leder har jag nu börjat ana sedan någon bok tillbaka, men vem som öppnar den blir en överraskning, och en ännu större överraskning är hur den där äldre, luggslitne herren som i alla år suttit utanför dörren och väntat, hur han reagerar...

Sammantaget en helt lysande serie med intressanta karaktärer, oväntade händelseförlopp och en författare som kan konsten att verkligen suga in läsaren i berättelsen och sin värld. Jag har alltså läst alla dessa sex böcker i följd, förvisso under ett antal veckor, men så fort en bok tagit slut har jag direkt fortsatt med nästa eftersom jag varit tvungen att få veta hur det gick. 

Här kan du läsa vad jag skrev om bok 1 Age of Myth
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 2 Age of Swords
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 3 Age of War
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 4 Age of Legend
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 5 Age of Death

Titel: Age of Empyre
Serie: Legends of the First Empire #6
Författare: Michael J. Sullivan
Utg år: 2020
Förlag: Riyria Enterprises

tisdag 5 oktober 2021

Age of Death

Femte boken i serien Legends of the First Empire (läs nedan vad jag tyckte om de tidigare delarna) och som titeln antyder ska det nu handla om döden. Eller rättare sagt om underjorden och livet efter detta. Ett antal av våra hjältar måste nå Fhreys huvudstad i tid för att rädda Suri och därmed mänskligheten, men de kan inte ta sig dit på vanligt sätt eftersom Fhrey är fiendeland. Så de tar vägen genom dödsriket. Verkar ju smart. Jodå, där finns ju inte tid på det sättet som det räknas i verkligheten, men som shortcut sett så suger underjordsvägen. Grejen är ju att för att komma till dödsriket - så måste man dö. Det har de nu gjort, alla i vårt lilla sällskap, och de är inte helt säkra på om de efter avslutat ärende kan återvända till livet. Dödsriket är fyllt av faror, och om de dör så att säga en gång till där så vore det väl klippt för alltid? Eller? 
Författaren Sullivan leker här med lite moment-22-tankar och är inspirerad av Dantes Inferno och andra som låter sina karaktärer fara ner i dödsriket. Sullivans dödsrike är indelat i flera "våningar" eller världar som styrs av olika personer/gudar, och när man dör i Sullivans världsbygge (alltså det där "uppe") så kommer man till lite olika avdelningar här nere beroende på vem man är och hur man levt sitt liv.

Detta är den bok i serien jag tyckte lite mindre om. Den är fortfarande bra, och Suris story i Fhrey-land är helt fantastisk. Men Sullivan har liksom blivit lite för kär i sin egen idé om att resa i dödsriket och här blir lite långdraget när alla delar och nivåer ska upplevas och alla karaktärer och gudar ska träffas och få sin egen episod som ska passa in i allt det andra. Och hela tiden läser jag med en pressad känsla - hur ska de någonsin kunna hinna igenom allt det här, ut på andra sidan och rädda världen? Det verkar ganska snart helt kört, faktiskt. Men eftersom detta är bok 5 av 6 i serien hyser jag ändå en viss optimism...

Här kan du läsa vad jag skrev om bok 1 Age of Myth
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 2 Age of Swords
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 3 Age of War
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 4 Age of Legend

Titel: Age of Death
Serie: Legends of the First Empire #5
Författare: Michael J. Sullivan
Utg år: 2020
Förlag: Grim Oak Press

måndag 4 oktober 2021

Age of Legend

Jag läser vidare i fina serien Legends of the First Empire av Michael J. Sullivan. Serien får ett slags halvvägsavslut efter 3 delar och händelserna i Age of War (läs nedan vad jag tyckte om de tidigare delarna), och nu när bok 4 börjar har det gått ett par år och vi kommer kastas in i en ny kedja av händelser som här börjar med att vår "mystic" Suri blir inbjuden till, och besöker, the Fhreys magiska fästning Avempartha. Hon kan ju, trots att hon är en simpel djurisk människa, magi, eller "the Art" som the Fhrey kallar det. Och nu blir hon inbjuden till en av deras högsta magiker, och i rollen av diplomat för sitt folk. Tanken är att hon ska träffa the Fhreys högste ledare och försöka inleda någon slags fredsförhandlingar mellan människor och Fhrey med denne. 

Men det går helt åt fanders. Snart är förvisso Suri på väg till huvudstaden - men inlåst i en liten låda. Och eftersom hon har fruktansvärd skräck för trånga utrymmen så har hon i sin panik raskt förvandlats till just det djur alla Fhrey tror att hon och alla människor är. 

Suris vänner och folk förstår att Suris diplomatbesök inte blev lyckat, och får av en viss herre (som vi böckerna igenom mer och mer förstått att han inte är någon vanlig människa alls utan troligen mer en gud. Ond eller god är högst oklart) veta att om de inte räddar Suri så kommer mänskligheten att gå under. De måste nå huvudstaden till vilket pris som helst. Och det är därför de på bokens fina framsida står samlade vid en liten grumlig damm i skogen. Jo, för de ska bokstavligen ta livet av sig. Mer om det i nästa bok som passande nog heter Age of Death.

Om jag fortfarande gillar den här serien? Oh ja!

Här kan du läsa vad jag skrev om bok 1 Age of Myth
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 2 Age of Swords
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 3 Age of War

Titel: Age of Legend
Serie: Legends of the First Empire #4
Författare: Michael J. Sullivan
Utg år: 2019
Förlag: Del Rey

fredag 1 oktober 2021

Age of War

Tredje boken i förträffliga serien Legends of the First Empire av Michael J. Sullivan, och jag tycker bara mer och mer om den. (Här kan du läsa vad jag tyckte om bok 1, Age of Myth, och här kan du läsa vad jag tyckte om bok 2, Age of Swords) Berättelsen drar hela tiden iväg på oväntade vägar, och ju längre jag läser desto mer har jag att nyfiket undra över hur det ska lösas eller få sin förklaring. Något som är väldigt bra är detta: författaren Michel J. Sullivan har först skrivit klart hela serien om sex böcker och sedan tillåtit dem att publiceras. Detta har gjort (detta berättar han i de intressanta författarförord som inleder varje bok) att han när han skrivit klart de senare böckerna i storyn kunnat gå tillbaka och ändra de tidigare, lagt ut hints och ändrat detaljer eller lite större saker så att det pekar mot eller knyts ihop med slutet av storyn. Och det här märks när man läser - här antyds att karaktärer inte är de vi från början tror att de är, platser anas ha större betydelse så småningom, och när man sedan har läst hela serien (jag har ju redan gjort det nu när jag skriver) så kan man tänka tillbaka och se att den och den tråden påbörjades redan i bok 2 eller 1 eller vad det är, men att allt knyts ihop. Det är snyggt. 

Men Age of War, alltså. De som krigar är människorna (the Rhunes) mot de gudalika Fhrey. Människorna leds av olika klanhövdingar, och överhövding (eller keenig) är Persephone, tillsammans med en krigar-Fhrey som heter Nyphron (alltså, ja, han slåss mot sina egna, det är komplicerat och man vet varför om man läst bok 1 och 2). Och visst finns här krigsscener och stor dramatik (det handlar om belägring av en stad som borde vara ointaglig, men de som belägrar använder magi och de som försvarar... använder också magi. Så småningom.) men fokus i boken har faktiskt mer med relationer att göra, och om personers utveckling till att övervinna sig själva och göra saker de inte trodde att de kunde. Persephone, till exempel, som nu är en Ytterst Viktig Person Som Borde Göra Ärofulla Saker - hon tycker livet har blivit oändligt jobbigt och fullt av plikter, för en styrande person som hon måste med nödvändighet sitta instängd i viktiga möten hela dagarna. Hur blev det så? Och hur mycket måste hennes plikt och vilja att vara allt för sitt folk påverka hennes eget liv, vem hon ska leva med, gifta sig med och vara kär i? Hon får välja, och det är inte lätt. 
Och så har vi muskel-Raithe, gudadräparen från bok 1 som numera har en rätt tillbakadragen roll. Han borde få vara hjälte, men han släpps liksom inte ens in i staden och framför allt inte till den viktigaste byggnaden där Viktiga Krigsrådslagen sker. Frustrerad drar han runt och försöker göra sig nyttig ändå, men fasen alltså: helst skulle han bara vilja sticka från alltihop, bygga något trevligt hus i en skog full med vilt och nära floden och dela detta med kvinnan han är kär i. 
En annan karaktär som blir allt mer viktig och intressant för varje bok är krukmakaren Gifford. En grymt missbildad kropp som plågat honom sedan han föddes (och tog livet av hans mor vid förlossningen) och han har varit mobbad av byns befolkning i hela sitt liv. Ändå kämpar han på, och har stor talang för att göra vackra krukor och annan keramik. Nu får han lite oväntat träda in i en hjälteroll och göra något storslaget. 

Här finns så mycket bra att minnas, och många intressanta detaljer. Något som återkommer då och då är en viss dörr i the Fhreys huvudstad. Dörren finns i en vacker park i hjärtat av staden, och den har inte öppnats på hundratals år. Eller någonsin. Det går inte att öppna den, finns inget handtag eller lås. Utanför denna dörr sitter en äldre herre dag ut och dag in. Han väntar på att dörren ska öppnas. Vad är detta för dörr och var går den? Och vem är den luggslitne typen utanför? Jodå, vi kommer att få veta. Men först i slutet av serien...

Titel: Age of War
Serie: Legends of the First Empire #3
Författare: Michael J. Sullivan
Utg år: 2018
Förlag: Del Rey