Natriumklorid

Här kommer då nästa bok som jag läste någon gång i somras och nu på ett helt orättvis sätt ska försöka skriva om när jag egentligen inte minns mycket mer än att det var Carl och de andra i avdelning Q som utredde något som snart visade sig vara seriemord och att det vid varje mordplats låg en liten hög salt (därav bokens titel). 

Allra tydligast minns jag bokens allra sista meningar, som jag inte ens får viska om här eftersom det skulle vara världens spoiler - men som alltså är en cliff-hanger. Något sker först lite i bakgrunden i den här boken men blir viktigare och viktigare och inverkar snart stort på utredningsarbetet för Carl, Rose, Assad och Gordon - och så exploderar det i detta avslut som såklart tvingar en att läsa bok 10 (som väl måste vara den sista i serien?) när den nu kommer. Jag vet inte vad jag gillar detta, jag blev helt "men...va??" när jag läste sista sidan. På ett "men vad fasen??" sätt alltså.

Det här minns jag också: att det som gör boken spännande mot slutet är att en av avdelning Q's medarbetare hamnar i en farlig situation - men att hela det upplägget påminde så mycket om första boken i serien, Kvinnan i rummet, att jag nästan blev irriterad. Det var ju liksom samma idé igen om ensam, lidande människa i ett helt isolerat rum?

Och det här: coronarestriktioner och pandemi - hela Natriumklorid utspelar sig under pandemin med ökande restriktioner och lockdown, vilket såklart också ställer till det för avdelning Qs utredning - och jag fascinerades av hur snabbt alla dessa restriktioner och mötesregler känns främmande och konstiga att läsa om. Undras hur det känns att läsa om den här coronamiljön om sisådär tio år? 

Titel: Natriumklorid
Serie: Avdelning Q #9
Författare: Jussi Adler-Olsen
Originaltitel: Natrium Chlorid
Översättning: Helena Hansson, Djordje Zarkovic
Utg år: 2022
Förlag: Albert Bonniers förlag

Offer 2117

Så var det dags för mig att läsa den åttonde boken om avdelning Q, en bok jag längtat efter att läsa eftersom jag visste att vi nu äntligen skulle få veta mer om Assad. Trots längtan har boken ändå fått ligga i bokhyllan ganska länge innan jag tyckte jag hade deckarhumör nog att läsa den. Men nu! 

Och ja, nu får vi veta mer om Assad. Vi får veta hur det kom sig att han började jobba på avdelning Q, vad och vem han gömmer sig för och vad han jagar. Vi får också veta mer om hans familj, och vad han jobbat med tidigare, och varför han kan så många språk och stridstekniker. Nu kraschar nämligen hans liv, och han behöver hjälp. 

Vi får också träffa en katalansk journalist som är rätt misslyckad, men som kommer på hur hans lycka kan vara gjord om han gör bra reportage med bilder om flyktingkatastrofen, genom att försöka lyfta ett offer med bild och livshistoria. Det går väl sådär bra - och leder till att journalisten mot sin vilja blir indragen i terroristattacker i Europa. Och bilden han tar, den på "offer 2117" är vad som får Assads liv att braka ihop. Han vet nämligen vem den äldre kvinnan på bilden är. Och han känner igen människorna i bakgrunden också. Väldigt väl känner han dem.

Och i Danmark kopplar en ung man, vars hela liv består av att sitta på sitt rum och spela datorspel, ihop flyktingkatastrofen och den där bilden på "offer 2117" med sin egen familj och sin barndom och sitt liv. Nu ska han bara "komma till 2117" och sen ska hela världen få sitt straff. Han ska börja med mamma och pappa.

Det är spännande och välskrivet, och trots att de olika bitarna spretar iväg ganska ordentligt så får författaren ihop det rätt bra ändå i slutet. Och så klart jag förstod att Assads liv hade innehållit mycket vedervärdiga ting, men nu fick jag läsa om vad och hur, och jag tyckte inte om att läsa om det. Så mycket utstuderat våld, så mycket tortyr, så många onda ting som människor kan tänka ut att göra mot andra människor. Jag vet och förstår att det finns, men jag mår så dåligt av att läsa om det att jag oftast väljer bort böcker som vältrar sig i våldsdetaljer. Den här balanserar farligt nära gränsen för mig, och jag får skumläsa en del. Men jag håller mig kvar eftersom jag tycker om avdelning Q-medarbetarna.

Titel: Offer 2117
Serie: Avdelning Q
Författare: Jussi Adler-Olsen
Originaltitel: Offer 2117
Översättning: Helena Hansson
Utg år: 2019
Förlag: Albert Bonniers förlag
Hitta den hos din lokala bokhandel, på ditt bibliotek eller via Omnible

Selfies

När jag läste förra boken om avdelning Q, Den gränslöse, var jag tydligen inte på deckarhumör. Det var jag nog nu, för den här sjunde boken om Carl Mörck och de andra på avdelning Q gillade jag. Kanske lite för att jag som läsare låg steget före polisutredningen och visste vem som körde ihjäl unga kvinnor i smitningsolyckor, och varför? Det kändes inte alls som att jag fastnade i polisutredningsdetaljer den här gången. Och så gillade jag att vi fick veta mer om Rose och hennes liv och bakgrund.

Jomen, redan när jag läste de föregående böckerna i serien förstod jag ju att Rose inte mådde särskilt bra inombords (ta bara tiden när avdelning Q plötsligt fick jobba ihop med "schabraket Yrsa"). Nu kraschar hon fullständigt och går in i en psykos. Det är en katastrof på många sätt, inte minst för hennes medarbetare på avdelning Q som verkligen behöver henne (och som anklagar sig själva för att inte ha förstått hur dåligt hon faktiskt haft det och hur hon har mått).

Fallen som är aktuella spretar väldeliga, men hänger till slut ihop ändå. Vi har den där skogstokiga socialarbetaren som anser att hon ska ha ihjäl så många bidragstagare som möjligt för hon verkligen, verkligen har ledsnat på att hjälpa dem. Vi har också den äldre damen som blir mördad i parken, och där Mörcks gamle chef Markus Jacobsen ser likheter i ett gammalt ouppklarat fall med en lärare som mördades för ganska många år sedan. Dessutom har vi ett rån och ett hoppsan-var-inte-meningen-mord på en dansklubb. Och ja, så har vi den gamle nazisten som tycker om att sitta och se på sig själv på gamla foton från kriget där han gör fasansfulla saker mot andra människor.

Men... allt knyts ihop. Och det är spännande. Och jag väser åt Carl och Assad att "gå inte därifrån! Ni missar det viktigaste!"

En invändning, och det är om ljudboken: Snälla herr Stefan Sauk. Jag gillar ditt sätt att läsa om avdelning Q. Men kan du inte bara överge rösten du har gett Assad? Den funkade i början av serien, men till allt det han säger nu, när han på alla sätt är en av de skarpaste hjärnorna i teamet? Nej. Det blir bara så himla fel-och-absolut-inte-kul-alls. Och om nu nästa bok ska fokusera på Assad och hans bakgrund (som jag har läst att den ska)? Med fåniga rösten? Snälla, nej. Släpp den. Ingen kommer att sakna den.


Titel: Selfies
Serie: Avdelning Q #7
Författare: Jussi Adler-Olsen
Originaltitel: Selfies
Översättning: Leif Jacobsen
Ljudbok - uppläsning: Stefan Sauk
Utg år: 2017
Förlag: Albert Bonniers förlag
Köp den till exempel här eller här

Den gränslöse

Sjätte boken om Carl Mörck, och klart jag ville läsa den. Fast egentligen inte just nu, märkte jag. Det var oäkte maken som hade lånat den, och så ville jag passa på att läsa den innan vi lämnade tillbaka den till biblioteket där kön på andra låntagare som väntar på den är låååång. Oj, så många som gillar avdelning Q, och oj så många som längtat efter Den gränslöse tydligen.

Men jag fick alltså kämpa mig igenom den. Var inte alls upplagd för polisarbete och detta eviga prata med den och sen prata med den som avslöjar namnen på några till som det måste pratas med, kontrollera tidpunkter, bilmodeller, klassfoton, adresslistor, prata med ännu fler människor som säger saker som gör att man behöver prata med de första människorna igen... nej, jag var verkligen inte upplagd för sådan läsning. Ändå läste jag klart boken - var tvungen att veta hur det gick förstås. Och så gillar jag Carl, Assad och Rose så väldigt mycket.

Nå. Vad handlade den om, då? Temat var new age och alternativa religioner, och jestanes vad många sådana det verkar finnas. En grupp soldyrkare med en karismatisk ledare stod i centrum men här fanns förstås allt ifrån auraläsare till numerologer till asatroende till färgkristallterapi (hette något annat som jag har glömt men gick ut på att hela själen med hjälp av färgat vatten i olika flaskor om jag förstod det  hela rätt)(och ja, OArYA jag vet att du bara skriver om ungdomsböcker men här finns det mycket att jubla över för dig och dina inre indianer).

Carl & Co beger sig till Bornholm för att börja rota i ett tjugo år gammalt fall. Till synes en smitningsolycka, men en bornholmsk ordningspolis var fullständigt övertygad om att det rörde sig om mord, och har lagt i princip hela sitt liv på detta fall i alla dessa tjugo år (och avrundar det hela med att skjuta sig i huvudet på sin egen pensionsavtackning - det är därför Carl, Assad och Rose kommer till Bornholm). Miljöerna är Bornholm, Köpenhamn förstås men också Kalmar och Öland vilket är kul eftersom det är trakterna jag växte upp i. Dock hängde jag på andra ställen än på soldyrkande centrum på helgerna.

Men hur många mystiska religionsutövningar och själsupplyftande metoder jag fick än läsa om så lyfte aldrig den här boken för mig. Kanske just för att jag inte var på deckarhumör. Men det blev aldrig särskilt spännande. Fast jag tänker ändå läsa mer om avdelning Q när kommer fler böcker i serien (det ska tydligen bli tio stycken). Inte minst för att få reda på mer om Assad. Och Rose också, faktiskt. Vad är det hon har i bagaget??

Titel: Den gränslöse
Serie: Avdelning Q #6
Författare: Jussi Adler-Olsen
Originaltitel: Den grænseløse

Översättning: Leif Jacobsen
Utg år: 2015
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Köp den till exempel här eller här

Marcoeffekten

Marcoeffekten börjar litegrann i andra änden än vad deckare normalt gör. Vi får reda på vem som mördar, och varför. Här avslöjas vidriga makt- och pengagalna människors fullständigt samvetslösa metoder att förskingra biståndspengar, och undanröjande av människor som står i vägen för deras förskingring. Allt detta står alltså klart för oss redan efter första kapitlet -  nu återstår det för Carl & Co på avdelning Q att upptäcka det. Och det gör de via Marco.

Marco är egentligen en person som inte finns till för sig själv. Han finns till för att någon annan ska kunna utnyttja honom. Ta pengarna han tjänar (eller, "tjänar"... gör han förstås inte), ta ifrån honom hans rätt till eget liv och hans människovärdighet. Marco bor i en slags storfamilj där överhuvudet Zola bestämmer allt. Storfamiljen drar in pengar på kriminalitet och organiserat tiggeri. Barnen är på dagarna ute i Köpenhamn och drar in pengar via fickstölder och att sitta och tigga. Har de inte tillräckligt mycket pengar med sig hem på kvällen får de rejält med stryk. Att lemlästa dem kan också vara ett bra sätt att få in mer pengar från tiggandet. Storfamiljen, eller "klanen" som de kallar sig, tar sig även an andra uppgifter så som mord på beställning.

Att Marco bidrar till att förskingrande av biståndspengar avslöjas borde vara omöjligt - men det är det som så småningom blir effekten av att han hoppar av sin storfamiljs kriminella leverne och flyr för att försöka skapa ett eget liv. Det gör man inte så där bara. Snart har han farbror Zolas underlydande efter sig. Sina gamla "syskon" och andra, som en hoper östeuropeiska skurkar, afrikaner med mord i blick och snart också poliser.

Trots att jag redan vet vilka skurkarna är och vad som har gjorts så blir det väldigt spännande läsning för det mesta. Det är lite väl många alla-jagar-Marco-som-springer-fort-på-gatorna-och-lyckas-komma-undan-scener men jag skummade igenom dem och tyckte om det andra.

Jag gillar fortfarande Carl, Rose och Assad - de känns nu som ett sammansvetsat team trots sina eviga gliringar mot varandra. Här kommer även "den upprättstående motorvägen", juridikstuderande Glen och ska lägga sig i avdelningens arbete. Hans klantigheter och Assads kamelhistorier är sånt som behövs när allting runt Marco nästan känns för jobbigt att läsa. Jobbigt inte bara för jagandet, utan för allt det där kriminella och känslokalla.

Titel: Marcoeffekten
Serie: Avdelning Q, bok 5
Författare: Jussi Adler-Olsen
Originaltitel: Marco effekten
Översättning: Leif Jacobsen
Utg år: 2013
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Köp den till exempel här eller här

Avdelning Q - Journal 64

Carl Mörcks tjänstebil har blivit kvaddad (sånt som händer när man rotar för djupt i otäcka människors affärer). Eftersom det är i november räcker inte budgeten till för att köpa en ny bil - därför får Carl resten av året använda sig av hyrbil. Och denna hyrbil... Så här står det första gången han får se vad det är för hyrbil han tilldelats:

"Carl gick närmare och såg Rose sitta i passagerarsätet med sin självlysande väska i knäet, i en bil som hade rymts i hans byxficka. Han svalde en extra gång vid chocken. Den hemska färgen påminde honom om blåmögelosten som han lagt i kylen för två månader sedan och som förmodligen låg kvar där ännu.
'Vad fan är det här? Och vad gör du i den bilen, Rose?' ropade han in genom dörren till förarsätet."

Bilen är en Ford Ka, och denna stackars bil blir sedan omnämnd ett antal gånger som "hattasken på hjul", "pygmébilen", "den förkrympta Forden" och "konservburken". 

Det här är förstås en detalj som inte är särskilt viktig för bokens handling - men det är sådana här detaljer och Carls enorma bufflighet och otrevlighet som gör att jag tycker så mycket om att läsa böckerna om honom och Avdelning Q.

Detta är fjärde boken i serien, och den handlar om fruktansvärda övergrepp mot kvinnor, först helt lagliga och sedan i utförda i hemlighet ända in i nutid. En grupp inflytelserika människor vurmar för rasbiologi och anser att lägre stående raser, eller psykiskt sjuka människor, eller enfaldiga människor eller människor som helt enkelt inte är tillräckligt livsdugliga inte ska få lov att föröka sig. De ser till att sterilisera dem, utan deras vilja eller vetskap, så att samhället ska bli en renare plats. Att läsa om hur dessa människor resonerar och försvarar sig är något av det värsta jag har läst, tror jag, och en hel del i den här boken är så vidrigt att läsa om att det ger mardrömmar. 

Vi får också läsa om kvinnohemmet på Sprogö, som tydligen existerade in på 60-talet, där fullt friska människor låstes in eftersom de ansågs oförbätterliga i sitt ohämmade sexliv. Isoleringscell, lugnande sprutor, dålig mat, tungt arbete och ständig förnedring fick de uppleva utan något hopp om att någonsin få släppas ut (eller om de fick återvända till världen utanför så hade de tvångssteriliserats först).

Carl, Assad och Rose på avdelning Q tar sig an ett fall med ett antal personer som försvann spårlöst för ungefär tjugo år sedan. När de börjar nysta i detta kommer de i kontakt med den där rasbiologigruppen som numera kallar sig Rena Linier och arbetar på att bli ett rumsrent politiskt parti, och de får höra om kvinnohemmet på Sprogö, och särskilt om en av kvinnorna som var intagen där. Hennes livsöde berättas via återblickar genom hela boken.

Först kände jag mest bara avsky när jag läst Journal 64. Kan människor verkligen vara så vidriga? Jag visste inte om jag ville läsa vidare - och "vem som gjort det" framstod tydligt ganska snart så det behövde jag inte få veta. Men när väl Carl & Co börjar rota i vad partiet Rena Linier har för sig så hettar det till ordentligt och de hamnar i direkt livsfara. Läsningen blir så spännande att det inte går att lägga boken i från sig.

Sista biten på boken läste jag när jag satt och väntade på min dotters fiollektion, och det var nog inte så välplanerat. Jag började gråta på något ställe, skratta åt den där stackars Ford Ka-bilen och var så uppslukad av boken att min dotter fick knacka mig på axeln när vi skulle köra hem. Vissa böcker bör kanske läsas i enrum?

Titel: Journal 64

Serie: Avdelning Q - bok 4

Författare: Jussi Adler-Olsen

Orginaltitel: Journal 64

Översättning: Leif Jacobsen

Utg år: 2012

Förlag: Bra Böcker

Köp den till exempel här eller här

 

Flaskpost från P

Tredje boken om avdelning Q och jag gillar fortfarande att läsa om vres-Carl, Assad med den mystiska bakgrundshistorien som jag blir mer och mer nyfiken på, om svartsminkade Rose och om "schabraket Yrsa".

Handlingen går i korthet ut på att det har hittats en flaskpost i Skottland, där brevskrivaren verkar vara i yttersta nöd och ber om hjälp. Flaskposten med tillhörande utredning har nu dumpats på Carls skrivbord. Tyvärr har havsvatten och det faktum att flaskan blivit stående i flera år i ett rum på det där skotska polishuset gjort att brevet är i det närmaste oläsligt. Carl vill sin vana trogen helst strunta i alltihop, lägga upp fötterna på skrivbordet och ta sig en tupplur - men hans envetna och jobbiga medarbetare Rose och Assad kan inte låta brevet vara utan måste äntligen försöka lösa vad det står och vem brevskrivaren var.

Det visar sig handla om en kidnappning. Och det visar sig i förlängningen att den här kidnapparen fortfarande är aktiv. Och att det är en sällsynt otrevlig och kallblodig person. En av de vidrigaste mördare jag läst om, tror jag. Och när avdelning Q jobbar med det där urgamla och till en början fullständigt omöjliga kidnappningsfallet så har han en färsk kidnappning på gång som man får följa i detalj, och man får läsa hur infernaliskt listig och noggrann kidnapparen är och hur han så totalt utplånat alla spår efter sig så att det känns helt omöjligt att det hela ska kunna lösa sig någonsin.

Dock kan jag tycka att det hela drar ut lite på tiden. Att mördaren får hålla på och vara ondskefull och listig alltför lång tid. Att ingen i hans omedelbara närhet reagerar ens lite på att han egentligen inte verkar ha något normalt liv, inte har någon identitet. Plus att det i boken finns en sidohistoria om nerbrunna byggnader som känns ganska irrelevant och trist att läsa om.

Eller lyssna. För det är nog det som är mitt problem - att jag har lyssnat på boken och gjort det under alldeles för lång tid. Boken tar drygt 19 timmar att lyssna igenom, och eftersom jag har haft (ännu en) downperiod vad gäller mitt springande så har det varit alldeles för länge mellan lyssningsomgångarna och tagit ohyggligt lång tid att ta sig igenom boken och sätta fast den där eländige skurken.

Sen har jag lite problem med Stefan Sauk som uppläsare också. Han är väldigt underhållande att lyssna till, visst. Men  precis som när jag lyssnade på Kvinnan i rummet (Fasanjägarna läste jag som pappersbok) så tyckte jag att han tog över boken alldeles för mycket. Att jag liksom såg Stefan Sauk framför mig hela tiden, hans ansiktsuttryck och gester. Och så blev jag lite störd på att han ger de olika karaktärerna olika röster. Det är kul - i början. Men när Assad, som Sauk ger någon slags lite gällare och ganska fånig röst, ska säga allvarligare saker, eller överhuvudtaget ska säga saker i dramatiska skeenden så blir det så fel när han ju måste göra det med den där gälla fåniga rösten eftersom Sauk har begåvat honom med den redan från början och sedan inte kan byta tillbaka.

Tror jag läser nästa bok om Q som pappersbok. Och nu vill jag veta mer om Assad. Vem är den mannen?

Titel: Flaskpost från P
Serie: Avdelning Q, bok 3
Författare: Jussi Adler-Olsen
Orginaltitel: Flaskepost fra P
Översättning: Leif Jacobsen
Ljudbok - uppläsare: Stefan Sauk
Utg år: 2012
Förlag: Storyside

Fasanjägarna

Här återanvänder jag glatt ett av mina inlägg på LitteraturMagazinet - för jag är väldigt sugen på att snart läsa mer om Carl Mörck och avdelning Q. Så här skrev jag om Fasanjägarna:

På mitt högstadium satt det på något av klassrummens väggar uppsatt ett antal filmfoton från kultfilmen A Clockwork Orange. Jag vet inte riktigt varför men jag kände alltid ett stort obehag inför de där bilderna – jag hade ännu inte sett filmen men något i mig sa ”otäckt! otäckt!”. Senare i livet såg jag filmen och gillade den en hel del – fast fortfarande kröp det i mig av olust så fort huvudpersonen talade. Det var så läskigt, det där våldet för våldets egen skull. Att nu läsa Fasanjägarna får mig att minnas den där olusten och det där otäcka – för Fasanjägarna handlar om när ett litet gäng ungdomar gör precis som personerna i A Clockwork Orange. De slåss för att de gillar att slåss. De misshandlar och dödar andra människor eftersom de själva blir sexuellt upphetsade av det. De till och med ser på filmen A Clockwork Orange som ett slags perverst förspel till sina misshandelsorgier. Det är vedervärdigt otäckt.

Och inte nog med det – förutom att skurkarna i boken är ovanligt otäcka så är dessutom huvudpersonen, polisen Carl Mörck, en riktigt vresig typ. Han är för det mesta otrevlig mot sina två stackars medarbetare, han gör sig till fiende med resten av personalen i polishuset, han gör sig omöjlig både här och där. Han älskar att göra sånt som att röka under ett möte bara för han vet att den han har möte med avskyr cigarettrök. Han verkar ha de flesta fördomar man kan tänka sig, han vill egentligen allra helst sitta tillbakalutad i skrivbordsfåtöljen och sova sig igenom sina arbetsdagar och han har aldrig vett att säga tack till dem som gör honom tjänster. En riktig antihjälte, alltså.

Ändå slukar jag boken. Och ändå gillar jag Carl Mörck. För att inte tala om hur mycket jag gillar Assad och Rose, Carls stackars medarbetare på avdelning Q i polishusets dunkla och trista källarkorridorer. Varför? Jo, för att det är så infernaliskt roligt att läsa. Givetvis är det inte det minsta kul att läsa om de där vedervärdiga fasanjägarna och deras perversiteter – men när det är Carl och Assad och Rose som tar itu med dem så blir det hela en fantastisk mix. Det otäcka med själva brotten blandas med de roliga dialogerna mellan dessa tre Q-medarbetare, och med Carls sätt att ta sig an världen. Det är en rå och respektlös humor som får mig att sitta och läsa med något slags snett leende på läpparna. Säkert borde man inte sitta och fnissa åt Carl när han först kallar en delegation poliser från Norge för ”fjällapor” och senare ”lutfiskshejker” och ”töntar från mesostlandet” men jag kan inte låta bli. Inte heller kan jag låta bli att fnissa åt Assads krumbukter med språket och definitivt inte när Rose och Carl gnabbas om de nödvändiga beställningarna av fler kontorsmöbler.

Avdelning Q är en nystartad avdelning hos Köpenhamnspolisen för så kallade ”cold cases”, alltså nedlagda fall som inte lösts. Första boken i serien (Kvinnan i rummet, läs vad jag skrev om den här) handlar om när Carl Mörck startar avdelning Q, får Assad på halsen och tvingas ta tag i det gamla Merete Lynggard-fallet. I den här boken börjar också Rose som avdelning Qs assistent efter att mer eller mindre ha blivit utsparkad från en annan avdelning på polisen där de inte stod ut med henne.

Assad och Carl har börjat läsa rapporten om ett tjugo år gammalt fall med ett dubbelmord av två ungdomar som hittades misshandlade till döds i en sommarstuga, men där mördaren nio år senare angav sig själv och nu nästan har avtjänat hela fängelsestraffet. Det konstiga är att rapporten ens har hamnat på avdelning Q eftersom fallet är uppklarat. Assad vet inte hur den hamnade på hans skrivbord. Inte Carl heller. Men det är den här rapporten som leder till de där vedervärdiga Clockwork Orange-typerna som får mig att rysa i hela kroppen.

Böckerna om avdelning Q är riktigt bra. Och jag har många kvar!

Titel: Fasanjägarna
Serie: Avdelning Q bok 2
Orginaltitel: Fasandraeberne
Författare: Jussi Adler-Olsen
Översättning: Leif Jacobsen
Förlag: Bra Böcker
Köp den till exempel här eller här

Kvinnan i rummet

Det har inte varit så mycket ljudbokslyssnande för mig på senaste veckorna, så den här boken jag avslutade igår har varit på gång mycket länge. Det är nästan så att jag har hunnit glömma hur den började.

Carl Mörck är polis i Köpenhamn. Han är (tror jag) vice kriminalkommissarie, men som jag har skrivit i ett annat inlägg så har jag dålig koll på karriärsgraderna inom polisen. Polis, i alla fall alltså. Och han har nyligen varit med om en undersökning av en brottsplats som gick helt åt skogen. Utan förvarning blev han och hans två kollegor beskjutna. En av kollegorna dog, en blev totalförlamad. Endast Carl lever vidare utan större men. Utom de själsliga, förstås. Han tycker livet är pest numera. Han vill inte vara polis, han vill egentligen inte gå tillbaka till jobbet, han vill skiljas från sin fru. Det enda han vill är att få sitta vid något skrivbord någonstans och sova, surfa på internet, lägga patiens och vänta på att få gå hem. Dessutom är han tydligen riktigt otrevlig mot de flesta i polishuset.

Hans chefer vill bli av med honom, och kommer på en smart plan. Tydligen har polismyndigheten fått extra pengar för att kunna lägga resurser på att lösa ouppklarade fall. En del av dessa pengar använder cheferna nu för att starta en ny avdelning, Q, med Mörck som ende anställd. Resten av pengarna låter de gå in i den ordinarie verksamheten. Avdelning Q får hålla till i källaren. Mörck får sitta och surfa på internet, och sova, typ med fötterna ovanpå högen med ouppklarade fall. Dem som han borde sätta sig in i. Dock har han efter mycket tjat lyckas få en person till anställd på avdelning Q: Assad. Assad ska städa, samt vara chaufför till den tjänstebil Mörck också lyckas tjata sig till. Men Assad nöjer sig inte med detta. Han är skitjobbig. Han lägger sig i. Han frågar om rapporterna om de ouppklarade fallen. Och han får igång Mörck. Tillsammans tar de sig an det fallet som råkar ligga överst i högen: fallet med den försvunna politikern Merete Lynggaard, som varit borta sedan fem år tillbaka.

Jag hade ganska stora förväntningar på den här boken. Böckerna om avdelning Q lånas mycket på biblioteket där jag jobbar, och det är många som har sagt att de är riktigt bra. Men jag vet inte om jag sällar mig till jubelorkestern. Det är en bra deckare, visst. Men den är bara det. En bra deckare. Det är inget som får mig att minnas den. Inte heller tycker jag att den är särskilt spännande. Det enda som berör mig är just hon i titeln - Kvinnan i rummet (som jag inte vill skriva mer om för det spoilar handlingen lite). Carl själv är inte särskilt trevlig. Det ska han ju inte vara heller, men han är så avig mot allt och alla. Särskilt mot Assad, som han behandlar som någon som inte begriper någonting bara för att han inte råkar vara särskilt slängd i danska språket. Ändå är det nog så att det är Assad som är den smartaste av dem.
Det är mer "traditionellt polisarbete" än utvecklande av karaktärer och livsöden - det är undersökning av alla detaljer, förhör av alla möjliga och omöjliga personer, lusläsning av rapporter osv. Jag gäspar lite över det och vill ha mer av den "mjuka varan", liksom.

Men jag har nog ett lite onödigt dåligt intryck av boken, eftersom det har tagit så lång tid för mig att lyssna på den av olika anledningar. När jag lyssnade på slutet hade det varit ett uppehåll på ungefär två veckor, och jag hade svårt att minnas alla detaljer som ledde fram till upplösningen. Inte heller blev det särskilt andlöst spännande. Jag ska ändå ge avdelning Q-böckerna någon chans till.

Sedan hade jag lite problem med Stefan Sauk som uppläsare. Han läser bra, det är inte det. Men Stefan Sauk är för mig så mycket mer en skådespelare som jag har sett på TV. Jag kan SE honom framför mig när han gör de olika karaktärernas röster, kan se hans ansikte när han förvränger det till att vara snobbiga damen eller falske journalisten. Det är roligt ett tag, men det tar mitt fokus från själva boken och handlingen. Jag lyssnar inte på boken - jag lyssnar på Stefan Sauk när han gestaltar boken, och det är skillnad.

Titel: Kvinnan i rummet
Orginaltitel: Kvinden i buret
Författare: Jussi Adler-Olsen
Översättning: Leif Jacobsen
Serie: Avdelning Q
Ljudbok - uppläsare: Stefan Sauk
Utg år: 2011
Förlag: Bra Böcker
Köp den till exempel här eller här