Jag behövde helt enkelt lite humor i mitt liv förra veckan, så det var dags att återvända en sväng till Skivvärlden. Den här gången ville jag fortsätta att läsa Dödens egen "serie" med böcker där Soul Music är den tredje i ordningen (Mort och Reaper Man kommer före)(och ja, jag följer alltid alla bokserier i så strikt ordning jag bara kan)(kaos är inte min grej)(jag har ordning på mitt skrivbord också)(men det där var en parentes).
Soul Music hade precis det jag ville. Mycket humor, och smart humor. Handlingen är egentligen aldrig det som är det viktiga i en Discworldbok - det är de roliga karaktärerna, och så brukar Pratchett lyfta in någon företeelse från vår värld i sin fantasyvärld och låta den krocka med allt där. I Soul Music är det rock'n'roll: han låter tre helt osannolika typer (en blyg kille, en dvärg och ett troll) bli rockstjärnor och spela music with rocks in (bandet de startar heter The Band with Rocks In eftersom trollet Lias som är med spelar på... ja, stenar).
Alla som hör deras musik blir helt galna. Trollkarlarna på The Unseen University flippar ur och börjar klä sig i läderrockar med nitar på, bandet får en manager (Cut-Me-Own-Throat-Dibbler givetvis) och åker på turné, det kastas underkläder upp på scenen när de spelar och groupies belägrar värdshusen de bor på (där inredningen brukar förstöras)...
Och så mitt i allt detta så har Döden återigen något av en livskris (eller vad man ska säga...?). Precis som i Reaper Man sticker han ifrån sina plikter, men den här gången får han en vikarie. Nämligen sin dotterdotter Susan. (någon som kan se bilden av Döden som kärleksfull morfar framför sig? jodå, han försöker till och med bygga en gunga åt henne i ett äppelträd) Ett av Susans första jobb är att hämta hem själen av sångaren/gitarristen i The Band with Rocks In eftersom han ska dö i ett tumult på The Mended Drum där de har en spelning.
Alla dessa roliga detaljer... ta bara denne sångare/gitarrist som så småningom blir en sådan megastjärna. Från början är han en helt okänd harpist som kommer från bergen i det ständigt regniga Llamedos (läs det baklänges!)(“It was raining in the small, mountainous country of Llamedos. It was always raining in Llamedos. Rain was the country's main export. It had rain mines.” ). Så fort han säger något med bokstaven L så tre- eller fyrdubblas den i texten - första gången trodde jag att det hade blivit fel, men sedan fattade jag grejen. Älskar sånt!
Eller när Döden för att kunna glömma sina sorger går med i Främlingslegionen. Grejen är att alla där har gått med för att glömma allt, och lämna sina gamla liv bakom sig. De gör det så till den grad att de verkligen glömmer ALLT. Det de sa i förra meningen. Sina namn. ("vad heter du?" "eehh... det borde kanske stå innanför skjortkragen?" *kollar* "jo, jag heter Bomull") Var de befinner sig och vilka de borde slåss med, och om de råkar vara meniga eller befäl. De glömmer allt.
Eller den lille Death of Rats, som hämtar själar från råttor förstås men även sånt som vesslor och hamstrar om det kniper. Han talar - precis som Döden - med versaler, men kan bara säga SQUEAK vilket inte är lätt att förstå.
Nu har jag fått en dos Discworld igen, och klarar mig ett tag. Det går bara med en bok i taget av dem, sen får man vänta ett tag.
Titel: Soul Music
Författare: Terry Pratchett
Serie: Discworld
Utg år: 1994
Förlag: Victor Gollancz
Köp den till exempel här eller här
”I have lived a thousand lives and I’ve loved a thousand loves. I have walked on distant worlds and seen the end of time. Because I read.” George R.R. Martin
onsdag 30 september 2015
tisdag 29 september 2015
Med doft av brunsås: Carolina på bokmässa
Nu har jag varit alla fyra dagarna på bokmässan, och då kunde man väl tänka sig att den här bloggen skulle vara sprängfylld med rapporter därifrån. Eller hur? Jag har ju varit på det ena seminariet efter det andra och hört så mycket klokt sägas och intressanta diskussioner diskuteras, och lyssnat på författare och förundrats över att...ja, de verkar ju trots allt vara vanliga människor de också. (men...va?) Visst borde jag ha delat med mig? Återgett alla de där klokheterna i sammandrag, och försökt få er att höra Siri Pettersens underbara humor ("varför tror du att dina böcker säljer så bra, nu då?" "jo, det är väl för det att trycksvärtan är gjord av choklad?")
Jag tänkte. Jag ville. Jag satt där med telefonen på vareviga seminarium och skulle anteckna och fotografera och...
Sorry. Det blev inget. Jag fick liksom inte ihop några vettiga inlägg av det. Eller nånting alls. Mitt problem är att jag måste smälta sådant jag hör - liksom låta hjärnan processa det. Hade jag varit på ett seminarium hade jag nog kunnat skriva något käckt om det någon dag senare, när jag hunnit sova på saken och fått egna tankar om det. Men nu var det många seminarier varje dag och mina tankar bara blev ett enda kaos.
(det är samma sak när jag läser böcker förresten - kan aldrig skriva ett blogginlägg om boken direkt när jag läst den utan måste låta den vila någon dag eller så först)
Dessutom känns det ibland att det är så mycket jag inte förstår på seminarierna. Författare som pratar om sina böcker - jodå, OK, klart jag förstår dem. Men kloka människor som debatterar - jag är inte mycket för att lyssna på debatter faktiskt. Mina tankar tenderar att vandra iväg någon helt annanstans, och sedan tappar jag bort mig. Eller ibland förstår jag helt enkelt inte vad de säger: Ta bara seminariet första dagen där de nyöversatta isländska sagorna skulle diskuteras. Två av samtalsdeltagarna pratade danska med isländsk brytning... sorry men det de sa begrep jag ungefär bara var tredje ord av. Max.
Eller han som var chef för Mexikos största bibliotek som jag trodde skulle prata om hur biblioteket skulle vara en plats dit man gick för att läsa böcker (och jag var nyfiken på hur han skulle argumentera för det). Han var dålig på engelska, sa han, och följde därför ett i förhand skrivet manus. Det manuset var skrivet på för mig mycket svår engelska med många abstrakta begrepp, och det enda jag i princip förstod var att han ville öppna upp biblioteket för alla hemlösa (och JA, jag förstår att jag har missuppfattat ungefär alltihop av det han sa).
Eller varför inte ekonomen som redogjorde för hur kulturutveckling kan mätas? Med diagram?
Eller dansken som har skrivit en biografi om Astrid Lindgren och som satt i tjugo minuter och berättade om sitt arbete med denna biografi. Jag vet inte riktigt hur han hade gått till väga, för jag förstod inte vad han sa. Så jag applåderade artigt när det var färdigt och gick därifrån med anteckningar som bestod av en bild på seminariescenen och seminariets rubrik och insåg ännu en gång att "nä, jag kan inte skriva om det här. Heller."
Vilken tur att det finns så många bokbloggare som kan skriva bra och intressant om alla upplevelser på mässan - tack för att ni finns!
Det andra du som bokmässebesökare ska göra är att se och eventuellt också prata med (om du vågar) diverse författare och kändisar. Om du inte heter Carolina, för då har du ingen aning om att det är en författare eller kändis du ser framför dig, för du har världens sämsta minne för ansikten och tittar aldrig på TV.
Jag är hopplös. Jag ryckte hela tiden mina fellow-kulturkollare i ärmarna och väste fram frågan vem är han? vem är hon? Värst var nog när jag högg tag i en person i en förlagsmonter och frågade efter böckerna de hade utlovat till vårt fantasymingel, och personen i fråga ganska svalt påpekade att "det får du väl ta med dem som jobbar på förlaget. Jag är faktiskt författare." Oups. Sorry. Inte nog med att hon var författare som satt och signerade böcker - hon var barn- och ungdomsförfattare. En som jag har läst. Jag borde ha känt igen henne. Det gjorde jag inte.
Och var det så att jag trodde att Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren var ännu några bokbloggare jag vagt kände igen när de dök upp på vårt bokälskarmingel och såg glada ut? DET KANSKE JAG TRODDE.
Fast jag vill bara påpeka att jag minsann kände igen Björn Hellberg alldeles utan hjälp. Möjligen pga det faktum att karln satt kvar vid samma lilla bord i samma monter ungefär hela mässan, med en liten skylt bredvid sig som förkunnade vem han var och att han signerade böcker åt dem som ville (det verkade det sällan vara någon som ville)(jag tyckte lite synd om honom).
Och brunsåsen då? Hur fick jag in den i det här inlägget? Jo så här: lunchbuffé på Estrad, porterstek med potatismos och gräddig brunsås. Jag älskar sås. Tallriken flödade av sås. Tyvärr flödade även seminariekortsfickan jag hade hängande kring halsen snart av sås eftersom jag råkade lägga den i såsen när jag satte mig ner. Och lika tyvärr upptäckte jag inte det förrän sagda kortficka hade dunsat tillbaka på min klänning och avlevererat all jämra brunsås på den. Brunsås luktar kan jag tala om för er.
Så om du satt på något seminarium bredvid någon som viktigt vevade runt med telefonen och fotograferade och skrev lite i början men som sedan satt och såg ut som om hon befann sig på Mars, omgiven av en distinkt lukt av brunsås? Då satt du bredvid mig.
Sorry. Men jag är duktig på att komma ihåg handlingen i böcker.
Jag tänkte. Jag ville. Jag satt där med telefonen på vareviga seminarium och skulle anteckna och fotografera och...
Sorry. Det blev inget. Jag fick liksom inte ihop några vettiga inlägg av det. Eller nånting alls. Mitt problem är att jag måste smälta sådant jag hör - liksom låta hjärnan processa det. Hade jag varit på ett seminarium hade jag nog kunnat skriva något käckt om det någon dag senare, när jag hunnit sova på saken och fått egna tankar om det. Men nu var det många seminarier varje dag och mina tankar bara blev ett enda kaos.
(det är samma sak när jag läser böcker förresten - kan aldrig skriva ett blogginlägg om boken direkt när jag läst den utan måste låta den vila någon dag eller så först)
Dessutom känns det ibland att det är så mycket jag inte förstår på seminarierna. Författare som pratar om sina böcker - jodå, OK, klart jag förstår dem. Men kloka människor som debatterar - jag är inte mycket för att lyssna på debatter faktiskt. Mina tankar tenderar att vandra iväg någon helt annanstans, och sedan tappar jag bort mig. Eller ibland förstår jag helt enkelt inte vad de säger: Ta bara seminariet första dagen där de nyöversatta isländska sagorna skulle diskuteras. Två av samtalsdeltagarna pratade danska med isländsk brytning... sorry men det de sa begrep jag ungefär bara var tredje ord av. Max.
Eller han som var chef för Mexikos största bibliotek som jag trodde skulle prata om hur biblioteket skulle vara en plats dit man gick för att läsa böcker (och jag var nyfiken på hur han skulle argumentera för det). Han var dålig på engelska, sa han, och följde därför ett i förhand skrivet manus. Det manuset var skrivet på för mig mycket svår engelska med många abstrakta begrepp, och det enda jag i princip förstod var att han ville öppna upp biblioteket för alla hemlösa (och JA, jag förstår att jag har missuppfattat ungefär alltihop av det han sa).
Eller varför inte ekonomen som redogjorde för hur kulturutveckling kan mätas? Med diagram?
Eller dansken som har skrivit en biografi om Astrid Lindgren och som satt i tjugo minuter och berättade om sitt arbete med denna biografi. Jag vet inte riktigt hur han hade gått till väga, för jag förstod inte vad han sa. Så jag applåderade artigt när det var färdigt och gick därifrån med anteckningar som bestod av en bild på seminariescenen och seminariets rubrik och insåg ännu en gång att "nä, jag kan inte skriva om det här. Heller."
Vilken tur att det finns så många bokbloggare som kan skriva bra och intressant om alla upplevelser på mässan - tack för att ni finns!
Det andra du som bokmässebesökare ska göra är att se och eventuellt också prata med (om du vågar) diverse författare och kändisar. Om du inte heter Carolina, för då har du ingen aning om att det är en författare eller kändis du ser framför dig, för du har världens sämsta minne för ansikten och tittar aldrig på TV.
Jag är hopplös. Jag ryckte hela tiden mina fellow-kulturkollare i ärmarna och väste fram frågan vem är han? vem är hon? Värst var nog när jag högg tag i en person i en förlagsmonter och frågade efter böckerna de hade utlovat till vårt fantasymingel, och personen i fråga ganska svalt påpekade att "det får du väl ta med dem som jobbar på förlaget. Jag är faktiskt författare." Oups. Sorry. Inte nog med att hon var författare som satt och signerade böcker - hon var barn- och ungdomsförfattare. En som jag har läst. Jag borde ha känt igen henne. Det gjorde jag inte.
Och var det så att jag trodde att Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren var ännu några bokbloggare jag vagt kände igen när de dök upp på vårt bokälskarmingel och såg glada ut? DET KANSKE JAG TRODDE.
Fast jag vill bara påpeka att jag minsann kände igen Björn Hellberg alldeles utan hjälp. Möjligen pga det faktum att karln satt kvar vid samma lilla bord i samma monter ungefär hela mässan, med en liten skylt bredvid sig som förkunnade vem han var och att han signerade böcker åt dem som ville (det verkade det sällan vara någon som ville)(jag tyckte lite synd om honom).
Och brunsåsen då? Hur fick jag in den i det här inlägget? Jo så här: lunchbuffé på Estrad, porterstek med potatismos och gräddig brunsås. Jag älskar sås. Tallriken flödade av sås. Tyvärr flödade även seminariekortsfickan jag hade hängande kring halsen snart av sås eftersom jag råkade lägga den i såsen när jag satte mig ner. Och lika tyvärr upptäckte jag inte det förrän sagda kortficka hade dunsat tillbaka på min klänning och avlevererat all jämra brunsås på den. Brunsås luktar kan jag tala om för er.
Så om du satt på något seminarium bredvid någon som viktigt vevade runt med telefonen och fotograferade och skrev lite i början men som sedan satt och såg ut som om hon befann sig på Mars, omgiven av en distinkt lukt av brunsås? Då satt du bredvid mig.
Sorry. Men jag är duktig på att komma ihåg handlingen i böcker.
tisdag 22 september 2015
Svart sommar
Svärtan är ett torp mitt inne i skogen i "Sveriges regnigaste landskap", och där vill Annies mamma äntligen att hela familjen tillbringar hela sommaren. Hon har nämligen precis ärvt torpet efter sin farmor (som också hette Annie) och vill lära känna sina rötter eller vad det nu är. Förutom att lära känna sina rötter och sin hembygd har hon uppenbarligen ett mycket stort behov att få renovera loss lite för det är det hon med stor energi gör större delen av sin tid i det där torpet. Resten av familjen får hänga med, vare sig de vill eller inte. Inte verkar det helt klart som. Mammas sambo Hakim är helt missnöjd och gnällig, och det bråkas en hel del om denna torpvistelse. Annies storasyster Wilma är fjorton och vill definitivt inte vara i något sunkigt torp. Där finns ju inte ens wifi! Hallå! HUR ska de överleva?
Annie själv hade nog också velat göra andra grejer, men verkar ändå vara den som anpassar sig efter mammas vilja mest. Fast hon är rätt ensam i det där torpet utan kompisar i sin egen ålder. Hon har en anteckningsbok med sig som hon skriver ner alla allt mer märkliga saker som händer (den där stanken som de inte hittar vad den kommer ifrån, tapeten som går sönder, den upphittade skridskon), och funderingar kring torpet och dess historia, om människorna som bott där: hennes gammelfarmor Annie och hennes syskon och föräldrar. Hon skriver också om drömmarna hon har varje natt, som verkar allt mer verkliga och rätt skrämmande också.
Jag tycker mycket om miljön i den här boken: det ensliga torpet mitt i skogen, fast med vedspis och atmosfär. Det ständiga regnandet och kläder som hänger på tork överallt. Skogens överlägsenhet, liksom. Jag tycker om att läsa om Annie, och hennes forskande i familjens historia. Men jag blir lite besviken på det läskiga. För det är aldrig särskilt läskigt, mer som just sådana saker som skulle kunna verka läskiga om det är så att man letar efter läskigheter - så som just tolvåringar skulle kunna få för sig att göra. Det känns rätt äkta - men jag ville nog bli mer skrämd av "riktiga" övernaturligheter eller vad jag ska säga. När jag läst ut boken satt jag mest med en jaha?-känsla.
Titel: Svart sommar
Författare: Åsa Anderberg Strollo
Utg år: 2015
Förlag: Alfabeta
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år
Annie själv hade nog också velat göra andra grejer, men verkar ändå vara den som anpassar sig efter mammas vilja mest. Fast hon är rätt ensam i det där torpet utan kompisar i sin egen ålder. Hon har en anteckningsbok med sig som hon skriver ner alla allt mer märkliga saker som händer (den där stanken som de inte hittar vad den kommer ifrån, tapeten som går sönder, den upphittade skridskon), och funderingar kring torpet och dess historia, om människorna som bott där: hennes gammelfarmor Annie och hennes syskon och föräldrar. Hon skriver också om drömmarna hon har varje natt, som verkar allt mer verkliga och rätt skrämmande också.
Jag tycker mycket om miljön i den här boken: det ensliga torpet mitt i skogen, fast med vedspis och atmosfär. Det ständiga regnandet och kläder som hänger på tork överallt. Skogens överlägsenhet, liksom. Jag tycker om att läsa om Annie, och hennes forskande i familjens historia. Men jag blir lite besviken på det läskiga. För det är aldrig särskilt läskigt, mer som just sådana saker som skulle kunna verka läskiga om det är så att man letar efter läskigheter - så som just tolvåringar skulle kunna få för sig att göra. Det känns rätt äkta - men jag ville nog bli mer skrämd av "riktiga" övernaturligheter eller vad jag ska säga. När jag läst ut boken satt jag mest med en jaha?-känsla.
Titel: Svart sommar
Författare: Åsa Anderberg Strollo
Utg år: 2015
Förlag: Alfabeta
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år
måndag 21 september 2015
Ärligt talat, Juni
Det här med att tala sanning är inte alltid så lätt, och Juni hamnar ganska ofta i rejäla "ljugsoppor" när munnen har hunnit prata utan att huvudet egentligen har varit med på noterna. Eller när det är lättare att ljuga än att berätta sanningen när sanningen innebär att erkänna att hon är rädd för något. Ta bara det här med Bahamas...
Tristan har frågat Juni om inte hon vill följa med honom till hans moster någon gång på jullovet och rida hästarna som finns där. Men hallå? Kombinationen Tristan (som hon kanske är lite kär i, hon vet inte), och hästar (som hon nog är rädd för fast kanske inte) och ridning och okänd plats och ...nä. Nu har hon sagt till Tristan att det inte går, eftersom hon ska åka till Bahamas över jullovet med sin familj. Vilket alltså innebär - eftersom den där Bahamasresan förstås inte finns på riktigt - att Juni måste stanna inomhus precis hela jullovet för att inte riskera att stöta ihop med Tristan och få lögnen avslöjad. Vilket innebär att hon måste klä på sig brorsans kläder med hoodie och keps om hon så bara ska ner till affären för att köpa smör till mamma.
Det här är andra boken om Juni (här kan du läsa vad jag tyckte om Det är jag som är Juni), och jag blir fortfarande helt lycklig av att läsa om henne. Lin Hallberg lyckas fånga en tolvårig tjej precis på pricken, med allt det där som det måste oroas för (att göra bort sig), det där svåra med vad som händer med vänskapen och bästisen när det börjar bli lite intressant med killar. Måste man välja mellan bästis och pojkvän? Och så det här med föräldrar... hur dumma och totalt oförstående kan de inte vara? Men hur fullständigt nödvändiga och totalt förstående kan de ändå vara på samma gång?
Det är fortfarande mycket stall och hästar i den här boken (och stallstämningen och allt det där är också bara så perfekt skildrat) och jag skulle tro att den här boken hamnar på hästbokshyllorna på biblioteken. Helt OK, för det är en hästbok. Också! Men det är samtidigt en så vansinnigt bra tweenie-bok att jag vill att även andra icke-hästboksläsande 9-12-åringar hittar den. Hjälp dem med det, ni som jobbar med böcker och barn!
Titel: Ärligt talat, Juni
Författare: Lin Hallberg
Utg år: 2015
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år
Tristan har frågat Juni om inte hon vill följa med honom till hans moster någon gång på jullovet och rida hästarna som finns där. Men hallå? Kombinationen Tristan (som hon kanske är lite kär i, hon vet inte), och hästar (som hon nog är rädd för fast kanske inte) och ridning och okänd plats och ...nä. Nu har hon sagt till Tristan att det inte går, eftersom hon ska åka till Bahamas över jullovet med sin familj. Vilket alltså innebär - eftersom den där Bahamasresan förstås inte finns på riktigt - att Juni måste stanna inomhus precis hela jullovet för att inte riskera att stöta ihop med Tristan och få lögnen avslöjad. Vilket innebär att hon måste klä på sig brorsans kläder med hoodie och keps om hon så bara ska ner till affären för att köpa smör till mamma.
Det här är andra boken om Juni (här kan du läsa vad jag tyckte om Det är jag som är Juni), och jag blir fortfarande helt lycklig av att läsa om henne. Lin Hallberg lyckas fånga en tolvårig tjej precis på pricken, med allt det där som det måste oroas för (att göra bort sig), det där svåra med vad som händer med vänskapen och bästisen när det börjar bli lite intressant med killar. Måste man välja mellan bästis och pojkvän? Och så det här med föräldrar... hur dumma och totalt oförstående kan de inte vara? Men hur fullständigt nödvändiga och totalt förstående kan de ändå vara på samma gång?
Det är fortfarande mycket stall och hästar i den här boken (och stallstämningen och allt det där är också bara så perfekt skildrat) och jag skulle tro att den här boken hamnar på hästbokshyllorna på biblioteken. Helt OK, för det är en hästbok. Också! Men det är samtidigt en så vansinnigt bra tweenie-bok att jag vill att även andra icke-hästboksläsande 9-12-åringar hittar den. Hjälp dem med det, ni som jobbar med böcker och barn!
Titel: Ärligt talat, Juni
Författare: Lin Hallberg
Utg år: 2015
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år
söndag 20 september 2015
Superglada magiska skogen
Jag skriver ytterst sällan om bilderböcker här på bloggen (även om jag dagligen läser och njuter av bilderböcker på jobbet), men nu bara måste jag. På BTJs förlagsdag i Lund var Erik Titusson från Lilla Piratförlaget med och pratade bland annat om Superglada magiska skogen och jag kände att jag bara MÅSTE läsa, att det lät precis som min sorts humor.
Och det är det! Jag älskar det här! Jag fnissade mig igenom den här boken, och fnissade nu igen när jag satt och skulle ta några foton av bilderna i den. Alla som gillar fantasy måste läsa! Alla som har spelat ett datorspel någon gång måste läsa! Alla som gillar sagor, sagoväsen och sagovärldar måste läsa! Och nejdå - den är som väl är inte rolig bara för vuxna. Nu har jag ännu inte läst den för något barn eller sett barn välja den i biblioteket - men ni vet Jonna Björnstjernas fantastiska böcker om familjen Kanin? Med alla myllrande teckningar att försjunka i hur länge som helst, och den humorn? Superglada magiska skogen påminner mycket om dem. Och jag känner inga barn som INTE älskar böckerna om familjen Kanin...
Storyn i Superglada magiska skogen är rätt snabbt överstökad - men är trots det ett helt episkt äventyr. Någon stjäl de mystiska livskristallerna från den Superglada magiska skogen, och fem hjältar utses som ska ta sig till trollen (för det är väl förstås de som har tagit dem, de är ju onda?) för att ta tillbaka dem.
De fem hjältarna får färdas över den frusna tundran, genom bergen, genom Superläskiga spökskogen och genom ett grottsystem (hej alla plattformsspel!!) innan de till sist kommer fram till trollens torn (Fördömda bergets gränd 13). Men...det ÄR inte trollen som tagit kristallerna! Plot-twist!! (trollen bara sitter och dricker te och äter kakor hela dagarna och är jättesnälla...) Ondskan finns någon annanstans! Tur att våra fem hjältar fixar att besegra den, så att slutet kan bli lyckligt.
Det jag fullständigt älskar med den här boken är illustrationerna. Myllret! Alla detaljer! Alla roliga små figurer! Ta bara det här ondsinta...trädet (?) som bor i Superläskiga spökskogen där hen framlever sina dagar med att... studera språkböcker. Första gången vi ser henom läser hen Elaka fraser för nybörjare:
Men när vi återser henom har hen avancerat till Elaka fraser för experter minsann:
Och bilderna ovan är bara små detaljer som jag plockat från de stora bilderna. Ett uppslag kan se ut så här (Superläskiga spökskogen):
Stort Carolina-älsk på den här, alltså! Och mycket fniss.
Titel: Superglada magiska skogen
Författare: Matty Long
Illustrationer: Matty Long
Originaltitel: Super Happy Magic Forest
Översättning: Erik Titusson
Utg år: 2015
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här
Och det är det! Jag älskar det här! Jag fnissade mig igenom den här boken, och fnissade nu igen när jag satt och skulle ta några foton av bilderna i den. Alla som gillar fantasy måste läsa! Alla som har spelat ett datorspel någon gång måste läsa! Alla som gillar sagor, sagoväsen och sagovärldar måste läsa! Och nejdå - den är som väl är inte rolig bara för vuxna. Nu har jag ännu inte läst den för något barn eller sett barn välja den i biblioteket - men ni vet Jonna Björnstjernas fantastiska böcker om familjen Kanin? Med alla myllrande teckningar att försjunka i hur länge som helst, och den humorn? Superglada magiska skogen påminner mycket om dem. Och jag känner inga barn som INTE älskar böckerna om familjen Kanin...
Storyn i Superglada magiska skogen är rätt snabbt överstökad - men är trots det ett helt episkt äventyr. Någon stjäl de mystiska livskristallerna från den Superglada magiska skogen, och fem hjältar utses som ska ta sig till trollen (för det är väl förstås de som har tagit dem, de är ju onda?) för att ta tillbaka dem.
De fem hjältarna får färdas över den frusna tundran, genom bergen, genom Superläskiga spökskogen och genom ett grottsystem (hej alla plattformsspel!!) innan de till sist kommer fram till trollens torn (Fördömda bergets gränd 13). Men...det ÄR inte trollen som tagit kristallerna! Plot-twist!! (trollen bara sitter och dricker te och äter kakor hela dagarna och är jättesnälla...) Ondskan finns någon annanstans! Tur att våra fem hjältar fixar att besegra den, så att slutet kan bli lyckligt.
Det jag fullständigt älskar med den här boken är illustrationerna. Myllret! Alla detaljer! Alla roliga små figurer! Ta bara det här ondsinta...trädet (?) som bor i Superläskiga spökskogen där hen framlever sina dagar med att... studera språkböcker. Första gången vi ser henom läser hen Elaka fraser för nybörjare:
Men när vi återser henom har hen avancerat till Elaka fraser för experter minsann:
Och bilderna ovan är bara små detaljer som jag plockat från de stora bilderna. Ett uppslag kan se ut så här (Superläskiga spökskogen):
Stort Carolina-älsk på den här, alltså! Och mycket fniss.
Titel: Superglada magiska skogen
Författare: Matty Long
Illustrationer: Matty Long
Originaltitel: Super Happy Magic Forest
Översättning: Erik Titusson
Utg år: 2015
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här
Bokmässans måsten 3: Siri Pettersen
När jag läste Siri Pettersens debutbok Odinsbarn i våras när den kom så var jag fascinerad av hennes världsbygge, hennes karaktärer men gnällde en hel del över att jag tyckte boken var för lång. (här kan du läsa vad jag tyckte) Men ju mer tid det har förflutit sedan läsningen, desto mer har jag glömt det där med längden och det som jag hakade upp mig på, och i stället mest tänkt på Hirka och hennes värld. Och jag har hunnit jobba upp ett stort, STORT, behov av att snarast läsa nästa bok i serien: Röta. Jag har förstått att den ska utspela sig i vår egen värld, och jag är så väldans nyfiken. Hur går det där ihop då, undrar ni som känner mig, du brukar ju inte gilla portalfantasy och magi i vår egen värld? Nä, det är just det. Jag undrar hur Siri Pettersen ska få till det här. Om det är skillnad när jag känner en karaktär som kommer från en annan värld hit.
Det där var ju en längre och ganska typiskt Carolina-svamlig inledning på det här: Siri Pettersen kommer till Bokmässan i år, och givetvis måste, måste, måste jag se och höra henne! (och JA, hon kommer ju till vårt fantasymingel på lördagen! Hon också! Yej! på det!)
Hon är med på en del seminarier och andra programpunkter på scenerna och montrarna. De här vill jag se:
Från okänd debutant till älskad författare (fredag 13-00-13.20) är ett seminarium där Siri berättar om hur det är att ha en sådan rasande succé med sin debutbok.
När verken får ett eget liv låter riktigt intressant! På Ung scen på fredagen 14.30-14-50 pratar Siri Petterson med Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren om vem som äger berättelsen när den genom fanart får ett eget liv - författaren eller läsaren?
Redan igår tipsade jag om när Siri Pettersen och Laini Taylor pratar om bandet mellan illustration och fantasy, på seriescenen fredag 12.00-12.45, men det tål säkert att upprepas.
Och det här! Siri om fornnordisk mytologi, och om vikingar! Tillsammans med debuterande Elisabeth Östnäs (Kungadottern)! Och Lotta Olsson! MÅSTE ses! Lördag 11.00-11.45, Vurm för vikingar.
lördag 19 september 2015
Bokmässans måsten 2: Laini Taylor
Laini Taylor är mitt nästa måste. Mitt måste-måste-måste!!-se under Bokmässan, hur många andra programpunkter det än finns. Förra sommaren var jag fullständigt nergrottad i hennes tre böcker i trilogin A Daughter of Smoke and Bone (Önskemånglarens dotter) - kunde inte sluta läsa. Här, här och här kan du läsa vad jag tyckte om de tre böckerna.
Laini kommer ju också (som jag skrev igår, men jag tror mycket på tydlighet i kommunikation) till Kulturkollos fantasymingel 16.00-17.30 på lördagen. Då kommer hon direkt från sitt eget seminarium som heter Feminism, framgång... och fantasy! 15.00-15.45.
Men Laini kan du se och höra redan på fredagen:12.00-12.45 har hon ett seminarium där hon ska prata med Siri Pettersen om bandet mellan illustration och fantasy.
Och på söndagen har Laini en workshop på Ung scen 10.30-10.50 där hon ska prata om hur hon kom på sina monster och karaktärer, och inspirera besökarna till att kanske skapa eget i hennes anda. Med sig på scenen har Laini då en mycket nervös moderator, nämligen yours truly. Så om ni vill se mig live (tveksamt) och Laini in action (ja!) så kommer ni en sväng runt Ung scen på söndagförmiddagen.
Laini Taylor gör fler framträdanden på bokmässan, men de här tre är de jag inte kommer att missa. (särskilt inte den sista dårå...)
fredag 18 september 2015
Bokmässans måsten: 1. Sally Green
Som jag skrev häromdagen blir det sanslöst svårt för mig att hinna se och höra allt det jag vill se och höra på Bokmässan. Jag kommer att springa som en skållad iller från det ena till det andra, och ändå missa mycket eftersom jag tyvärr inte är utrustad med egenskapen att kunna klona mig.
Men jag har några absoluta måsten, grejer jag absolut prioriterar och går på. Klona eller icke. Det största och viktigaste måstet av dem är Kulturkollos fantasymingel 16-17.30 på lördagen (läs allt om det HÄR, och anmäl dig snarast om du inte redan gjort det). Dit kommer de tre författarna (på en gång!! starstruckness grande!!)(finns det ens ett ord som heter starstruckness??)(nu finns det annars det) Sally Green, Laini Taylor och Siri Pettersen.
Och dessa tre har förstås egna seminarier där de får bre ut sig lite mer och prata om sina böcker och sitt författande och sin syn på det ena och det andra. Dem får jag, ska jag, kan jag inte missa.
Sally Green har sitt seminarium på söndagen, 13.00-13.45: Fantastisk bok satte nytt rekord. Och den fantastiska boken som satte rekord är alltså hennes debutbok Half Bad som översattes till 45 språk innan den ens hade publicerats.
Tålde den boken alla förväntningar och all hype, då? Ja, jag tycker det. Jag gillar det där med böcker som handlar om ondska, och om människor som kanske är onda fast de är goda, eller om de är lite mittemellan. Lite ondske-grå sådär. Så som människorna väl är, i stället för enbart goda eller onda. Och jag var väl inte så där särdeles förtjust i Nathan men desto mer i hans samhälle och historia. Läs här vad jag tyckte om Half Bad.
Som en liten försmak kommer nu här ett filmklipp där Sally Green själv berättar om hur himla mycket hon ser fram emot att få komma till Göteborg. Klart hon gör! Hon ska ju få träffa alla bokbloggarna på Kulturkollos fantasymingel!! Vad kan gå fel med det?
onsdag 16 september 2015
Som stjärnor i natten
Nu vet jag precis varför den här bokens framsida ser ut som den gör. Och jag blir ledsen, och jag blir arg nu när jag tittar på den. För det är det den här boken gör med mig - den gör mig så vansinnigt arg, men också så där riktigt käftsmällsledsen.
Det är Violet och Finch som turas om att berätta. Från början känner de inte varandra. De går på samma skola, och OK - alla vet ju vem Finch är, men de känner inte varandra. Inte förrän de träffar varandra uppe i skolans klocktorn, ståendes längst ute vid kanten, kanske i begrepp att hoppa.
Finch backar, och lyckas också övertala Violet att backa tillbaka - men sedan berättar de för skolan och berörda vuxna (som är alldeles, alldeles för få) att det var tvärtom. Att det var Violet som räddade Finch från att hoppa och ta livet av sig.
Violet har stängt in sig i sig själv. Förut var hon en utåtriktad tjej, gick på fester, på cheerleading, skrev ständigt. Men sedan hände bilolyckan där hennes storasyster dog men hon själv överlevde, och sedan dess står hela livet och väntar på att Violet "ska känna sig redo" igen. Hon tycker inte hon är redo för något: skolarbete, att åka eller köra bil, att gå på fest. Skrivandet har hon lagt ner.
Men Finch låter sig inte stängas ute. Med galen envishet får han med Violet ut på små vardagsäventyr, tvingar henne att göra små, små saker som tillsammans gör att hon sätter igång att leva igen. Och hon släpper in honom.
Finch, med en mamma som verkar vara i tusen bitar. Finch, med en pappa som troligen var den som såg till att mamman gick i tusen bitar. Finch, som så väldigt gärna vill leva, leva, leva HÄR och NU.
Varför blir jag så arg, då? Åh, det är på allt det som kunde vara bättre. Men som inte är det, eftersom människor är ofullkomliga och gör misstag. Jag blir arg på avstängning från skolan som en lätt lösning på problem, jag blir arg på föräldrar som inte räcker till (samtidigt som jag förstår och vet att jag inte har rätten att vara arg eftersom de kanske ändå gör sitt bästa, eller det de tycker är bäst för sitt barn). Jag blir arg och ledsen. Och väldigt, väldigt berörd.
Det här är en mycket bra bok.
Titel: Som stjärnor i natten
Författare: Jennifer Niven
Originaltitel: All the Bright Places
Översättning: Ylva Stålmarck
Utg år: 2015
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här
Det är Violet och Finch som turas om att berätta. Från början känner de inte varandra. De går på samma skola, och OK - alla vet ju vem Finch är, men de känner inte varandra. Inte förrän de träffar varandra uppe i skolans klocktorn, ståendes längst ute vid kanten, kanske i begrepp att hoppa.
Finch backar, och lyckas också övertala Violet att backa tillbaka - men sedan berättar de för skolan och berörda vuxna (som är alldeles, alldeles för få) att det var tvärtom. Att det var Violet som räddade Finch från att hoppa och ta livet av sig.
Violet har stängt in sig i sig själv. Förut var hon en utåtriktad tjej, gick på fester, på cheerleading, skrev ständigt. Men sedan hände bilolyckan där hennes storasyster dog men hon själv överlevde, och sedan dess står hela livet och väntar på att Violet "ska känna sig redo" igen. Hon tycker inte hon är redo för något: skolarbete, att åka eller köra bil, att gå på fest. Skrivandet har hon lagt ner.
Men Finch låter sig inte stängas ute. Med galen envishet får han med Violet ut på små vardagsäventyr, tvingar henne att göra små, små saker som tillsammans gör att hon sätter igång att leva igen. Och hon släpper in honom.
Finch, med en mamma som verkar vara i tusen bitar. Finch, med en pappa som troligen var den som såg till att mamman gick i tusen bitar. Finch, som så väldigt gärna vill leva, leva, leva HÄR och NU.
Varför blir jag så arg, då? Åh, det är på allt det som kunde vara bättre. Men som inte är det, eftersom människor är ofullkomliga och gör misstag. Jag blir arg på avstängning från skolan som en lätt lösning på problem, jag blir arg på föräldrar som inte räcker till (samtidigt som jag förstår och vet att jag inte har rätten att vara arg eftersom de kanske ändå gör sitt bästa, eller det de tycker är bäst för sitt barn). Jag blir arg och ledsen. Och väldigt, väldigt berörd.
Det här är en mycket bra bok.
Titel: Som stjärnor i natten
Författare: Jennifer Niven
Originaltitel: All the Bright Places
Översättning: Ylva Stålmarck
Utg år: 2015
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här
tisdag 15 september 2015
Watch Carolina klona herself...
Här sitter jag nu med seminarieschemat för årets Bokmässa. Det är alltså ett schema över alla de seminarier som jag har markerat i seminarieprogrammet att jag vill gå på, och andra intressanta programpunkter i montrar och på olika scener. Med hjälp av den finurliga mässplaneraren på Bokmässans hemsida har jag nu alltså ett schema med tider och platsangivelser och livet borde väl just nu vara en fest och en fröjd och bara bra saker att se fram emot nästa vecka?
Absolut! Men det här schemat avslöjar med ganska grym realism att jag kan inte gå på allt jag vill. Det är för mycket. Det är samtidigt! Jag måste (*yyyyl*) välja bort saker. Jag måste kanske också tänka på sådana där världsliga och futtiga saker som mat... eller nej. Mat utgår. Jag får äta på kvällarna i stället.
Men hallå! Ta nu bara torsdagen vid 11.00? Då måste jag dela på mig. Halva jag ska sitta med på seminariet Kreativ marknadsföring av biblioteket för det känns viktigt och intressant för mitt eget jobb. Men andra halvan måste bara sitta med och lyssna på när det pratas om utgivningen av de isländska sagorna i Sagor för alla tider. Sagor har alltid varit min grej, och de isländska sagorna alltid lockat och intresserat mig. Så vilket seminarium tar jag??
Eller senare på dagen, när jag vid 13.00 måste välja på en diskussion om ålderskategorier för barnböcker (som jag funderar över i princip dagligen) i Åldersnoja i barnboksvärlden!, och att lyssna på Johanna Lindbäck när hon pratar om hur man skriver för barn och unga om aktuella frågeställningar utan att låta mästrande - Att skriva utan pekpinnar. Gah! Vill ju båda!!
Och fredagen inleds starkt med att jag måste dela upp mig i tre delar. 10.00 vill jag höra om den kreativa processen i Bakom kulisserna - en bok blir till, och när bland andra Lena Ollmark och Niklas Krog pratar om Skräck för unga och så känns det enormt viktigt för mitt yrkesjag att gå på Har vi råd att vara utan skolbibliotek.
Så där håller det på. Klockslag efter klockslag. Jag vet - jag är förstås inte ensam om det här problemet. Men alldeles just nu sitter jag faktiskt och gnager på skrivbordskanten i ren frustration. Vilket? Vad väljer jag??
Sedan har något märkligt hänt från det att jag för några dagar sedan satt och markerade vilka programpunkter jag vill gå på och tills jag igår skrev ut schemat. Saker har liksom tillkommit som jag inte tycker att jag har markerat...?? Fredde Granberg signerar Elak & Pucko - Pissmyrorna från yttre rymden påstår mitt utskrivna schema att jag vill gå på. Jag är säker - just den gör det ingenting om jag missar. Faktiskt. Där finns mer i schemat jag inte minns att jag "hjärtade", och det gör mig nervös. Finns det också sådant jag markerade men som har fallit bort? Måste jag gå igenom hela mässprogrammet igen??
måndag 14 september 2015
Om Niven och ändrade planer.
Röd drottning
Mare Barrow lever i en värld som är så långt ifrån jämlik för alla som tänkas kan. Hon bor i en liten by som mest verkar bestå av lera, hunger, ilska och förtvivlan. Hennes tre äldre bröder är ute i ett ändlöst och meningslöst krig mot grannländerna, och när hon själv snart fyller arton måste även hon ut i det där kriget eftersom hon inte lyckats få någon lärlingsplats eller något arbete. Familjen har det mycket knappt och livet verkar inte innehålla några som helst ljuspunkter.
Ett helt annat liv gäller för silvrarna som bor i staden. Lyx i överflöd, mat så mycket de behöver och ännu mycket mer, flotta palats...allt. Det som skiljer de rika från de fattiga är färgen på deras blod: de fattiga har rött blod. De rika har silverfärgat blod. De silvriga har dessutom alla någon magisk egenskap var, lite som superhjältar. Några är omänskligt starka, andra kan manipulera ljus, eller få växter att växa och blomma snabbt, eller forma järn, eller läsa och/eller styra andra människors tankar.
Det som oerhört raskt händer i boken är att Mare förflyttas från det där leriga desperationslivet i byn till ett liv i lyx i maktens centrum. Från det överhängande hotet om att tvingas ut i kriget till att blir en av landets prinsessor, trolovad med en prins i kungafamiljen. Dock fortfarande med ett nästan ännu värre hot hängande över sig - hotet om att bli avslöjad och omedelbart avrättad. Nämligen upptäcks det att Mare också har en sådan där magisk superhjälteegenskap - hon kan styra över elektricitet - fast hon är röd. Detta borde vara en omöjlighet. Inte nog med att hon inte får avslöja för någon att hon egentligen är röd - hon arbetar också i hemlighet för motståndsrörelsen.
Det här låter mycket lovande och spännande, och i början på boken var jag helt fascinerad av världsbygget, de röda och silvriga och alla superhjältekrafterna, och undrade mycket hur blev det så här?? För mitt i alltihop är världen tydligen någon slags framtidsversion av vår egen värld bortom någon katastrof. Men ganska snart började jag bläddra allt mer håglöst bland sidorna och tappa intresset för boken. Inte för att det inte händer något - nejdå. Det händer massor. Typ hela tiden. Sida upp och sida ner händer det triljoner saker. Det blir för mycket. Det bara fladdrar förbi och jag saknar fördjupning på många sätt.
Jag saknar fördjupning i världsbygget och samhället - det liksom bara är så här men jag får inga aningar eller antydningar om varför eller vad som hände för länge sedan för att det skulle bli så. Vilka är de här silverblodiga människorna? Varför har de superkrafter? Hur blev det här samhället så otroligt segregerat? Det fladdrar förbi något samhälle där människorna verkar ha förvandlats till gråhyade zombies som helt orkeslöst lever och arbetar i fabriker hela sina liv utan att någonsin lämna staden de bor i - men redan efter någon sida har det där stället seglats förbi som någon slags fotnot till hur orättvist allting är.
Jag saknar också fördjupning i det som händer - det hinner aldrig bli spännande eftersom spänningen inte hinner byggas upp. Flash, flash, flash...liksom.
Men allra mest saknar jag fördjupning i karaktärerna. Varför gör de som de gör? Jag lär inte känna dem, de förblir papper för mig. Möjligen får jag veta mer om Mare och hennes slitning mellan det röda och det silvriga livet, men tyvärr är hon en riktig osympatisk person som mest verkar snäsa åt allt och alla och jag begriper inte alls varför åtminstone tre killar verkar bli kära i henne.
Jag stör mig också över en hel del inkonsekvenser i det som sker, men vill inte spoila handlingen så får väl nöja mig med att morra lite onyanserat utan att ge exempel.
Så, tyvärr. Nej. En mycket intressant idé som försvann i alltför mycket plotter.
Titel: Röd drottning
Författare: Victoria Aveyard
Originaltitel: Red Queen
Översättning: Katarina Falk
Utg år: 2015
Förlag: Modernista
Köp den till exempel här eller här
Ett helt annat liv gäller för silvrarna som bor i staden. Lyx i överflöd, mat så mycket de behöver och ännu mycket mer, flotta palats...allt. Det som skiljer de rika från de fattiga är färgen på deras blod: de fattiga har rött blod. De rika har silverfärgat blod. De silvriga har dessutom alla någon magisk egenskap var, lite som superhjältar. Några är omänskligt starka, andra kan manipulera ljus, eller få växter att växa och blomma snabbt, eller forma järn, eller läsa och/eller styra andra människors tankar.
Det som oerhört raskt händer i boken är att Mare förflyttas från det där leriga desperationslivet i byn till ett liv i lyx i maktens centrum. Från det överhängande hotet om att tvingas ut i kriget till att blir en av landets prinsessor, trolovad med en prins i kungafamiljen. Dock fortfarande med ett nästan ännu värre hot hängande över sig - hotet om att bli avslöjad och omedelbart avrättad. Nämligen upptäcks det att Mare också har en sådan där magisk superhjälteegenskap - hon kan styra över elektricitet - fast hon är röd. Detta borde vara en omöjlighet. Inte nog med att hon inte får avslöja för någon att hon egentligen är röd - hon arbetar också i hemlighet för motståndsrörelsen.
Det här låter mycket lovande och spännande, och i början på boken var jag helt fascinerad av världsbygget, de röda och silvriga och alla superhjältekrafterna, och undrade mycket hur blev det så här?? För mitt i alltihop är världen tydligen någon slags framtidsversion av vår egen värld bortom någon katastrof. Men ganska snart började jag bläddra allt mer håglöst bland sidorna och tappa intresset för boken. Inte för att det inte händer något - nejdå. Det händer massor. Typ hela tiden. Sida upp och sida ner händer det triljoner saker. Det blir för mycket. Det bara fladdrar förbi och jag saknar fördjupning på många sätt.
Jag saknar fördjupning i världsbygget och samhället - det liksom bara är så här men jag får inga aningar eller antydningar om varför eller vad som hände för länge sedan för att det skulle bli så. Vilka är de här silverblodiga människorna? Varför har de superkrafter? Hur blev det här samhället så otroligt segregerat? Det fladdrar förbi något samhälle där människorna verkar ha förvandlats till gråhyade zombies som helt orkeslöst lever och arbetar i fabriker hela sina liv utan att någonsin lämna staden de bor i - men redan efter någon sida har det där stället seglats förbi som någon slags fotnot till hur orättvist allting är.
Jag saknar också fördjupning i det som händer - det hinner aldrig bli spännande eftersom spänningen inte hinner byggas upp. Flash, flash, flash...liksom.
Men allra mest saknar jag fördjupning i karaktärerna. Varför gör de som de gör? Jag lär inte känna dem, de förblir papper för mig. Möjligen får jag veta mer om Mare och hennes slitning mellan det röda och det silvriga livet, men tyvärr är hon en riktig osympatisk person som mest verkar snäsa åt allt och alla och jag begriper inte alls varför åtminstone tre killar verkar bli kära i henne.
Jag stör mig också över en hel del inkonsekvenser i det som sker, men vill inte spoila handlingen så får väl nöja mig med att morra lite onyanserat utan att ge exempel.
Så, tyvärr. Nej. En mycket intressant idé som försvann i alltför mycket plotter.
Titel: Röd drottning
Författare: Victoria Aveyard
Originaltitel: Red Queen
Översättning: Katarina Falk
Utg år: 2015
Förlag: Modernista
Köp den till exempel här eller här
söndag 13 september 2015
Om att vandra med Agatha Christie längs landsvägen
Avdelningen "jag älskar mina barn så vansinnigt mycket" brukar jag mest avhandla på min andra blogg, Carolina lever... Men det här måste bara in här:
Min son är sexton, och har ett stort behov av egen tid och långa promenader längs med landsvägarna kring byn där vi bor. Normalt sett brukar han ha lurar i öronen och lyssna på diverse podcasts. Men just nu kan man, om man har turen att köra förbi honom med bilen, se honom gå och läsa en bok. En vanlig pappersbok, alltså. Gå och läsa samtidigt! Det klarar inte ens jag av.
Det är nämligen så att han tills om två veckor ska ha läst Mordet på Orientexpressen av Agatha Christie, till ett skolarbete i svenskan. Han är ingen storläsare av romaner (gillar mer olika faktatexter på nätet) så den där boken är något som bara måste klaras av för honom. (och oj, vad många andra böcker jag hade velat sätta i händerna på honom när han nu tydligen fick välja själv inom deckare och thrillers, men bibliotekarie-mamma har i det här fallet inget som helst att säga till om)
Alltså utnyttjar han tiden han annars skulle lyssnat på podcasts till att läsa bok. Gåendes, på landsvägen, med boken framför sig. Klart han hade velat ha den som ljudbok - men i så fall på telefonen. Och på Storytel finns den - men inte före 1 oktober, typiskt nog.
Klart att jag kommer att tänka på Himlen börjar här av Jandy Nelson! När jag läste den samlade jag på citat ur den (det går inte att läsa den utan att samla citat...), och har redan bloggat om just det här fenomenet: att Lennies familj tycker det är fullständigt självklart att gå och läsa samtidigt. Här är citatet igen:
Min son är sexton, och har ett stort behov av egen tid och långa promenader längs med landsvägarna kring byn där vi bor. Normalt sett brukar han ha lurar i öronen och lyssna på diverse podcasts. Men just nu kan man, om man har turen att köra förbi honom med bilen, se honom gå och läsa en bok. En vanlig pappersbok, alltså. Gå och läsa samtidigt! Det klarar inte ens jag av.
Det är nämligen så att han tills om två veckor ska ha läst Mordet på Orientexpressen av Agatha Christie, till ett skolarbete i svenskan. Han är ingen storläsare av romaner (gillar mer olika faktatexter på nätet) så den där boken är något som bara måste klaras av för honom. (och oj, vad många andra böcker jag hade velat sätta i händerna på honom när han nu tydligen fick välja själv inom deckare och thrillers, men bibliotekarie-mamma har i det här fallet inget som helst att säga till om)
Alltså utnyttjar han tiden han annars skulle lyssnat på podcasts till att läsa bok. Gåendes, på landsvägen, med boken framför sig. Klart han hade velat ha den som ljudbok - men i så fall på telefonen. Och på Storytel finns den - men inte före 1 oktober, typiskt nog.
Klart att jag kommer att tänka på Himlen börjar här av Jandy Nelson! När jag läste den samlade jag på citat ur den (det går inte att läsa den utan att samla citat...), och har redan bloggat om just det här fenomenet: att Lennies familj tycker det är fullständigt självklart att gå och läsa samtidigt. Här är citatet igen:
"Första gången Bailey såg honom gick vi och läste på vägen (alla i vår familj tycker om att gå och läsa och de få andra personer som bor här vet om det och brukar krypköra sista biten hem). Jag läste Svindlande höjder, som vanligt, och hon läste Like Water for Chocolate, hennes favorit, när en magnifik, kastanjebrun häst travade förbi oss bort mot vägskälet."Det är rätt bra att det inte är så där särdeles mycket trafik på vägen där han brukar vandra, min son.
lördag 12 september 2015
Böcker om flyktingbarn
Janina Kastevik på Bläddra! Bläddra! har kommit på en bra sak. Som en bokbloggares reaktion på flyktingkrisen vill hon skriva om böcker som handlar om flyktingbarn. Så här skriver hon:
Så därför antar jag förstås Janinas utmaning att skriva om böcker om flyktingbarn eller flyktingar. Läs de här!
Jag är en pojke med tur är en tunn, lättläst och mycket bra bok. Det är sjuttonårige Esmats sanna berättelse återberättad av Monica Zak, och den berör. Särskilt berör den mig när han berättar just hur han blev ensam, stunden i Afghanistan när han tappade bort sin mamma och sin familj och inte hittade dem igen. Han var sex år.
Hoppet av Moni Nilsson är också en bra bok, om två bröder som kommer ensamma till Sverige. Tanken är att föräldrarna ska komma efter, men allt går fel och de tvingas låtsas att de hör till en annan familj. Tolvårige Azad måste låtsas att han är nio år, och storebror Tigris har slutat prata.
Sedan måste jag ta med ett par böcker som jag ännu inte läst än, men som jag är nyfiken på och tror kan vara toppen att läsa för många: Nypon förlag har alldeles precis kommit ut med de lättlästa böckerna om Amina, som är ett ensamkommande flyktingbarn. Det är Annelie Drewsen som skriver, och jag vet att hon är duktig på att skriva lättläst.
Jag skickar utmaningen vidare - hallå Kulturkollokollegor! Anna, Linda, Fanny, Lotta, Johanna och Helena - vilka är era böcker om flyktingar, flyktingbarn eller barn i krig som ni tycker alla borde läsa?
"Mina vardagsproblem känns så erbarmligt futtiga när jag tänker på dem som sitter i en trasig båt någonstans i Medelhavet. Futtig känns ock denna blogg.Det där är så himla bra skrivet och hellre än att formulera något själv så citerar jag alltså detta som precis beskriver vad jag själv känner. Hur orkar jag gnälla över mina vardagsproblem när andra skulle bli lyckliga över att ens HA vardagsproblem? Hur kan jag klaga över att jag inte har lästid eller så mycket tid att blogga som jag behöver - när det enda andra har är enbart tid och absolut ingenting annat. Inget hem, inga kläder, inget hopp.
Men jag tänker också på litteraturens kraft och förmåga att överbrygga gränser mellan människor. I böcker förmedlas andra människors upplevelse av världen inifrån."
Så därför antar jag förstås Janinas utmaning att skriva om böcker om flyktingbarn eller flyktingar. Läs de här!
Jag är en pojke med tur är en tunn, lättläst och mycket bra bok. Det är sjuttonårige Esmats sanna berättelse återberättad av Monica Zak, och den berör. Särskilt berör den mig när han berättar just hur han blev ensam, stunden i Afghanistan när han tappade bort sin mamma och sin familj och inte hittade dem igen. Han var sex år.
Hoppet av Moni Nilsson är också en bra bok, om två bröder som kommer ensamma till Sverige. Tanken är att föräldrarna ska komma efter, men allt går fel och de tvingas låtsas att de hör till en annan familj. Tolvårige Azad måste låtsas att han är nio år, och storebror Tigris har slutat prata.
Sedan måste jag ta med ett par böcker som jag ännu inte läst än, men som jag är nyfiken på och tror kan vara toppen att läsa för många: Nypon förlag har alldeles precis kommit ut med de lättlästa böckerna om Amina, som är ett ensamkommande flyktingbarn. Det är Annelie Drewsen som skriver, och jag vet att hon är duktig på att skriva lättläst.
Jag skickar utmaningen vidare - hallå Kulturkollokollegor! Anna, Linda, Fanny, Lotta, Johanna och Helena - vilka är era böcker om flyktingar, flyktingbarn eller barn i krig som ni tycker alla borde läsa?
torsdag 10 september 2015
One Night for Love
Ibland när jag har en alldeles kolossofialt bra trave med olästa böcker som lockar och pockar, och där det kanske också ligger någon bok som MÅSTE läsas, typ igår... då händer det att jag går i baklås. Då blir det nästan alltid så att jag plockar fram någon helt annan bok. Någon som kom ut för flera år sen, eller som ingen annan än jag i hela världen är ett dyft intresserad av. Något väldigt Carolinigt. Bara för att jag KAN! Bara för att det är jag som bestämmer över bloggen och läsandet, och att det här med att läsa ska vara något kul och aldrig, aldrig något måste.
Så där var det häromkvällen när alla nya höstböcker jag travat upp låg och glänste, och jag inte riktigt visste vilken jag skulle börja med. Då plaskade jag i stället ner i en rejäl historisk romance, utgiven 1999. Tack Mary Balogh för att du skriver balsam för min själ!
One Night For Love är bra, men inte en av de bästa jag läst av Mary Balogh. Men i den är det massor av andra Balogh-böcker som har sitt ursprung. Huvudpersonerna som blir kära-blir skiljda åt-blir kära igen-men får andra förhinder-lider på varsitt håll-och får trots allt varandra på slutet (surprise!!) i den här är Neville Wyatt, Earlen av Kilbourne och Lily Doyle, av absolut ingenting. De träffas i kriget (Napoleonkrigen, Portugal), gifter sig hastigt och lustigt men skiljs åt. När Lily nästa gång efter umbäranden träffar earlen så är det i kyrkan. Han står precis i full gång med att gifta sig... med någon annan! Stoppa bröllopet! Skandal! ÄR earlen redan gift?! Och vem är nu denna Lily Doyle - dotter till en sergeant och en riktig nobody, en kvinna av folket som inte ens vet hur man sippar te på ett korrekt vis. Skandal, skandal, skandal!!
Grejen är den att den där andra kvinnan som earlen stod i begrepp att gifta sig med där i kyrkan - hon får senare en egen Balogh-bok: A Summer to Remember, och i den påbörjas i sin tur storyn med alla Slightly-böckerna (Bedwyn saga). Och så har earlen en lillasyster som det är synd om eftersom hon är änka, har varit med om en ridolycka och har en ständig hälta. Denna lillasyster får också en egen bok senare, och den boken är den första i en annan Balogh-serie som heter Survivor's Club. Så om man är en sträng läsa-alla-serier-i-strikt-ordning-fascist (som jag) så var det en nödvändighet att kasta sig ner i ursprungen i One Night for Love och hänga med Lily när hon får lära sig lite hyfs, fason, etikett, att spela piano och att läsa och skriva.
OK. NU är jag nog mer beredd att ta mig an den där fina splitter-nya-ungdomsböcker-högen.
Titel: One Night for Love
Författare: Mary Balogh
Utg år: 1999
Förlag: Dell
Köp den till exempel här eller här
Så där var det häromkvällen när alla nya höstböcker jag travat upp låg och glänste, och jag inte riktigt visste vilken jag skulle börja med. Då plaskade jag i stället ner i en rejäl historisk romance, utgiven 1999. Tack Mary Balogh för att du skriver balsam för min själ!
One Night For Love är bra, men inte en av de bästa jag läst av Mary Balogh. Men i den är det massor av andra Balogh-böcker som har sitt ursprung. Huvudpersonerna som blir kära-blir skiljda åt-blir kära igen-men får andra förhinder-lider på varsitt håll-och får trots allt varandra på slutet (surprise!!) i den här är Neville Wyatt, Earlen av Kilbourne och Lily Doyle, av absolut ingenting. De träffas i kriget (Napoleonkrigen, Portugal), gifter sig hastigt och lustigt men skiljs åt. När Lily nästa gång efter umbäranden träffar earlen så är det i kyrkan. Han står precis i full gång med att gifta sig... med någon annan! Stoppa bröllopet! Skandal! ÄR earlen redan gift?! Och vem är nu denna Lily Doyle - dotter till en sergeant och en riktig nobody, en kvinna av folket som inte ens vet hur man sippar te på ett korrekt vis. Skandal, skandal, skandal!!
Grejen är den att den där andra kvinnan som earlen stod i begrepp att gifta sig med där i kyrkan - hon får senare en egen Balogh-bok: A Summer to Remember, och i den påbörjas i sin tur storyn med alla Slightly-böckerna (Bedwyn saga). Och så har earlen en lillasyster som det är synd om eftersom hon är änka, har varit med om en ridolycka och har en ständig hälta. Denna lillasyster får också en egen bok senare, och den boken är den första i en annan Balogh-serie som heter Survivor's Club. Så om man är en sträng läsa-alla-serier-i-strikt-ordning-fascist (som jag) så var det en nödvändighet att kasta sig ner i ursprungen i One Night for Love och hänga med Lily när hon får lära sig lite hyfs, fason, etikett, att spela piano och att läsa och skriva.
OK. NU är jag nog mer beredd att ta mig an den där fina splitter-nya-ungdomsböcker-högen.
Titel: One Night for Love
Författare: Mary Balogh
Utg år: 1999
Förlag: Dell
Köp den till exempel här eller här
lördag 5 september 2015
Smaragdgrön avslutning på Ädelstenstrilogin
Och jag har slutfört ännu en serie! Tjoho, heja mig! Ädelstenstrilogin började jag läsa 2012 när första boken Rubinröd kom ut. Jag gillade den mycket! Safirblå gillade jag också (särskilt humorn), läste hyfsat kort tid efter första boken, men gnällde lite om det ändrade omslaget och triloginamnet.
Sedan blev det liksom aldrig av att jag läste Smaragdgrön när den kom, och månaderna har runnit iväg och allt det jag kom ihåg från handlingen med tidsresenärerna Gwen och Gideon har liksom försvunnit ut genom något okänt hål i mitt huvud. Synd det, för jag har haft seriösa problem att få ihop det som händer i Smaragdgrön. Så stora problem att jag inte tyckte om den. I stället för att bara godta det där tidsresandet och strunta i alla realistiska invändningar så började jag nu störa mig på inkonsekvenser och trådar som lämnas lösa. Det som i de två första böckerna var en kul grej och det roligaste att läsa om (tidsresandet alltså) blir här bara onödigt komplicerat för mig, och minst hälften av tidshoppen hit och dit känns dessutom helt onödiga.
Dessutom vet jag inte riktigt vad som har hänt med berättandet, eller om det var så i de tidigare böckerna också och jag då inte störde mig - men det har blivit så hoppigt här. Först så berättas saker under tiden de händer, men så bara någon radbrytning bort (inte ens nytt kapitel eller ett ordentligt styckebytande) så har det hoppats en liten bit framåt i handlingen och fortsättningen på det som nyss hände berättas som i en återblick i stället. Jag vet inte om det är tänkt att öka dramatiken eller nåt, men för mig blir det bara irriterande. Lika irriterande är det när personer på var och varannan sida precis börjar säga något avgörande viktigt men blir avbrutna av olika anledningar (någon kommer, tidsresetiden "går ut", dörrar slås upp). Klart sånt funkar och blir spännande en gång, men fyrtio?
Det är fortfarande rolig dialog (och översättningen till tonårssvenska är fortfarande på pricken), och lilla spökgargoylen Xemerius hänger fortfarande med och kommer med giftiga repliker, men handlingen är större boken igenom ganska seg. Och hur käck dialogen än är så täcker den inte över den segheten. Det är i stället så käckt ibland att det känns tillkämpat och fånigt. Jag gäspar mig igenom och undrar vad som hände med rappheten från första boken, och tänker surt att allt hade kunnat lösas genom ett enda genomtänkt tidshopp som hade kunnat lösa alla problem, eller genom ett enda samtal där personerna i fråga hade kunnat få tala till punkt.
Slutet, då? Jag satt med ungefär fyrtiofem sura varför??? och var inte nöjd. Inte nöjd alls.
Titel: Smaragdgrön
Serie: Ädelstenstrilogin #3
Författare: Kerstin Gier
Originaltitel: Smaragdgrün
Översättning: Christine Bredenkamp
Utg år: 2013
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här (verkar inte längre gå att köpa på svenska - kolla på ditt bibliotek i stället!)
Sedan blev det liksom aldrig av att jag läste Smaragdgrön när den kom, och månaderna har runnit iväg och allt det jag kom ihåg från handlingen med tidsresenärerna Gwen och Gideon har liksom försvunnit ut genom något okänt hål i mitt huvud. Synd det, för jag har haft seriösa problem att få ihop det som händer i Smaragdgrön. Så stora problem att jag inte tyckte om den. I stället för att bara godta det där tidsresandet och strunta i alla realistiska invändningar så började jag nu störa mig på inkonsekvenser och trådar som lämnas lösa. Det som i de två första böckerna var en kul grej och det roligaste att läsa om (tidsresandet alltså) blir här bara onödigt komplicerat för mig, och minst hälften av tidshoppen hit och dit känns dessutom helt onödiga.
Dessutom vet jag inte riktigt vad som har hänt med berättandet, eller om det var så i de tidigare böckerna också och jag då inte störde mig - men det har blivit så hoppigt här. Först så berättas saker under tiden de händer, men så bara någon radbrytning bort (inte ens nytt kapitel eller ett ordentligt styckebytande) så har det hoppats en liten bit framåt i handlingen och fortsättningen på det som nyss hände berättas som i en återblick i stället. Jag vet inte om det är tänkt att öka dramatiken eller nåt, men för mig blir det bara irriterande. Lika irriterande är det när personer på var och varannan sida precis börjar säga något avgörande viktigt men blir avbrutna av olika anledningar (någon kommer, tidsresetiden "går ut", dörrar slås upp). Klart sånt funkar och blir spännande en gång, men fyrtio?
Det är fortfarande rolig dialog (och översättningen till tonårssvenska är fortfarande på pricken), och lilla spökgargoylen Xemerius hänger fortfarande med och kommer med giftiga repliker, men handlingen är större boken igenom ganska seg. Och hur käck dialogen än är så täcker den inte över den segheten. Det är i stället så käckt ibland att det känns tillkämpat och fånigt. Jag gäspar mig igenom och undrar vad som hände med rappheten från första boken, och tänker surt att allt hade kunnat lösas genom ett enda genomtänkt tidshopp som hade kunnat lösa alla problem, eller genom ett enda samtal där personerna i fråga hade kunnat få tala till punkt.
Slutet, då? Jag satt med ungefär fyrtiofem sura varför??? och var inte nöjd. Inte nöjd alls.
Titel: Smaragdgrön
Serie: Ädelstenstrilogin #3
Författare: Kerstin Gier
Originaltitel: Smaragdgrün
Översättning: Christine Bredenkamp
Utg år: 2013
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här (verkar inte längre gå att köpa på svenska - kolla på ditt bibliotek i stället!)
fredag 4 september 2015
80-talsnostalgia!
Idag går jag 80-tals-bananas på Kulturkollo! Både ett inlägg om vad jag läste under mina tonår och ett inlägg med ett antal foton där Carolina hänger med armen runt diverse popstjärnor... och där hon dessutom har misslyckats med blåfärgning av sitt hår så hon ser ut att ha tyfus. Nyfiken? Varsågod och kolla!
Från OKEJ till Judith Krantz...
80-talets folkparksturnéer
Från OKEJ till Judith Krantz...
80-talets folkparksturnéer
torsdag 3 september 2015
Guardians of the Keep (The Bridge of D'Arnath 2)
Vilken tur att jag inte dröjde längre med att fortsätta läsningen av den här fantasyserien! Jag läste första boken Son of Avonar före sommaren och det var väl inte så länge sedan. Men den slutade hyfsat komplicerat. Just då kändes allting logiskt och fint - men nu när andra boken sparkade igång typ sekunderna efter slutet i ettan så var det inte lätt att komma ihåg allt.
Är det någon som tänker sig att läsa den här serien - läs inte vidare nedan, pga spoiler för första boken.
Berättarperspektivet skiftar nu mellan huvudsakligen tre personer. Seri är fortfarande en intressant och stark karaktär - 35-årig kvinna utan några särskilda fantasytypiska egenskaper som magi eller krigarkonster, men bara nyfiken av sig och bra på att prata med folk. Hon kommer till Comigor, slottet där hon växte upp, eftersom hennes bror är död och detta måste berättas för svägerskan och brorsonen. Men brorsonen, Gerick, bär sig minst sagt underligt åt och inte alls som en normal tioårig kille.
Gerick har det andra berättarperspektivet, och är intressantast att läsa om. Han misstror allt och alla och är en högst olycklig liten gosse. Värre ska det bli, och mitt hjärta blöder för honom.
Det tredje berättarperspektivet är Karons. Han, som var död. Han, vars själ nu bor i någon annans kropp. Han, vars minnen är ett enda stort kaos. Som sagt - det är komplicerat.
Större delen av handlingen försiggår i den andra världen, den på andra sidan den där D'Arnaths bro. Och inte nog med det - utan vi landar mitt i De Ondaste Onda Lordernas (mja, en av dem är faktiskt en Lady) egen högborg Zhev'Na. Och allting blir så enormt och otroligt hopplöst och eländigt att jag faktiskt några gånger var nära att slänga boken (läsplattan...) i väggen. ALLT går fel, och de onda firar elak och ondskefull triumf efter elak och ondskefull triumf. Botten nås liksom gång på gång på gång. Och det är (som sagt) synd om Gerick. Och om Karon. Och om Seri.
Ändå kunde jag inte sluta läsa, trots att allt var så himla mörksvart. Var tvungen att få veta hur det gick. Tvungen! Det här är bra. Författaren Carol Berg gör det minsann inte lätt vare sig för sina karaktärer eller för läsaren, men hon kommer på smarta lösningar på saker och jag var trots allt rätt nöjd när jag lade ner boken. Så pass nöjd att jag har ett starkt behov av att läsa tredje boken, The Soul Weaver, ganska omgående. Och så pass nöjd att jag nog kommer att läsa allt vad Carol Berg har skrivit.
Titel: Guardians of the Keep
Serie: The Bridge of D'Arnath #2
Författare: Carol Berg
Utg år: 2004
Förlag: Roc
Köp den till exempel här eller här
Är det någon som tänker sig att läsa den här serien - läs inte vidare nedan, pga spoiler för första boken.
Berättarperspektivet skiftar nu mellan huvudsakligen tre personer. Seri är fortfarande en intressant och stark karaktär - 35-årig kvinna utan några särskilda fantasytypiska egenskaper som magi eller krigarkonster, men bara nyfiken av sig och bra på att prata med folk. Hon kommer till Comigor, slottet där hon växte upp, eftersom hennes bror är död och detta måste berättas för svägerskan och brorsonen. Men brorsonen, Gerick, bär sig minst sagt underligt åt och inte alls som en normal tioårig kille.
Gerick har det andra berättarperspektivet, och är intressantast att läsa om. Han misstror allt och alla och är en högst olycklig liten gosse. Värre ska det bli, och mitt hjärta blöder för honom.
Det tredje berättarperspektivet är Karons. Han, som var död. Han, vars själ nu bor i någon annans kropp. Han, vars minnen är ett enda stort kaos. Som sagt - det är komplicerat.
Större delen av handlingen försiggår i den andra världen, den på andra sidan den där D'Arnaths bro. Och inte nog med det - utan vi landar mitt i De Ondaste Onda Lordernas (mja, en av dem är faktiskt en Lady) egen högborg Zhev'Na. Och allting blir så enormt och otroligt hopplöst och eländigt att jag faktiskt några gånger var nära att slänga boken (läsplattan...) i väggen. ALLT går fel, och de onda firar elak och ondskefull triumf efter elak och ondskefull triumf. Botten nås liksom gång på gång på gång. Och det är (som sagt) synd om Gerick. Och om Karon. Och om Seri.
Ändå kunde jag inte sluta läsa, trots att allt var så himla mörksvart. Var tvungen att få veta hur det gick. Tvungen! Det här är bra. Författaren Carol Berg gör det minsann inte lätt vare sig för sina karaktärer eller för läsaren, men hon kommer på smarta lösningar på saker och jag var trots allt rätt nöjd när jag lade ner boken. Så pass nöjd att jag har ett starkt behov av att läsa tredje boken, The Soul Weaver, ganska omgående. Och så pass nöjd att jag nog kommer att läsa allt vad Carol Berg har skrivit.
Titel: Guardians of the Keep
Serie: The Bridge of D'Arnath #2
Författare: Carol Berg
Utg år: 2004
Förlag: Roc
Köp den till exempel här eller här
tisdag 1 september 2015
Ses vi på bokmässan?
Har ni sett att Kulturkollo samarbetar med Bokmässan och håller bokbloggarrummet R3 öppet för alla bokbloggare under hela mässan? Kom dit och vila en stund, prata med andra bokbloggare, skriv lite eller bläddra i dina nya böcker! Jag och mina sex fellow kulturkollokollegor kommer att turas om att hänga där så att rummet förhoppningsvis kommer att vara öppet för dig hela tiden. (vi kommer också att besöka intressanta seminarier och kolla runt i montrar och sånt där, men inte alla sju samtidigt är tanken)
Läs mer i inlägget på Kulturkollo HÄR! Plus att det finns en karta med där så att du hittar till bokbloggarrummet R3. Själv hade jag gått flera år på bokmässan men inte ens vetat om att den där våningen fanns till - än mindre att det fanns ett bokbloggarhäng där... (*jo, men det är DU, Carolina...*)
Och när du nu ändå vill komma till bokbloggarrummet? Missa inte de bägge minglen som vi på Kulturkollo ordnar!!
Det första är ett Bokälskarmingel på torsdagen 15-16.30 där förlagen bidrar med recex och du får kaffe och kakor. Fast viktigast är väl att du får träffa andra bokbloggare och kanske en eller annan författare också.
På Fantasyminglet på lördagen, 16-17.30, får du definitivt träffa författare. Nämligen kommer Sally Green (Half Bad), Laini Taylor (Mörk ängel) och Siri Pettersen (Odinsbarn) dit och pratar fantasy med Jo Salmson/Catharina Vrååk som moderator. Du KAN inte missa detta!!
Det finns platser kvar på bägge minglen - men begränsat antal, så skynda, skynda att anmäla dig till info@kulturkollo.se!!
HÄR kan du läsa mer om Bokälskarminglet.
HÄR kan du läsa mer om Fantasyminglet.
Vi ses väl??
Läs mer i inlägget på Kulturkollo HÄR! Plus att det finns en karta med där så att du hittar till bokbloggarrummet R3. Själv hade jag gått flera år på bokmässan men inte ens vetat om att den där våningen fanns till - än mindre att det fanns ett bokbloggarhäng där... (*jo, men det är DU, Carolina...*)
Och när du nu ändå vill komma till bokbloggarrummet? Missa inte de bägge minglen som vi på Kulturkollo ordnar!!
Det första är ett Bokälskarmingel på torsdagen 15-16.30 där förlagen bidrar med recex och du får kaffe och kakor. Fast viktigast är väl att du får träffa andra bokbloggare och kanske en eller annan författare också.
På Fantasyminglet på lördagen, 16-17.30, får du definitivt träffa författare. Nämligen kommer Sally Green (Half Bad), Laini Taylor (Mörk ängel) och Siri Pettersen (Odinsbarn) dit och pratar fantasy med Jo Salmson/Catharina Vrååk som moderator. Du KAN inte missa detta!!
Det finns platser kvar på bägge minglen - men begränsat antal, så skynda, skynda att anmäla dig till info@kulturkollo.se!!
HÄR kan du läsa mer om Bokälskarminglet.
HÄR kan du läsa mer om Fantasyminglet.
Vi ses väl??
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)