Stallo

Nu har jag suttit en lång stund och funderat på vad jag ska skriva om den här boken och vet inte riktigt om jag ska säga att "jag har läst en skräckroman jag gillar" eller "jag har läst en thriller som utspelar sig i Norrbotten" eller "jag har läst urban fantasy med svensk mytologi som bas" eller "jag har läst en bok om vardagsliv i norrländsk vinter". Allihop är liksom rätt. Så, OK: jag har läst en fantastisk berättelse om troll, skriven på ett sätt som känns som att troll faktiskt skulle kunna finnas på riktigt. Jag tror inte på troll. Men om de ändå skulle finnas så hade det kunnat vara så här, för när man är i berättelsen så känns det hela rätt logiskt. 

Först börjar vi i en sommarstuga i en djup skog mot slutet av 1970-talet, och med en liten pojke och hans mamma som är på semester. Pojken utforskar skogen, leker med sin plastgubbesamling, tjatar om att "kan vi inte gå och kolla på fäbodarna imorgon, mamma". Mamman försöker klippa det höga gräset med en stånkande gräsklippare, steker falukorv och får en hel del egen tid med bokläsning. Det ligger en diffus känsla av hot över alltihop när man läser, utan att något direkt läskigt egentligen händer. Men den där pojken försvinner, och hittas aldrig. Och boken hoppar i tiden till nutid, Kiruna och Riksgränsen och Arvidsjaur och Jokkmokk. Och det är vinter. Och vi får läsa om Susso som jobbar inom äldrevården men som har som fritidsintresse att samla på berättelser och eventuella bevis på att det finns troll. Nu är det en kvinna som kontaktar henne, eftersom hon säger sig ha sett någon i sin trädgård som nog inte är mänsklig. Susso åker dit, och sätter upp en kamera med rörelsedetektor i kvinnans trädgård.

Samtidigt får vi läsa om Seved som bor på en avsides belägen gård, där vi ganska snabbt förstår att inget är normalt. Att ett av husen på gården inte är ett hus för människor, utan mer ett bo. Att vissa nätter kan vara stökigare än andra, och att en stökig natt kan medföra att bilarna ligger uppochned på gårdsplanen när man kommer ut på morgonen, och att någon hund kan vara uppslängd på ladans tak. Om den ens lever, vill säga. Och att de där som lever i boet vill ha mat, vill ha underhållning, behöver lugnas. Men att hela arrangemanget aldrig någonsin får komma ut så att utomstående får veta eller förstå. Börjar någon ana något så är mord inget konstigt att ta till för stoppa nyfikenhet och bevara hemligheten. Och detta är inte den enda gården eller det enda huset som har det så här.

Jag gillade den här boken. Någonstans i mitten kände jag att den var för lång och gjorde många utvikningar - så jag testade att läsa lite i Rovet av samma författare. Rovet är en ordentligt omskriven version av Stallo, nedkortad och tillskruvad. Men den gillade jag faktiskt inte - visst var det mer "renskuren" handling men många händelser skruvades lite för många varv och blev så överdrivna att de förlorade den trovärdighet som är det som får Stallo att bli så bra. Så jag återgick till "ursprungsboken" rätt snart.
Och, nej, jag tror inte på troll, hur trovärdigt detta än är. Och Skåne är ju jättejättelångt ifrån Norrbotten. Fast vem vet vilka som bor på alla de där små gårdarna jag springer förbi på min vanliga joggingrunda. De ser nog så oskyldiga ut... men efter att ha läst Stallo kommer jag se med stor misstänksamhet på även den sötaste lilla skogsmus. Är det en mus? Eller..?

Titel: Stallo
Författare: Stefan Spjut
Utg år: 2012
Förlag: Albert Bonniers förlag

Winds of Fury (Mage Winds 3)

Så var det dags för sista boken i Mage Winds-trilogin, och efter vi-lagar-magin-så-alla-gryphons-kan-flytta-in-i-vår-magiska-dal-och-samtidigt-förintar-vi-onde-magikern-Falconsbane-så-himla-praktiskt-va-händelserna i slutet på bok 2 (läs här vad jag skrev om den) så är det dags för Elspeth, Darkwind & Co att ta sig till Valdemar. Det är ju fortfarande så att onde magikerkungen Ancar i grannlandet Hadorn tycker att han ska kriga mot och erövra Valdemar för att... ja för att han vill det. Och det var ju för att kunna stoppa honom som Elspeth i bok 1 gav sig av för att hämta magiker till hjälp. Nu återvänder hon, och har i sitt sällskap förstås de där magikerna hon skulle hämta men har även lärt sig magi själv. Och hon har gryphons med sig! Folk blir vettskrämda - ända tills de ser de små gryphons-ungarna som lattjar runt ungefär som hundvalpar, och får höra gryphonföräldrarna beklaga sig över hur jobbigt det är med barn ibland. Då är folk inte så rädda längre. Och på köpet accepterar de också de andra i sällskapet, sånt som vita hjortar och fåglar som kan kommunicera, en varg (är det inte men den ser ut så, och den älskar att samla sagor och legender) som är barnvakt till gryphon-ungarna. Och en kvinna som ganska mycket ser ut som en katt. Och, ja, de där vita hästarna-som-inte-är-hästar-utan-Companions. Men dem är ju Valdemar-borna rätt vana vid numera.

Grejen är dock att vår onde Ancar har testat runt lite med sin onda magi, gett sig på för svåra grejer och nästan dött på kuppen. Men på ett otroligt tursamt vis samtidigt lyckats rädda ut super-onde-Falconsbane från jamen-herregud-vad-vet-jag-magi-etern-utanför-verkligheten där han hängde och var typ död efter händelserna i bok 2. Sånt här händer bara i fantasyböcker, och just när man läser om det så känns det rätt logiskt - men när man ska skriva om det...? Hehe. Nåväl. Falconsbane är svag, naken och försvarlös, och Ancar binder honom med magiska rep, och så har plötsligt Valdemar två ondskefulla magiker på en gång att slåss med. Eller, vänta nu, de har tre. För i samma slott bor även super-onda Hulda, som var Fiende nummer 1 i Arrows-trilogin (här är vad jag skrev om bok 3 i den). 

Så vad gör nu Elspeth, Darkwind et al för att besegra dessa ondingar och rädda landet Valdemar för åtminstone några böcker framåt? Jo! De klär ut sig till en cirkus! Och så tar de några husvagnar, och vanliga hästar (plus sina companions) och kör in till landet Hadorn för att på ett listigt och förklätt vis komma fienden nära. Så där som Lackey tydligen älskar att lösa problem för sina bokhjältar - hon återkommer till temat i serien The Collegium Chronicles (som jag redan läst). Men det är ganska kul att läsa om. Rätt kul är det också att läsa om hur Falconsbane gnölar om sitt svaga tillstånd i fångenskap - och ännu mer att läsa om An'desha, personen som lever inuti Falconsbane. Sånt där som också bara händer i fantasyböcker. Som gör att jag älskar att läsa fantasy just för att allt är möjligt.

En riktigt bra grej: vi får träffa Vanyel (från Last Herald Mage-serien) igen!  Att han är död är inga som helst problem. Som sagt: i fantasy kan allt hända. 

Titel: Winds of Fury
Serie: Mage Winds #3
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 1994
Förlag: DAW

Drömmen runt hörnet

Länge sen jag läste en bok av Lucy Dillon! Jag hade väl lite läsa-om-hund-längtan, så där som man kan få ibland, och då funkar det fint med en Dillonbok.

Här har vi en darrande tax, vars gamla matte dör i början på boken. Taxen, som verkligen är rädd för ungefär allt inklusive andra hundar, kall luft, bilar, läskiga människor och sin egen skugga, blir då adopterad av Lorna. Och ja, det är ju alltså Lorna som är bokens huvudperson och inte taxen.

Lorna flyttar hem till Longhampton, köper stadens lilla konstgalleri med ytterst tveksamma vinstchanser men med stor charm, och får både den och sig själv att överleva. Hur Lorna får in pengar från galleriet är högst oklart eftersom det inte verkar vara särskilt många människor som besöker det, och om de köper något så verkar det mest handla om ett eller ett par vackra vykort. Men skit i det, hon får lokalen att bli mysig och i lägenheten som ligger ovanpå bor hon själv, taxen och snart också både en gammal vän och en helt nyfunnen vän. 

Och det är vänskapen med den här nyfunna vännen, en äldre och mycket barsk konstnärsdam som heter Joyce, som jag gillar mest att läsa om i den här boken. Helst hade jag velat ha Joyce som huvudperson, för Lorna själv är jag inte så förtjust i. Inte Lornas syster heller. Och så har vi en Sam, som Lorna var kär i förr och som nu också har flyttat tillbaka till Longhampton. Sam och Lorna verkar mest vara missnöjda med varandra på olika vis, men rätt vad det är så är de kära i varandra och jag hänger inte riktigt med på varför. Men struntar i det, eftersom jag trivs bra med att läsa om de olika vänskaperna som finns eller växer fram. Och så stickas det (jäklar i min lilla låda vad det stickas...) och målas, och pratas om trädgårdsplanering, och det gillar jag också att läsa om. Så trivsamt har jag det för all del under läsningen, men tycker inte att det är en av Dillons bättre böcker.

Titel: Drömmen runt hörnet
Författare: Lucy Dillon
Originaltitel: Where the Light Gets In
Översättning: Ann Björkhem
Utg år: 2019
Förlag: Forum

Äkta amerikanska jeans

Det är nu rätt många år sedan jag läste förra boken i Guillous serie Det stora århundradet - då läste jag alltså Blå stjärnan och fascinerades väl av superhjälteriet men ledsnade rätt mycket på alla spionvardagsdetaljer. När jag nu tog tag i Äkta amerikanska jeans som kommit fram till 1950-tal så undrade jag om jag skulle komma in i serien igen.

Det gjorde jag. Inga problem alls, eftersom de flesta som varit med i serien hittills nu inte längre får vara med mer än som diffusa bakgrundsfigurer. Äkta amerikanska jeans handlar om Eric Lauritzen, tredje generationens Lauritzen, och fiktionen är att det är den 25-årige Eric som 1968 skriver sin självbiografi och som uppgift ska göra det med barnet och sedan tonåringen Erics egen röst. Det är alltså en jag-berättare, och detta jag skildrar allt helt ur sitt eget perspektiv så som barnet/tonåringen uppfattar det. Det blir i och för sig en helt OK skildring av 50-talet med oändligt många tidsmarkörer - men det känns som att allt viktigt som händer i familjen och släkten Lauritzen, det som jag faktiskt tog upp boken för att få veta - det sker någon annanstans. Jag hade velat läsa mer om varför det blir en så djup splittring som det verkar bli i familjen Lauritzen när morfar Oscar går bort och det fina livet i Saltsjöbaden får ett abrupt slut. Och jag hade definitivt velat läsa mer om Erics mamma Helene, både om hennes arbetsliv och vad det är som egentligen händer på det där första jobbet hon hade, och om förhållandet med Erics styvfar Harry som verkar vara en riktigt vidrig typ.

Sen är Eric själv - precis som sin mammas kusin Johanne, sin morfar Oskar, morfars bror Lauritz och många, många fler i Guillouvärlden - en superhjälte. Han kan allt. Han kan konversera oroliga mammor på rätt vis. Han kan simma, alltså inte bara simma utan han är bäst på att simma, typ världsrekordbäst. Han är ordningsvakt i skolan, är så duktig på matte att han kan ta betalt för lektioner i matte åt en klasskompis. Han är duktig på handboll också. Och så duktig på flipperspel att han tjänar pengar på det. Självklart kan han segla. Självklart kan han åka skridskor. Självklart kan han... allt. Men det är ju lite så att om man läser Guillou så går man liksom med på det här, hans karaktärer är duktiga på allt, och lite av tjusningen med att läsa hans böcker är för mig just när hans superhjältekaraktärer förklarar för andra hur det är, eller klarar ut olika situationer på exakt rätt sätt bara för att de vet och kan så mycket. Så, visst, jag gillar att läsa om allsmäktige Eric Letang som han sedan får veta att han heter. 

Men jag hade så gärna velat läsa mer om familjemedlemmarna och all dramatik som försiggår bakom slutna dörrar och ovanför barnet Erics huvud.

Titel: Äkta amerikanska jeans
Serie: Det stora århundradet #6
Författare: Jan Guillou
Utg år: 2016
Förlag: Piratförlaget

Nordens herrar

Jag fortsätter med min läsning om Uhtred i 800-talets England, och den här tredje boken gillar jag minst lika mycket som den andra i serien, den med kung Alfred i träsklandet om vintern.

Uhtred är inte nöjd med kung Alfred. Han är ytterst sällan det, men nu får det banne mig vara nog. Tack vare Uhtred (alltså, ja, det var ju en hel del andra människor med också men mest tack vare Uhtred) så vann Alfred ett stort slag över danskarna, och är nu åter kung över Wessex och inte bara över en by i ett lerigt träsk. Men har Uhtred fått någon belöning, evig ära och berömmelse för detta, då? Nä! Han har fått ett stycke mark mitt ute i ingenstans. 

Så när Uhtred beskådat sitt stycke mark ett tag så tycker han att hans framtid i stället nog ligger uppe i norr, och att besegra de där "nordens herrar" varav en är farbrorn som snott Bebbanburg, Uhtreds arvsrätt, och en annan är den som haft ihjäl Uhtreds danska fosterfar Ragnar samt tagit dennes dotter Tyra till fången. Så Uhtred rider norrut, och börjar med att (via bråk) släppa ett antal trälar friar från fångenskap. En av dessa blir kung av Northumbria. Alltså, inte bara så där, det är rätt komplicerat och inbegriper mycket politik och givetvis är Uhtred inblandad, och lika givetvis är det ett antal tröttsamma präster som ska lägga sig i och prata om Guds vilja. 

Nå. Rätt vad det är har Uhtred blivit förrådd - och såld som träl. Och en ganska stor del av den här boken är han alltså träl och ror ett danskt skepp hit och dit i världen (han vet själv inte var de är riktigt, han bara ror). Han längtar hem. Han längtar efter hämnd. Han sliter ont. Och det låter ju inte så där himmelens kul att läsa om - men det är det. Och eftersom den här serien är sisådär tretton böcker lång så kan vi ju inte ha en Uhtred som trälbunden ror hit och dit genom hela bokserien - nej, han blir såklart befriad. Och det är också kul att läsa om. Och om hur han tar tag i de där "nordens herrar".

Jag gillar att läsa om 800-talets England, och jag gillar att läsa om Uhtred. Så jag läser vidare.

Titel: Nordens herrar
Serie: Uhtred #3
Författare: Bernard Cornwell
Originaltitel: The Lords of the North
Översättning: Leif Jacobsen
Utg år: 2010
Förlag: Bazar

Summan av alla kyssar

Jag har läst vidare om hur kvinnorna i Smythe-Smith-kvartetten (de högst omusikaliska) hittar sina kärlekar and live happily for ever after, och i den här tredje boken är det lady Sarah Pleinsworths tur. Hon är kusin till Honoria och Daniel Smythe-Smith, och pianist i kvartetten (även om hon blev akut jättesjuk-host-host senaste årsframträdandet och tyvärr tyvärr inte kunde vara med)(fast dagen efter hade hon blivit frisk)(eller egentligen någon timme efter)(hehe).

Den ska bli hennes ende och rätte är Hugh Prentice, han som vi (precis som Sarah) redan träffat i bok 1 och 2 i serien. Det var Hugh som duellerade med Daniel Smythe-Smith den där ödesdigra morgonen som ledde till både jätteskandal och till att Hughs ena ben för alltid är förstört.

Men att det ska bli just Hugh som blir Sarahs drömprins borde vara rätt omöjligt - när boken börjar hatar hatar hatar hon honom på sitt allra mest dramatiska vis. Sarah är nämligen av den dramatiska typen. Och Hugh gillar inte henne, eftersom hon är just av den dramatiska typen som "alltid använder för många adverb när hon pratar". 
Varför hon hatar Hugh? Jamen, självklart! Hugh utmanade Daniel på duellen som ledde till JätteJätteSkandalen som tvingade Daniel utomlands. Men den tvingade också hans syster och kusiner till att avbryta sin säsongsdebut och åka hem till landet. Sarah missade alltså en hel säsong! Och hon vet att det den säsongen var 14 lämpliga män som gifte sig. Hon hade kunnat få en av dem! Och nu är hon fortfarande ogift, och det är alltså helt logiskt Hughs fel alltihop. Alltså hatar hon honom. 

Det där ska alltså förändras. Jag blir inte helt klok på exakt hur de övergår från att avsky varandra till att drömma erotiska drömmar om varandra, det liksom bara sker på någon bladvändning och är inte helt övertygande. Men, OK, när de väl är kära i varandra och ger sig ut på midnattspromenader (som Hugh får ont i benet hela dagen efter) så är det bra och kärlekspirrigt och jag gillar läsningen. Gillar ända tills Hughs far, den hämndgirige och onyanserat onde markisen Ramsgate blir fullständigt prillig och börjar med människorov. Eller, fullständigt prillig verkar han ha varit ända sedan sin egen födelse, men han har liksom ondskats i bakgrunden förut. Nu tar han tag i handlingen och det blir dramatik, och det blir verkligen inte bra. Skämskudde-uselt faktiskt. 

Men, som sagt, mittenpartiet här när Hugh och Sarah börjar bli kära i varandra, det gillar jag. Så jag läser nog fjärde och sista boken i serien också vad det lider.

Titel: Summan av alla kyssar
Serie: Smythe-Smith-kvartetten #3
Författare: Julia Quinn
Originaltitel: The Sum of All Kisses
Översättning: Anna Thuresson
Utg år: 2022
Förlag: Lovereads

Winds of Change (Mage Winds 2)

I denna andra bok i serien Mage Winds (läs här vad jag skrev om första boken) kämpar Elspeth med att lära sig det här med magi. Det är främst Darkwind som ska lära henne - men eftersom han samtidigt håller på att påminna sig själv om hur man gjorde och känner sig rätt osäker så blir det en hel del frustration från bägge parter. Elspeth vill lära sig allt NU. Som väl är får de hjälp av gryphon-magikerna som ju i och för sig kan prata, men det är förstås inte lätt när man har en näbb. Författaren löser detta genom att låta samtliga deras repliker innehålla många RRR (som i "now DaRRRkwind if you RRRelease the poweRRR") - ja, så där som alla förstår att en näbbförsedd gryphon (ja, "grip" men jag gillar inte svenska ordet) måste låta. Samtliga repliker i alla tre böckerna i serien. Men.. man vänjer sig.

Tayledras-dalen där de befinner sig är normalt beskyddad av en särskild sorts magi - men av diverse anledningar (som vi fått läsa om i första boken) är denna magi skadad och till och med farlig. Den måste helas - och för detta kallas en magiker från en annan klan in. En supermagiker! Enter Firesong - galet snygg, alltid klädd i vitt, enormt självsäker attityd, förväntar sig allas beundran, har en helvit (högdragen) eldfågel samt rider på en vit hjort. Det låter ju som alldeles för mycket, men denne Firesong är en spännande karaktär att läsa om, och jag gillar honom mycket.

Super-onde magikern från bok 1, Falconsbane, borde ha blivit besegrad efter allt som hände i den boken, men nähädå. Han har överlevt, han är INTE nöjd, han suktar efter och planerar för en gruvlig hämnd på de där jämra fågelmänniskorna. Och framförallt på de där fullständigt vidriga gryphons. Falconsbane HATAR gryphons. De ska dö. De ska inte bara dö, de ska dö långsamt, länge och för alltid. Typ. 
Falconsbane har på sätt och vis en dotter, Nyara, vars kropp han experimenterat med för sitt eget höga nöjes skull. Gett den kattliknande egenskaper och åtskilligt annat. Han har INTE varit en god far, så mycket kan man konstatera. Nu har Nyara flytt från farsan, och sitter i bokens början gömd i ett torn i skogen och försöker lära sig leva med sig själv, bestämma över sitt eget liv och klara sig utan hjälp. Eller, ja, hon har fått det talande svärdet Need med sig eftersom Need tyckte att Nyara behövde ett talande svärd i sitt liv mer än vad Elspeth gjorde det. 
Elspeths kompis Skif rider runt i sagda skog och letar efter sagda torn och denna kattliknande Nyara eftersom han i förra boken blev akut tokkär i henne och vill leva med henne for ever and after. Det där vågar Nyara inte riktigt tro på, så hon gömmer sig. 

Jag gillar den här andraboken - den är full av härliga karaktärer med mycket attityd. Svärd, fåglar, superhjältemagiker och annat. Och massor av magi.

Titel: Winds of Change
Serie: Mage Winds #2
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 1992
Förlag: DAW

I dina händer

Den här boken gav jag fem stjärnor i betyg på Goodreads (jag skriver aldrig något om böcker där, men betygsätter dem jag läst). Det är ytterst sällan jag ger fem stjärnor till böcker - men det här var verkligen en av de bästa böcker jag läst på mycket länge. Det var en bok som jag sträckläste utan att kunna släppa, men helt utöver det var det en oerhört tankeväckande bok. Det känns väldigt äkta, väldigt "så här är det". Och personerna är oerhört komplexa, går att både tycka om och avsky, vara rädd för, reta sig på, gråta över, vilja krama om och vilja slå till... allt på en gång. Jag grät på flera ställen under läsningens gång - medan jag på andra ställen satt och gnisslade tänder av ilska. 

Boken börjar med att 14-årige Billy blir skjuten, och ganska snart hämtas hans bäste och jämnårige kompis Dogge in för förhör, misstänkt för att vara den som sköt honom. Vi får sen följa polisens arbete i nutid omväxlande med tillbakablickar på de bägge pojkarnas liv: hur de träffades, blev bästisar och vad de sedan gjorde under åren som leder fram till skottet i lekparken. Vi får läsa om deras familjer, om hur det funkar i skolan, om hur de lockas av det som är farligt och tufft, beundrar lokale krimbossen Mehdi och hans gäng, men också om andra personer som lokalpolisen Farid som känner alla i området, och affärsägaren Sudden som får ont i magen så fort ungdomsgängen närmar sig hans butik. Ska de nöja sig med att snatta den här gången, eller ska han få fler saker förstörda? Det är så, så många personer som berör mig i den här boken, helt utöver huvudpersonerna och deras familjer!

Jag blev arg, jag blev ledsen, och jag blev djupt berörd. Och väldigt imponerad. Har du inte läst den här boken - gör det!

Titel: I dina händer
Författare: Malin Persson Giolito
Utg år: 2022
Förlag: Wahlström & Widstrand

Galen i dig

Mhairi McFarlane är en av mina favoritförfattare, och så klart jag skulle läsa Galen i dig även om jag missade den när den kom ut och nu bara råkade springa på den på biblioteket: "nämen oj! Här är ju du! Klart du ska följa med mig hem!". Och jag gillar den mycket. McFarlane har ett särskilt sätt att skriva med ett lätt språk och ett berättande som suger in en och inte kan släppa - fast det hon skriver om inte alls är lätta saker och långt ifrån den feel-good som framsida och baksidestext försöker förklä det hela till. Det här är svärta! Det här är om snedvridna förhållanden, om personer som inte kan släppa tag, om tryckande familjesituationer - men också om vänskap och jodå, om kärlek. Fast egentligen bara lite i slutet (och som väl är, jag höll på att bli lite deprimerad där ett tag). 

Harriet jobbar som bröllopsfotograf, men vill absolut inte gifta sig själv. Därför blir hon duktigt irriterad på sin kille hon varit ihop med ett bra tag, Jon Barraclough, när han friar till henne. Och inte bara det - han gör det på det mest storslagna sätt med ring och bravur och med heeeela familjen Barraclough som vittnen. I en hotellmatsal dessutom. Hur kan han bara göra så mot henne, för det första fria när han är väl medveten om att hon inte vill gifta sig, och dessutom fria på ett sådant sätt att det är omöjligt för henne att tacka nej? Så hon säger ja. Och direkt när Jon och hon är ensamma igen på hotellrummet - så gör hon slut. 

Och för att Jon verkligen ska fatta att hon menar allvar så flyttar hon omgående in i ett rum i ett hus som tillhör en Cal Clarke som hon hittat via sin kompis bostadsförmedling. Jon fattar ändå inte - förlåt, förlåt, det kanske var dumt att fria inför hela min familj, men inte kan du väl bara göra slut för det? Det är ju du och jag som hör ihop? Och så fortsätter han tjata, kommer hem till Harriet där hon bor nu (och blir skogstokig när han upptäcker att hon flyttat in till en annan kille) samt att mamma Barraclough också försöker köra operation övertalning "du kan inte bara lämna min fine son Jon, vad är det för himla sätt?".

I allt detta stöter Harriet via jobbet på en tidigare pojkvän, och förstår att denne är i begrepp att gifta sig med någon. Och denna någon - ja, hon måste varnas på något sätt. För det här exet är en riktigt vidrig typ, och det har tagit Harriet många år att få tillbaka självkänslan efter att han försvann ur hennes liv. 

Snedvridna förhållande och krävande familjer, alltså. Om att upprätthålla fasader och tysta ner det som är fel, fult och förfärligt. Om missbrukad makt i förhållanden, om riktiga vänner och om vänner som  helt plötsligt slutar vara lojala. Om kärlek som växer ur vänskap. Och rätt mycket om bröllopsnerver - även om Harriet inte vill gifta sig så är alltså bröllop hennes arbetsmiljö och jag gillar att läsa om dem, storslagna förberedelser, sista-minuten-ångest och brudtärnor som verkligen stöttar när det gäller. 

Titel: Galen i dig
Författare: Mhairi McFarlane
Originaltitel: Mad About You
Översättning: Maja Willander
Utg år: 2022
Förlag: HarperCollins

The Oathbound

När jag läste Lackeys Winds of Fate fanns det ett antal referenser till en tidigare boksvit i Valdemaruniversat, tre ganska löst sammanhållna böcker som kallas Vows and Honor. Jag backade till den, och The Oathbound som är först (men som ändå lyckas referera tillbaka till händelser i en ännu tidigare utgiven novell som finns med i någon fantasyantologi) och väldigt tydligt tillhör bland det första Mercedes Lackey skrivit. Stilen är helt annorlunda, världen ungefär som i senare böcker men detta är pre-Valdemar så här finns inga Heralds, inga vita-talande-hästar-som-är-"Companions". Och Oathbound är väldigt episodiskt skriven, nästan som en novellsamling med ett antal avslutade "äventyr" för våra hjältar.

Tarma är svärdskämpen (som tränar sina färdigheter om nätterna tillsammans med sin klans sedan länge döda förfäder)(det där är rätt komplicerat och också väldigt hemligt). Kethry är magikern som... ja, kan trolla - men som också äger svärdet Need som sedan figurerar i Mage Winds-böckerna och som jag gillar väldigt mycket i dem. Här är svärdet "bara" ett magiskt svärd, (kommer inte ihåg om det ännu fått namnet Need) som dels bara kan hanteras av kvinnor (vet inte hur det där funkar i praktiken), dels "känner av" när kvinnor är i nöd och då "drar" sin ägare dit för att hjälpa till, vare sig ägaren vill eller inte. Det är alltså ett flertal episoder i boken där svärdet drar in Kethry och Tarma i farliga situationer för att det är en kvinna i livsfara eller på något sätt orättvist behandlad. 

Utöver svärdets guidning till diverse äventyr drivs både Tarma och Kethry av hämndlust: Tarmas hela klan har mördats av ett gäng vidriga skurkar, och Kethry har flytt från en bror som vill gifta bort henne med en man som skulle göra hennes liv till ett helvete. Hur Tarma och Kethry egentligen möttes och slog följe i sin hämndlust får vi inte veta här - det finns beskrivet i den där tidigare novellen Lackey nog tycker att man borde ha läst först. Nu känner de i alla fall varandra, är svärdssystrar och bundna till varandra för livet genom någon ed som är gudabevittnad på något sätt och inte kan brytas. Så de rider runt, skapar mäktiga fiender (en av dem är en demon som återkommer i flera episoder) och ett antal vänner, plus att de snart får med sig en varg-som-inte-är-en-varg, en slags föregångare till senare böckers companions eftersom den kan kommunicera telepatiskt).

Ingen hurra!-hurra!-bok men rätt OK om man köper den episodiska och upprepande stilen. Och vill man grotta ner sig i Lackey-världen så ska man ju läsa den. Jag ska vila lite, sen läsa nästa bok i serien som också handlar om Tarma och Kethry. (och den tredje handlar sen om Kethrys barnbarn Kerowyn, och då är vi i samma tid som Arrows-trilogin och Mage Winds-trilogin där Kerowyn åter är med, med åtskilliga referenser till det som hänt i By the Sword, bok 3 i Vows and Honor) (alltså, Mercedes Lackey och läsordning av böcker trasslar till det enormt för en person med såna kontrollbehov som jag)

Titel: The Oathbound
Serie: Vows and Honor #1
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 1988
Förlag: DAW

En natt som denna

Andra boken i Smythe-Smith-kvartetten handlar om Daniel Smythe-Smith, earl av Winstead som nu kommer hem till England efter att ha levt i Europa i flykt efter en JätteJätteStor Skandal som dessutom medfört att han varit hotad till livet.

Grejen var att han och kompisen Hugh Prentice efter en våt fest helt plötsligt stod mot varandra i en duell som de väl egentligen inte menade på allvar men där Daniel råkade skjuta Hugh i benet riktigt illa. Hugh svävade mellan liv och död, återhämtade sig men kommer alltid att vara halt, och det är för detta som Hughs far, markisen av Ramsgate, vill hämnas på Daniel genom att ha ihjäl honom. Daniel flyr till Frankrike och Italien och skandalen är... ja, gigantisk.

Nu några år senare har Hugh lyckas lugna ner sin far och försäkrar Daniel att han kan komma hem igen, och det är när Daniel precis har återvänt (han har inte ens hälsat på sin familj ännu) som han träffar Anna Wynter och omgående bestämmer sig för att hon är kvinnan i hans liv.

Anne Wynter är guvernant för flickorna Pleinsworth, Daniels kusiner, och hon sitter nu och spelar piano i den där ökända årliga musikföreställningen som Smythe-Smith-familjen har eftersom pianisten som egentligen skulle spelat låtsas vara sjuk för att slippa vara med om eländet. Hon ser Daniel stå i dörren, han ser henne, och någon sida senare har de kysst varandra till änglars sång, gullvivors blommande och himlabränder etc etc. Egentligen borde de kunna gifta sig redan på sidan 3 - men så lätt kan vi förstås inte ha det. 

Nej, nej. Anne Wynter har en mörk bakgrund och genomgångna förfärligheter som hon tycker gör att hon absolut inte kan bli Daniels. Plus det lilla faktum att hon är guvernant och han är earl. Daniel har ju eventuellt den där mordiske markisen Ramsgate (eller de män som han anlitat i alla fall) efter sig och vågar nog inte riktigt lita på att Hugh har lugnat pappsen från hämndplanerna - men det här med att han råkar vara earl och hon guvernant tycker han inte är något att hänga upp sig på.

Och så håller de på att krångla boken igenom, med Anne som säger nej nej nej och med de där mörka hemligheterna och förfärligheterna som dessutom har mage att dyka upp i hennes nuvarande liv och göra allt jättejobbigt. Men helt ärligt gillade jag inte den  här boken lika mycket som den första, eftersom den blir märkligt stillastående, med inslag av "låt oss som dagens lektion dramatisera en av Pleinsworthdöttrarnas egenskrivna drama om enhörningar" i många sidor med vem som ska ha vilken roll och med vilka repliker. Det är tänkt att vara fantastiskt festligt för läsaren, men den här läsaren roas inte alls. Inte heller blir jag road av sån där insta-love som Daniel drabbas av: "Där Är Kvinnan I Mitt Liv, hon är så vacker att jag... inte ens vet vad jag ska tänka...åhh, vill ha!". Det räcker inte för mig.

Titel: En natt som denna
Serie: Smythe-Smith-kvartetten #2
Författare: Julia Quinn
Originaltitel: A Night Like This
Översättning: Olga Falk
Utg år: 2022
Förlag: Lovereads

Winds of Fate (Mage Winds 1)

Jag kände åter ett sug efter magiska vita hästar som inte är hästar utan mer typ Goda Andar i Fysisk Vit Hästform, samt deras hussar och mattar och deras värld som är Valdemar-världen och full av magi. Dags för Mercedes Lackey igen, alltså! Och trilogin som heter Mage Winds, som inträffar några år efter Arrows-trilogin som det var rätt länge sedan jag läste. (här är vad jag skrev om sista boken i den)

Men det gick så bra så att komma in i den här världen. Vi har här kronprinsessan Elspeth, som figurerade en del i Arrows-böckerna så som varande prinsessan som lyckades undkomma äktenskap med elak-onde-magiker-grymme prins Ancar i grannlandet Hadorn. Nu är hon huvudperson, och hon går och retar upp sig på att det här med magi inte bara verkar vara omöjligt i landet Valdemar - folk kan inte ens prata om magi, kan inte ta ordet i sin mun, och glömmer på helt onaturliga vis bort att det har funnits magi i Valdemar förr, att det finns böcker skrivna om det, att det används i andra länder. Om landet Hadorn och dess ondskefulla numera kung Ancar tänker sig att invadera Valdemar med hjälp av magi - så borde väl Valdemar kunna beskydda sig? Hon får, efter en del tjat och ett misslyckat mordförsök på sig själv, ge sig iväg ut i världen för att finna magiker som kan hjälpa till. Och det är väl egentligen det hela trilogin handlar om: hur magin kommer tillbaka till Valdemar. Men också om att Elspeth själv såklart (för alla oss som läst mycket fantasy) har magins gåva och måste läras upp i den.

Och så drar de iväg, Elspeth och hennes herald-kompis Skif, och så dessas bägge vita-hästar-som-inte-är-hästar-utan-companions. 

Långt, långt, långt borta, på andra sidan djupa skogar och oändliga grässlätter (som Elspeth, Skif & Co kommer att ta sig fram genom och över) har vi en annan kille: Darkwind. Han tillhör ett folk som heter Tayledras, och som också har djur de bondar med som companions. Men de har inte hästar - de har fåglar. Darkwinds fågelpartner heter Vree, och de två tillbringar sina dagar med att dra runt i skogarna och kolla så att allt står rätt till. Det gör det oftast inte, för här finns diverse monster och nu på senare tid också spår av någon typ av ondskefull magiker. Så Darkwind jagar och slåss och lägger resten av sin tid på att vara bitter. Jo, för hans pappa, Tayledrasklanens ledare, är dum och orättvis. Plus att klanen nyligen genomgått någon typ av katastrof som gjort att hälften av dem (delen med fruar och barn) har försvunnit iväg till en onåbar plats. Och pappa klanledare? Han verkar inte bry sig. Bara tjatar om att Darkwind slösar bort sitt liv när han fjantar runt i skogen och slåss mot monster - när han egentligen ta vara på sin begåvning som magiker och göra något av den.

Föräldrar, alltså. I alla tider, i alla världar. 

Nå. Givetvis kommer Elspeth och Darkwind att träffas. Och Elspeth lära sig magi. Men inte nog med det: vi får träffa talande gryphons (svenskans "gripar" låter så heeelt fel) som också är magiker. Och Elspeth har förutom Skif och hästarna (not) med sig ett svärd som heter Need. Detta svärd vaknar upp och visar sig inte bara kunna tala utan också ha en enormt uppkäftig attityd. Jag älskar talande svärd, och kommer genast att tänka på det talande svärd som finns i flera av Brandon Sandersons böcker (och som vi ännu inte fått veta hela sanningen om )(men det där var ju en rätt rejäl utvikning).

Tur det är en trilogi, för "spår av någon typ av ondskefull magiker" visar sig förstås vara just det. En riktigt förfärligt ond typ, som gör onda och elaka saker bara för att han är väldigt Ond. Av födsel och ohejdad vana. I tusentals år. (Att han inte tröttnar på sig själv?) Måste ju såklart stoppas.

Titel: Winds of Fate
Serie: Mage Winds #1
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 1991
Förlag: DAW

Dit du går, följer jag

Unni flyr med sitt lilla nyfödda barn Roar, från någonstans i Norge över bergen och genom skogarna till Sverige och Hälsingland. Mannen Armod följer med henne, och tillsammans hittar de ett ödetorp som de flyttar in i. Trots att det är ett förfallet ödetorp ska bonden som äger det ändå ha rejäl hyra för att de bor där, och de får slita hårt för att överleva. 

Parallellt med Unnis berättelse, som utspelar sig vid sekelskiftet 1900, får vi också läsa om Kåra, som bor i samma hus som Armod och Unni flyttade in i då för över sjuttio år sen. Unnis lille Roar är Kåras svärfar, och boken börjar med att han ska begravas. Kåra tycker inte om sin svärmor som hon sitter och planerar begravningen tillsammans med. Inte heller tyckte hon särskilt mycket om sin man. Eller sitt barn. Hon tycker inte om huset de bor i, och hon tycker inte om sitt liv. Det är väldigt mycket Kåra inte tycker om.

När jag började skriva utkastet för det här blogginlägget (för rätt länge sen, jag läste boken i höstas) så skrev jag bara: "Elände. Elände, elände, elände och ännu mer elände. Misär. Elände. Sorg. Fasen också. Elände, svält och totalt elände." Och sen orkade jag inte skriva mer. 

Så där var boken för mig: alldeles för mycket elände och misär - jag klarar inte av att läsa när precis allt går åt fanders utan några strimmor av hopp. I början gillade jag att läsa om Unni och Armod när de kämpade och det trots allt gick med myrsteg framåt - men sen? Olyckor. Större olyckor. Elaka och gnidna människor. Elände, elände, elände. Och sen på det denna Kåra i nästan-nutid som bara sitter och är bitter över sitt liv och människorna hon har fått på sin lott att leva med för "vad ska hon annars göra". Blir så trött på henne och orkar inte läsa om henne ovanpå allt elände hos Unni, Armod, Roar och snart lilla dottern Tone Amalie.

Så, sorry: trots vackert språk och drabbande skildring och alltihop som gjort att den här blev Årets bok 2022 - den är inte för mig.

Titel: Dit du går följer jag
Författare: Lina Nordquist
Utg år: 2021
Förlag: Romanus & Selling

Som i en dröm

Jag har läst alla böckerna om familjen Bridgerton. (här är t ex inlägget jag skrev om andra boken i serien, Anthonys bok) Och i dessa böcker förekommer återkommande den årliga musikaliska tillställningen där flickorna i familjen Smythe-Smith får publiken att vrida sig i lidande när de fullständigt misshandlar Mozart med fleras verk med hjälp av violiner, cello och piano. Det är alltid samma konversation bland gästerna: "men varför kommer vi egentligen hit och står ut med det här oväsendet varje år...??" "Jo, för det är tradition". Och flickorna Smythe-Smith ser ömsom glada ut (de av dem som är tondöva), ömsom lidande ut (de av dem som själva inser hur uselt de spelar). Detta är då kvartetten Smythe-Smiths egen serie, och även om den där musikaliska tillställningen är med i varje bok så är den inte det viktiga - det är såklart hur Smythe-Smitharna hittar sina respektive kärlekar for ever and after.

I denna första bok (det är fyra i serien) får vi lära känna Honoria Smythe-Smith, violinisten i kvartetten som väl egentligen hör att det låter för j-vligt men som ler och ler och ler konserten igenom eftersom hon tycker att man har inte roligare än man gör sig, och gillar traditionsgrejen även om det är rätt jobbigt att stå och spela ett stycke hon inte kan särskilt bra. Men strunt nu i fiolen (det gör ju ändå Honoria också 364 dagar om året) - det som är viktigt här är att hon ska träffa och bli kär i en viss Marcus Holroyd, earlen av Chatteris.

Eller, träffa och träffa... Marcus har varit som en del av familjen Smythe-Smith ända sedan han var en liten ensam pojke som på internatskolan blev kompis med Daniel Smythe-Smith och på loven fick följa med honom till hans hem och hans stora, bullriga familj och släkt. Daniel och Marcus var bästisar - och Honoria, som är ganska många år yngre, var mest den skitjobbiga lillasystern som försökte hänga på dem hela tiden när de ville göra roliga utan-lillasyster-saker. 

Nu har Daniel pga en Stor Skandal (den får man veta allt om, i den här boken men framför allt i nästa bok som är Daniels bok) tvingats bo i utlandet, och har bett Marcus hålla koll på lillasyster Honoria så hon inte går och gifter sig med någon olämplig karl eller så. Och Honoria kämpar på - det har inte varit så där värst stora framgångar på äktenskapsmarknaden för henne (att Marcus avstyrt några mindre lyckade frierier har hon ingen aning om) men nu har hon en idiotsäker plan. Hon ska bli en kvinna i nöd som måste räddas, och räddaren ska så klart bli kär i henne, och sen borde allt vara klappat och klart. Och "nöden" hon ska räddas ur ska vara att hon har skadat foten i en grop i skogen (gropen har hon grävt själv). Den som kommer är Marcus - och den som skadas mest är också Marcus. Totalt oplanerat. Men! Delen av planen som handlar om "räddaren ska bli kär i henne"? Den funkar! Om än så småningom. Efter livsfarligheter. Och kolakaka. Och andra bakverk.

Jag gillar Honoria och Marcus, och konstig som jag är gillar jag allra mest delen när Marcus så dålig att han faktiskt är nära döden. Det är inte särskilt romantiskt just där, men dramatiskt. På rätt sätt. Hm... det är en annan Bridgertonbok där någon är allvarligt sjuk - tror det är Benedikts bok? Och jag gillade det partiet lika mycket som det här. Jag kanske ska övergå till att läsa romance i sjukhusmiljöer??

Titel: Som i en dröm
Serie: Smythe-Smith-kvartetten #1
Författare: Julia Quinn
Originaltitel: Just Like Heaven
Översättning: Olga Brinkborg
Utg år: 2021
Förlag: Lovereads

Den vite ryttaren

Så glad jag är att jag återvände till serien om Uhtred i 800-talets England, läste om första boken för att sedan komma till den här. Den är riktigt bra! 

Första boken slutade med att saxarna vann en seger över danerna, och i den lyckades Uhtred i envig besegra den kände och fruktade Lodbrokssonen Ubba (att denne halkade i något slemmigt på slagfältet så att Uhtred hade lättare att komma till med sitt svärd behöver vi inte prata så högt om). Nu rider Uhtred så klart till kung Alfred för att få sin belöning, sin ära och berömmelse. Bara det att på den tiden han tar den lilla omvägen kring sitt hem för att kolla till sin fru och sin son så hinner en annan saxisk herreman sticka före till kungen och påstå att det i stället var han, Odda, som var den som besegrade Ubba. Och eftersom Odda kan sockra detta besked med att tillföra många män till Alfreds armé så väljer kung Alfred att tro på honom. 

När sedan vår tappre Uhtred kommer är det ingen som lyssnar på honom när han påstår att han besegrat Ubba. Inte ens när han blir arg. Jäklar i det, så arg han blir. Han stormar ut från hovet (vilken stad det nu ligger i, det flyttar runt lite i Wessex) och några sidor senare har han tagit sina män, "lånat" ett av kung Alfreds krigsskepp, och gett sig ut på vikingafärd runt Englands södra kust och runt Cornwall. Bara för att.. ja, för att han kan, för att det är skönt att segla, och för att han och hans män behövde slåss lite, och pengar är bra att ha, och för att det kan den jäveln kung Alfred bara ha när han nu förnekar Uhtred hans rättmätiga krigsära. 

Han bär sig ganska vidrigt åt på den där resan, vår Uhtred. Har ihjäl alla möjliga, av olika folkslag, men lyckas hemföra en hel del rikedomar. Och en kvinna. Jo, visst är han redan gift, men frun sitter mest och gråter och ber till den kristne guden, och den här nya kvinnan är det lite bättre tag i. Hon kan faktiskt lite magi också, och ser syner av framtiden. 

Det här är egentligen bara första delen på boken. Sedan kommer en rejäl vändpunkt där danerna plötsligt anfaller Wessex och vi så småningom har både en kung Alfred (med familj) och Uhtred (med vänner) på flykt, och de bägge möts i ett gigantiskt träsk och tar skydd där i en fattig, lerig liten by. Det känns som att termerna "kung Alfred den store" och "kungen som enade England" är väldigt onåbara i just stunderna när Alfred sitter och äter fisk framför brasan i en usel hydda och (som ständigt) har problem med magen. Men attans, så bra skrivet det här är, och så duktig Bernard Cornwell är på att göra riktiga människor av dem som annars bara är historiska namn. Det känns så riktigt, så "så här skulle det nog kunna ha gått till" när jag läser. Och det är svårt att släppa boken. Riktigt bra!

Titel: Den vite ryttaren
Serie: Uhtred #2
Författare: Bernard Cornwell
Originaltitel: The Pale Rider
Översättning: Leif Jacobsen
Utg år: 2008
Förlag: Bazar förlag

När vargarna kom

Ifall du har tänkt läsa den här boken (och det rekommenderar jag dig faktiskt att inte göra) - så utfärdar jag en spoilervarning för det jag skriver nedan.

Det finns en grej jag gillar med den här boken. Det är just det titeln talar om, "när vargarna kom". Det handlar om hur ett team biologer försöker återinföra vargar att leva fritt i de skotska högländerna. Det är intressant, likaså konflikten som snabbt uppstår när människorna som bor i området inte alls vill ha några vargar i sin natur, hur mycket dessa vargar än skulle medverka till att läka naturens ekosystem. Det är fina miljöbeskrivningar, och jag vill gärna läsa mer om både vargar och konflikter.

Men nej. Det får jag nästan inte alls. För trots titeln och förlagets beskrivning av boken så handlar den bara delvis om vargarna. Eller, rättare sagt, det här med vargarna får vara en liten tjusig fond till allt det andra som författaren anser kan tryckas in i en och samma bok. 

Vi har alltså vargar och människor. Och vargar som äter upp husdjur för människorna. Och människor som skjuter vargar. Dessutom skjuter de varandra. Och möjligen äter vargarna också upp människor. OK där, eftersom det fortfarande har med bokens tema att göra (och verkligen, verkligen HADE räckt till innehåll för en bok om författaren hade haft vett att hålla sig till det). Vi har också en kvinna som misshandlas av sin man. Vi har en annan kvinna som misshandlats så svårt av sin man att hon slutat prata. Vi har en dramatisk mordhistoria. Vi har en man som misshandlas av andra män. Vi har en man som har haft ihjäl sin far. Vi har en man som drabbas av någon typ av psykisk ohälsa som så småningom leder till att han går ut i skogen och aldrig kommer tillbaka. Vi har en kärlekshistoria med en man och en kvinna som hoppar i säng och där kvinnan bums blir gravid (såklart). Varför kvinnan och mannen blir kära i varandra framkommer inte. Kanske helt enkelt "har vi en solo karl och en solo kvinna så måste de väl bli ihop som 1 + 1 är = 2") För övrigt tycker kvinnan att graviditeten ska hållas hemlig för alla, inklusive den blivande barnafadern och egentligen också för sig själv. Vi pratar alltså om att låtsas som den inte finns fram till sisådär sjunde eller åttonde månaden. (jag minns inte varför, det finns säkert en orsak men den drunknar lite i all dramatik här). Vi har två barn som vad jag förstår växer upp med skilda föräldrar med delad vårdnad - men där ena föräldern bor i Australien och den andra i Alaska. Jag har säkert missförstått, för jag fick verkligen inte ihop det när jag läste med hur de reste fram och tillbaka mellan mamma och pappa och ändå lyckades gå i skolan och gå vidare till universitetsutbildningar. Vi har lite parapsykologiska inslag också (jamen, ingen bok är väl fullkomlig utan lite övernaturliga inslag, även en bok som marknadsförs som något som handlar om biologi och naturen?) - vi har ett tvillingpar som kommunicerar via telepati (men bara när det passar författaren), vi har en huvudperson som har det ytterst ovanliga fenomenet "spegelberöringssynestesi" (vilket är att hon i sin egen kropp kan känna det hon ser andra utsättas för) (men, återigen, bara när det passar författaren och historien eftersom det bara är ibland hon får de här känslorna och jag som läsare blir helt förvirrad av vissa saker hon upplever och ser utan att känna något i sig själv alls). Och just det ja, tvillingparet som (ibland) kommunicerar telepatiskt lyckas bägge få ihop det med samme man. Eller ja, det kanske är så att han fattar att det är två olika personer, utnyttjar situationen som såklart leder till lite jobbiga dialoger. Som då inte är telepatiska. Och mannen blir sedermera en (eller, det är han nog från början om jag tänker efter) misshandlande, kontrollerande psykopat-typ, som dessutom har kompisar som verkar vara av samma sort. Vi får läsa om våldtäkter, hot om våld, våld och ännu mer hot. 

Och vi har så mycket dramatik och starka känslor och våld och reaktioner att det kunde räcka till tio böcker. Minst. Jag klarar inte av sånt här. Hade vi inte haft den här boken till vår bokcirkel hade jag lagt ner den redan efter tionde blodbadet (se ovan, vargar äter... män skjuter... kvinnor misshandlas... bestialiskt mördade personer hittas...) eller så. Men när jag läste om kvinnan som gravid i nionde månaden äntrar en häst utan större problem, rider barbacka rätt ut i skogen under vad som dessutom är århundradets snöstorm... då gråter jag nästan av skäms och överdramatik. För att inte tala om när hon ensam föder det där barnet, i skogen, i snöstormen, möjligen med vargarna till sällskap.

Berätta en bra historia. Berätta den och låt den ta sin tid och få sitt djup. Lägg inte till tretton andra historier också, för att fylla ut. Och spara på ljud- ljus- raket- och splattereffekterna, tack så mycket. Låt mig skapa egna bilder. En bok blir inte bättre för att den lastas med överdriven dramatik.

Bu.

Titel: När vargarna kom
Författare: Charlotte McConaghy
Originaltitel: Once There Were Wolves
Översättning: Carina Jansson
Utg år: 2022
Förlag: Lavender Lit

Under samma tak

Lisa och Frank ska dela lägenhet i Göteborg. Fast det vet de inte om. Lisa tror att hon ska bo där själv, med andrahandskontrakt, under tiden hon läser en inredningskurs och lär känna de rätta människorna. Frank tror att han ska bo där själv, med andrahandskontrakt, och lära sig leva utan den bror han hittills delat hela sitt liv med, diskuterat korrekta urvalet till långa låtlistor med och spelat i samma coverband som. 

Hehe, tänker förstahandskontraktsinnehavaren. Jag ska tjäna pengar! Eftersom han helt iskallt har hyrt ut sin lägenhet till två personer utan att berätta det för dem. Nu kommer de alltså båda två, med varsin nyckel, och berättar för den andre att "du har nog kommit lite fel eftersom det är jag som ska hyra lägenheten". Ingen ger sig. Båda flyttar in. 

Och de är väldigt olika, Lisa och Frank. Han älskar bacon och chips, rejäla kvällsmackor. Och att det spelar väl för fanken ingen roll vilken färg eller kvalitet det där draperiet har som han hänger upp runt soffan i vardagsrummet för att få åtminstone lite avskildhet? (det blir nämligen så att Frank tar soffan i vardagsrummet som sin och Lisa får rummet med sängen) Hon är strikt vegetarian, inget-godis-för-mig-tack, genomtänkta måltider (fast i smyg har hon en låda under sin säng där hon gömt godis). Och det spelar väldigt stor roll vilken slags draperi en människa har i sitt hem, för vem vet vem som kan komma in och se det, och tänka fel saker om en när vansinnigt fula draperier får ta plats?

Fast de är så olika så närmar de sig varandra så småningom. Lär känna varandra. Frank kommer in under Lisas hårda yta (eller sköld). Lisa kommer in i Franks sorg. Och de hjälper varandra att leva. 

Detta är bra feel-good, med lite svärta och bra vardagsskildring, som en bra feel-good ska vara. Jag har i början lite svårt för Lisas tvärhet, avståndstagande, yta och inställning till att det finns "rätt" och "fel" människor att lära känna. Frank gillar jag hela vägen. Och boken gillar jag också hela vägen, lättläst, roligt och bra. Och så blir man glad av den. Förstås. 

Titel: Under samma tak
Författare: Christina Lindström & Jan Andersson
Utg år: 2022
Förlag: Modernista

Devil's Bride

Ännu en romanceförfattare jag läst om någonstans och tänkt att jag ville prova. England igen, och 1800-tal, och en guvernant som egentligen är en kvinna av rätt hög börd (vill jag minnas, det var ett tag sedan jag läste boken nu så detaljerna är inte riktigt kvar) som inte vill göra som hon förväntas. Nej, hon vill resa till Afrika! Se pyramiderna! Rida på kamel! Leva livet! Så av anledningar som jag nu alltså glömt så ska hon tjäna ihop pengar till resa och liv i sus och dus genom att jobba som guvernant. Låter som en intressant bokkaraktär, tyckte jag, och läste vidare. 

Vi får aldrig läsa om Honorias guvernantsliv utan kastas rätt in i dramatiken: när hon är på väg hem (ensam, och hon kör själv sin ponnykärra) så inträffar följande:

1. Det blåser upp till storm. Hästen tycker livet är jobbigt men Honoria vill helst slippa bli blöt så hon smackar hästen vidare trots att den helst vill springa och gömma sig.
2. Men oj! Där ligger en man på vägen. I en pöl av blod! Elände, vad har hänt? 
3. Honoria stiger av sin hästkärra, men har sinnesnärvaro att binda tömmarna runt en trädgren. Hon är inte dum.
4. Men fasen, alltså, nu stormar det rejält, och hästkraken blir så rädd att den sliter sig och springer iväg, med trädgren, kärra och allt. Nu står Honoria ensam med en blödande och troligen döende man på en landsväg i en skog i en storm. 
5. Och då kommer såklart Storyns Hjälte, hertig Cynster som nog har ett förnamn men som kallas Devil av alla, ridandes på en Dramatisk Stor och Svart Hingst som stegrar sig när den närmar sig Honoria och döende mannen. 

Alltså. Så här långt tyckte jag att "det här verkar väldigt lovande och kul". Och läste vidare.

6. Devil och Honoria släpar döende mannen till en närliggande stuga och försöker vårda honom. Men eftersom de mest duttar runt med varsin näsduk och ömma händer så går det åt fanders. Mannen dör. Attans. Men vi har inte tid att sörja honom, eftersom det MEST tragiska i den här situationen är det faktum att Honoria, ogift ung kvinna, tillbringar natten ensam i en stuga med en karl. Det går inte för sig. Och hertig Devil gör mycket riktigt det som förväntas av honom: han bestämmer sig för att de måste gifta sig så att inte Honoria (som ju, som jag nämnde, tillhör en fin familj) råkar ut för en skandal.
7. Han friar inte, eller något sånt fint, utan bara "nu ska vi gifta oss. Jag är dessutom jäkligt rik och har makt och är snygg, så du gör ett kap".

Tycker fortfarande boken är rätt bra, fast börjar tveka lite inför det faktum att herr Hertig redan när han klev av hästen slet av sig alla kläder på överkroppen och gick barbröstad. Även sedan Döende mannen dog och ingen anledning alls fanns att använda någon skjorta eller rock eller så att binda om sår. Men han gillar att gå barbröstad, liksom. Och Honoria (får vi veta) blir lite svag i benen av detta. Lite ökad puls och förbjudna tankar.

8. Men, här är grejen: Honoria säger "Nej tack. Jag vill inte. Jag ska resa till Afrika, och har inte lust att gifta mig med dig."

Och det gillar jag. 

Men sen, punkt 9, 10, 11 och så vidare till 137 någonting: Hon åker inte iväg. Han tjatar vidare: vi SKA gifta oss. Och hon: nej, VILL inte. Fast OK, jag vill testa det här med att ligga, så det kan vi i och för sig göra. Och så gör de det. Och det är högtravande omskrivningar på liggandet sida upp och sida ner i stil med "de fördes mot himmelens fröjder där de gungade i rosa härlighet". Och sen ältar de vidare med sitt vi-ska-gifta-oss-eftersom-jag-säger-det v/s nej-vill-inte och hon kommer ju aldrig iväg till Afrika. Såklart. Men varför hon plötsligt ändrar sig och blir kär och vill stanna kvar - det framgår liksom inte. Det blir bara tjat och ält. 

Nå. Glömde två punkter:

23. Den döende mannen var Devil Cynsters kusin. Och en del av den här boken är en erbarmligt urfånig mordgåta där läsaren gissar vem mördaren är redan första gången han kommer med i berättelsen (han kunde lika gärna haft en skylt där det stod "Skurk" på bröstet). Och får Honoria vara med och lösa fallet? Nej, det gör Devil Cynster och hans släktingar, "du behöver inte bry ditt lilla huvud med detta".
38. Hertig Devil Cynster fortsätter att gå runt utan kläder på överkroppen. Även hemma på godset. Jo, för han gillar att gå runt så, har alltid gjort och kommer fortsätta med det. Alltså. Lite som att han vore huvudperson i en billig romancebok med vacker, barbröstad ung man på omslaget. 

Inga mer böcker i Cynster-serien för mig. Eller något av Stephanie Laurens alls. Det finns andra romanceförfattare att upptäcka. Många, många andra.

Titel: Devil's Bride
Serie: Cynster #1
Författare: Stephanie Laurens
Utg år: 1998
Förlag: Avon

The Perfect Rake

Jag testade en för mig ny romanceförfattare, och första boken i en serie som heter The Merridew Sisters. Det är historisk romance, det är England och 1800-tal, och i varje bok ska en av de fyra (eller om de var fem?) systrarna hitta sin ende och rätte. Men jag följer inte med vidare i serien för att ta reda på hur det sker, eftersom jag var fullt nöjd (eller missnöjd, det beror på hur man ser det) att ta del av deras liv efter denna första bok. 

Boken börjar med att Prudence och hennes yngre systrar flyr ifrån den farfar som sedan deras föräldrar dog har haft vårdnaden om dem. Denne farfar är en våldsam och sanslöst elak man som hatade systrarnas mor eftersom hon var rödhårig och inte av rätt klass och "tog" sonen ifrån honom. Nu ska döttrarna till det rödhåriga stycket piskas för alla sina synders (genomgångna och kommande) skull. Och synderna kan vara att de är rödhåriga, att de är vackra, att de tillverkar en liten handväska i egyptisk stil (eftersom allt med egypten är av ondska och har med avgudadyrkan att göra)(eller nåt, vad vet jag, karln är som sagt helt skogstokig). Och ja, jag menar piskar som i att han faktiskt piskar upp dem med sin käpp. Nu lyckas de få honom att trilla i en trappa så att han bryter diverse ben i sin gamla kropp, överlever men blir sängbunden. Alltså tar de tillfället i akt och flyr till sin farbror. (som är en helt annan typ av människa än sin bror) De vill bo hos honom och ha hans hjälp i att hitta äkta makar så de aldrig behöver återvända till sin onda farfar. 

Alltså. Man kan efter denna inledning tycka att det här skulle vara en tragisk och jobbig bok där de stackars flickorna tillsammans försöker komma över sin traumatiska barndom, läka och så småningom lära sig lita på sina medmänniskor?

Nope. Detta är (eller tänker sig vara) en rolig bok. Prudence hittar på diverse bakgrunder för att övertyga farbrodern om att de ska få stanna, till exempel den om att hon är förlovad med en hertig (så att de ska börja med att gifta bort de yngre systrarna) - men så måste hon (av anledningar som jag inte minns, troligen för att farbrodern vill ha någon typ av verklighetsförankring) leta upp sagde hertig och visa upp honom. Så hon tar sig ensam till denne hertigs hus (hon bara tog en hertig ur högen, liksom), går in där och säger att "du, nu har jag sagt att du och jag är förlovade, så kan du vara snäll och ställa upp på min story lite så att min farbror blir nöjd?". "Visst, sure, låter kul och du är ju snygg", säger hertigen ungefär. Bara det att det inte är hertigen utan dennes kusin som råkar vara på besök, heter Gideon och är "the perfect rake" i bokens titel. 

Det låter kul och är rätt kul just där i den scenen - men det blir för mycket. Det blir för många påhittade stories och märkligheter och för mycket flåshurtighet och alldeles för många utropstecken, och den där farfadern med piskan? Han kommer igen, och nu är han fullständigt rasande och ger sig på alla möjliga med sin piska. Hela boken har totalt ballat ur ungefär halvvägs, och hur de övriga systrarna hittar sina enda och rätta bryr jag mig inte om.

Titel: The Perfect Rake
Serie: The Merridew Sisters #1
Författare: Anne Gracie
Utg år: 2005
Förlag: Berkley

Kungariket

Ytterligare en bok som råkade trilla i min väg från en bokbytarhylla på någon camping/golfklubb i somras. Jag läste många sådana - hjälpte mig ur lässvackan jag hade tidigare i år. Inga förväntningar som skulle uppfyllas, inga böcker-som-borde-läsas-nångång-listor som skulle bockas av. Den här Nesbö-boken hade jag inte ens sett förrän jag hittade den nu, och kände inte igen den som någon Harry Hole-bok. Det är det inte heller - det handlar om två bröder och deras familj i och utanför ett litet samhälle någonstans i Norge. 

Roy jobbar på (eller är väl till och med ägare och föreståndare för, jag minns inte riktigt nu) en bensinstation. Han bor i sitt föräldrahem, ensligt beläget uppe på berget med en farligt smal och slingrande väg som enda sätt att ta sig dit. Nu kommer Roys lillebror Carl tillbaka till byn och hemmet. Han har bott ganska många år i USA och försörjt sig på diverse affärer. Nu kommer han alltså hem, har en fru med sig som Roy tidigare aldrig träffat, och nu ska det byggas hotell uppe på berget. Spa och natur och fler människor som kan njuta tystnad och avskildhet och wow vad här finns pengar att tjäna! Tycker Carl, och sätter raskt igång med att få folk i bygden att satsa pengar på hans hotellidé.

Men när Carl kommer hem så börjar gamla familjehemligheter att komma upp till ytan. Vi får veta vilka, och vi får veta hur Roys och Carls uppväxt var, vad deras far gjorde, och hur det kom sig att Roys och Carls föräldrar dog. En bilolycka, visst, vägen från huset ÄR ju smal och slingrig och livsfarlig. Men...? Men det är mer. Mycket mer. Mycket, mycket mer. Och jag som aldrig tycker det är så där värst kul att läsa om mord och elände och död och olika (detaljerade) varianter på att göra sig av med människokroppar får nog och ledsnar efter halva boken. Skumläser en del men är inte jätteintresserad. Detta är alldeles för dystert, för noir, för hårdkokt och för absurt för mig. Och visst, i vissa böcker kan jag ändå ta det - men den här boken är dessutom väldigt tjock och väldigt seg. Så - tillbaka till bokhbytarhyllan med den.

Titel: Kungariket
Författare: Jo Nesbö
Originaltitel: Kongeriket
Översättning: Per Olaisen
Utg år: 2020
Förlag: Albert Bonniers förlag

Kvinnan på tåget

Den här hittade jag som pocket i någon bokbytarhylla på okänd plats i Sverige i somras, tänkte att "jo just det ja, den där som alla läste för några år sen, kunde jag ju testa..." och plockade med mig bort till husbilen för läsning. 

Och den var väl helt OK. Problemet var att jag inte trivdes i berättarens Rachels sällskap. Hennes liv är totalt kaos, hon dricker och sörjer sitt förlorade tidigare liv. Hennes man hittade en ny kvinna som tog Rachels plats, flyttade in i det hus som tidigare var hennes och Toms, och dessutom fick de två tillsammans det barn Rachel själv aldrig fick. Så nu sitter hon där på tåget och låtsas varje dag åka till ett jobb hon inte längre har kvar, dricker och dricker ännu mer, har minnesluckor och ju längre vi läser desto mer förstår vi vilken ruin och katastrof hennes liv är nu. Och hon kan inte släppa Tom och hans nya fru, Anna, och deras lycka - som borde varit Rachels - och deras hem - som var Rachels. Och jag trivs alltså inte i hennes sällskap, och känner mig elak och oempatisk som inte gör det - men det går inte att lita på henne som berättare. Dels minns hon inte allt klart, dels undanhåller hon saker för oss. Och jag blir bara "men människa, ta tag i ditt liv!" fast jag VET att det inte bara är att "rycka upp sig" när en människa har det som Rachel. 

Och sen? När det visar sig att hennes minnen inte går att lita på eftersom någon annan manipulerat med dem? Att det faktiskt är så att Rachel på något sätt haft rätten på sin sida? Då skäms jag så klart - men kan fortfarande inte trivas i Rachels sällskap.

Ungefär så. 

Det är en mordhistoria, det här. Rachel åker förbi en rad med hus, där ett av dem var det hon själv bodde i med Tom innan hennes liv rasade, och ett annat bebos av en man och en kvinna som verkar ha ett idealiskt liv. Rachel dagdrömmer ihop ett helt liv till dem, tänker sig vad de jobbar med, vad de pratar om, hur kära de är. Tills hon blir vittne till hur kvinna kysser någon som inte är den vanlige mannen. Och tills kvinnan försvinner. Då blandar hon sig i alltihop.

Och ja, det är spännande, och jag gissar många gånger fel på "vem det är som gjort det", och läser så klart boken till slut för att få veta. Men trivdes i den gjorde jag alltså inte.

Titel: Kvinnan på tåget
Författare: Paula Hawkins
Originaltitel: The Girl on the Train
Översättning: Jessica Hallén
Utg år: 2015
Förlag: Massolit

Hemmet

Joels mamma Monika har drabbats av demens, och han klarar inte själv av att hjälpa henne längre. Nu har hon fått en plats på Tallskuggans demensboende, men även om hon får bra omvårdnad i en miljö som är trygg med personal som är vana att bemöta demens så mår hon inte alls bra. Demensen tilltar drastiskt och hon verkar nästan vara en annan person. Och det är inte bara hon som förändras på ett sätt som inte längre kan skyllas på demensen - de andra patienterna börjar också bete sig underligt. Det är något som är väldigt fel.

Detta är en skräckroman, men det är lågmäld, krypande skräck (åtminstone i början). Och att förlägga miljön till ett demensboende är genialt - här blandas skräcken för det övernaturliga med skräcken för att inte längre få vara sig själv. Skräcken för att finna sig vara reducerad till en falnande kropp med en saknad efter allt som fungerade. 

Krypande skräck, alltså. Detaljer som mystiska fettfläckar som dyker upp överallt och inte kan förklaras. Skuggor. Förändrade röster och ilskeanfall- vad är demens och vad är besatthet? Hur mycket är personerna i de falnande kropparna medvetna om vad som händer? Finns personerna kvar eller är det någon/något annat?

Vi får läsa om Joel och hans familj, om Nina som var barndomsvän med Joel för många år sedan och som nu jobbar på Tallskuggan. Vi får läsa om resten av personalen på avdelning D, deras jobbvardag och när den övergår till något som inte längre går att hantera. Och vi får läsa om patienterna (eller kunderna, som de kallas) på Tallskuggan - om deras tidigare liv och det liv de har nu. Och i allt detta alltså det krypande hotet och skräcken. Det blir en bra blandning, och en bra bok.

Titel: Hemmet
Författare: Mats Strandberg
Utg år: 2017
Förlag: Norstedts

The Burning White

Recept för katastrofalt uselt blogginlägg om bok: läs en 992 sidor tjock bok mitt under en diger lässvacka, bara för att "jag måste faktiskt avsluta den här fantasyserien pga har investerat så många lästimmar i den redan och jag gillade ju första böckerna i serien mycket". Låt sedan bli att blogga om boken. Låt det gå mer än ett halvår så att det lilla du minns av boken helt har försvunnit. Skriv sedan blogginlägget för att du har någon OCD som gör att "jamen har jag skrivit om de fyra tidigare böckerna i serien och HAR läst den sista så måste jag väl skriva om den? Vad skulle annars mina enorma horder av läsare säga om de inte får något avslut?" (om det är tre personer som läser mina inlägg om fortsättningsböckerna i obskyra fantasyserier så är det nog högt räknat)(men ändå)(och dessutom har jag bestämt att jag skriver de flesta av mina blogginlägg om böcker för att själv senare kunna gå tillbaka och se vad jag tyckte om dem).

Följ sedan upp med ett alldeles försenat blogginlägg där du dessutom krossar allt intresse med en monsterlång och helt ovidkommande inledning. Ta-daa! There you have it: Uslaste blogginlägget. 

Nå. Som man nu förstår så har jag kämpat mig igenom den femte och avslutande boken i Brent Weeks serie Lightbringer, där jag tyckte om bok 1 och bok 2, började tycka det var lätt segt och förvirrande i bok 3 och 4 och i bok 5... alltså. Jag vet nu inte. Jag vet att det var dags för slutstridernas slutstrider. The Onda Guys anföll den (rätt så) goda staden med hjälp av någon slags jämra flytande öar av färg. (magisystemet i serien består av att skapa materia av olika färgers ljus, och ju längre jag har läst desto mindre har jag kunnat se detta framför mig) Kip Guile och hans närmaste vänner/vapendragare, med flera, kämpar med att försöka slå ned de där flytande öarna och deras Ondskefulla Härskare/Färgglada Sjökaptener, men de kan fan inte vara överallt samtidigt, och hela boken är full av svek och förräderi och förfärliga planer. Och de slåss och de skjuter och de slåss och de skjuter och någon dör... för att sedan återuppstå och inte alls ha dött. Och så dör någon igen och kanske på riktigt den här gången. Och jag skumläste och skumläste och undrade hur mycket färgkrig en människa kan läsa om innan det är nog och övernog. Lite då och då får vi också reda på hur det går för Gavin Guile, som har flugit iväg till en ö (en riktig ö den här gången, och han åkte nog båt en del också tror jag) för att klättra upp i ett högt torn och ha en lång diskussion med någon som jag tror jag minns är en gud av något slag. 

Hur slutade det då, med alla ondskefulla färg-öar och diskussionen med den eventuelle guden? Eh. Jag minns inte. Det gick nog bra, tror jag. Öarna kanske sjönk. Eller bleknade. Eller förstördes. Vem, säg vem var den "Lightbringer" som profetiorna siat om?? Det pinsamma svaret är: jag vet inte. Jag minns inte ens denna centrala grej - men har för mig att det var en slags kombination av de tre centrala figurerna. Typ Fadern, Sonen och den heliga färgen. 

Om jag ska läsa något mer av Brent Weeks? Alltså, ja. Jag gillade verkligen de första böckerna i serien, innan allt blev så komplicerat och böckerna dubbelt så tjocka som de borde varit. Om karln kan hålla sig till att skriva böcker om något helt annat än materialiserad färg? Och om böckerna är på max 400 sidor styck? Då kommer jag att läsa dem. För när han skriver bra - då skriver han bra. 

Titel: The Burning White
Serie: Lightbringer #5
Författare: Brent Weeks
Utg år: 2019
Förlag: Orbit

Delhis vackraste händer

Den här boken läste jag i somras, en pocket som bara trillade på mig på något utbytesställe för böcker typ någon bokhylla i ett servicehus på en camping. Jag kan aldrig låta bli att kolla igenom såna hyllor och plocka någon bok jag funderat på att läsa. Det här är just en sån bok. Och jag hade rätt trevligt i dess sällskap, men inte så wow att jag har fortsatt i serien.

Göran Borg bor i Malmö, jobbar på kommunikationsbyrå men det är högst oklart vad han presterar där eftersom han mest sitter och surfar runt på fotbollssidor. Precis det tycker tydligen chefen också, eftersom boken inleds av att Göran får sparken. En kompis, som jobbar som reseledare, får nu med honom på resa till Indien. Och - varför inte? Han lämnar Malmö och ligger några dagar senare på ett sunkigt hotellrum och tror han ska dö i turistdiarré. Reseledarkompisen har övergett honom (och ägnar sig åt sitt reseledande) och världen är grym och orättvis. 

In på hotellrummet kommer då räddaren i nöden, han som kommer bli Görans vän, som bjuder in Göran att bo i sitt hem (och under sin mors diktatur) och som är en man i sina underbaraste år: Yogi. Yogi tar sig an Göran och övertalar honom att stanna kvar - och så blir det. Vi får uppleva något år i Indien i Görans och Yogis sällskap, först när Göran bor hemma hos Yogi (som alltså fortfarande bor hemma hos mamma, och enligt denna för länge sedan borde gift sig med någon lämplig kvinna) och sedan när Göran hittar en egen lägenhet med diverse skavanker och egenheter. Det är minsann inte bara att bo och jobba i Indien, får vi förstå, utan för att göra det måste man genomgå en oändlig exercis av tillstånd, stämplar och lämpliga mutor eller kontakter. Tur Yogi och de underbaraste gudarna är med dem. Och så blir Göran kär också, vilket ju inte vore så dumt om det inte vore så att den han blir kär i redan är gift. Och dessutom med någon mäktig industrimagnat med pengar, anseende och makt. 

Well. Lite reseskildring, lite feelgood, lite skröna, lite allt möjligt. Lättläst och trevligt - men för mig rätt förglömligt efteråt.

Titel: Delhis vackraste händer
Serie: Göran Borg #1
Författare: Mikael Bergstrand
Utg år: 2011
Förlag: Norstedts

The Hills Have Spies

I Lackeys Valdemarvärld har jag läst en lång rad böcker om Mags, och senare också Amily. Mags är föräldralöse gruvpojken som blir en Herald med egen vit "häst" (magisk Companion) och också kunglig spion (en verksamhet som mest verkar gå ut på att springa runt i stan i olika förklädnader). Amily blir King's Own, dvs kungens högra hand, även hon Herald med en Companion (som heter Rolan, är äldre än alla andra och oerhört mästrande i tonen). En del av böckerna i serien har varit väldigt bra (de i början), och en del har jag läst vidare mest bara för att veta hur det gått för Mags och Amily. Senaste boken jag läste var den här, Closer to the Chest. 

Nu har Mags och Amily bildat familj och fått tre barn, och denna nya serie, Family Spies, kommer vad jag förstår att handla om dessa barn. I första är det äldste pojken, Perry, som får ge sig ut på äventyr tillsammans med pappa Mags (som brottas en hel del med det här med barnuppfostran. Hur gör man? Hur är en bra förälder? Han har ju noll egen erfarenhet eftersom han växte upp utan föräldrar.)

Perry vill växa upp och bli som sin far - han vill bli en Herald med en egen, vit Companion-häst, och han vill bli spion, och hjälte och.. Men det verkar inte vara någon vit häst som galopperar till hans sida och "Väljer" honom till sin Herald, så det kanske inte är det som är Perrys framtid. Vad Perry dock har som är oerhört praktiskt och gör att han aldrig är utan sällskap är en magisk gåva: han kan på telepatisk väg prata med djur, animal mindspeech. Och det där kan vara synnerligen bra att ha när man som Perry i den här boken tar sig in under-cover i en Hemlig Och Läskig Stad Med En Ond Härskare, eftersom han kan utge sig för att vara ställets nya dogboy, killen som tar hand om stadens alla dreglande, jättestora och farliga hundar och direkt får dem fromma som lamm och blir deras bästa vän.

Det här är en lovande inledning på Family Spies-serien. Jag kommer att läsa vidare om Mags och Amilys övriga barn.

Titel: The Hills Have Spies
Serie: Family Spies #1
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 2018
Förlag: DAW

Fugitive Telemetry (The Murderbot Diaries)

Detta är den sjätte boken om min favoritmördarmaskin SecUnit, alltså Murderbot, och det är återigen (till skillnad från femte boken) en novella. Nu har vi hoppat i kronologin, och Fugitive Telemetry utspelar sig efter händelserna i fjärde boken Exit Strategy men före det som händer i femte boken Network Effect. 

Här är vi på Preservation Station, dit Murderbot kommit med sin vän dr Mensah (eller människan som envisas med att kalla sig en vän, det där med "vänskap" är något mänskligt Murderbot har mycket svårt att begripa sig på). Och vår Murderbot blir involverad i att utreda ett mord. Detta trots sin misstro på alla människor och deras ologiska dumheter, och också trots människornas misstro mot Murderbot som ju trots allt är en mördarmaskin som hackat sin egen styrenhet och inte längre kan styras av människor. Men: dr Mensah rekommenderar säkerhetstjänsten att anlita Murderbot eftersom den har oöverträffade kunskaper om säkerhetssystem, teknik och... ja, mord. Och just denna SecUnit har dessutom kollat på tusentals avsnitt av deckare så vad den inte kan om polisutredningar, bevis och motiv till brott är inte värt att veta.

Jag fortsätter att älska denna serie. Murderbots kommentarer till mänskligt beteende och mänskliga dumheter är underbara, och hela dess livsinställning till "kan jag bara få vara ifred och kolla på tv-serier och läsa böcker" är bara så jag. 

Nu har jag förstått det som att Martha Wells har fått kontrakt på att skriva ytterligare tre böcker om Murderbot - så bra! och så mycket jag ser fram emot att få läsa dem!

Titel: Fugitive Telemetry
Serie: The Murderbot Diaries #6
Författare: Martha Wells
Utg år: 2021
Förlag: Tor