Agnes Grey

Agnes växer upp som yngsta barn i en prästfamilj. När de får ont om pengar vill hon hjälpa till med försörjningen, genom att arbeta som guvernant. Hon har inte själv gått i skola men blivit undervisad av sin mor i hemmet, och tänker sig att hon nu ska ge små barn samma fina bildning, uppfostran och moral som hon själv fått och har. Hon ser framför sig stillsamma, trevliga samtal med artigt lyssnande barn, för hur svårt kan det bli? Om hon bara vill väl? Hennes mamma och storasyster tycker att hon själv inte är mer än ett barn (hon är väl i 18-årsåldern) och nog inte riktigt redo ännu, men Agnes framhärdar. Hon vill klara sig själv, hon vill vara nyttig och hon vill undervisa.

Så hon får tjänst och ger sig iväg. Men barnen... gör inte som hon säger? Hennes tid får till stor del ägnas åt att överhuvudtaget få dem att sitta still i skolrummet och göra ens något av det Agnes säger till dem? Och inte får hon slå dem heller, eller ens säga till dem på skarpen, för då blir barnens föräldrar arga. Arga blir de i vilket fall som helst, för de tycker inte Agnes har någon särskild ordning eller koll på ungarna och efter ett år får hon sparken. Men hon ger inte upp, utan får tjänst i en annan familj där det finns äldre barn, tonårstjejer inte mycket yngre än henne själv. Dem ska det väl gå att prata med, i alla fall? Det går sådär bra, kan jag säga.

Anne Brontë var yngsta systern i prästfamiljen Brontë, och hon arbetade som guvernant några år som ung vuxen. Agnes Grey ska basera sig en hel del på erfarenheterna hon fick då. Och jag tror det är därför det blir så bra, och känns så äkta. Agnes frustration är så mästerligt beskriven, personerna hon jobbar för och med likaså och jag kan ofta se dem framför mig. (ta bara farmor till barnen i första familjen som Agnes på ett ställe beskriver hur hon pratar, utvikningar hon gör, huvudrörelser och gester och andra detaljer som är väldigt tydliga. Det känns faktiskt som om hela den beskrivningen skulle kunna vara väldigt självupplevd och skriven i stor irritation precis efter att författaren precis gått ifrån ett samtal med personen ifråga)
Det är en märklig känsla att läsa Agnes Grey - för miljö och samhälle är det viktorianska England, men språket och berättandet gör människorna levande på ett sätt som ändå känns nu fast de så tydligt hör hemma i då. Jag gillar det väldigt mycket.

Titel: Agnes Grey
Författare: Anne Brontë
Originaltitel: Agnes Grey
Översättning: Maria Ekman
Utg år: original 1847, den här utgåvan 2009
Förlag: Norstedts (den här utgåvan)

Främlingen på Wildfell Hall

Gilbert Markham skriver brev till en vän som tydligen tjatat om att få höra mer om Markhams förflutna och hemligheter. Nu får han veta allt och lite till, om hur det (när Markham alltså var mycket yngre) på det närliggande men förfallna godset Wildfell Hall flyttar in en änka med en liten son. Mrs Graham, som hon heter, är väldigt osällskaplig och vill helst inte umgås med folket i trakten alls utan få vara ifred med sin son och sitt målande. Hon försörjer sig tydligen på att måla tavlor? Hm. Skumt. Och hon verkar klema bort den lille gossen. Och hur är det med hennes förflutna? Vem var mr Graham? Skvallret går snart igång, och även om Gilbert Markham (som blivit god vän med mrs Graham trots hennes första kantighet) inte tror på allt han får höra så kan han inte låta bli att undra. Hur var den där mr Graham? Hur dog han? Varför låtsas mrs Graham och mr Lawrence, hyresvärden som äger Wildfell Hall, som att de inte känner varandra sedan tidigare? Fast alla kan se hur lik lille Arthur (mrs Grahams son) är honom till utseendet??

Vi får veta. Bokens andra del utgörs av Helen Grahams dagbok, och nu får vi i jag-perspektiv höra hennes berättelse om hur hon träffar, blir kär i och gifter sig med Arthur Huntingdon. Kul och snygg och skrattar mycket och ofta. Tar gärna en drink med kompisarna. Eller två. Eller fyra. Eller varför inte hela flaskan? Gillar god mat och gott liv och att ligga med kvinnor vare sig de är hans fru, någon annans fru eller inte fru alls. Ganska snart får Helen onda aningar om hur himla kul det egentligen är att höra det där asgarvet från Arthur hela tiden, om vad han gör när han allt längre perioder inte ens kommer hem. Och när hon (ett antal år senare) får se hur lille sonen sitter på pappas knä och dricker grogg och lär sig fula visor - då får hon nog. Det är då hon blir Mrs Graham på Wildfell Hall.

När den här boken kom ut första gången 1848 var den förstås helt chockerande som faktiskt beskrev alkoholism och våld i hemmet. Som något som alla vet men som ingen pratar om eller ens nämner. Vid ett tillfälle i boken är en av Arthurs "glada" vänner helt vedervärdig både mot en annan "vän" i kretsen (som inte dricker och släpper loss som de andra och därför ska typ tvångsfyllas) och mot sin fru när hon bara så mycket som visar en liten tendens åt att vara ledsen. Han vill gräla där, på plats i salongen, och hon bara: det här pratar vi om sen, i avskildhet. Och alla andra i rummet tycker det är så himla pinsamt och jobbigt att det ens antyds om något gräl makarna emellan - trots att det så uppenbart inte står rätt till.
Och att sedan mrs Huntingdon lämnar sin man för att leva själv, för att försörja sig själv, är förstås inget mindre än skandal. Och bara så modigt och starkt.

Jag tycker väldigt mycket om den här boken. Berättaren Gilbert Markham gillar jag inte så där värst mycket, men mrs Graham! Klart att den blir en hel del religiöst pratande (för det är så hon står ut) som är ganska trist, men helt förutom själva fru-får-nog-och-lämnar-man-grejen så är det så mycket annat som är bra. Språket och vardagsfunderingarna (kan nästan inte fatta att den snart är 200 år gammal) och alltihop.

Dock kommer jag nu inte att kunna läsa alla mina älskade romanceböcker, med Mary Balogh i spetsen, utan att liksom se och höra allt det där som försiggår utanför salongerna. Höra skrålet av herrarna som sitter kvar efter middagen och fyllnar till medan damerna dragit sig till salongen för att medan de låtsas som ingenting sitter och väntar timme efter timme på att de där herrarna ska svälja det sista av groggen och komma in och sluddra lite tillsammans med damerna. Klart jag visste hur lite mina romanceböcker har med verkligheten att göra förut också, men jag fick liksom nya bilder i huvudet nu. Och, när jag tänker vidare, finns det någon samtida som skrev ens antydningar om kvinnor som dricker för mycket? I Främlingen på Wildfell Hall är det, hur frispråkig och chockerande den än är, bara herrarna som gör det.


Titel: Främlingen på Wildfell Hall
Författare: Anne Brontë
Originaltitel: The Tenant of Wildfell Hall
Översättning: Maria Ekman
Utg år: 1848 (original), 2004 (den här utgåvan)
Förlag: Norstedts (den här utgåvan)
Köp den - den här svenska översättningen går inte längre att köpa, men du hittar den på biblioteken. Vill du läsa på engelska finns den att köpa till exempel här eller här

Kerstin och jag

Den här boken var en av mina absoluta älsklingsböcker när jag var tonåring. Jag fick mammas gamla bok, utgåvan när Barbro och Kerstin har de blårutiga blusarna på sig, och jag läste den många, många gånger. Sedan dess har jag tyvärr blivit av med boken och inte läst den i vuxen ålder. Förrän nu! Jag kom att tänka på den, och den finns ju att låna på biblioteken, förstås. Utgåvan jag fick tag på nu har ett par väldigt 50-talsstylade tvillingar på framsidan, illustrerad av Kerstin Thorvall-Falk och utgiven 1960. Men den finns att köpa i nyutgåva också, och på den tror jag det är originalillustrationen. Jag ska nog slå till med att köpa den, för det här är (trots att jag läst den så många gånger)(eller just därför...) en bok jag vill äga.

"Jag" i boken är Barbro, och det här handlar om hur hon och tvillingsystern Kerstin får flytta till en liten herrgård på landet, hoppa av gymnasiet och i stället ägna hela dagarna åt lantbruk. Det är deras pappas föräldrahem,

men  det har arrenderats ut under många år (till faderns förtvivlan) och förfallit en hel del. Men smultronställena ligger kvar. Och klätterträden. Och kräftsjön, och badsjön. Och handlingen är mer eller mindre detta: hur familjen rustar upp Lillhamra, som herrgården heter, och mjölkar kossor, rensar betor, kör mjölken till mejeriet (med häst och vagn, även om bilar finns), lär känna unga män i lämplig ålder, inreder herrgårdens östra flygel till sin och döper den till "Knallhattebo" (eftersom deras pappa alltid kallar dem "knallhattarna"). Det är solsken när det ska vara solsken, regn när det behövs, badklippor och doftande björkar, och det är så mycket fantastisk Astrid Lindgrensk naturbeskrivning att jag genast vill sluta jobba som bibliotekarie och bli bonde på heltid.

För så här är det: ungefär allt jag trott mig veta om lantbruk har jag tydligen inhämtat från denna bok, upptäckte jag nu när jag läste om den i vuxen ålder. Och det är inte så där himla uppdaterat med tanke på att de mjölkar korna för hand och skördar råg med hästdriven "självbindare".

Och en stor del av min kärlek till naturen, och min fortfarande stora förväntan på hur naturen ska bete sig när det är maj, eller augusti, eller vilken månad det nu handlar om, har jag också inhämtat från denna bok. (och, OK, Saltkråkan och Emil i Lönneberga och annat Lindgrenskt, men mest den här)
Det kan vara den här bokens fel att jag numera bor i ett litet hus på landet i stället för i storstadens bekvämligheter. Eller så kan man kanske säga: det är tack vare den här boken jag bor i ett litet hus på landet där det just nu finns näktergalssång utanför mitt sovrumsfönster och blommande rapsfält längs min kvällspromenad. 

Det var nog minst 30 år sedan jag läste den sist? Ändå kom jag ihåg varenda ord, varenda stavelse, varenda idyllisk plats eller händelse. Klart det märks att den har 73 år på nacken - men det är fortfarande en fantastisk bok, med ett fantastiskt språk, och en bok att bli väldigt glad av.

Titel: Kerstin och jag
Författare: Astrid Lindgren
Utg år: 1945
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här, finns i nyutgåva!

Fahrenheit 451

Det är konstigt - jag tyckte inte om att lyssna på den här boken. Den var obehaglig och jag avskydde verkligen uppläsarens släpiga, drömmande röst (tänk er en manlig, amerikansk Luna Lovegood...?). Ändå kunde jag inte sluta lyssna på den. Den var svår att ta till sig också, eftersom en del partier mest består av intrycksexplosioner för huvudpersonen Montag och att lyssna på det som ljudbok på engelska var förvirrande. Så fast jag inte ens gillade det hela var jag dessutom tvungen att backa en hel del partier och lyssna på dem igen för att ha någon hum om vad som hände och varför.

Så - jag gillade inte under tiden, lyssnade ändå till slut... och nu efter mer än en vecka efter avslutad lyssning kan jag inte sluta tänka på bokeländet. Det är egentligen inte så konstigt att den blivit en modern klassiker: den är välskriven, fascinerande och fortfarande aktuell trots obehagligheten.

Guy Montag är brandman. Men det var länge sen brandmän stoppade bränder. Nä, när larmet går nu åker brandmännen ut försedda med eldkastare och kerosene - och startar bränderna. Larmen handlar om böcker - böcker är förbjudna och ska brännas (och de brinner vid temperaturen 451 F tydligen). Montag har varit tillfreds med sitt liv fram till nu, att bränna saker ger en bra känsla. Men nu träffar han Clarisse, en ung kvinna som ser annorlunda på livet. Hon vill inte nöja sig med det som TV och radio matar henne med (så som Montags fru Mildred gör dygnet runt) - nej, Clarisse vill uppleva saker, leva!

Och Montag börjar fundera, och omvärdera. Rädda undan böcker från bränderna och gömma dem hemma hos sig.

Uh-oh.

Vad är obehagligt för mig, då? Jamen hela samhället! Böcker är förbjudna, TV skriker ut sina program, sin info och sin reklam dygnets alla timmar, från alla väggar. Mildred tar en överdos sömntabletter, och då kommer två män mitt i natten med någon typ av magpumpningsapparatur och suger ur henne (känns helt surrealistiskt och väldigt läskigt). Det finns en mekanisk hund knuten till varje brandstation, med ett högteknologiskt utvecklat luktsinne, åtta spindelben samt en injektionsnål som kommer ut ur nosen. Det trappas upp för krig i bakgrunden med flygande jetplan och mycket muller, men ingen verkar bry sig det minsta om  dem. Brandchefen håller en längre förklaring för Montag (när han sjukskrivit sig från jobbet pga livsångest, typ) om hur böckerna försvann från civilisationen och hur det var lika bra eftersom de var så oroande. Bränna böcker är bra - då behöver vi inte diskutera saker, vara rädda för saker. Ingen behöver bli kränkt, ingen behöver bli arg. Ingen upprördhet, bara lycka för alla. Bränn böckerna, bränn dem!

Det är mer, massor mer. Och jag kan inte sluta tänka på den. Min son (18) hade läst den i skolan i våras, och vi började prata om den häromkvällen, vilket var väldigt skönt. Det här är en bok man behöver prata med någon om när den är läst. Fast ibland önskar jag att jag hade låtit bli. Att läsa den, alltså. Den upprörde mig. (Bränn boken! Bränn den!)

Titel: Fahrenheit 451
Författare: Ray Bradbury
Ljudbok - uppläsning: Stephen Hoye
Utg år: original 1953
Köp den till exempel här eller här, ljudboken jag lyssnade på hittar du här

Anne på Grönkulla

Det har aldrig blivit av att jag har läst Anne på Grönkulla, så därför kändes det som mycket hög tid att göra det nu, som väldigt vuxen. Och lite synd är det att jag inte läste den när jag var barn, för då tror jag att jag hade tyckt mycket om den, på ungefär samma sätt som jag älskade att läsa Fem-böckerna, och min mammas flickböcker från 50-talet. Det är så redigt och äppelkindat och flätigt och fullt av regler, bredda smörgåsar och vädrande av sängkläder, liksom? Och saker och ting är gräsliga och rysliga. 

När jag nu läser den här kan jag ledsna lite på alla Annes drömmerier och mångordiga dyrkan av blommande körsbärsträd och mossiga skogsbackar - men barnet Carolina hade nog älskat just det där. Jag var en Anne då och kunde förlora mig hur länge som helst i funderingar som kanske uppstod när jag såg en liten sjö i skogen. OK, OK, de som känner mig vet att jag fortfarande är sådan - men nuförtiden är jag något mer lättväckt, och orkar inte riktigt med att namnge allt vackert till typ Mörka Speglande Vågen eller Skira blommornas dal...

Men att läsa Anne på Grönkulla får mig helt klart att vilja gå ut i skogen och bara vara. Eller, ännu hellre, åka till den där Prins Edwards ö och vandra runt i naturen där. Det är en bra bit dit, förstås... så kanske nöjer mig med Mörka Speglande Vågen som vardagligt heter Eksholmssjön och ligger några kilometer hemifrån.

Det jag tänkte på när jag läste (förutom att väcka min egen Inre Snödrottningskärlek) var hur mycket av det Anne på Grönkulla är och gör som jag känner igen från barnböcker av senare datum, men som jag inte visste kom härifrån då när jag läste dem. Återigen - jag önskar att jag hade läst om Anne för 30-40 år sedan. Men bättre sent än aldrig? Tror dock jag nöjer mig med första boken i serien. Däremot ska jag försöka få tag på tv-serien från 1985 och se den.


Titel: Anne på Grönkulla
Författare: L.M. Montgomery
Originaltitel: Anne of Green Gables
Översättning: Karin Lidforss Jensen
Utg år: 1908 (original), 2003 (den här utgåvan)
Förlag: Rabén & Sjögren (den här utgåvan)
Köp den till exempel här eller här

Northanger Abbey

Nästa vecka är det dags för vår lilla (vi är tre) Jane Austen-bokcirkel att träffas. Vi ska ha afternoon tea inklusive scones, kakor och små sandwiches, vi ska se film och vi ska den här gången prata om Northanger Abbey. (filmen är förstås en Northanger Abbey-filmatisering men det är ännu oklart vilken av dem det blir)

Ja, vi har det hur mysigt som helst på våra Austenträffar!

Nå. Northanger Abbey, då? Jag gillar den, och tänker att den kan vara den mest lättillgängliga av Austens böcker (inte för att jag tycker de andra är svåra på något sätt, men mer komplexa kanske?). Dock är det inte min favorit.

Det är två halvor på boken - i första halvan får vi följa med Catherine Morland till Bath och uppleva societetslivet där i Brunnshuset, i Övre och Nedre Societeshuset, på affärsgatan och i parken, och den här gången njuter jag av hur Austen får det där att kännas mer som att "så här var det nog på riktigt". Det är ju nämligen samma miljö som många av mina älskade Mary Balogh-böcker utspelar sig i, men där Balogh bara tänker sig hur det var och Austen faktiskt var där på riktigt (och säkert har ju Balogh läst Austen...). Första gången Catherine följer med på bal i Övre Societshuset är det bara väldigt trångt, och hon och mrs Allen känner ingen de kan sitta med och ingen är det som vill dansa med Catherine heller. Det är inte gloriöst alls utan mest en besvikelse, och känns väldigt äkta och upplevt.

I andra halvan på boken får Catherine följa med syskonen Henry och Eleanor Tilney till deras hem Northanger Abbey, och hon är helt uppfylld av det här med att få bo på ett urgammalt kloster fyllt av hemligheter. Men... det är ju renoverat? Och modernt? Och ingen spindelväv...? Och den lilla rullen med dokument hon hittar i ett mystiskt skåp är inte ett kvarglömt manuskript utan... trista tvättnotor? Men visst måste general Tilney vara en man som gömmer en svart hemlighet åtminstone?

Kärlekshistorien mellan Catherine och Henry är rätt platt och får väl egentligen inte särskilt mycket utrymme, så det är inte alls för den jag läser - nej, det bästa för mig i den här boken är när Catherines fantasier möter den väldigt verkliga verkligheten. Och jepp, jag kan relatera...!


Titel: Northanger Abbey
Författare: Jane Austen
Originaltitel: Northanger Abbey
Översättning: Rose-Marie Nielsen
Utg år: originalet 1817, den här utgåvan 2016
Förlag: Bonnier Pocket/Albert Bonniers klassiker

Ormens väg på hälleberget

"Det är som det är."

Hur mycket förtvivlan, hopplöshet och uppgivenhet kan det inte rymmas i de där orden?

De upprepas gång på gång i Ormens väg på hälleberget, lästa av Torgny Lindgrens egen, dröjande västerbottniska, och det är liksom att i total förtvivlan springa rätt in i en stenvägg. Smärta och tvärstopp. Finns inget att göra. Det är bara att samla ihop sig och ta sig vidare.

För sådana liv levs det här, i torpet Kullmyrliden där morfar var usel på det där med ekonomi och till sist fick se äganderätten till hemmanet tagen ifrån sig. I stället skulle det nu betalas arrende varje år. Arrende taget av vilka pengar? Nej, det finns inga. Och när morfar dör är det Tea kvar, Tea som är ensam om ansvaret och försörjningen av sina barn.

Den som nu äger Kullmyrliden är ortens handelsman. Och denne, Ol Karlsa, ger även kredit i handelsboden så att Tea och hennes familj kan få köpa det de behöver för att överleva. Men betalning av arrende och kredit? Det får hon göra genom att handelsmannen utnyttjar henne sexuellt. För vad ska hon göra? Eller, det andra omkvädet: "Herre - till vem skole vi gå?" Och när handelsmannen dör så fortsätter hans son, Karl Orsa, att ta betalt på precis samma sätt. "Det är som det är".

Det måste vara så här den här boken ska läsas: uppläst av Torgny Lindgren själv. Långsamt, dröjande, eftertänksamt... och med en ocean av förtvivlan och vanmakt bakom de korta, konstaterande meningarna och orden. Jag, som inte tycker om när författare förklarar eller beskriver för mycket för mig, får nu så jag tiger. Här kan jag själv fundera så mycket jag orkar ta in hur det kunde vara att leva där, i Västerbottens inland på slutet av 1800-talet och inte veta hur jag skulle ge mat till mina barn.

Länge, länge orkar hon ändå ha en ljus inställning till livet, Tea. Musiken hon spelar, barnen, dottern Eva och hennes fiolspelande... men sedan finns det en gräns. Fingrarna som inte lyder, åldern som kommer så tidigt, och så det där arrendet som ska betalas. Och krediten. Utan något slut. Av henne. Eller av hennes dotter.

Det är som det är.


Titel: Ormens väg på hälleberget
Författare: Torgny Lindgren
Ljudbok - uppläsning: Torgny Lindgren
Utg år: 1982
Förlag: Norstedts
Köp den till exempel här eller här

Den allvarsamma leken

Jag har lyssnat på Den allvarsamma leken som ljudbok, och nog tyckte jag mycket om boken men allra, allra bäst med den här upplevelsen var faktiskt Per Myrbergs mästerliga uppläsning. En ren njutning att lyssna på!

Om handlingen behöver jag inte prata mycket för en sådan här känd klassiker som dissekerats och diskuterats av så många andra. Arvid och Lydia blir kära i varandra som unga, men gifter sig av olika skäl inte med varandra. Tio år senare träffas de igen, då gifta på varsitt håll, och återupptar sin kärlek.

Det är för mig inte så mycket en berättelse om kärlek som en berättelse om livet självt: "man väljer inte" som redaktör Markel säger till Arvid. Istället blir det bara. Och precis så är det. Jag är snart 49, och när jag tänker tillbaka på livet som det blev, och det jag drömde om när jag var tjugo, så är det väldigt mycket "blev" istället för väljande. Men det blev bra ändå - det blev, och är, mitt liv. Arvid vill på något sätt bli en del av världssjälen, uppleva allt på en gång och också lämna ett spår efter sig i historien. Han vet inte riktigt hur det ska ske. Lärare är något han provar först, men jobbar samtidigt extra som journalist. Och det är journalist han blir, så småningom, en journalist som skriver musikrecensioner (något som bara "råkade bli" när han fick hoppa in i stället för någon annan) och också utrikesnyheter. Spåret han faktiskt lämnar efter sig i historien är några handböcker i musik som till hans egen stora förvåning säljer bra. Men del av världssjälen... nja.

Och denna skildring av Arvids liv tycker jag mycket om att läsa. Men det jag tycker allra mest om i boken är ändå bifigurerna, alla de där karaktärerna Arvid träffar på. Sångarna i kvartetten, människorna på tidningen, bekanta han träffar på stan, Markels rövarhistorier... en ren fröjd! Dessutom är det mycket intressant att höra om världshändelserna som var aktuella kring förra sekelskiftet, fast återgivna som om de vore helt nya och aktuella (vilket de ju var när Söderberg skrev). Ganska ofta hänger jag inte riktigt med på detaljerna och alla namnen  - men intressant, det är det.

Och ja! Miljöerna! Precis som i Doktor Glas kan jag se allt framför mig: de mörka oktoberkvällarna ute på Djurgården, syrenerna som blommar på den där skärgårdsön, snön på kyrkogården... Söderberg är en mästare på att återge miljö så att du som läsare stiger in i den.

Den allvarsamma leken är värd att vara en av våra stora klassiker. Ändå tyckte jag nog snäppet bättre om Doktor Glas, tror jag.


Titel: Den allvarsamma leken
Författare: Hjalmar Söderberg
Ljudbok - uppläsning: Per Myrberg
Utg år: 2012 (original 1912)
Förlag: Bonnier Audio
Köp den till exempel här eller här

Jane Eyre på två vis

Häromkvällen var jag och såg på Jane Eyre på Malmö stadsteater. Det händer inte så där värst ofta att jag går på teaterföreställningar - sisådär var tionde år kanske? Det brukar mer bli musikaler eller operor när jag vill uppleva scenkonst, men den här ville jag verkligen se.

Miss Ingram

Först ville jag läsa om boken, så att jag hade den aktuell och kunde jämföra. Jag hittade den att ladda ner gratis som e-bok på Gutenbergprojektet, dessutom en illustrerad upplaga. Fast grejen var nu att jag inte gillade den lika mycket som jag mindes att jag gjorde den första gången jag läste den. (jag kan till och med ha läst den flera gånger, men minns inte säkert) För det första blev jag riktigt irriterad på Mr Rochester den här läsningen, och det har jag aldrig blivit förut. Nu känns han mest överlägsen och totalt ego-centrerad. För det andra tyckte jag att jag läste och läste men inte kom någonstans. Så många utvikningar? Funderingar? Så långa och flummiga dialoger? (eller, det är nog mest Herr Överlägsen Rochester som flummar) Så...lång?? Jag mindes inte alls Jane Eyre som lång och småtrist från tidigare läsningar - men anar nu att jag då kan ha läst någon nedkortad version. Det jag minns är alla de dramatiska scenerna (Jane instängd i Röda rummet, Jane stående på en stol på Lowood, utpekad som lögnerska, nattliga skrik och bränder, "det här bröllopet måste stoppas!" och så vidare...) Kanske det är så att mina minnen av filmatiseringarna jag sett är starkare än bokläsningen?

Och teaterföreställningen, då? Hur var den? Jo - den bestod förstås av just alla de dramatiska scener som ända fram tills nu har varit Jane Eyre för mig. Jag tyckte mycket om att se den, men tänker att den nästan kräver att man känner till handlingen i förväg - en hel del som hände blev nu bara symboliserat på olika sätt mellan de olika scenerna. Och nu när jag såg teaterföreställningen så gillade jag mest... mr Rochester. Glömd var bokens överlägsne ego-herre - den här Rochester kändes mer mänsklig och med mer humor.

Jag är då som sagt inte alls van vid teater, och tyckte det var ganska jobbigt när det blev överdramatiskt och mycket skrikande (instängningen i det där röda rummet, och också när Jane får se fru Rochester). Men andra delar tyckte jag väldigt mycket om: ungefär allt där miss Ingram och Rochester spelar mot varandra, musikbakgrunderna, scenbytena och det här med att Jane får byta kläder på scen när hon blir äldre, det att kunna studera ansiktena på dem som spelade (Intiman är litet - man kommer nära scenen), det omedelbara. Dramatik och svärta hade jag väntat mig - humorn som fanns kom som en glad överraskning!

Doktor Glas + Historietter

Jag ville läsa om Doktor Glas - senaste gången jag läste den var när den var en måste-bok på gymnasiet, och då tyckte jag den var så tråkig att klockorna stannade. Det enda jag sedan dess har läst av Hjalmar Söderberg är novellen Pälsen, som är en av de bästa noveller jag har läst. Och det jag tänkte nu var att den där ekvationen går ju inte ihop - vilken Söderberg är den rätte? Pälsskrivaren eller tråkskrivaren??

Så gav jag den gode doktorn en chans igen. Och nu vet jag: det är Pälsskrivare Söderberg som är den äkte. Det är ju helt sanslöst vilket språk karln hade! Doktor Glas är en total njutning att läsa. Helt underbar, faktiskt! Och så annorlunda man läser böcker beroende på var i livet man befinner sig: det enda jag egentligen mindes från min gymnasiala läsning av boken var mordet på stackars pastor Gregorius. Men nu när jag läste om den som vuxen är det inte det som intresserar mig mest. Nej, det är doktor Glas själv! Hans funderingar över livet och över sig själv, hans funderingar över sin läkargärning (när han skulle kunna hjälpa någon men inte får, eller när han kan hjälpa någon och det ändå blir fel, funderingar över dödshjälp och abort). "Liv, jag förstår dig inte."

Och miljön! Det sommar-Stockholm han vandrar i! Och människorna han träffar och deras livshistorier!

Och så återigen: språket. Språket! Det är så... jamen kolla det här citatet. Finns det någon annan som kan gå i land med tilltaget att kalla den heliga skärgården för "kalops"???

"Egentligen var jag också bortbjuden till bekanta på en villa i skärgården; men jag kände ingen lust. Jag tycker inte så mycket om varken bekanta eller villor eller skärgården. Framför allt inte skärgården. Ett landskap hackat till kalops. Små holmar, små vatten, små bergknallar och små mariga träd. Ett blekt och fattigt landskap, kallt i färgen, mest grått och blått, och likväl inte fattigt nog att äga ödslighetens storhet."

I utgåvan av Doktor Glas jag äger finns även Söderbergs Historietter. Små pärlor är de. Ibland avgrundsdjupa, ibland bara träffsäkert roliga: att ha ett plank och en gammal rutten lyktstolpe att bli huvudpersoner i en berättelse på typ tre sidor... och få det att bli bra? Att i den även den ungefär tre sidor långa Spleen kunna beskriva meningen med livet??

Jag äger även Martin Bircks ungdom och Förvillelser, och nu ska jag jaga skärgårdskalops i dem också.

Titel: Doktor Glas + Historietter
Författare: Hjalmar Söderberg
Utg år: original 1905 + 1898, den här utgåvan 1991
Förlag: Bonniers (den här utgåvan)
Köp den till exempel här eller här

Lady Susan - en brevroman av Jane Austen

Jag visste inte att den här boken fanns, Austenälskare som jag ändå är. Men visst finns den! Jane Austen skrev den ganska tidigt, men den blev aldrig publicerad under hennes livstid. Eftersom den är mycket kortare än hennes senare romaner, och så helt i brevform är den förstås rätt annorlunda än "min" vanliga Austen, men jag gillar den. För visst finns här Austens ton, och visst skymtar man hennes vanliga, fina karaktärer fast de nu på något sätt måste byggas ihop i min fantasi när de bara syns genom breven vi får läsa.

Huvudpersonen, Lady Susan, är den som är bokens stora skurk. Helt moraliskt förkastlig är hon enligt den tidens rådande uppfattning och moral: hon flirtar med män. Fast hon bara har varit änka i ett par månader! Hu! Och  inte nog med det - hon är så smart, vacker och duktig på att konversera att de flesta männen hon träffar blir kära i henne (eller enligt boken blir de förstås mer duperade och förledda av hennes konster och dåliga karaktär...). Och det blir elände av det där, förstås. Boken börjar med att Lady Susan måste resa ifrån godset Langford, där hon har bott några månader, eftersom både husets herre (han är gift) och hans systers tilltänkte fästman bägge blir kära i henne. Gifte mannens hustru, som trodde att Lady Susan var hennes vän, är förstås rasande. Systern, som blir av med sin fästman, är förtvivlad. Nu reser Lady Susan i stället till sin svåger och hans familj, och hennes svägerska, mrs Vernon, är inte glad på något sätt över att denna eländiga och depraverade människa nu ska bo hos dem. Ännu värre blir det när mrs Vernons bror kommer för att hälsa på dem, och blir kär i Lady Susan han också. Fast han kände till hennes dåliga rykte!

Det är förtvivlade brev från mrs Vernon till hennes mamma, Lady De Courcy. Det är oroliga brev tillbaka till dottern från mamman. De roligaste breven är de Lady Susan själv skickar till sin väninna, mrs Johnson i London - i dem går hon rakt på sak och berättar hur fåniga folk i hennes närvaro är, och om sina "ondskefulla" planer att gifta sig med Reginald De Courcy (brodern) men ändå ha den där gifte mannen från Langford lite vid sidan av (för han är så duktig på att ge henne komplimanger).

Klart jag förstår att jag bör våndas med familjerna Vernon och De Courcy i moralisk upprördhet. Klart att jag ska vara arg på hur Lady Susan behandlar sin stackars dotter (jo, för det finns en dotter också, som mest "är till besvär"). Men det gör jag inte. Jag gillar den beräknande Lady Susan, som tar för sig av livet fast det inte är tillåtet för någon som hon.

Men oj, vad jag har problem med att hålla isär personerna från varandra! Detta skick att aldrig kalla varandra vid förnamn - det är så besvärligt. Mrs Vernon (heter Catherine, men det är inte ofta det nämns) kallar alltid sin egen man för mr Vernon. Lady Susan är egentligen också en mrs Vernon eftersom hon var gift med mr Vernons bror. Och när Catherine skriver till sin mamma kallar hon henne för efternamnet (sällan för mamma), och Catherines pappa och bror har bägge samma namn: Reginald De Courcy. Sonen har dock ett mr före sitt namn, medan pappan kallas sir Reginald. Det är sååååå förvirrande....! Som tur är finns en personförteckning med titlar och familjeförbindelser i början på boken, och den fick jag bläddra tillbaka till ett antal gånger under läsningen. Då handlar det ändå bara om en handfull personer.

Är du också en Austen-älskare får du inte missa den här lilla pärlan. Den är väldigt mycket Austen - bara i en annan form, och utan de där fantastiska dialogerna.

Titel: Lady Susan
Författare: Jane Austen
Originaltitel: Lady Susan
Översättning: Eva Liljegren
Utg år: 1993 (den här utgåvan)
Förlag: Fischer & Co
Köp den till exempel här eller här (eller vänta till 2016 - det lär komma en nyutgivning av den då från Modernista)

Mina drömmars stad

Denna älskade och hyllade bok - vad skriver man om den, då? Jag läste den första gången när jag var någonstans i tonåren, och fortsatte sedan med resten av Stad-serien. Precis som med det mesta jag slukade på den tiden så har jag ytterst diffusa minnesbilder av vad jag då tyckte om boken. Det var nog mest ett sammelsurium av fattigdom och superi, att de bar tungt i hamnen, att Tummen var så jobbig när han hela tiden pratade om sin revolution. Och så att Henning dog. Det var nog mest hans död som var tydligast i minnet, och det jag har burit med mig i alla år sedan dess som mitt minne av Mina drömmars stad. Att Henning jobbade och slet, bar ohyggligt tungt varje dag och ändå inte fick pengarna att räcka till riktigt, och att han blev sjuk och dog innan han hunnit leva färdigt.

När jag nu lyssnade på boken, i en fullständigt mästerlig inläsning av Helge Skoog, var det första gången jag läste om den efter alla dessa år, och jag var nyfiken på hur jag skulle uppfatta den nu.

Ett myller. Fogelström är fantastisk på att dra in mig som läsare i det myllrande Stockholmslivet. Det rör sig liksom hela tiden - livet i hamnen, på krogen, barnen som leker på gatan, trängseln i rummet där Henning sover de första åren, strömmen av människor som drar ut över vattnet när de är lediga, finklädda människor som ska se på kungakröning, arga människor som protesterar mot lönesänkningar, horor som slitet flinar mot män som går förbi, trasiga barn som rotar i sophögarna, fulla människor som raglar fram. Det myllrar. Det lever! Men åh, så förtvivlat smutsigt och fattigt och förnedrande det är på så många håll.

Och Lotten! Henne kom jag mest ihåg som en ganska tjatig och överbeskyddande mamma till August. Men nu! Nu, när jag själv är vuxen och har barn, och vet att detta att skydda mina barn och att de får ett bra liv är det som är absolut viktigast av allt - nu ser jag henne. Som hon sliter! Som hon oroas! Som hon kämpar för att hålla smutsen och fattigdomen ifrån sig, sitt hus och sin familj. Så trött  hon är. Så modig och beundransvärd hon är! Att hon ändå orkar ta sig an Claras barn, att hon aldrig ger upp kampen om ett anständigt liv trots fattigdom. Som hon oroar sig för att Henning sliter för mycket. Åh!

Och så fint det är när Henning och Lotten blir kära i varandra. Det är så mycket sommarkväll och blyghet och så väldigt, väldigt fint. Och så får de varandra, och har ett alldeles lagom stort bröllop - och Lotten använder pengarna hennes mamma ville att hon skulle köpa en vit brudklänning för att köpa en praktisk byrå i stället.

Alla dessa människoöden! Clara, den levnadsglada! Clara, den slitna i cigarrbutiken. Annika, med drömmarna! Annika, som lever sin dröm men är ensam och full av längtan. August, som byter liv. (och oj vad jag grät när Lotten vinkade adjö till honom när han åker iväg med ångbåten till sitt nya liv)

Detta är en helt fantastisk bok. Ändå, trots allt jag nu uppfattar och tycker om när jag läser den, så är det fortfarande så att när jag tänker på Mina drömmars stad, så är det för mig berättelsen om ett liv som blev alldeles för kort. Åh, Henning...

Titel: Mina drömmars stad
Serie: Stadserien, bok 1
Författare: Per Anders Fogelström
Utg år: orginal 1960, ljudboken 2004
Ljudbok - uppläsning: Helge Skoog
Köp den till exempel här eller här

Gösta Berlings saga

Jag tror det var kanske tjugo år sedan eller så som jag läste Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf. Den knockade mig. Totalt. Jag mer eller mindre lade mig på knä och började tillbe Lagerlöf som någon slags författargud. Jag hade läst Nils Holgerssons underbara resa innan och gillat, men det här...! Vilket språk! Dessa upprepningar! Orden! Berättandet! Personerna! Det var som att läsa folksagor, fast sammanhållna i en roman till ett helt. Jag har alltid älskat folksagor - men att läsa Lagerlöf var att läsa nya (eller, nja, hundraåriga) böcker - skrivna med sagans språk.

Sedan läste jag allt som Lagerlöf skrivit. Precis allt. Minsta novell eller memoar. Till och med hennes tacktal till Nobelfesten läste jag och fick tårar i ögonen. Åh, om jag kunde skriva som Selma Lagerlöf! Åh!!

Nu har det gått ganska många år, och hennes böcker har i alla år stått i min bokhylla och lyst upp den på ett förträffligt vis. Men det har aldrig blivit av att jag har läst om något av hennes verk. "Jag ska..." någon gång. Och nu blev det dags. Eli läser och skriver tipsade om att Per Myrbergs inläsning av Gösta Berlings saga är en fantastisk upplevelse - så jag provade den.

Hur tyckte jag nu om att läsa om kavaljererna den här gången? Jodå. Fortfarande blir jag fullständigt golvad av språket. Så mästerligt! Och berättandet. Att knyta ihop alla dessa kapitel, som alla mer eller mindre kan läsas som en avslutad saga, men som ändå hänger ihop i ett helt - berättelsen om hur kavaljererna under ett år tar över Ekeby och alla dess ägor. I ett avtal med den onde lovar de att inte göra något förnuftigt arbete eller "kvinnosaker" utan bara syssla med glädje, fest och dans och ha så kul de bara orkar. Varje kapitel inleds på ett sätt som gör att det känns som att det är en ny berättelse som påbörjas, men efter ett tag förstår man hur även detta passar ihop med allt det övriga. Det är så bra gjort.

Men den här gången började jag störa mig en hel del på personerna. Det hade jag absolut inte tid till vid förra läsningen, då när jag låg och krälade på golvet i min Lagerlöf-fan-hysteri. Men Gösta Berling själv? Är han inte lite väl överspänd?? Lite Goethes Werther över honom? Han träffar en kvinna och efter fem minuter vet han att han älskar henne över allt annat på jorden och inte kan leva utan henne mer? (och i nästa kapitel träffar en annan kvinna och känner strax likadant för henne?) Han kan liksom aldrig göra något till hälften, utan liksom måste gå igång på etthundra cylindrar för minsta grej, daska sig för pannan och komma med käcka små tal. Jag blir lite trött. På kvinnorna i hans omgivning också, som blir så kära i Gösta Berling bara de hör honom orera om kärlekens väsen eller nåt i fem minuter.

Men jag kunde bortse från min irritation, och njuta av de andra. Härligt onde Sintram. Idiotarge och envise Melchior Sinclair. Kvinnan som jag har glömt vad hon heter men som i hela sitt fyrtioåriga liv har avskytt kärleken och bara ägnat sig åt att knyppla spetsar eller vad det är hon gör, tills hon en dag blir kär i orgelstämmaren som är på besök i bygden. Alla kavaljererna med varsin egen bakgrundshistoria.

Och bygden! Miljön! Att kunna ägna ett helt kapitel åt att beskriva hur sjön Löven med omkringliggande landskap ser ut, och få alltihop besjälat (Löven får hetsa fram ibland och lugnt bre ut sig ibland, bergen är vresiga och tränger ihop sjön ibland, skogarna klättrar modigt på höjderna och hela landskapet sjuder av liv). Helt mästerligt och ojämförligt.

Per Myrberg läser bra. Riktigt bra, med inlevelse. Men när jag lyssnar på Gösta Berlings saga kan det faktiskt bli lite för många "åh" och "oh" som bidrar lite till det där gösta-berling-är-nog-rätt-överspänd-intrycket. Fast ändå. Den här boken känns ju nästan som gjord för högläsning. Vinterkväll? Brasa i öppna spisen? Varm choklad? Och så spökhistorien om när Ulrika Dillner försökte undfly äktenskapet med Sintram, den elake brukspatronen på Fors...

Titel: Gösta Berlings saga
Författare: Selma Lagerlöf
Ljudbok - uppläsare: Per Myrberg
Utg år: Original 1891. Den här ljudboksversionen 2012.
Förlag: Bonnier Audio
Köp den till exempel här eller här

Förnuft och känsla

Jag är med i en alldeles särskild och mycket exklusiv bokcirkel: jag och två till läser Jane Austens böcker och pratar om dem vid förträffligt trevliga cirklar där vi alltid dricker te, äter kakor och titta. på någon filmatisering av boken ifråga. Det händer också att vi pratar om nyare böcker i Austen-miljö, uppföljare eller så. När döden kom till Pemberley grävde vi ner djupt och förlät inte. I alla fall inte jag. Nu studsar förstås Huset Longbourn omkring i faggorna och vill bli pratad om.

Men det vi ska diskutera på nästa cirkel är Förnuft och känsla. Cirkeln är inte förrän i september, men redan nu har jag lyssnat på den som ljudbok, uppläst av Marika Lagercrantz. Jag är (ja, ja, vi vet) ett stort Austen-fan - men att lyssna på Förnuft och känsla var inte riktigt bra, faktiskt. Den blev seeeeeg. Det är ju väldigt vilket stillastående leverne de där Austenkaraktärerna faktiskt för.

Systrarna Dashwood, Elinor och Marianne, är två förträffliga flickor. De är artiga, förfinade, intellektuella, snygga, begåvade på olika sätt (Elinor tecknar, Marianne spelar piano). De kan föra en belevad konversation och de står över de flesta andra karaktärerna i den här boken som alla lider av någon slags karaktärsbrist (okunnighet, flamsighet, okänslighet eller helt enkelt bara dumhet). Elinor står för Förnuft men kan därför uppfattas som onödigt känslokall. Marianne står för Känsla och får därför regelbundet hysteriska anfall av kärlek, sorg, glädje eller vad-som-helst.

Familjen Dashwood (systrarna ovan + mamma Dashwood och lillasyster Dashwood som nämns kanske fyra gånger i boken eller så) påbörjar boken med att hamna på bar backe. Så fattiga blir de (pga systrarnas halvbror John Dashwoods enorma snålhet) att de bara kan bo i ett litet hus, ha de nödvändigaste tjänarna och kanske inte ens kommer att ha råd med en egen vagn. Stackars!

Det som borde, och kommer att, lösa problemen, är förstås att de förträffliga systrarna Dashwood letar rätt på varsin äkta, och lagom rik, make.

Enter:

- Edward Ferrars. Trevlig, artig, blyg, intellektuell ung man som inte vet vad han ska göra här i livet. Innehavare av mycket sträng mor (en riktigt minnesvärd, äkta Austen-baddie). Tyvärr hemligt förlovad med en viss Lucy Steele (en av de där karaktärerna som är söt, käck osv men som alla förstår inte alls är lika förfinad och bra som systrarna Dashwood)(lömsk är hon också, visar det sig), vilket är lite trist eftersom Elinor blir kär i honom redan på sidan 2 eller så.

- mr Willoughby. Är allt det som Marianne vill ha av en man här i livet. Snygg, passionerad, kan recitera dikter, rida en häst på ett modigt sätt, jaga räv och försätta sig i skulder. Tyvärr döljer den fantastiska snygg-ytan en skurkaktig typ som orsakar Marianne enorma tårefloder och hjärtesorg och ungefär tjugotre hysteriska anfall.

- överste Brandon. Helt överårig. Så urgammal som trettiofem år. Färdig för ättestupan, med andra ord. Men en mycket trevlig, artig man. Riktigt rik är han också. Om ej så snygg. Överste Brandon bär på en ohygglig sorg. Han har varit kär i en kvinna som först gifte sig med en annan, och därefter skiljde sig från honom och blev en fallen kvinna. Fatta - en FALLEN kvinna. Givetvis kunde inte överste Brandon befatta sig med henne efter det. Dock satt han med henne vid hennes dödsbädd (i lungsot), men det där att hon, som var så söt och käck när hon var ung, sjönk ner i fallen-kvinna-träsket har även efter alla dessa år effekten att överste Brandon aldrig skrattar, ler och helst vill tala om allvarliga saker.

Ja, och så blir det giftermål på slutet. Elinor blir något mindre förnuftig där, och gråter till och med en skvätt av lycka. Marianne lugnar ner sig något och går med på att sitta med sin rike man i stillhet och kontemplera livet. Det händer tydligen att maken i fråga ler, och till och skrattar åt lustiga saker, efter det att Marianne gift sig med honom.

Mina favoriter i den här boken: de som inte är så karaktärsfasta eller fulländade. Mrs Ferrars. Mr Palmer. Fanny och John Dashwood (helt underbara). Mrs Middleton.

Mina icke-favoriter i den här boken: Elinor och Marianne Dashwood. Gäsp.

Titel: Förnuft och känsla
Författare: Jane Austen
Orginaltitel: Sense and Sensibility
Översättning: Marie-Louise Elliott
Ljudbok - uppläsning: Marika Lagercrantz
Utg år: (ljudboken) 2007
Förlag: Tundell Salmson audio
Köp den till exempel här eller här

Övertalning

Anne Elliott är verkligen körd. Hon är på glasberget. 27 år och ogift – det kommer liksom aldrig att bli någon reda med den kvinnan. Inget bröllop, dömd att vara den negligerade mellansystern för resten av livet.
Inte för att hon vill gifta sig med någon – hon blev kär i en kapten Fredrik Wentworth när hon var 19, han friade till henne men hon blev övertalad av sin mors vän att tacka nej eftersom kaptenens framtid var lite osäker. Han blev mycket sårad och drog ut på havet, blev framgångsrik kapten med eget skepp och många pengar. Anne kom aldrig över honom och kan inte tänka sig någon annan.

Nu dyker åter denne kapten Wentworth upp på engelsk mark, och i de kretsarna Anne umgås i. Och hon känner förstås att hon fortfarande är kär i honom även efter alla dessa år. Men han – han låtsas knappt att han känner henne, och sätter igång med Uppvaktning Grande av en av döttrarna på godset i grannskapet. Om Anne får sin Fredrik trots allt i slutet av boken?? Hm – väldigt svårförutsägbart...

Men vad man än kan tro efter att ha sett otaliga filmatiseringar av olika Austenverk så är det inte kärleken som är det centrala i hennes böcker. Visst – folk blir kära och böckerna slutar alltid med ett eller flera lyckliga bröllop. Men egentligen är de romantiska inslagen ganska få. Allra mest handlar det om ”socialt liv i överklassfamiljer på engelska landsbygden på början av 1800-talet”. Som någon slags såpopera smockfull med etikett och oerhört genomtänkt konversation. Det är lite funderingar och upprördhet och skvaller kring vem som är kär i vem och som troligen kommer att gifta sig med vem, men precis lika mycket om vem som har träffat vem och sagt vad och vad de då hade på sig. Typ.

Det är många saker som gör att jag älskar att läsa Austen, och jag får helt enkelt inte plats med allt i det här inlägget om det inte ska bli en kortroman – så jag kommer att återvända till Austen i morgon och skriva ett inlägg om att jag i princip likställer Austens böcker med rejäl fantasy. Men nu konstaterar jag att det jag allra mest gillar att läsa om i Austens böcker är alla underbara karaktärer man får lära känna, som exempelvis personerna kring Anne Elliott.

Ta bara hennes skräckinjagande far, Sir Walter Elliott, som är så fisförnäm av sig att hans högsta nöje består i att läsa adelskalendern. Särskilt sidan där han själv står med. Han anser sig stå högre än alla andra personer i omgivningen, och hälsar bara på dem han anser vara värda att hälsa på (inte många). Och han är så totalt egenkär – det här med att han själv ser bra ut är det viktigaste av allt. Och dessutom bedömer han gärna andra människors karaktärer efter hur vackra, och rynkfria (!) de är.

En annan typisk Austen-karaktär är Annes yngsta syster, Mary, totalt självcentrerad. Mycket sjuklig – enligt sig själv. Hon insjuknar mer eller mindre dagligen i diverse krämpor. Fast hon tillfrisknar hastigt om det är någon som tycker lite synd om henne och pratar med henne, eller om det händer något spännande som till exempel en promenad eller en middagsbjudning. Lätt hysterisk är hon också – vid de få tillfällen det hettar till och blir dramatiskt i boken så faller Mary i hysteri och så måste två personer avdelas för att lugna henne medan kanske en person ägnar sig åt den som faktiskt har skadat sig.

För att inte tala om den lismande mr Elliott, en slags kusin till den Riktiga-Elliott-familjen, men eftersom det inte finns någon son där som kan ta över Sir Walters vackra utseende, titel, enorma hus och lika enorma skulder så är det denne mr Elliott som kommer att ärva allt en vacker dag. Precis som mr Collins i Stolthet och fördom. Den här killen verkar - tvärtemot från mr Collins - trevlig vid första påseendet, men är förstås lömsk och hjärtlös när allt kommer omkring.

Så har vi alla sjökaptenerna, killarna som gör att Övertalning skiljer sig lite från Austens övriga romaner eftersom de är personer som faktiskt har ett yrke. De är kaptener i brittiska flottan, och de har nu alla återvänt till fastlandet eftersom Napeolenkrigen är slut. De har höljt sig i ära och rikedom (mängder av kapade skepp), och det är de som i romanen står för förnuft, mod och världserfarenhet. Det är kapten Wentworth (ja, Annes Mr Right alltså), kapten Hargrave (Wentworths bästis), kapten Benwick (skulle ha blivit Hargraves svåger men lider nu av brustet hjärta sedan hans tilltänkta brud avlidit. Det är lite av unge Werther över honom), amiral Croft (som alltså har gjort lite mer än kapten-karriär). Väldigt reko och handlingskraftiga män, alla. Med oerhört trevliga och handlingskraftiga fruar. Det känns absolut som att Austen står på dessa self-made-men’s sida snarare än på de ärvda förmögenheternas och titlarnas sida.

Återkommer snart med fördjupade Austenfunderingar - the sequel.

Titel: Övertalning
Författare: Jane Austen
Orginaltitel: Persuasion
Översättning: Maria Ekman
Utg år: (den här utgåvan) 2013
Förlag: Albert Bonniers förlag
Köp den till exempel här eller här


Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet. 

Carolinas hundra bästa böcker

Carolinas hundra bästa böcker! Yej! Efter mycket funderande har jag nu lyckats lista de hundra böcker jag tyckt bäst om att läsa, någonsin. Eftersom jag framlevde de första 87 procenten av mitt liv utan att föra någon som helst slags läsdagbok så har jag säkert glömt ett antal böcker som verkligen, verkligen borde stå med på den här listan. Kommer jag ihåg någon sådan så är jag inte sämre än att jag redigerar listan i efterhand.

Om något så visar den här listan på vilket spretigt läsande jag sysslar med. Högt, lågt, barnböcker, vuxenböcker, kärlek, ond bråd död och namngivna svärd i främmande världar...

För att en bok ska ha kommit med på den här fina, fina listan ska den uppfylla följande kriterier:

• Jag ska fortfarande minnas vad den handlade om (låter ju självklart för böcker man läst de senaste åren - men för böcker man läste för kanske 20 år sen? Inte alltid självklart även fast man vet att man älskade boken ifråga då)
• Det ska fortfarande hända att jag tänker på den där boken, på personer som var med i den eller på saker som hände, eller dess miljöer
• Jag ska kunna tänka mig att läsa om boken, eller har redan gjort det minst en gång. (vissa av böckerna på listan har jag läst om många gånger. Bilderböckerna troligen över hundra gånger)

Och eftersom det är min alldeles egna lista så följer jag mina egna, carolinska regler (förutom kriterierna ovan). Jag är nämligen helt inkonsekvent. Ibland har jag valt ut en titel jag gillat mest som får representera en hel serie jag tyckt om, ibland har jag räknat en trilogi som en bok och på vissa ställen har jag skrivit en hel serie böcker som en bok.

Den här listan är definitivt inte rangordnad (skulle vara som att tvinga mig att välja vilket av mina barn jag älskar mest). I stället är den helt enkelt sorterad efter författarens efternamn.

Adams, Richard - Den långa flykten
Alexie, Sherman - Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian
Auel, Jean M. - Grottbjörnens folk
Austen, Jane - Emma
Austen, Jane - Förnuft och känsla
Austen, Jane - Stolthet och fördom
Austen, Jane - Övertalning
Backman, Fredrik - En man som heter Ove
Bengtsson, Frans G. - Röde orm
Bishop, Anne - The Black Jewels trilogy
Brontë, Charlotte - Jane Eyre
Cashore, Kristin - De utvalda: Tankeläsaren
Christie, Agatha - Och så var de bara en (förr: Tio små negerpojkar)
Clavell, James - Shogun
Collins, Suzanne - Hungerspelen
Donaldson, Julia - Gruffalon
Eddings, David - Sagan om Belgarion
Eklund Wilson, Erika - Märta börjar rida
Ekman, Kerstin - Häxringarna / Vallmstasviten
Flewelling, Lynn - The Bone Doll's Twin
Fogelström, Per Anders - Mina drömmars stad
Follett, Ken - Svärdet och spiran
Fredriksson, Marianne - Den som vandrar om natten
Fredriksson, Marianne - Simon och ekarna
Fridegård, Jan - Trägudars land
Gedge, Pauline - Solens dotter
Gemmell, David - Rigante-serien
Green, John - Förr eller senare exploderar jag
Guillou, Jan - Coq Rouge
Hearn, Lian - Över näktergalens golv
Hellberg, Hans-Eric & Holm, Elvira Birgitta - Förbjudet + Tillåtet
Heller, Joseph - Moment 22
Hobb, Robin - Sagan om Fjärrskådarna - trilogin
Hosseini, Khaled - Flyga drake
Hosseini, Khaled - Tusen strålande solar
Jordan, Robert - Wheel of Time-serien
Kerr, Katharine - Silverdolken (första fyra böckerna i serien om Deverry)
Keyes, Marian - En oväntad semester
King, Stephen - Jurtjyrkogården
Krantz, Judith - Scruples
Lagerlöf, Selma - Gösta Berlings saga
Lagerlöf, Selma - Löwensköldska ringen - sviten
Larsson, Åsa - Till offer åt Molok
LeGuin, Ursula K. - Trollkarlen från övärlden
Lehane, Dennis - Patient 67
Levin, Ira - En vacker dag
Lindgren, Astrid - Bröderna Lejonhjärta
Lindgren, Astrid - Emil i Lönneberga
Lindgren, Astrid - Vi på Saltkråkan
Loe, Erlend - Kurt och fisken
London, Jack - Skriet från vildmarken
Magorian, Michelle - God natt, mister Tom
Mankell, Henning - Villospår
Marquez, Gabriel Garcia - Hundra år av ensamhet
Marsden, John - Breven inifrån
Martin, George R.R. - Sagan om is och eld (Game of Thrones)
McCaffrey, Anne - The Dragonriders of Pern (trilogin)
McCollugh, Colleen - Makten och kärleken
Meyer, Stephenie - Genom dina ögon
Meyer, Stephenie - Om jag kunde drömma
Moberg, Vilhelm - Utvandrarsviten
Moon, Elizabeth - Paksenarrion (serien)
Munsch, Robert N. - Dig skall jag älska (Love You Forever)
Murakami, Haruki - Vad jag talar om när jag talar om löpning
Möller-Nielsen, Egon - Historien om någon
Nesbø, Jo - Rödhake
Nicholls, David - En dag
Novik, Naomi - Hans majestäts drake
Olofsson, Rune Pär - Lyckans tärning / hela serien om ätterna Brahe och Sparre
Olsson, Vibeke - Hedningarnas förgård / Sabinasviten
Parr, Maria - Tonje och det hemliga brevet
Peters, Ellis - Ett lik för mycket / böckerna om munken Cadfael
Pilcher, Rosamunde - Snäcksamlarna
Pullman, Philip - Guldkompassen
Ragde, Anne B. - Berlinerpopplarna
Remarque, Erich Maria - På västfronten intet nytt
Rothfuss, Patrick - Vindens namn
Rowling, J.K. - Harry Potter-böckerna
Sandel, Cora - Alberte-trilogin
Sandwall-Bergström, Martha - Kulla-Gulla (serien)
Seth, Vikram - En lämplig ung man
Shriver, Lionel - Dagen efter
Sjöwall, Maj & Wahlöö, Per - Polis, polis, potatismos / alla tio Roman om ett brott
Sones, Sonya - Vad mina vänner inte vet
Stewart, Mary - The Merlin Trilogy
Strindberg, August - Röda rummet
Stroud, Jonathan - Amuletten från Samarkand
Tan, Shaun - Berättelser från yttre förorten
Thor, Annika - En ö i havet
Tolkien, J.R.R. - Sagan om ringen-trilogin
Weis, Margaret & Hickman, Tracy - The Death Gate Cycle - serien
Wernström, Sven - Trälarna
Widding, Lars - Karolinersviten
Widding, Lars - Sorundasviten
Winspear, Jacqueline - Maisie Dobbs
Woolf, Virginia - Ett eget rum
Wouk, Herman - Krigets vindar

Vilka har du läst och älskat av dessa, tro? Kommentera gärna! Om någon där ute skulle råka ha ungefär 70 titlar gemensamma med mig på en sådan här lista så tror jag att jag ska fria till den personen. (min oäkte make gillar väl max fem av böckerna ovan...)

Mansfield Park

Mansfield Park av Jane Austen

Jag är med i en Jane Austen-bokcirkel. Vi träffas inte så ofta, kanske en gång i halvåret, för att liksom njuta av varje bok länge. Jag vet inte riktigt vad vi ska göra när vi hunnit ha bokcirkel om alla Austenböckerna - förmodligen börjar vi då om från början... Vid varje tillfälle dricker vi förstås te med alla möjliga goda tillbehör. Nu i veckan är det dags och den här gången ska vi prata om Mansfield Park. Vi ska också titta på filmen Mansfield Park, vet inte riktigt vilken inspelning men tror det är den från 2007. Scones, clotted cream, småkakor, myyyys...

Och så boken, då. Jag har redan läst alla Austen-böcker, en del av dem flera gånger. Den här hade jag tidigare bara läst en gång, och kom faktiskt inte ihåg mycket av den. Ju längre jag nu läste i den, desto mer var det som jag absolut inte kände igen, men så kom partier mot slutet som jag visste att jag hade läst. Minnet är märkligt. Jag var övertygad om att jag hade läst den här boken men nu tror jag att jag läste början på den, nog inte tyckte om den och sedan hoppade i den och läste valda partier. Och då kan man ju egentligen inte säga att jag hade läst den redan. I vilket fall som helst så tyckte jag mycket om den vid den här läsningen. Inte huvudpersonen och inte de personer som man förmodligen är tänkt att gilla - nej det jag tycker så mycket om är Austens sätt att så finurligt måla fram personers karaktärer genom det de säger och gör, och då tycker jag egentligen mest om att läsa om de personer som framstår som rätt otrevliga. Så mina favoriter i den här är mrs Norris, den elaka mostern, och Mary Crawford, hon med det sorgligt fördärvade sinnelaget.

På Mansfield Park regerar sir Thomas Bertram. Han är gift med lady Bertram som framlever alla sina dagar sittande i en soffa med en mops i knäet och som tycker det är enorm ansträngning att ens kalla på en tjänare för att utföra sysslor. Intelligenskvot tydligt helt utsuddad om den ens fanns innan hon lät sir Thomas ta över tänkandet. De har fyra barn: Tom, Edmund, Maria och Julia. I prästgården intill bor mr och mrs Norris där mrs Norris är lady Bertrams syster och det är förstås sir Thomas som ligger bakom att mr Norris fått just detta pastorat. Det finns en tredje syster till mrs Norris och lady Bertram: mrs Price som gifte sig med en löjtnant (av dålig härkomst) mot familjens vilja och fått sitt straff genom att löjtnanten visat sig vara en försupen otrevlig herre och genom att få föda 9 barn som hon uppenbarligen inte har riktig ork för att uppfostra (även om det visar sig att familjen trots mycket knaper inkomst (begriper inte hur det går till för löjtnant Price fördriver mest sina dagar genom att knalla på Portsmouths gator och dricka sprit med sina kumpaner) ändå har två tjänsteflickor).

Nu föreslår mrs Norris sir Thomas och lady Bertram att de ska ta till sig ett av mrs Price barn så att åtminstone ett av dem får en ståndsmässig uppväxt och uppfostran. Vi säger hon men med det menar hon att de ska ta hand om barnet och hon ska ta emot äran av godhjärtheten. Det är här vi får första uppfattningen om mrs Norris - andra ska göra jobbet och hon ska ta åt sig äran, plus det att hon är "försiktig med utgifterna" alltså riktigt snål. I vilket fall som helst så kommer Fanny Price till Mansfield Park. I början är hon väl runt 10 och tycker att allting är läskigt. Huset är stort, sir Thomas är skräckinjagande, mrs Norris taskig, kusinerna större, allt är så tyst och hon längtar bara hem. Kusin Edmund säger något snällt till henne och så lugnar hon sig något och så hoppsan så har det gått 8 år. Nu är Fanny 18 och har utvecklats från en liten, blyg, rädd och känslig flicka till en stor, blyg, rädd och känslig flicka. Som jag skrev ovan så är Fanny den jag finner minst intressant att läsa om. Hon är egentligen riktigt tråkig och färglös, kommer aldrig med slagfärdiga svar och avskyr att dra uppmärksamhet till sig, tror på det goda, har hög moral och är alltigenom väldigt vänlig och får dåligt samvete om hon ens tänker en dålig tanke. Av alla Austens karaktärer tror jag att hon är den tråkigaste - men jag tror inte det är meningen att hon ska ta en framträdande plats. I stället får hennes genomskinlighet de andra karaktärerna i boken att framträda så mycket mer. Fanny är ett stillastående nav och runt henne rör sig de andra personerna och handlingen, och det är dem och deras interagerande jag läser om - inte Fanny som ju förblir god och mild och tråkig genom alla stormar.

För runt Fanny försiggår stormar, och skandaler (men också ganska stillastående engelskt lantliv). Syskonen Mary och Henry Crawford flyttar för en tid till grannskapet. Henry Crawford får både Maria och Julia Bertram kära i sig och det är inte bra för syskonsämjan - ännu sämre är det eftersom Maria redan är förlovad med en rik ung man vid namn mr Rushworth (som har mer pengar än hjärna). Edmund Bertram och Mary Crawford blir också kära i varandra och det kunde väl varit bra om det inte vore för det att Edmund ska bli präst och inte kommer att ha så gott om pengar, och Mary väldigt gärna vill leva i rikedom och avskyr alla präster och egentligen allt det där med kyrkan (jag älskar att läsa om hennes åsikter om kyrkan och lata präster och hur bra det är att folk numera inte alltid går i kyrkan på söndagarna, åsikter hon framför precis innan hon får höra att Edmund ska bli präst...). Mitt i alltihop sitter lady Bertram helt ovetande och klappar sin mops, mrs Norris skäller på Fanny och sir Thomas har åkt till Antigua för att se till så att slavarna gör det de ska på plantagen (eller nåt - han ska i alla fall ordna upp sina affärer och blir borta i två år eller så).

Egentligen är den här texten inte lättillgänglig. Varje mening, varje replik måste läsas ordentligt så att alla undermeningar och ironiska anspelningar förstås, och tempot är ganska lågt. Det äts middag, promeneras, sitts i sällskapsrum och skickas brev. Och det konverseras! Ibland undrar jag över hur de ens kan komma på att säga såna här långa och genomtänkta repliker till varandra - jag skulle aldrig kunna kläcka ur mig något sånt om jag ens funderade en vecka först. Var är alla vanliga grejer folk säger till varandra? Visst, det är ju en påhittad konversation i en bok, men jag tänker också att man faktiskt fick öva sig i konversation redan från barnsben i de här kretsarna. När Fanny längre fram i boken besöker sin egen (inte så fina) familj i Portsmouth så pratar folk helt vanligt (och därför ohyfsat...). Konversationerna är långa och ibland jobbiga att läsa  - men också roliga och det som är Austens nästan viktigaste medel att skildra det som händer. Ju mer jag läser desto mindre tänker jag på att texten kanske är svår och desto mer uppskattar jag Austens fina och ironiska sätt att framställa människor. Boken är 200 år gammal och ändå kan jag både höra och se sir Thomas pompösa sätt och mrs Norris påfrestande figur framför mig utan problem.