Slutet på historien

Så har jag då läst ut hela serien "Det stora århundradet", och denna sista bok, om 90-talet, känns väldigt mycket som en upprepning på den om 80-talet, Den andra dödssynden. Det är många rättegångsskildringar, det är mycket politik och det är fortfarande Eric Letang som är huvudperson. Han har alltså varit det i de fem sista böckerna och jag hade verkligen velat haft någon annans perspektiv. Varför inte någon från nästa generation? Vi vet redan att Eric kan allt, är duktig på vin, duktig på att simma, världsbäst advokat med Rätta Åsikterna så även om han inte vinner ett mål så har han liksom ändå vunnit eftersom han har haft rätten på sin sida. Vi vet att han alltid kan rätt dresscode, vi vet att han lagar gudomlig mat, vi vet att han är bäst på handboll, och så vidare och så vidare. 

Nya inslaget här som i bokens inledning lovar lite förnyelse och spänning är onkel Harald, nu något på 80 år, och familjens svarta får eftersom han stred som SS-officer under andra världskriget och därefter har levt i exil i Argentina utan att höras av. Nu kommer han till Sverige, och i bokens intressantaste kapitel får vi läsa hans dagboksanteckningar. Det han vill är att släkten med hjälp av Eric Letang (så klart) ska stämma tyska staten på det fastighetsbestånd i Berlin och Dresden som förlorades när andra världskriget tog slut. Det handlar om miljardbelopp. Men sedan förflyttas både Harald och stämningen mot Tyskland till något som pågår lite slött i bakgrunden med diverse möten - och i stället får vi alltså mer rättegångar, vardagsliv med Eric och hans politikerfru Katarina, samt ett antal hockey- och handbollsreferat. Erics och Katarinas respektive söner har ju (självklart) blivit framgångsrika hockeyproffs i USA.

Det är ändå lättläst och rätt underhållande (fast jag skummar politikutläggningarna/föreläsningarna) men som sagt: inte mycket som skiljer från föregående del.

Av hela serien gillar jag helt klart de tre första böckerna bäst, särskilt första Brobyggarna. Bok 4 och 5, de om andra världskriget, hade jag helst sett sammanskrivna som en bok, även om de var helt OK. De sista böckerna om Eric Letang har för mig inte alls varit lika bra, men har haft sina ljuspunkter.

Titel: Slutet på historien
Serie: Det stora århundradet #10
Författare: Jan Guillou
Utg år: 2020
Förlag: Piratförlaget

To Taste Temptation

Jag hittade ännu en bok av Elizabeth Hoyt i min Kindle (den rymmer hur mycket som helst, och jag har köpt på mig en hel del (heh...) böcker genom åren så här finns myyycket att upptäcka), och tänkte den skulle vara perfekt semesterläsning. Den är första boken i en serie, "Legend of the Four Soldiers", där bokkaraktärerna löst baseras på en folksaga, och varje kapitel i den här boken inleds med några rader ur sagan.

Samuel Hartley kommer från Kolonierna till London tillsammans med sin yngre syster. Utåt sett är det för att bedriva affärer - han är duktig på det och har ganska snabbt hunnit bli rik. Men han har en enkel bakgrund, uppvuxen med sin far i någon enslig stuga mitt i vildmarken, och han kan sånt som att spåra och jaga, en klassisk ranger. Han har använt sig av sina kunskaper som officer i krig - men efter ett bakhåll som ledde till en massaker lämnade han det livet och sysslar nu alltså med importvaror. Det man snabbt ska förstå är hur han vill framhäva sin bakgrund och på ytan vara helt oborstad och ointresserad av engelsk etikett: till exempel kommer han till fina tillställningar som baler iförd chaps och mockasiner tillsammans med frack och vit skjorta. Och hur käckt det där än ska vara har jag så oerhört svårt att se det framför mig så som Hoyt nog vill att jag ska se det: manligt manlig och tuff amerikansk soldat med vildmarksdoft omkring sig. Jag ser en man i kostym med sådana där chaps ryttare har, samt de mockasiner jag minns från min barndom. Och det blir... pajas.

Nå. Samuel vill att systern ska introduceras på rätt sätt i Londons societet (hur han än sägs förakta etiketten), och då behöver hon en sällskapsdam, en chaperone, som ska hjälpa till med uppförande och rätta kontakterna. Detta blir Lady Emeline Gordon, syster till en av Samuels officerskollegor. Emeline är motsatsen till allt vad Samuel är. Hon är strikt, gör allt rätt, har fin bakgrund och tillhör rätta kretsarna. 

Samuel och Emeline blir raskt kära i varandra. Det är av typen "nej, fy vad jag avskyr den där typen och allt vad hen står för, men satan-i-gatan vad jag ändå vill ha henom, och nu låter jag kroppen styra". Det är inte helt trovärdigt, särskilt inte som Samuel kör den brutalare metoden med att trycka upp Emeline i en hörna och brutalkyssa henne. (iförd de där jämra mockasinerna) Dessutom är Emeline redan förlovad med en annan man, och denne är även han en av Samuels kompisar. 

Well. Jag märker ju nu när jag skriver (det var ett par veckor sedan jag läste boken) att jag verkligen inte är helt övertygad. Då har jag ändå inte kommit till det som är bokens story (utöver romance-grejen): det här med att Samuels importaffärer i London bara är en cover-up. Egentligen är han där för att i smyg undersöka vem det var som förrådde deras regemente till fransmännen, förräderiet som ledde till bakhållet och massakern där så många dog. Så nu smyger han runt i Londons ruffigare kvarter och frågar på ett listigt vis ett antal män om detta förräderi. Låt oss säga så här: det är tur att Hoyt skriver romance och inte spänningsromaner.  

Jag gillar inte Samuel, och jag gillar inte Emeline jättemycket heller. Dock finns det ett antal andra intressanta karaktärer i boken, och jag har läst lite om seriens fortsättning och hur dessa karaktärer kommer med i dem, och läser nog vidare trots allt för jag tänker att de senare böckerna nog kan bli bra.

Titel: To Taste Temptation
Serie: Legend of the Four Soldiers #1
Författare: Elizabeth Hoyt
Utg år: 2008

Rött, vitt och kungligt blått

Husbilssemester, och en Carolina som plockar upp "den där kungaboken" hon haft liggande sedan hon minns inte när. Dottern hade läst och sagt att den var rätt OK och något "alla läste" så visst - någon gång skulle den väl kanske läsas?

Noll förväntningar, alltså.

Hoppa till halvtannat dygn senare, när samma Carolina lyckligt läser de sista sidorna i sagda "kungabok" och tycker att nattens mer eller mindre förlorade sömn är ett helt rimligt offer för att få ha läst igenom denna bok i ett svep. 

För oj, som jag gillade! Det här är romance precis som jag älskar det: smarta dialoger och intressanta miljöer, och med huvudpersoner jag tycker om!

Redan på första sidorna dras jag in - för här är vi i Vita huset (men va? skulle vi inte vara vid det engelska hovet? trodde jag?), och här är det en kvinnlig president med två tonårsbarn: Alex och June. Dessa är tillsammans med sin bästa vän Nora (minns inte nu men tror hon är dotter till vicepresidenten eller liknande) superkändisar. Ständigt med i skvallerpress, ständigt påpassade. Och vi får följa med på ännu en fest: den här gången flygs det med privatjet (såklart) över Atlanten, för det är ett stort bröllop på gång i engelska kungahuset. (aha, NU kommer vi dit, alltså?) Alex är inte jättesugen på festen, för garanterat kommer apjobbige och överlägsne prins Henry av Wales vara där? Han avskyr denne stele prins.

Mycket riktigt. Prinsen av Wales är på bröllopet. De träffas och utbyter oartigheter på ett artigt vis. Men tyvärr råkar oartigheterna leda till en smärre katastrof och en hotande jätteskandal. Alex och Henry får från varsitt håll (från PR-människor och föräldrar) stränga order: hur mycket ni än avskyr varandra så måste vi rädda det här. Ni måste låtsas bli bästa vänner. Gör hur ni vill, men bilden utåt måste vara att ni gillar varandra.

Så de lyder. Och det är ungefär här det inte går att sluta läsa för yours truly - är det något jag älskar så är det witty conversations i sms eller mail, och här kommer det nu mycket sådant. Plus att Alex och Henry får se sidor av varandra de inte hade väntat sig. Och blir kära. Och... wow. Det är så härlig läsning. Och miljöerna... åh.

Du som inte läst den här boken än - sätt igång!

Titel: Rött, vitt och kungligt blått
Författare: Casey McQuiston
Originaltitel: Red, White & Royal Blue
Översättning: Anna Thuresson
Utg år: 2020
Förlag: Lavender Lit

Eira

Modernista har gett ut nyutgåvor av Camilla Gripes böcker om Eira, och jag ville testa första boken i serien eftersom jag inte läste dem då när de gavs ut i början av 90-talet.

Eira föds någon gång på 1600-talet i en torparfamilj med många barn. Hon är liten men överlever ändå, trots att det är flera kvinnor i byn som dystert förutspår att hon säkert kommer att dö, och det vore väl lika bra det. Hon inte bara överlever, hon blir en stark tjej med egen vilja och en helt egen bokserie, det är inte dåligt det. Hon tänker mycket, funderar och vill veta, och går ofta till byns kloka gumma, mor Alma, som lär henne om örter, ta hand om skador och bota sjukdomar.

Eira får efter ett tag en liten bror, och han är tydligen ännu mindre och svagare än vad Eira var när hon föddes, och eftersom familjen har ont om mat blir mamman väldigt svag efter förlossningen. Tur de har Eira som trots att hon inte är gammal lyckas hjälpa till. Men givetvis får detta de olyckskraxande kvinnorna i byn att muttra än mer om orättvisor och trolldom (fast de använder sig ändå gärna av mor Almas örter och salvor). En av dem är värst, och hon är mamma till en flicka som heter Ragna som Alma blir vän med, men där mamman snart förbjuder Ragna att vara med Alma.

Jag gillar att läsa om Eira, men det var rätt länge sen jag läste en Hcg-bok, så jag blev helt paff när boken tog slut mitt i alltihop (jag läste den som ebok). Va? Men det var ju först nu det skulle börja hända grejer, liksom? Jag får väl läsa vidare i serien, tänker jag. 

Titel: Eira
Serie: Eira #1
Författare: Camilla Gripe
Utg år: 1991 (original), 2021 (mitt ex, nyutgåva)
Förlag: Modernista (2021)

Den andra dödssynden

Nu är det dags för 80-talet i Guillous serie Det stora århundradet. Jag såg fram emot den här delen eftersom jag tänkte att jag skulle känna igen mycket från mitt eget tonårs-80-tal. Men jag blev lite besviken, faktiskt. Så klart: här är Palmemordet (och oj som Guillou dömer ut utredningen av det), här är Refaat El-Sayed (och så klart att Eric Letang INTE förlorar några pengar i Fermentahärvan), här är yuppies och fastighets- och börsaffärer. Men... jag ser inte mitt 80-tal här med kläderna, musiken och annat. (Eller jo: Carola figurerar.) Istället läggs stort fokus på diverse rättegångar som hölls. Visst, Eric är advokat, och visst, Guillou kan ju konsten att skriva så att jag tycker det är rafflande att läsa om en svensk rättegång. Men... jag hade nog väntat mig något annat. Oklart vad. Nu blir detta en bok i serien jag till och med har svårt att minnas innehållet i så här några veckor efter att jag läst ut den.

Eric Letang har flyttat ihop med en kvinna (har glömt namnet) som är politiker, och deras vardagspussel beskrivs när det är tonårssöner som ska köras till och från hockeyträning. De blir hockeyproffs i USA, de där tonårssönerna. Såklart - de är ännu några av Guillous alla superhjältar som alla är superduktiga på allt de tar sig för. Lite jobbigt blir vardagslivet när Erics mamma Helène flyttar in hos dem. Våningen är förvisso stor, men mamma är väldigt krävande (precis som halvbror Acke som också kommer hem från Bahamas där han och mamman bedrivit någon typ av lyxig sportfiskeanläggning som nu gått åt fanders) - och är riktigt rolig att läsa om.

Annars tillhör den här boken inte en av mina favoriter i serien, och nu läser jag vidare mest eftersom jag liksom har investerat så mycket i den och känner att jag måste läsa tionde och sista boken och bli klar. 

Titel: Den andra dödssynden
Serie: Det stora århundradet #9
Författare: Jan Guillou
Utg år: 2019
Förlag: Piratförlaget

Duchess in Love

När Gina var bara 11 år blev hon bortgift med den då endast 18-årige Cam. Efter bröllopet hoppade den nyblivne maken raskt ut genom fönstret och rymde iväg till Europa, medan Gina snällt fick stanna kvar, flytta in till svärfars, hertigen av Girton, hushåll och växa upp där. Att Gina och Cam skulle giftas hade deras föräldrar bestämt, och varför vänta, liksom?

Cam kom inte tillbaka. Inte ens när hans far dog och det var han själv som övertog hertigtiteln. Nej, han levde ett bra liv, så småningom som skulptör i Grekland, tydligen. Här hemma är det sedan många år hertiginnan Gina som tar ansvar för gods och folk och allt möjligt i hertigdömet Girton. Hon kan knappt komma ihåg hur Cam ser ut ens, och klarar sig utmärkt utan honom. Men! Hon vill ha en familj! Hon vill ha en man att dela sitt liv med, och barn. Och hon har hittat en som verkar lämplig. En trygg, korrekt och stabil karl. Sebastian heter han, och är markis av Bonnington. Gina och Sebastian har förlovat sig - men det återstår ju ett litet problem:  att Gina fortfarande är gift med Camden Serrard, hertig av Girton. Hur gör vi? frågar hon Cam i ett brev (hon har fortsatt skriva brev till honom i alla år även om han är usel på att skriva tillbaka).

Äh, tycker Cam, inga problem. Jag tar mig hem till England och så låter vi advokaterna annullera vårt äktenskap, och så kan du gifta dig med din Sebastian. Det är lugnt. Jag är helt ointresserad av hela hertiggrejen och allt det där, det kan någon förvaltare ta hand om. Det ordnar sig säkert, och om ett par veckor kan jag sticka tillbaka hem till Grekland och fortsätta knacka på min senaste skulptur.

Cam reser hem, och hinner med lite nöjesliv också. På första balen han går på så ser han en strålande vacker kvinna på dansgolvet. Wow, tycker han, vem är hon?? Henne vill jag ha! Och får till svar att "men hallå, det där är ju din fru". Varpå han raskt blir kär - i sin egen fru. Och frun ifråga blir också helt överväldigad över att denne fantastiske och snygge karl som nu kommit tillbaka från Grekland är den Cam som hon växte upp med men alltså inte har träffat på tolv år eller vad det är. Hon blir kär i honom. Och det är nu det blir komplicerat. Det finns ju en korrekt och snygg markis som väntar på att få gifta sig med Gina? En trygg kille, som inte bara drar iväg till Grekland och skulpterar bystiga kvinnor?

Det är rätt underhållande, och precis som i andra böcker av Eloisa James har vi flera kärlekspar att hålla reda på (och jag gissar att kommande böcker i serien kommer att beröra dem mer). Jag läser nog vidare i serien.

Titel: Duchess in Love
Serie: Duchess Quartet #1
Författare: Eloisa James
Utg år: 2002
Förlag: Avon

De som dödar drömmar sover aldrig

Nu är det 1970-tal, och liksom i föregående bok i serien, 1968, är det mycket återgivande av möten, diskussioner och demonstrationer inom vänsterrörelsen. Jag kunde till en början inte riktigt engagera mig och skumläste mest genom alla stycken med olika förkortningar för de olika rörelserna och tänkte att den här boken nog inte skulle bli någon favorit i serien. 

Men sen åkte Erik Letang (för ja, det är han som är huvudperson även i denna boken, och han är fortfarande notarie hos Henning Sjöstrand) till Tyskland och hälsade på sin kärlek Gertrude och sin son Erich Maria, och lite längre in i boken blir det dramatik när Erik ska försöka föra ut sin son ur Västtyskland och få vårdnaden om honom - och här blev boken bra. Mitt i alltihop lyckas Erik också träffa nobelpristagaren Henrich Böll och ha ett intressant snack med honom... för varför inte, liksom? 

Annars handlar det mycket om Sveriges, Västtysklands och andra länders säkerhetspolisers jakt på terrorister, och hur detta drar in även oskyldiga personer i ett liv av avlyssning och övervakning. Och vi får ännu en gång veta hur man lättast skakar av sig förföljande säpo-nissar via byten av tunnelbana etc etc spioneritricks, precis som i Blå stjärnan och i 1968. Och såklart får vi läsa om turerna kring IB-affären.

Men jag gillade - den här boken har ett bra driv som gör att allt det mastiga med in- och utrikespolitik liksom bara sveps med och funkar.

Titel: De som dödar drömmar sover aldrig
Serie: Det stora århundradet #8
Författare: Jan Guillou
Utg år: 2018
Förlag: Piratförlaget

1968

Jag har trasslat till det för mig: jag råkade läsa åttonde boken i Det stora århundradet (den om 70-talet) före den här (och nej, det är verkligen inte likt mig) och nu när jag dessutom låtit det gå ett par veckor innan jag skriver om bägge böckerna så har jag svårt att reda ut vilket som händer i vilken bok... Mycket politik i bägge böckerna (och de partierna skumläser jag oftast, trasslar in mig totalt i alla förkortningar på rörelser och föreningar), Eric Letang är huvudperson i bägge böckerna - och jag gillade bägge böckerna mycket mer än jag hade förväntat mig att göra.

I 1968 är Eric precis färsk jurist, och tänker sig arbete på en advokatbyrå som ska hjälpa någon typ av politiska fångar (eller om det är desertörer från Vietnamkriget?) - men i stället hamnar han på kändisadvokaten Henning Sjöstrands advokatbyrå. Här förbereds målet mot Astra för de neurosedynskadade barnen, och som förberedelse åker nu Eric ner till Västtysklands Aachen där han ska sitta med i rättegången mot det tyska läkemedelsföretaget som sålde neurosedyn/talomid i Västtyskland. Kanske kan han få med sig information som gör att målet mot Astra kan vinnas? 

Den åklagare som är utsedd till att "valla runt" Eric i rättssalarna är en Gertrude, som snart visar sig vara lika aktiv inom vänsterpolitiken som Eric själv. Och de blir kära, åker till Prag (några dygn före Sovjets stridsvagnar rullar in och abrupt avslutar Pragvåren) och Eric får lära sig hur man lever när man ständigt tror sig avlyssnad av säkerhetspolis i sitt hem, i telefon, i bilar, på jobbet, överallt.

Eric Letang är förstås ännu en av Guillous superhjältar som kan allt, vet allt, kan tala fyra språk obehindrat och alltid väljer rätt vin till maten. Men - i den här boken tillåts han faktiskt vid flera tillfällen känna sig osäker på saker och ting. Nye killen på jobbet, eller svenske unge notarien som besöker tyska rättsprocessen - känns rätt uppfriskande att läsa. Och om jag bara låter mig själv släppa att försöka förstå alla åsikter, rörelser och ställningstaganden inom vänstern 1968 (och herregud som det ska diskuteras kring detta, verkar som att alla tyckte att djupa vindränkta politiska diskussioner nätterna igenom var ungefär det roligaste man kunde ha för sig) - så gillar jag boken väldigt mycket.

Titel: 1968
Serie: Det stora århundradet #7
Författare: Jan Guillou
Utg år: 2017
Förlag: Piratförlaget

The Naughtiest Girl in the School

Jag hade ett bokminne, en bok jag som barn läste om en flicka som gick på internatskola i England någonstans. Den där boken hade alltså stannat kvar i mitt minne som en Bra Internatskolebok (jag har alltid gillat den miljön, tydligen). Men - ju vuxnare jag blev desto mer fundersam blev jag. Gick det verkligen till som jag mindes att jag läst på den där internatskolan? Var inte det rätt konstiga regler? Men jag hade absolut inget minne av vad boken hette eller vem författaren var, bara att skolan hette något i stil med Whiteleaf, för det mindes jag bestämt det stod på huvudpersonens skoltröja. 

Så en dag för några år sedan gav jag mig fasen på att googla rätt på den där boken. Och det gick ganska lätt när jag sökte på boarding school och Whiteleaf (fast den rätta stavningen var Whyteleafe) - författaren är nämligen Enid Blyton, och serien Naughtiest Girl är en känd engelsk barnbokserie som fortfarande finns i tryck. What?! liksom? Jag beställde raskt en tre-volymer-i-en-utgåva av Naughtiest Girl där första boken Naughtiest Girl in School inledde. Boken kom, jag ställde in den i bokhyllan som ännu en av läsa-nångång-böckerna.

Nu har det gått några år till (attans vad de går, de där åren...) och jag råkade på den där glada gula boken i hyllan. Och började läsa. 

Elizabeth Allen är enda barnet, och både bortskämd och olydig får man veta. Hennes guvernanter säger upp sig på löpande band, så föräldrarna bestämmer sig för att skicka henne till en internatskola med gott rykte. Där ska det nog bli fason på henne, tänker de. Men Elizabeth vill inte alls till någon jämra internatskola. Hon vill vara kvar hemma med sin ponny och sin hund och sin kanariefågel och sina snälla föräldrar. Så hon bestämmer sig för att bära sig så illa åt i den där skolan att de inte har något annat val än att relegera henne så fort som möjligt. Då får hon komma hem, och föräldrarna inse hur dumt det var av dem att envisas med att skicka iväg sin underbara dotter till en dum skola. Tänker Elizabeth.

Men det visar sig att den här skolan, Whyteleafe, är den mest otroligt fantastiska plats som finns, där alla elever är lyckliga och glada och stöttar varandra och hela dagarna får hålla på med saker de älskar. Typ. Så kontentan blir att Elizabet efter en del konstrande i början inser att hon inte får några vänner om hon är elak och att skolan blir roligare om hon följer reglerna, och när hon inser det så blir hon snäll och duktig och lycklig, och bestämmer sig för att stanna kvar i skolan. 

Reglerna, då? Jo, man uppför sig, är artig, stör inte på lektionerna, är snäll mot sina klass- och rumskamrater - och så delar man med sig. De kakor eller det godis man fått med sig eller fått skickat hemifrån ska delas lika vid fikastunden på eftermiddagen. Alla barn gör snällt det, annars får de straff i det stormöte som hålls varje vecka där det är barnen själva som utgör jury och domare och utmäter lämpliga straff. Straffen är typ att gå och lägga sig tidigare en hel vecka i sträck, eller att få sitta ensam i klassrummet för att inte lockas att fuska, eller att få vara utan veckopeng. Elizabeth får många straff i början på grund av sitt dåliga uppförande, och får till exempel avstå från sina älskade pianolektioner och ridlektioner. Begångna fel och dåliga uppföranden rapporteras in av de tio "monitorerna", alltså elever som har som ansvar att se till så att alla regler följs och rapportera in dem som bryter mot dem.

Även pengar delas lika. Alla barn lägger alla sina pengar i en gemensam kassalåda under stormötet, alltså även om någon råkat få en extra sedel skickat från mormor på sin födelsedag. Ner i lådan ska den. Sedan får alla två pund var. Behöver någon mer pengar, t ex för att köpa frimärken eller en ny trädgårdsspade, så får de räcka upp handen och be om det så avgör stormötets jury och domare ifall de kan få extra tilldelning (nä, frimärken får du köpa för dina två pund eller OK, du får fem pund till en spade eftersom hela skolan drar nytta av ärtorna du odlar).

Så ja. Jag mindes rätt om reglerna. Vad jag inte väntade mig var att jag även som vuxen i läsningen skulle dras in i den där känslan av att allt var så rätt och riktigt på den där skolan. Alla barn är så rediga, allt är så trevligt och alla är så glada, hela skolan sprakar av lycklighet och rättvis gemenskap och jag liksom sjönk in i det där. På ett rätt läskigt sätt, känns det som nu efteråt. Här finns bara lyckade barn som alla hänger med bra i skolan och i den superperfekta undervisningen av lärarna som inte verkar ha några liv utöver att vara just lärare, får någon bild i huvudet av robotliknande barn i någon gammal Pink Floyd-musikvideo... Det är hyfsat orealistiskt - samtidigt måste det ju vara fler än jag som dras in i en där lyckliga bubblan eftersom böckerna fortfarande finns i tryck och säljs??

Jag har bara läst första boken i min tre-boks-samling, och Elizabeth har just deklarerat att hon absolut inte ska lämna Whyteleafe ever, ever, det är världens bästa skola och hon är så lycklig numera. Funderar på att läsa vidare, för jag är (osunt?) nyfiken på att läsa om fler karaktärer jag minns lite vagt, barn som ska komma som nya till skolan, bära sig illa åt men helt överväldigas av allt det förnuftiga och trevliga och bli snälla de med. Någon av dem heter bestämt Arabella - jag hade nämligen som ca 10-åring en gosedjursponny som hette just så, döpt efter de här böckerna. Och den ponnyn var tydligen ful och dum, så den fick heta Arabella, och sova i utanförskap på golvet nedanför min säng (medan de snälla gosedjuren fick sova i sängen). Ja, jag var nog rätt barnslig som tioåring, och ja, jag tog tydligen stora intryck av böckerna jag läste. (På svenska hette förresten Elizabet "Kicki" men Arabella fick behålla sitt namn i översättningen.)

Men jag får se om jag läser vidare eller om den här boken återgå till sin vila i bokhyllan.

Titel: Naughtiest Girl in the School
Serie: Naughtiest Girl #1
Författare: Enid Blyton
Utg år: 1940 (originalet), 2012 (min utgåva)

Fackelbäraren

Allas vår Uhtred torkar bort det senaste blodet från sitt svärd, viftar undan någon jobbig präst och sätter sig på en sten och blickar ut över havet. Han sitter på FEL slott. Han sitter på det i och för sig väldigt mäktiga och ointagliga (eller, ja, Uhtred har ju intagit det en gång) Dunholm. Men han BORDE sitta på Bebbanburg, det slott och det land hans farbror stal från honom när han själv bara var ett barn. Nu säger han sig:

"Nu är det banne mig tionde boken i serien om mig. Och jag är enligt min tid otroligt gammal för att hålla på med sköldborgar och svingandet av tunga svärd. Är det inte dags att äntligen ta tag i mitt livs dröm och erövra Bebbanburg? Jo! Det är det! Nu jäklar alltså!"

Ungefär så. Men hur ska det gå till? Hela bokserien igenom har ju Uhtred gjort allt han gjort eftersom han vill bli så mäktig att han har en egen armé och kan anfalla det ointagliga Bebbanburg. Men han har färre män nu än någonsin, och fler fiender än någonsin: nu har även de vilda skottarna blandat sig in i allt möjligt, tagit sig söderöver och proklamerat allt land norr om Hadrianus mur som sitt. Även Bebbanburg. Så hur intar Uhtred Bebbanburg utan en armé??

Med list, så klart! Och det är det som gör Fackelbäraren till en av seriens bästa böcker: jag älskar när Uhtred utnyttjar list och smarta planer för att få som han vill. Här kommer han banne mig ända in i Bebbanburg, men.... sen då? Oups. Tänkte inte längre än "jag ska in!" Och jag kom att tänka på scenen i underbara The Quest for the Holy Grail med Monty Python, när de ska erövra ett slott med hjälp av en trojansk kanin. En oerhört smart plan. Men sen: "hurra, vi har lyckats... men vad händer nu?":

Titel: Fackelbäraren
Serie: Uhtred #10
Författare: Bernard Cornwell
Originaltitel: The Flame Bearer
Översättning: Leif Jacobsen
Utg år: 2018
Förlag: Bazar

The Luckiest Lady in London

Sherry Thomas fortsätter att imponera på mig - jag gillade verkligen duologin The Hidden Blade + My Beautiful Enemy och provade nu en mer "ren" historisk romance av henne. Och den är bra! Jag gillar karaktärerna, dialogerna, humorn och alltihop faktiskt!

Louisa Cantwell är av god familj - men en familj utan pengar. Och även om hennes största dröm är att få leva för sig själv i en liten stuga full av böcker så inser hon redan som 16-åring att det kommer ligga på henne att trygga familjens framtid. Hennes systrar kommer inte gifta sig - en av dem har låst in sig i djup depression över sitt förlorade utseende efter smittkoppor, en annan av dem har epilepsi och behöver ständig översyn. Så: Louisa måste gifta sig rikt. Grejen är att hon bara är en helt vanlig tjej, inte särskilt snygg, har ingen särskild begåvning, ingen utbildning, kan inte franska... men hon är målmedveten. Så hon släpper drömmen om bokfyllda stugan och gör upp en lista: vad behöver hon fixa till för att om några år kunna hitta en lämplig make under Säsongen i London. Hon har läst om att det finns bröstförstorare man kan använda under klänningarna, och visst har väl familjen någon avlägsen släkting som kanske kan sponsra henne under Londonsäsongen? Det går åtta år, och sedan ser vi en 24-årig Louisa som faktiskt gör succé i Londonsocieteten. Hon har sett ut tre äktenskapskandidater, lagom trista, lagom rika män inom räckhåll för henne och hennes behov. Allt verkar gå bra tills... ja, tills den snyggaste och rikaste av alla Londons gentlemen (ogift är han också!), markisen av Wrenworth, möter hennes blick vid en tillställning. Fasen också! Karln är ju så snygg att det bara inte går att se honom och  inte bli svag i knäna. Men - han är ju helt ouppnåelig för Louisa, så hon ska absolut inte låta sig tjusas av honom. Nope. Hon gör sig själv bister och ger sig av mot de där tre Lämpliga Kandidaterna i stället. 

Felix Rivendale, markis av Wrenworth, ser Louisas blick gå från "wow" till "absolut inte, jag vill inte ha med dig att göra" och undrar varför. Han har de senaste åren utnyttjat sitt utseende och sin rikedom till att på alla sätt spela rollen som Den Idealiske Gentlemannen, och han är van vid att alla kvinnor blir helt till sig när de ser honom. Men gifta sig ska han möjligen göra när han är långt över 40, och då med någon yngre och ointressant kvinna som han absolut inte ska vara kär i. Det hela har med hans eländiga barndom att göra (boken inleds med att vi får läsa om hur han hade det när han var liten, och hjärtat blöder faktiskt för honom) - men nuförtiden har han blivit ett med sin roll och blir alltså uppriktigt förvånad över Louisas reaktion. Han måste kolla upp henne. Och upptäcker den praktiska Louisa som vet vad hon vill och vad hon inte kan få.

De blir vänner innan de blir kära, och dialogerna mellan dem är genomgående helt fantastiska. Och roliga! Jag gillar alltså mycket, och ska läsa vidare både i trilogin och av författaren.

Titel: The Luckiest Lady in London
Serie: The London Trilogy #1
Författare: Sherry Thomas
Utg år: 2013
Förlag: Berkley

Warriors of the Storm

Förra boken om Uhtred, Den tomma tronen, stod ut lite mot de tidigare i serien där jag annars tyckte att varje bok tenderade att följa samma mönster, men att den var riktigt går-inte-att-släppa-bra. I Warriors of the Storm, den nionde i serien, är vi dock tillbaka i Uhtred-mönstret: ny formidabel fiende hotar det växande saxiska riket, blivande "Englaland", men Uhtred avvärjer hotet trots alla dumma präster som försöker stoppa honom. 

I den här boken heter den formidable fienden Ragnall Ivarson, kommer från Norge och har till sin hjälp också ett antal irländska legosoldater. Uhtred ska stoppa Ragnall och hans armé, men blir ifrågasatt av saxarna (både adel och prästerna) eftersom denne Ragnall är bror till en viss Sigtrygg Ivarsson. 

Och Sigtrygg? Jo, det var den norske Formidable Fiende som Uhtred i förra boken stack ut ena ögat på, men som hans dotter Stiorra blev stormkär i. Stiorra och Sigtrygg flydde till Irland, bor nu där och har fått barn. Så Sigtrygg är Uhtreds svärson. Och nu undrar såklart saxarna vems sida Uhtred står på, egentligen, norrmännens eller saxarnas? 

Intressant i allt detta är att det bland de irländska soldaterna finns familjemedlemmar till Finan, Uhtreds ständige vapendragare som funnits med i serien sedan de tidigaste böckerna. Man kunde tänka sig ett glatt återseende? Men nej. Absolut inte. Här finns en mörk historia som vi får veta mer om.

Mer krig, alltså. Fler sköldborgar, mer huggande med svärd och spjut, blod som rinner i lera och män som dunkar på sköldar med sina spjut och skriker hotelser mot fiendesidan. Jag skummar en del, faktiskt. Läser ändå vidare i serien eftersom... ja, jag måste ju slutföra? Och vill efter så många böcker verkligen veta om Uhtred någonsin återtar sitt Bebbanburg.

(och om det är någon som undrar över titelförvirringen här: jag växlar alltså mellan att läsa de engelska och svenska utgåvorna beroende på vilka jag får tag på)

Titel: Warriors of the Storm
Serie: Uhtred #9
Författare: Bernard Cornwell
Utg år: 2015
Förlag: HarperCollins

The Serpent Prince

Lucinda Craddock-Hayes bor i en liten by på landet, har bott där i hela sitt liv och är väl rätt förnöjd med det mesta för det är liksom så livet är. Hon kommer att gifta sig med byns präst bara han någonsin kommer till skott med friandet och inte bara tjatar om kyrkans takläckor på deras regelbundna veckoträffar. Och att drömma om ett liv utanför byn, eller till och med i avlägsna London flera mil bort... ja, det är och förblir en dröm.

Tror hon. Tills hon en dag på landsvägen hittar en död man. En naken död man. Och där kan han ju inte ligga, så trots att familjens mer än gnällige betjänt tycker att de bara ska låta eländet ligga så får kroppen följa med i vagnen. Eller... det visar sig att det inte är en kropp. Att mannen inte är död - bara medvetslös och väldigt skadad. 

Denne inte-så-jättedöde man visar sig vara viscount Simon Iddlesleigh. När han inte ligger hjälplös i en sjuksäng i en bortglömd by på landet så brukar han hänga med societeten i London, iförd utstuderat tjusiga kläder med brodyr och skor med röda klackar. Plus att han är en jäkel på värja. Men nu ligger han alltså utan något av det där, inte ens peruk alltså, i en säng och blir vårdad av en lantlig ängel som inte bryr sig ett dugg om att han är viscount eftersom hon först inte ens vet om det.

Jadå, så klart de blir kära i varandra.

Men Simon kan inte gifta sig med en sådan himmelsk och snäll själ, eftersom han själv bär på Oerhört Mörka Hemligheter. Han använder nämligen den där värjan, och har flera mäns liv på sitt samvete. Han är också jagad, och de som jagar honom hade alltså hunnit upp honom den där dagen när Lucinda hittade honom naken och blåslagen på vägen.

Ack.

Men vet ni: de får varandra ändå. Tråkige prästen i byn får se sig om efter en annan prästfru, och viscount Simon får hjälp att tas med sina Mörka Hemligheter. Så där som det ska vara.

En helt OK bok. Jag gillar Simon (som skymtat i tidigare böcker i Princes-trilogin), jag gillar Lucinda och jag gillar verkligen Lucindas buttre pappa. Och den där sure betjänten som inte ville bära med sig den inte-så-jättedöde Simon i bokens början? Han är verkligen fullkomligt hopplös, och jag älskar att läsa om honom. Hur det ens är möjligt att han år efter år får ha kvar sitt jobb i familjen begriper jag inte, men en underbar karaktär är det.

Titel: The Serpent Prince
Serie: Princes Trilogy #3
Författare: Elizabeth Hoyt
Utg år: 2007
Förlag: Forever

Oathbreakers + Oathblood

Första boken i sviten om Tarma och Kethry (Vows and Honor) hette Oathbound och var mer något av samling berättelser som jag tyckte var väl OK men inte jättewow. Jag köpte Vows and Honor i en omnibusedition så nu läste jag vidare i bok 2, för det fick jag väl liksom göra nu när jag hade köpt alla tre på en gång. Men förväntningarna var inte jättehöga.

Men tänk - Oathbreakers gillade jag! Den var inte alls lika episodisk, och nu engagerade jag mig verkligen i Tarms och Kethrys äventyr.
Nu har det gått några år sedan senaste episoden i Oathbound och Tarma och Kethry har som professionella och erfarna mercenaries blivit anställda i ett kompani för legosoldater (åh, AVSKYR svenska ordet för mercenary) som heter Sunhawks. Kaptenen för dessa Sunhawks, Idra, är egentligen prinsessa i landet Rethwellan (grannar till Valdemar) men har avsagt sig sitt hovliga liv och sitt prinsessearv eftersom hon vill ägna sitt liv åt att vara betald soldat. Nu har hon rest hem till Rethwellan eftersom pappa kungen har dött och hennes två bröder bråkar om vem som ska efterträda honom på tronen. Och... sen har inget hörts av henne. 

Tarma och Kethry tar sig an den försvunna prinsessan/kaptenen/chefen Idra och reser till Rethwellan där de blir indragna i diverse trassel och äventyr. Och ja... det är alltså en himla bra story. De får till och med resa över till Valdemar och träffa en vitklädd Herald på sin vita Companion (och de tror först de träffar ett spöke eftersom det dessutom är snö på marken och allt är vitt..) Och Kethry blir kär. Alltså inte i den där herald-killen, utan i någon annan. Bra det, eftersom hon nu är tänkt att vara stammoder för Tarmas annars utrotade klan. (Tarma kan inte själv bli någon stammoder pga avtalet hon har med sin gudinna)(det är komplicerat).

Så rätt uppeldad av att jag ju faktiskt gillade att läsa om Tarma och Kethry så läste jag vidare i sista boken i omnibusen: Oathblood - men nu var vi tillbaka till de korta berättelserna, Oathblood är en novellsamling. Två av novellerna finns faktiskt fanns med som episoder redan i Oathbound. Men den första novellen i Oathblood är berättelsen om hur Tarma och Kethry först möttes, alltså den jag hade velat läsa innan jag läste Oathbound. Trist jag inte visste att den fanns med här! De flesta novellerna handlar sedan om fler episoder från tiden mellan de först träffades tills det att de går med i Sunhawks, medan den sista är en längre berättelse, en "novella" som utspelar sig mycket senare när Tarma och Kethry sedan länge har startat sin efterlängtade skola (kombinerad magi- och stridsskola) och Kethry har fem barn.
Lite kul är också att Mercedes Lackey skriver en liten inledning till varje novell: hur hon fick idén till just den berättelsen eller någon annan bakgrundsförklaring, lite behind-the-scenes som jag gillar.

Titel: Oathbreakers + Oathblood
Serie: Vows and Honor #2 och 3
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 1989 + 1998
Förlag: DAW

The Queen's Gambit

Beth Harmon är åtta år när hon lär sig spela schack. Hon bor då på ett barnhem, det är 50-tal, och en av barnhemmets dagliga rutiner är att alla barn står i kö för att få sin ranson av grönvita piller som gör dem lugnare och snällare. Beth, vars mamma precis dött i en bilolycka och som har svårt att sova på nätterna, lär sig snart att om hon sparar på tabletterna och tar dem flera på en gång så känns det skönt i själen och hon kan somna lättare. Det där behovet av att få lugn i kropp och själ är något hon kommer kämpa med i alla år, och en del av boken handlar om hennes kamp mot drogberoende i olika former.

Men mest handlar det då om schack. Då, när hon är åtta, har hon fått som uppdrag att gå ner i barnhemmets källare för att göra rent tavelsuddar (vilket nästan anses som en belöning att få göra). Där nere ser hon vaktmästaren, mr Shaibel, när han sitter vid en mjölkback och spelar schack mot sig själv. Hon ber honom (eller mer befaller) att han ska lära henne att spela, vilket han så småningom gör. Och det tar inte lång tid innan hon lär sig och visar sig fullständigt överlägsen. 

Hennes liv blir schack. Hon läser böcker om schack, om spelade schackpartier (och kan då i sitt huvud se dem spelas upp framför sig, precis som hon kan "återuppspela" alla egna och andras schackpartier i huvudet), om spelöppningar och alla mästare genom tiderna. Hon är med i allt större schackturneringar, vinner pengar och reser först över landet och sedan över världen. Ofta är hon yngst, och ofta är hon enda kvinnan. 

Det är fascinerande. Jag spelar inte schack - jag kan reglerna men har inte tålamod nog att koncentrerat sitta och logiskt tänka flera steg framåt - men här blir det ändå spännande, och mot slutet av boken kändes det som att jag också är en hejare på det där med schack eftersom jag kände igen termerna, varianterna och spelöppningarna.... Jag tyckte det var jobbigt att läsa om Beths drickande, tablettmissbruk och självdestruktiva beteende, men det var samtidigt en del av det som gjorde boken till intressant läsning. Efter ungefär halva boken hade jag dock ledsnat lite på alla schackbeskrivningar - det blir vääääldigt mycket schackbeskrivningar med termer och beteckningar på pjäser och pjäsdrag - så där skumläste jag en hel del. Men totalt gillade jag boken.

Och nej, jag har ännu inte sett tv-serien. Men jag ska. Någon gång. 

Titel: The Queen's Gambit
Författare: Walter Tevis
Originaltitel: The Queen's Gambit
Översättning: Nille Lindgren
Utg år: 2020 (den här utgåvan, original 1983)
Förlag: Modernista

My Beautiful Enemy

Jag läste The Hidden Blade, bok 1 i denna duologi och skriven som en prequel till My Beautiful Enemy, och gillade den väldigt mycket. Nu får jag träffa Ying-ying och Leighton igen när de möts i ett viktorianskt London. 

Före det mötet har vi fått läsa om hur Ying-ying (eller Catherine som hon kallar sig) på ett ytterst dramatiskt sätt har räddat livet på en Mrs Chase, ute på däcket på en båt i full storm. Har man läst The Hidden Blade så är man väl lite beredd på hennes sanslösa tekniker i slagsmål, annars kan jag tänka mig det blir en "oj, men...va? men det där går väl inte att göra"-upplevelse. 
Mrs Chase och hennes väninna Mrs Reynolds blir så tacksamma för Catherines hjälp att de mer eller mindre adopterar henne och introducerar henne in i sällskapslivet i London. Bra det, för Catherine har ett hemligt uppdrag där. En av dem hon får träffa är Mrs Chase dotter, som är lyckligt förlovad med en man. Och den mannen är då alltså en viss Leighton. Catherine och Leighton känner omedelbart igen varandra när de träffas - de har nämligen mötts förut, för åtta år sedan, i kinesiska Turkmenistan. Alltså inte det som hände i The Hidden Blade utan efter det. Och i Turkmenistan blev de kära i varandra, men saker hände som gjorde att de skiljdes - och inte bara skiljdes: Catherine tror att hon hade ihjäl Leighton. Men här är han nu, livs levande. Och i London. Och... förlovad med en annan kvinna. 

De låtsas inte som att de känner varandra - men oj, vilken spänning det är mellan dem. Vi får läsa om hur de inte kan låta bli varandra trots allt som hindrar - och varvat med det får vi återblickar till det som hände i Turkmenistan då för åtta år sedan. Hur de träffades då, hur de blev kära och vad det var som hände sen.

Miljöerna är fantastiska även i den här boken. Det är mer romance än i The Hidden Blade, men här är också så mycket annat. Böckerna knyts ihop (och ja, slutet i The Hidden Blade som jag tyckte så illa om var rätt så tvunget för att få den att stämma med det som händer i den här boken och karaktärernas utveckling i åren som gått sedan de blivit vuxna. 

Jag tycker mycket om den, och ska läsa mer av Sherry Thomas. 

Titel: My Beautiful Enemy
Serie: The Heart of Blade Duology #2
Författare: Sherry Thomas
Utg år: 2014
Förlag: Berkley

Den tomma tronen

De senaste två böckerna om Uhtred har känts mer trötta än de andra, och ungefär varit likadana (Uhtred gör dumma saker, förvisas, återvänder och räddar saxarna trots att de inte har vett att vara tacksamma), och jag påbörjade den här med viss tvekan. Men! Wow! Den är annorlunda, och den är en av de bästa böckerna hittills i serien! Vilken tur att jag fortsatte!

Till att börja med så är det inte Uhtred som börjar berätta. Visst, den börjar ungefär "mitt namn är Uhtred, min fars namn var också Uhtred, liksom hans far också hette Uhtred.." - men nu är det sonen till den Uhtred vi känner som berättar. Och att läsa om denne unge son (han är i tjugoårsåldern, impulsiv, äregirig och känner sig odödlig) är som att läsa om vår Uhtred när han i bokseriens begynnelse var i samma ålder.

Men vår vanlige Uhtred kommer snart tillbaka och tar över berättandet. Han är ju gammal nu, över 50, och vad värre är: han blev allvarligt sårad i slutet på förra boken, och detta sår plågar honom nu hela tiden. Han fick ett svärd i bröstet, överlevde men några revben spräcktes och en lunga punkterades. En medicinkunnig munk stack tydligen in ett vassrör i lungan "för att få ut det onda", och det kanske var en bra grej - men sen avslutade han det hela med att lägga i en rejäl laddning koskit i såret för att "det onda skulle fortsätta att hålla sig borta". Och nu har då Uhtred ett ständigt varande och värkande sår som luktar förfärligt och gör ont när han går, sitter, står, ligger, skrattar, hostar... och han känner sig väldigt långt från den tappre, odödlige krigarherre han normalt tycker att han är. Men hallå.... kanske sårets dåliga läkning har något med koskiten att göra? Men nej - enda vägen till läkning är självklar för Uhtred och andra kloka i hans omgivning: han måste söka upp det svärd som orsakade skadan. Det svärdet kan häva förbannelsen, menar han. 

Förutom denna mer än usla medicinska hantering av sårskador får vi läsa mer om Uhtreds nu vuxna barn, nämnde Uhtred och också hans dotter Stiorra. Jag gillar bägge mycket! Den tomma tronen i titeln är Mercias tron, för nu har dess förre herre Aethelred dött och intriger sätts igång för vem som ska sitta i tronen. Wessex kung, eller någon krigsherre, eller - det här är ju helt oerhört vid den här tiden som nu är tidigt 900-tal - Aethelreds fru, kung Alfreds dotter Aethelflaed. En kvinna!? Att styra över män? Ja då, en klok kvinna som vill se Mercia fritt från invaderande daner, och som faktiskt gör något åt det. Tidigare (hon har varit med i princip i hela bokserien, först som flicka men nu som medelålders bestämd kvinna med grå hårstrån i sitt blonda hår) har hon fått saker att hända liksom lite från kulisserna, som maka till Mercias herre, men nu träder hon fram och tar plats. Jag gillar henne väldigt mycket, och hon är absolut en av mina favoritkaraktärer i serien. Och det bästa: hon är en verklig, historisk person! Det fanns en lady of Mercia då i början av 900-talet, då när kvinnor verkligen inte hade något att säga till om och bara skulle lyda sin man och i övrigt inte göra något väsen av sig.

Vi får också läsa om en annan, verklig historisk person som här ännu bara är en åttaårig pojke: Aethelstan (ja, det kryllar av folk som heter något med Aeth... vilket är totalt förvirrande). Han är stursk och olydig och Uhtred gillar honom mycket, och försöker fostra honom mot stor självständighet och eget tänkande för han tänker att Aethelstan kommer att bli en stor kung.

Det var rask utläsning av den här boken, och nu ser jag fram emot nästa.

Titel: Den tomma tronen
Serie: Uhtred #8
Författare: Bernard Cornwell
Originaltitel: The Empty Throne
Översättning: Leif Jacobsen
Utg år: 2016
Förlag: Bazar förlag

Den hedniske krigaren

Sjunde boken om Uhtred, och i den här började jag känna en viss "det här har jag läst förr"-känsla. Uhtred inleder med att göra sig avskydd och ivägkörd från sitt gods i Mercia - jo, för han blir skogstokig när hans äldste son mot Uhtreds vilja har bestämt sig för att bli präst. Så Uhtred anländer till prästvigningen och bär sig allmänt åt som ett svin, råkar ha ihjäl en abbot och frånsäger sig bekantskapen med sin son. Och när han återvänder till sitt gods har det blivit nerbränt. Vad göra? Ta med sig den handfull män som ännu är honom trogna och så äntligen dra iväg för att återta sitt arvegods Bebbanburg som stals från honom när han var barn. Det som är hans livsmål att göra. Nu är han över 50 år, och i denna värld och tid är det gammalt, så om Bebbanburg ska återtas får det banne mig ske nu.

Men.. nope. Det går inte bra. Alls. Så vår gode Uhtred drabbas av livsångest - vad ska han nu göra? Vart ska han ta vägen?

Han återvänder - som i de flesta tidigare böcker i serien - till de saxiska rikena för att återigen hjälpa dem (fast de inte vill ha honom) mot ännu en ondsint dansk härförare som ska kriga och förgöra. Den här gången heter dansken Knut, och han har via lögner och politiska ränker fått Mercia och Wessex att dra iväg och kriga någon annanstans medan han nu tänker sig ett snabbt och listigt övertagande av de saxiska länderna. Tur att Uhtred har lyckats se igenom hans lögner. Synd att Uhtred inte har någon armé och inte har något större hopp om att få hjälp av dem som ska skyddas eftersom de tycker han ska hålla sig borta och vara krigisk någon annanstans.

Inte någon av seriens bättre böcker, detta. Rätt OK, men inte mer.

Titel: Den hedniske krigaren
Serie: Uhtred #7
Författare: Bernard Cornwell
Originaltitel: The Pagan Lord
Översättning: Leif Jacobsen

Utg år: 2014
Förlag: Bazar förlag

The Hidden Blade

När jag satt och läste recensioner på Goodreads så stötte jag på någon som skrev som sin nya favoritförfattare Sherry Thomas som hon nu läste allt av. Lite nyfiket klickade jag mig vidare till denna författare och läste att hon ville skriva inom sina egna favoritgenrer som bland annat var romance och fantasy. Som ju alltså råkar vara även mina, och jag blev ännu mer nyfiken och ville testa något Thomas skrivit. Och den här duologin (The Hidden Blade + My Beautiful Enemy) verkade som en helt osannolikt underbar kombination av allt möjligt: en huvudperson i engelsk överklassmiljö och en huvudperson i Kina, bägge under slutet av 1800-talet och så med inslag av martial arts... hur får man ihop det?? Jag läste någonstans nu efteråt att boken lite är som Crouching Tiger Hidden Dragon möter Downton Abbey - och fast jag inte brukar gilla sådana etiketter så stämmer det faktiskt här. Och grejen är: jag tyckte väldigt mycket om den här boken! Hade det inte varit för att jag tycker slutet blir lite väl dramatiskt och med en fruktansvärt onödig förlust så hade jag gett boken 5 i betyg på Goodreads. Så bra är den, och jag ska strax läsa vidare om Leighton och Ying-ying i My Beautiful Enemy. Och sen har jag en mängd böcker av Sherry Thomas att fortsätta med - älskar att hitta en ny författare jag gillar!

Vi får följa två personer: Leighton i England och Ying-ying i Peking. Bägge är i kanske 10-årsåldern när boken börjar men annars har de inget gemensamt - det är verkligen två olika världar. Leighton är uppvuxen på ett stort gods på landet i en rik familj. Hans bästa stunder är när han får vara med om diverse äventyr tillsammans med sin pappa och pappas bäste vän Herb. Men på bara en dag raseras hela hans tillvaro och han hamnar under förmyndarskap av sin farbror som är en riktigt vidrig karaktär. Mer eller mindre i fångenskap hos farbrodern drömmer och planerar Leighton för att kunna rymma och ta sig till Kina där han tror att vännen Herb nu finns. Men... han är ju bara barnet, så hur skulle detta kunna gå till?

Parallellt får vi läsa om Ying-ying som också lever ett privilegierat liv som dotter till en högt ansedd och uppsatt kurtisan i Peking. Hon får veta att hennes riktige far är en av de "utländska djävlarna", en engelsman, och vad ska det nu bli av henne i framtiden? Aldrig kommer ett fördelaktigt äktenskap kunna arrangeras för henne (alla äktenskap är arrangerade i Ying-yings värld, något annat är helt otänkbart). Ungefär samtidigt råkar hon avslöja en person i hushållet som något mer än bara tjänare, och eftersom hon nu vet om dennas hemlighet tvingas hon bli lärjunge och titulera tjänaren "mästare". Och så får hon lära sig att slåss - i största hemlighet. 

Jag tycker mycket om både Leighton och Ying-ying, och hur det hela än verkar spreta vid beskrivningen så får författaren ihop det bra, och jag tycker mycket om att växla mellan de olika miljöerna men allra mest fascineras jag att läsa om livet i Den förbjudna staden i Peking. 

The Hidden Blade skrevs som en prequel till My Beautiful Enemy, och jag gissar att det som händer i slutet på The Hidden Blade var lite tvunget för att allt skulle passa in till händelserna i My Beautiful Enemy som ju redan var skriven. Jag hoppas i alla fall det, annars har jag lite svårt att förlåta författaren det som händer, och som för mig blir så onödigt sorgligt och dumt att jag inte kan ge den här boken det toppbetyg jag annars hade gett den. Nu ska jag läsa fler böcker av min nya författar-bekantskap!

Titel: The Hidden Blade
Serie: The Heart of Blade Duology #1
Författare: Sherry Thomas
Utg år: 2014
Förlag: eget

Cytonic

Jag glömde av att läsa tredje boken i Skyward-serien när den kom 2021, trots att jag när jag läst ut andra boken Starsight skrev ungefär "hur ska jag bara kunna vänta på nästa bok?". Och det var dumt, för nu när jag äntligen tog tag i Cytonic så hade jag glömt det mesta som hänt i Spensas värld. Jag läste några summeringar på nätet, men hade liksom tappat känslan...? Tänkte att om jag bara läser vidare så löser det sig.

Men nja. Det blev inte samma. Jag har fått följa med Spensa och (en något reviderad kan man väl säga) M-bot på ett äventyr, men blev faktiskt aldrig så där överdrivet engagerad. Och det i det närmaste otroliga hände: jag tyckte att en bok av Brandon Sanderson bara var "rätt OK men egentligen rätt meh...". Och då kan man undra vart världen är på väg. Eller åtminstone min egen läslivsvärld. 

Spensa har genom en portal hamnat i en annan dimension som kallas the Nowhere och som består av ett antal fragment som svävar runt i någon typ av rymd. Fragementen är alla stora nog att vara en liten värld i sig, med olika miljöer: ett fragment består av en ocean, ett annat av en djungel, ett tredje av stenbumlingar, och så vidare. Målet för Spensa är nu att ta sig till centrum av detta Nowhere och på vägen "läsa av" de minnesfragment som ska finnas, och som kommer berätta för henne sanningen om och bakgrunden till de fruktansvärda delvers som är The Oerhört Hemska Enemies i galaxen. Får hon veta det kanske hon kan rädda nämnda galax. Vilket vore bra. Så hon reser över fragmenten, med M-bot och en annan reskamrat som det är något mystiskt med. Han heter Chet, anländer i historien på en dinosaurie samt bär imponerande mustasch. 

Annan grej om the Nowhere: vistas du för länge här tappar du dina minnen. Om du inte hittar lite "minnesdamm" som kan stoppa processen något. Plus att i the Nowhere finns det pirater.

Det blir lite segt. Jag vill bara att Spensa ska komma fram. Och det blir lite för konstigt. Jag är van att bara släppa logik och sånt där när jag läser fantasy och sci-fi och bara godta (och fascineras över) det som händer. Men här: hjärnan greppar inte annan-dimension-grejen, inte heller the delvers-grejen. Och eftersom dessa är rätt avgörande för hela storyn så blir jag alltså aldrig så där värst engagerad.

Men. Såklart jag kommer läsa fjärde (och vad jag förstår sista) boken i Skyward-serien som jag tror är på gång kanske redan i år. Jag måste få veta, och få allt avslutat, och jag måste få se M-bot som sig själv igen.

Titel: Cytonic
Serie: Skyward #3
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2021
Förlag: Gollancz

Remember Love

Jag blir lite undrande i början på den här boken eftersom Mary Balogh inleder med ganska (eller väldigt) många sidors beskrivningar. Det är ingående beskrivningar av personerna i familjen Ware, och av godset Ravenswood som de bor på, både av byggnaderna och av trädgården och omgivningarna. Och också av det närliggande godset och familjen Rhys som bor där. Och av den lilla pittoreska byn som "hör till" godset Ravenswood. Och långa beskrivningar av alla lyckliga fester och tilldragelser som är tradition på Ravenswood. Allt är så bra, så bra, och alla är så lyckliga så det känns som att vi redan har hamnat i någons happily ever after. Och de bägge huvudpersonerna, Devlin Ware av Ravenswood och Gwyneth Rhys har känt varandra hela sina liv, varit kära i varandra i hemlighet de senaste åren och deklarar varandra sin kärlek redan direkt efter alla de där sidorna av beskrivningar. 

Hm. Vad gör hon, Mary Balogh? 

Jo. Sen fattar jag. För direkt efter den där kärleksförklaringen mellan de unga tu (han är 22, hon 18) så inträffar katastrofen. Jätteskandalen. Allt det där lyckliga och vackra faller ihop som ett korthus, och Devlin är strax efter på väg mot Napoleonkrigen. Han har sagt upp sig från sin familj och sitt arv och ska nu bli officer. Han har inte för avsikt att återvända. Och Gwyn avskedsord till honom är inte nådiga - hon avskyr honom för att han sticker. 

Ofta i Mary Baloghs böcker har någon av huvudpersonerna varit med om någon större skandal eller katastrof, och bär med sig minnena efter det, ofta i kombination med att helt ha tappat kontakten med sin familj. Och så blir det en del av storyn att utöver att hitta kärleken och den enda och rätta också komma tillrätta med sig själv och sin historia och återförenas med sin familj. Det är liksom ett "Balogh-kännetecken", det där upplägget. Vad hon gör här är en annorlunda take: vi får vara med om ursprunget, själva katastrofen och skandalen. Sen hoppar boken sex år framåt i tiden tills när Devlin kommer tillbaka från kriget, bitter och less, och intar Ravenswood som dess nye earl. Inte ett ord har han bytt med sin familj under dessa år. Inga brev har han skrivit, och han vet inget om Gwyn. De var ju i princip bara ihop en natt, och de var väldigt unga och oskyldiga då. Hon har säkert gift sig med någon annan nu, och good riddance, liksom, Devlin tänker ägna resten av sitt liv åt att göra sin plikt som godsherre, men glad kommer han aldrig mer att bli. Ingen lycka för honom, inte. 

Jag gillar upplägget av boken (även om beskrivningarna i början var rätt trista, faktiskt). Dock är detta ändå inte en av Baloghs bättre böcker - det blir lite för mycket ältande andra halvan av boken. Det är så många som är ledsna och bittra och orättvist behandlade och synd om, och jag saknar lite Baloghs vanliga sprudel och glöd. Och jag hade gärna läst lite mer om Devlin när han var ute i kriget.

Men - Balogh har en hög lägstanivå, och det här är ändå en bok jag gillar. Det är första boken i en ny serie, och här finns en hel del karaktärer i faggorna som man anar kommer få egna böcker om sig där de ska hitta sin lycka och sina happily ever after. Nästa bok kommer vara om Devlins syster.

Titel: Remember Love
Serie: Ravenswood #1
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2022
Förlag: Berkley

Death of Kings

Jag fortsätter i mitt nuvarande stim av böcker jag bara tycker är "OK men rätt meh..." och alltså tillhör tyvärr denna sjätte boken om Uhtred i 800-talets England en av dem. Kanske jag har umgåtts lite för mycket med Uhtred på sistone? Jag vet inte, men för mig blev den här boken bara ett evigt ridande hit och dit och diverse skärmytslingar mellan diverse arméer, och så som vanligt Uhtred i centrum missnöjd med tingens tillvaro. Jo, för om de som bestämde bara lyssnade på Uhtred och gjorde som han föreslog? Då hade allt blivit bättre. Nu envisas de med att tycka att de själva vet bäst, och så går allt åt fanders. 

Den kung som nu dör är Alfred den store, den kung som Uhtred varit edsvuren till under så många år och som tvingat honom att vara kvar i Wessex och slåss för saxarna. Uhtreds livsmål är ju annars att ta sig norrut och äntligen återta sitt arvegods Bebbanburgh från den farbror som orättvist tog det när Uhtred var ett barn. Och nu när Alfred dör borde väl eden äntligen lösas? 

Nej! Genom sina sista lister och planer och i princip med sitt sista andetag lyckas Alfred få Uhtred att ge en ed till blivande kung Edward, Alfreds son. Ska Edward kunna freda Wessex och få det att växa mot framtidsmålet "ett enat England" så behöver han Uhtred vid sin sida, det vet Alfred. Så Uhtred blir kvar i Wessex. Men lyssnar då Edward på vad Uhtred har att säga? Nope. Han lyssnar på prästerna. Och på sin mamma. Och så gör han dumma saker. Och Uhtred gnisslar tänder och försöker rädda vad som räddas kan. Det är ju så att death of kings leder till oro - här finns många som tycker de vore bättre kungar än just Edward. 

Även om jag tyckte att den här boken bara var rätt OK - så kommer jag ändå att läsa vidare om Uhtred. Karln börjar ju enligt den tidens mått bli gammal nu. När ska han få bege sig norrut och återta sitt arv?

Titel: Death of Kings
Serie: Uhtred #6
Författare: Bernard Cornwell
Utg år: 2011
Förlag: HarperCollins

Dancing at Midnight

Jag är tydligen inne i ett stim av böcker som jag bara tycker är "OK men rätt meh...". Denna andra bok i Splendid Trilogy av Julia Quinn (och den andra hon boken i hennes författarkarriär) är en av dem.

Lady Arabella, Bella, är kusin till Emma som i bok 1 Splendid hittade sig en engelsk hertig och lät bli att åka hem till Amerika. Bella är vacker, rik, har en trevlig familj, många vänner, är smart och tycker om att läsa böcker. Senaste projektet är alla Shakespeares verk från A till Ö. Men hon har inte hittat någon lämplig make - friare har funnits men de har varit av typen "OK, vi kan väl gifta oss trots att du är så där jobbigt smart och läser böcker, helst skulle jag vilja ha en rik fru utan egna åsikter men du kan väl duga". Bella har sagt nej till dem alla. 

Nu är hon ute på landet och bor en tid hos kusinen Emma. Fredligt sitter hon ute på någon äng och läser Shakespeare när en oartig typ kommer och dels påpekar att hon befinner sig på hans mark, dels har kommentarer på vad hon läser. Men eftersom hans kommentarer visar att han också läser mycket Shakespeare och annat så verkar han rätt kul. Snygg är han också. Så Bella blir omgående kär i karln. Honom ska hon ha!

Detta är Lord John. Han har mörka hemligheter. Han har varit ute i kriget, och det var så vidrigt att han ägnade varje kväll åt att supa sig full. Under en av dessa kvällar blev en ung flicka våldtagen av en av Johns underofficerer. Hade John varit nykter hade han kunnat stoppa detta - men nu var han full, och känner det som att det är hans fel. Och hans logik är nu att eftersom han inte stoppade den våldtäkten för några år sedan - så kan han inte gifta sig med Bella även om han snabbt blivit lika kär i henne som hon i honom. 

Jaha. Nähä. Resten av boken ska Bella försöka få honom att ändra sig, samt att det förekommer hot mot John från den där slemme f.d. officeren som var den som faktiskt genomförde våldtäkten. Jo, för han anser att hans liv är förstört. Och att det är Johns fel. Och Bella tycker att hon självklart ska hjälpa till med att skydda John från detta hot. När John tycker att "men vad ska du göra, tycker du?" så blir hon så lack att hon ger sig iväg "för hon behöver vara lite ensam". Rätt ut i London. En kväll i oktober, i mörkret. Skitsmart.

Rolig sak med denna bok: att Bella ber John skriva en dikt till henne, och han gång på gång läser upp dikter han påstår han skrivit, och hon varje gång känner igen dem och avslöjar att han snott någon annans verk. Hon har ju läst allt, och identifierar Wordsworth, Donne, Shakespeare...

Inte så rolig sak med denna bok: karaktärernas idioti och usla planer.

Men alltså "ok". Så jag lär väl läsa tredje delen i trilogin vad det lider.

Titel: Dancing at Midnight
Serie: The Splendid Trilogy #2
Författare: Julia Quinn
Utg år: 2009
Förlag: Avon

Fjärilsrummet

Posy är i sjuttioårsåldern och bor i sitt barndomshem Admiral House, ett stort hus på engelska landsbygden. Hon är änka sedan många år, och har två vuxna söner. Den ene bor i närheten med fru och två barn, och den här sonen är av vill-inte-ha-ett-vanligt-jobb-vill-lyckas-med-smarta-affärer-istället-typen, fast han misslyckas alltid och familjens ekonomi är en katastrof. Den andre sonen jobbar med antikviteter och har under en del år bott i Australien men har nu precis kommit hem och ska starta en antikvitetsaffär i London. 
Posy själv lägger sin allra mesta tid på trädgården. Och att baka kakor och god mat och finnas till hands för dem som behöver henne. 

Myspys så långt. Det är nu hemligheterna kommer in i bilden. Jag brukar gilla hemligheter i böcker. När något anas, när jag som läsare får fundera och veta om jag anar rätt. Här finns många hemligheter - men här stör de mig istället för lockar mig. Det är konstigt, men jag tror det är för att jag som läsare hålls utanför hela, hela tiden ända tills på slutet av boken. Det är många scener där någon karaktär sätter sig ner för att "avslöja" någon av hemligheterna för någon annan, "nu ska du få höra", men där jag som läsare inte får veta utan handlingen hoppar till strax efter avslöjandet: typ "det han fick veta gjorde att han fick ta en extra konjak för att lugna ner sig". Och jag känner mig mest irriterad.

Vi har "hemligheten i Admiral House" - något hände här på 40-talet när Posy var barn som hon inte fick veta något om men som tydligen alla andra visste. Det hela har något med hennes mamma och pappa att göra. Och med "fjärilsrummet" i titeln. Och detta något gör att den Freddie som Posy var kär i och skulle gifta sig med som ung plötsligt gjorde slut då. Nu har han återkommit i Posys liv, men vill bara träffas som vänner, och bär sig allmänt konstigt åt pga den där hemligheten.

Vi har också hemligheten med Australien-sonen Nick som kommer hem till England, träffar en ny kvinna men börjar bära sig mer än konstigt åt fast han bara borde vara allmänt lycklig i sitt nya liv med kärlek och en perfekt lokal för antikviteterna. Vad är det han gör när han inte är där han sagt att han ska vara? Det är hemligt. 

Vad håller Sam på med, den där entreprenörssonen? Vilka mystiska bekantskaper har han nu? Och hur står hans fru Amy egentligen ut med honom? Varför åker Posys farmor (då på 40-talet) iväg i omgångar till London och verkar åldras flera år efter varje besök? Varför vill inte Nicks f.d anställda Evie prata eller ens vistas i samma rum som Posy nu när de var så goda vänner får några år sedan? 

Det är hemligt, hemligt, hemligt, och mycket hänger ihop med vartannat, och som sagt: jag borde gilla alltihop, särskilt med den här engelska på-landet-miljön med ett stort gammalt hus och en fantastisk trädgård. Men när jag väl får alla hemligheter avslöjade för mig blir de mest "jaha.. och?" och jag har liksom ledsnat långt tidigare. Synd. 

Titel: Fjärilsrummet
Författare: Lucinda Riley
Originaltitel: The Butterfly Room
Översättning: Johanna Svartström
Utg år: 2020
Förlag: Strawberry förlag

Sir Richards hemligheter

I fjärde och sista boken om Smythe-Smith-flickorna får vi läsa om Iris, hon som spelar cello i kvartetten och är den av dem som faktiskt kan spela sitt instrument. Iris är inte en av de strålande skönheterna som männen flockas runt, utan mer alldaglig och trivs bäst med att i bakgrunden iaktta andra och komma med smarta kommentarer.

Nu under den årliga konserten med kvartetten så märker hon hur en man i publiken sitter och tittar bara på henne. Det är hon inte van vid alls, och undrar varför. Efter konserten kommer han fram tillsammans med en gemensam bekant och vill absolut bli presenterad. Det är Sir Richard Kenworthy, baron i Yorkshire, och vad han behöver är en fru. Snarast. Helst inom en vecka. Och varför han behöver det är alltså den hemlighet som antyds i titeln, och som vi och Iris får undra över bra länge i boken. Han har alltså sett ut Iris som lämpligt fru-ämne, och börjar med intensiv-uppvaktning av henne. Under denna (vi pratar några dagar) känner både Iris och Richard att de nog är rätt intresserad av varandra, men när Rickard då väldigt snabbt friar till henne så svarar Iris att jo, det kan nog vara intressant, men hon behöver lite mer tid att tänka efter först.

Tid har alltså inte Richard. Så han ser till att kompromettera Iris så rejält (låter ju allvarligt, men översatt från historisk regency innebär det alltså att han kysser henne när de är ensamma utan förkläde och ser till att de blir påkomna...) att de tvingas gifta sig omgående. Och så är Iris på väg till Yorkshire som nybliven fru med onda aningar. Jo, för hur intresserad Richard än verkat så vill han inte fullfölja äktenskapet. Där ligger Iris i sina fina, nya underkläder och fattar ingenting.

Det är verkligen inte schysst, det Richard gör mot sin Iris. Han har (vad han tycker) en god anledning, avskyr sig själv för det han måste göra och hoppas att Iris kommer att förlåta honom i slutändan. Och det är ju romance, så ja, det gör hon. Efter hemligheters avslöjande och en del dramatik. Men jag är inte helt övertygad och tycker att Iris vore värd någon bättre kille. 

Titel: Sir Richards hemligheter
Serie: Smythe-Smith-kvartetten #4
Författare: Julia Quinn
Originaltitel: The Secrets of Sir Richard Kenworthy
Översättning: Anna Thuresson
Utg år: 2022
Förlag: Lovereads 

The Burning Land

Åter hos Uhtred i 800-talets England, och han är fortfarande hos kung Alfred, bunden av sin ed. Boken börjar med att ännu en dansk (eller om han är norsk?) krigarherre vill invadera Wessex med sin armé av vikingar. Denne gången är det Harald Bloodhair (jo, för karln tycker att det är skithäftigt att före ett slag ha ihjäl en häst och sedan stoppa in huvudet i dess uppskurna buk och gnugga in blod och annat mys i sitt hår, för att sedan gå ut och svinga sitt svärd och se oerhört blodig och skräckinjagande ut) som ska slåss. Och Uhtred (eller, kanske inte bara han men egentligen är det ju enbart tack vare honom och hans listiga krigsplaner) besegrar denne Harald med vidhängande vikingarmé i slaget vid Fearnham. Vilket sedan inte står i historieböckerna - för givetvis får inte Uhtred äran av segern utan den går till kung Alfreds son Edward, den blivande kungen, samt Alfreds svärson Aethelred. Fastän dessa två (enligt Uhtred) mest bara höll på och fjantade runt i bakgrunden.

Nå. Han har ju varit med förr, Uhtred, och van vid att äran går någon annanstans, och gillar fortfarande inte kung Alfred. Men strax efter slaget vid Fearnham så blir måttet rågat. Det har inte med slaget att göra, utan i stället med att en munk (påeldad av en biskop som hatar Uhtred) sätter igång med att grovt förolämpa Uhtreds fru. Uhtred försöker få tyst på munken, men råkar i sitt raseri ha ihjäl honom. Och Alfred, hovet, och alla kyrkans män vill nu straffa Uhtred för detta - så han flyr Wessex. Nu får det vara nog. Nu ska han dra till norr, återförenas med sin fosterbror Ragnar och bli viking igen. Alfred och eden till honom kan fara åt skogen. Uhtred ska slåss - men på andra sidan igen, i lag med Ragnar och också sin gamle fiende Hasting, och mot Wessex. 

Tror han ja. Vad han råkade glömma i alltihop är att han ju gett ännu en ed. Och den eden kan han inte bryta.

Man kunde tro att jag skulle ledsna på att läsa om svärdsvingande och shield walls mellan danskar och saxare sida upp och sida ner, och på denne Uhtred som kämpar med sina dubbla lojaliteter. Men icke - även denna bok drog in mig snabbt och jag kunde knappt slita mig loss från läsandet. Det är så bra skrivet, och jag gillar Uhtred (trots alla hans fel och brister) väldigt mycket. 

Titel: The Burning Land
Serie: Uhtred #5
Författare: Bernard Cornwell
Utg år: 2009
Förlag: HarperCollins

Splendid

Detta är Julia Quinns första bok, och här är en hel del som inte är särskilt bra. Jag höll faktiskt på att lägga ner boken i början pga helt obegriplig instalove och att dialogen mellan vårt kärlekspar mycket gick ut på "du förstår inte hur mycket jag vill ha dig" "oj, verkar farligt, vi borde inte vara ensamma" "fast även om jag vill ha dig så vill jag inte gifta mig så jag får behärska mig". Men sen tog det hela fart, Hon och Han började lära känna varandra lite mer och dialogerna blev något mer intressanta - och rätt vad det var hade jag läst ut boken. Så helt OK ändå? 

Vi har här en hertig, Alexander Ridgely, hertigen av Ashbourne. Snygg, rik och ogift. Och eftersom han är just rik och ogift har han genom åren träffat väldigt många kvinnor som velat bli hans hertiginna - inte så mycket för hans egen skull (eller inte alls) utan just för den där hertiginnetiteln och pengarna. Och stackars snygge hertigen som vill bli älskad för sin egen skull har nu blivit bitter trots sin ungdom, och bestämt sig för att han ska banne mig inte gifta sig alls. Inte än på många år, i alla fall, utan mer när det börjar bli nödläge för att skaffa en arvinge.

Och så har vi Emma Dunster från Boston. Hon är väldigt rik, eller kommer i alla fall snart att bli det eftersom hon är arvtagare till sin fars rederi (eller vad det är, något med båtar och handel och mycket pengar i alla fall). Hon ska nu bo ett år hos sina kusiner i London och vara med om en "säsong". Skulle hon då hitta en make skulle hennes moster och pappa bli glada och lyckliga, men själv tycker hon inte att det är nödvändigt alls. Hon har ju sitt liv i Boston?

Nu börjar boken med den här instalove-grejen: Emma har för tillfället klätt ut sig till tjänsteflicka (för att hon och kusin Bella bara kände för det, lite äventyrligt så där) och är ensam ute på stan, utan medföljande"förkläde" (alltså en ensam ung lady ute på Londons gator, helt otänkbart och skandalöst om någon skulle få veta) och på väg för att köpa ägg. Då ser hon ett barn som håller på att bli överkört av en vagn, och kastar sig i vägen och räddar barnet (men får själv hjärnskakning på kuppen). Barnets mamma och morbror står bredvid, är henne evigt tacksamma och tar in henne i sin egen vagn för att hon ska få kvickna till. Barnets morbror är hertigen av Ashbourne, Alexander alltså. Och han ser på Emma i två sekunder och blir stormkär. Henne vill han ha. Och det är ju dumt att hon bara är en enkel tjänsteflicka, tycker Alex, och då kan det ju inte vara några riktiga känslor han har va? Och hon ser Alex och blir också kär omgående. Senare samma kväll möts de på en bal, och då förstår Alexander att tjänsteflickan inte alls var någon tjänsteflicka utan en lady, och han vill fortfarande ha henne men det är nu komplikationerna (och den tröttsamma dialogen ovan) uppstår. En lady kan man inte bara ha en affär med - här måste giftermål till. Och han vill inte gifta sig. Alltså jobbigt läge. Och Emma känner att hon nog är kär i den här killen, hertig eller ej, men det är ju också jobbigt eftersom hon tänker flytta hem till Boston igen. 

Och så följer boken med en hel del intrigerande av de bägges familjer (vilket är kul att läsa om) och inslag av en skurkaktig typ som försöker kidnappa någon av anledningar som pengabehov och allmän ondskefullhet (vilket är mindre kul att läsa om) och så blir det så klart ändå så att de gifter sig och är kära och glada och lyckliga for ever after. Som det ska vara.

Titel: Splendid
Serie: The Splendid Trilogy #1
Författare: Julia Quinn
Utg år: 1995
Förlag: Avon