tisdag 24 oktober 2017

Selfies

När jag läste förra boken om avdelning Q, Den gränslöse, var jag tydligen inte på deckarhumör. Det var jag nog nu, för den här sjunde boken om Carl Mörck och de andra på avdelning Q gillade jag. Kanske lite för att jag som läsare låg steget före polisutredningen och visste vem som körde ihjäl unga kvinnor i smitningsolyckor, och varför? Det kändes inte alls som att jag fastnade i polisutredningsdetaljer den här gången. Och så gillade jag att vi fick veta mer om Rose och hennes liv och bakgrund.

Jomen, redan när jag läste de föregående böckerna i serien förstod jag ju att Rose inte mådde särskilt bra inombords (ta bara tiden när avdelning Q plötsligt fick jobba ihop med "schabraket Yrsa"). Nu kraschar hon fullständigt och går in i en psykos. Det är en katastrof på många sätt, inte minst för hennes medarbetare på avdelning Q som verkligen behöver henne (och som anklagar sig själva för att inte ha förstått hur dåligt hon faktiskt haft det och hur hon har mått).

Fallen som är aktuella spretar väldeliga, men hänger till slut ihop ändå. Vi har den där skogstokiga socialarbetaren som anser att hon ska ha ihjäl så många bidragstagare som möjligt för hon verkligen, verkligen har ledsnat på att hjälpa dem. Vi har också den äldre damen som blir mördad i parken, och där Mörcks gamle chef Markus Jacobsen ser likheter i ett gammalt ouppklarat fall med en lärare som mördades för ganska många år sedan. Dessutom har vi ett rån och ett hoppsan-var-inte-meningen-mord på en dansklubb. Och ja, så har vi den gamle nazisten som tycker om att sitta och se på sig själv på gamla foton från kriget där han gör fasansfulla saker mot andra människor.

Men... allt knyts ihop. Och det är spännande. Och jag väser åt Carl och Assad att "gå inte därifrån! Ni missar det viktigaste!"

En invändning, och det är om ljudboken: Snälla herr Stefan Sauk. Jag gillar ditt sätt att läsa om avdelning Q. Men kan du inte bara överge rösten du har gett Assad? Den funkade i början av serien, men till allt det han säger nu, när han på alla sätt är en av de skarpaste hjärnorna i teamet? Nej. Det blir bara så himla fel-och-absolut-inte-kul-alls. Och om nu nästa bok ska fokusera på Assad och hans bakgrund (som jag har läst att den ska)? Med fåniga rösten? Snälla, nej. Släpp den. Ingen kommer att sakna den.


Titel: Selfies
Serie: Avdelning Q #7
Författare: Jussi Adler-Olsen
Originaltitel: Selfies
Översättning: Leif Jacobsen
Ljudbok - uppläsning: Stefan Sauk
Utg år: 2017
Förlag: Albert Bonniers förlag
Köp den till exempel här eller här

2 kommentarer:

  1. Hm, jag minns att jag brukar reta mig på den rösten han ger åt samtliga kvinnor! Som hämtad från en fars där en man såelar kvinna!
    /AnnaB

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag har gjort det med till och från, beroende på vem av personerna det är som pratar. Han spetsar liksom hånfullt till munnen och rösten och låter så... bitter? Snäsig? Men OK för mig ibland, alltså.

      Radera