Bråkiga bokstäver

Sigge börjar skolan, och det är väl bra med det mesta, med kompisar, med matte (Sigge är jätteduktig på matte), med idrott (Sigge kan till och med gå på händerna!) och med fröken som heter Carolina. Ändå tar det snart emot att gå till skolan, och Sigge går allt långsammare varje morgon.

Det är de där bokstäverna. Alla de andra verkar lära sig bokstäverna så lätt, hur ljuden hänger ihop med varje bokstav, och i vilka ord de kommer och alltihop. Men inte Sigge. Det är som om det liksom vore halt i hans hjärna där bokstäverna ska fastna, och det går inte. Han blandar ihop dem hela tiden. Och när de andra i klassen börjar komma igång med läsningen - så är Sigge inte alls med. Han försöker få det att se ut som att han kan skriva (han skriver av), och försöker undvika alla läsa-skriva-situationer med att gå och vässa pennan, gå på toaletten och så där.

Till sist blir det så dramatiskt jobbigt att han efter ett bråk (som har med felvända bokstäver att göra) rymmer från skolan. Och han är så ledsen - är det något fel på hans huvud eftersom han inte kan det alla andra kan?

Nej, det är det såklart inte. Det är bara det att han behöver öva lite mer. Precis som kompisen som inte kan simma (som Sigge ju redan kan) och som behöver öva mer på det. Sigge får extra stöd i läsinlärningen, och så småningom går det. I ett vad-händer-sen-kapitel får vi veta hur det går för Sigge senare, att han får konstaterat dyslexi, att han får lyssna på böcker och andra hjälpmedel som gör det lättare för honom att läsa.

Detta är en välbehövlig bok för dem som kämpar med läsningen och behöver känna att det finns fler som är som dem. Och det är inte jätteofta det kommer lättlästa böcker om barn som har dyslexi, så det gillar jag.


Titel: Bråkiga bokstäver
Författare: Helena Bross
Illustrationer: Mati Lepp
Utg år: 2019
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den exempelvis här, här eller via Omnible
För vem? ca 7-9 år

Spöket i biblioteket

Mystiska skolan heter serien med börja läsa-böcker som är lagom läskiga för barnen på lågstadiet, och som har så fantastiskt fina illustrationer att jag skulle vilja kliva in i dem och kolla runt på den där skolan. Barnen som kommer till skolbiblioteket där jag jobbar älskar de här böckerna, och de lånas ständigt ut. Därför blev jag himla glad över denna Spöket i biblioteket eftersom den fortfarande utspelar sig på den mystiska skolan med tinnarna och tornen, och med Greta och de andra barnen som huvudpersoner - men har lite längre och svårare textmängd än de andra böckerna i serien. Tjoho! Så perfekt att ge barnen när de blivit duktigare på läsning, vill läsa om Mystiska skolan men behöver mer. 

Och... den utspelar sig i biblioteket, som ligger i en egen liten byggnad i skolan, ett torn med en brant trappa. När jag bokpratar om de här böckerna brukar jag förstås alltid visa bilden på biblioteket och säga att jag önskar att jag finge jobba där. Och nu får vi alltså komma dit och vara med om ett mysterium. Kul! Dock saknar jag färgillustrationerna - de svartvita är fina men det där magiskt vackra där sådant som tapeter och dörrar nästan kändes som fotografier har försvunnit.

Amir är bibliotekarien i det lilla tornet, och har sådana besynnerliga grejer för sig som att ha skyhöga stegar och hundra år gamla böcker om tidsreseforskning på ett... skolbibliotek? Dessutom har han mustascher som krullar ihop sig när han blir arg, och dessutom har han läst alla böckerna i biblioteket. Jo. Men ett har vi gemensamt: det här att älska böcker, ordning och att hitta vilken bok som passar till barnen.

Nu krullar Amirs mustasch ihop sig eftersom någon har lämnat den där urgamla boken om tidsresande liggandes på soffan i biblioteket. Inte på sin plats! Och denne någon måste dessutom ha klättrat uppför stegen för att hämta boken. Inte tillåtet! Vem kan det vara? Vem?


Titel: Spöket i biblioteket
Serie: Mystiska skolan
Författare: Katarina Genar
Illustrationer: Alexander Jansson
Utg år: 2017
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här

Brummas och Bambis böcker

Jag, som alltid efterlyser fler böcker i spannet mellan börja läsa-böckerna och de vanliga kapitelböckerna, blev glad när jag läste de här två böckerna av Pernilla Stalfelt. Mittemellanböcker, och så om katter! Vad kan gå fel med det?

Det är precis lagom mycket text för nybörjarläsaren som vill ha lite mer att bita i, och det är dessutom indelat i 28 mycket korta kapitel (oftast inte längre än en sida var). Det är fina illustrationer (av Pernilla Stalfelt själv, förstås) på varje uppslag, på katterna eller på saker som finns i deras omgivning.

Och det är alltså katterna själva som får berätta om sina liv. Bambi om hur det var alldeles från början när han var liten kattunge (Brumma är hans mamma), och Brumma om hur livet på landet skiljer sig från livet i stan. Det är små korta betraktelser om allt från favoritleksaken till hur de smiter ut från huset om kvällarna till hur den en dag kom in en vårtbitare i huset till hur gott det är att bita

tag i lillmattes tår. Det är en kattberättelse samtidigt som det är som en lättläst faktabok om hur det är att ha (eller vara...) katt.

Jag gillar Brummas och Bambis böcker mycket, och tror och hoppas att många barn kommer att hitta till dem. Dessutom tror jag att de funkar fint för högläsning!

Titel: Brummas bok + Bambis bok
Författare: Pernilla Stalfelt
Illustrationer: Pernilla Stalfelt
Utg år: 2016
Förlag: Lava
Köp dem till exempel här och här eller här och här

Spökspanarna

Det har skrivits förfärande lite om barnböcker på den här bloggen den senaste tiden. När jag kollar tillbaka ser jag bara enstaka inlägg om någon stackars ungdomsbok som står i skaran av diverse vuxenböcker, romance och tjockt och försöker se tuffa ut.

Men nu - nu blir det ändring på det där! Jag har bytt jobb, och sitter nu åter mitt ibland mängder av sprillans ny barnlitteratur som måste läsas och skrivas om. Yej! på det! Och först ut är en av de där böckerna jag ständigt söker flera bra av: de lättlästa kapitelböckerna, mittemellanböckerna mellan börja läsa-böcker och vanliga kapitelböcker. Och den här kretsar kring en stackars död bibliotekarie som inte får ro och komma till bibliotekariehimlen eftersom hon fortfarande inte har hittat den där försvunna boken hon letade sig blå efter då för hundra år sedan.

(och ja, det läggs avsevärd bibliotekarietid på att leta efter försvunna böcker i den verkliga världen, det kan jag intyga med bestämdhet)

Malva och Hanna är med sin klass på biblioteket och ska låna böcker. Hanna vill ha läskiga böcker (medan Malva nog hellre skulle velat läsa om hundvalpar och sånt, men hänger med Hanna) och bibliotekarien visar var de står. Fast så säger hon att det läskigaste spöket finns på riktigt, att det på biblioteket där de är just nu lär finnas spöket efter en elak bibliotekarie. Hu! tycker Malva. Yes! tycker Hanna, och drar med Malva på spökspaning. Och det där biblioteket tycks vara fullt av märkliga gångar, gnissliga trappor och bortglömda rum, och givetvis lyckas tjejerna ganska snabbt förirra sig in dit. Mörker, spindelväv, blinkande lampor... och spöken.

Jonna Björnstjernas bilder i färg på varje uppslag, lättläst spökhistoria på ett bibliotek - vad kan gå fel med det här? Va?


Titel: Spökspanarna
Författare: Annika Widholm
Illustrationer: Jonna Björnstjerna
Utg år: 2016
Förlag: Hegas
Köp den till exempel här eller här

Tre nya mittemellanböcker

Ständigt, ständigt är jag på jakt efter nya och bra mittemellanböcker - de där böckerna som det behövs så många av för att sätta i händerna på barnen som vill ha lite svårare läsning än börja läsa-böckerna men ännu inte mäktar med vanliga kapitelböcker. Och här sitter jag nu lyckligt vid skrivbordet på jobbet och läser igenom tre stycken alldeles utmärkta och nyutkomna sådana. Bra!!

Annalena Hedman har skrivit en bok till om granaporna. Dem gillar jag mycket. För dem som ännu inte känner till vad granapor är för slags filurer (och alltså inte har läst den förträffliga boken Granaporna ännu) så kan jag berätta att de är ungefär två decimeter höga, gillar att äta små runda salta saker och att de helt tappar minnet när de blir skrämda. Då glömmer de till och med att de själva är granapor, och tror att de är människor.

I denna nya Granapor gillar magi, förresten så ska Trollet, Dennis och Dennis mamma på picknick nere vid älvstranden. Granaporna förklarar att det där med matsäck och speciellt oliver (små runda salta saker...) verkar trevligt och att de vill följa med på den där picknicken. Det får de. De håller sig långt borta från vattnet, för de tycker inte om att bada. (Mamma frågar dem om de kan simma, varpå de förnärmat svarar att det är klart att de kan! "Självklart kan vi simma - bara inte i vatten.") Men hur de än aktar sig för det kalla älvvattnet så blir det ändå så att en av dem snart sitter i en sko som flutit iväg ut på älven. Stor dramatik! Men som tur är så finns det magi - det där som granaporna får konstatera att de ju "förresten gillar".

Ingrid Olsson skriver vardagsdramatik med stor igenkänning för alla barn som har ett syskon. Monstersystern är Noras lillasyster Agnes. Åh, hon är så jobbig! Hon väsnas och är i vägen, och låter aldrig Nora vara ifred. Alla bara tycker att hon är så gullig medan Nora mest tycker att det är ett monster hon har till syster. Inte ens när Noras bästa kompis Ina kommer hem till dem så får de vara ifred. Nähädå, Agnes trycker sig in i Noras rum och ska vara med. Och mamma bara låter henne! Hon vill att Agnes ska få vara med Nora och Ina "bara en liten stund" medan hon själv springer till affären för ett snabbt ärende. Pest och pina! Inte konstigt då att Nora och Ina bestämmer sig för att leka kurragömma med Agnes. Kurragömma av typen Agnes får blunda och räkna medan Nora och Ina tar på sig skorna och smyger ut ur lägenheten för att få vara ifred. Tänk vad mycket som skulle kunna hända en liten syster som lämnas ensam i en lägenhet!

Den tredje boken gillar jag nog mest, tror jag. Det är en bli-på-bra-humör-bok. I Herr Fågelbo i huset bredvid av Julia Donaldson ska två barn och deras föräldrar flytta, eftersom mormor nu ska bo ihop med dem (hon börjar bli alltför förvirrad, tydligen) och de behöver ett större hus. Det tar ett tag att hitta rätt hus, men så rätt vad det är hittar de Djungelhuset. Barnen älskar det: den vildvuxna trädgården full med fjärilar, portklappen i form av ett lejonhuvud, tapeterna med apor på, de mörka och spännande rummen där det finns spindelnät och en gigantisk spindel. Tråkigt nog vill inte föräldrarna köpa Djungelhuset - däremot köper de huset som ligger precis bredvid. Det tråkiga, praktiska och ljusa huset med den förnuftiga trädgården.

Djungelhuset förblir osålt, och barnen börjar snart leka i dess trädgård. De hittar också en gammal nyckel på marken som kan öppna Djungelhusets ytterdörr så de tar liksom över det som sin alldeles egna gigantiska lekstuga. Det går fint - ända tills mäklaren kommer med en ny spekulant på huset och barnen blir upptäckta och utslängda. Spekulanten köper huset, och det är han som är den mystiske Herr Fågelbo.



Titel: Granapor gillar magi, förresten
Författare: Annalena Hedman
Illustrationer: Emma Göthner
Utg år: 2014
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här


Titel: Monstersystern
Författare: Ingrid Olsson
Illustrationer: Johanna Kristiansson
Utg år: 2014
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här


Titel: Herr Fågelbo i huset bredvid
Författare: Julia Donaldson
Illustrationer: Hannah Shaw
Originaltitel: Mr Birdsnest and the House Next Door
Översättning: Sofia Lindelööf
Utg år: 2014
Förlag: Berghs
Köp den till exempel här eller här

En lista på bra mittemellanböcker

De här böckerna har jag skrivit om förr - de som jag kallar mittemellanböckerna. Böckerna som hjälper barnen att komma vidare från den första nybörjarläsningen till de lite tjockare och svårare kapitelböckerna.

Alltså - börja läsa-böcker finns det mängder av. Roliga, bra, i olika ämnen, om killar och tjejer och djur och detektivhistorier och riddare och monster…helt fantastiska är de, och jag har alltid något bra att sätta i händerna på barnen som precis håller på att lära sig att läsa.

Men sen… Sen när de vill läsa lite tjockare böcker. Lite fler sidor men ändå med många bilder. Lite längre meningar, lite svårare ord. Då finns det inte mycket att erbjuda, faktiskt. Tjockare och svårare kapitelböcker för barn mellan 7-9 år (Hcf som de klassas på biblioteket) finns det mängder och åter mängder. Men mittemellan? Inte mycket alls. De som finns, och är bra, har jag pratat om för barnen så många gånger att jag i princip kan dem alla utantill, och åh! vad jag önskar att det kunde ges ut fler böcker av den här sorten. Jag skaffar allt nytt som kommer och det lånas i princip ut direkt, för de behövs så väl.

När jag nyligen skrev om två nya mittemellan-böcker fick jag en fråga från en bloggläsare om jag hade tips på fler mittemellanböcker. Klart jag har! Här har jag samlat dem i en lista - jag älskar listor! Det finns ännu fler, men dessa är de som brukar vara mest omtyckta av barnen.

(de jag har skrivit om på bloggen är länkade dit)

Aakeson - böckerna om Vitello
Ben Kemoun - böckerna om Nico
Boie - böckerna om King-Kong
Boie - böckerna om Linnea
Boie - böckerna om Matilda
Boie - Min hund talar inte med vem som helst + Julkrubba med hund
Dalsgaard Thomsen - Vips och Drakulaklubben
Donaldson - Pollys djurpensionat
Drewsen - Stella skaffar ett syskon
Fine - En mördarkatts dagbok
Funke - Mick och Mo i rymden + Mick och Mo i Vilda västern
Funke - Månskensdraken
Funke - Monstret från den blå planeten och andra berättelser
Hallberg - Sam och Sigge + Natten då Sigge föddes
Hallberg - Sam och Sigge och den långa resan + Sam och Sigge och riddarbröderna
Hedman - Granaporna
Holmboe - Puts väck!
Höjer - Supersmart + Superstark + Supersnabb
Höjer - Fille och Gonkan hos sjörövarna
Johansson - Spindlar och spöken + Gastar och grodyngel
Johansson - Nils hjälper laget
Krog - Häxmästaren
Lagercrantz - Metteborgs öden och äventyr i lågstadiet, 1-3
Lagercrantz - Mitt lyckliga liv + Mitt hjärta hoppar och skrattar + Sist jag var som lyckligast
Linder - De där trollen
Ljunggren - böckerna om Bästa klubben: Tufft spel + Bortdribblad m fl
Lyth - Att vara Flisan
Melin - Mitt liv som apa + Mitt liv som monster
Moroni - Lokas monsterglasögon + Loka och monsterspegeln
Olczak - Megakillen-böckerna
Ragde - Jag vill ha en katt!
Smith - Claude på semester + Claude i storstan
Thor - Alva & Love-böckerna
Tidholm - Glöm inte jordnötterna
Waddell - Den stora finalen
Wieslander - Moa monster

Att få visa upp tänderna första dagen i en ny klass

Jag skrev nyligen ett inlägg om de alltför fåtaliga men oh så välbehövliga ”mittemellanböckerna”, böckerna barnen behöver mellan börja läsa-böckerna och de tjockare kapitelböckerna. Vips och Drakula-klubben är en perfekt sådan bok. Dessutom är den rolig! Och dessutom faktiskt också rätt tänkvärd.

Vips, eller egentligen heter hon Vampyrella Drusilla von Drakula de Anden men alla kallar henne bara för Vips, är nyinflyttad från Transsylvanien. Nyinflyttad med allt det brukar innebära av osäkerheten i att börja en ny klass, hitta vänner och så där. Det som ställer till det lite mer för Vips än för en vanlig nyinflyttad tjej i tioårsåldern är att hon råkar vara vampyr. Hon är kritvit i hyn och har huggtänder. De andra skolbarnen skriker av skräck när hon först kommer in i klassrummet, men lugnar sig något när hon förklarar att hon bara dricker saft – inte blod. Helt bra blir det inte, för Magnus, klassens inofficielle ledare, bestämmer raskt att det inte är OK att vara vampyr och därför ska ingen vara med Vips. Punkt, slut.

Så bra då att Vips redan första dagen ändå blir kompis med Leyla. Leyla flyttade också nyligen hit ifrån ett annat land, så hon vet hur Vips har det tycker hon. Leyla följer med hem till Vips för att titta på hennes tama vampyrfladdermus. Hon tycker att Vips mamma och pappa är rätt läskiga och huset alldeles för fullt med spindelnät men trots det så finner flickorna varandra bra och fortsätter att vara kompisar.
Det behövs när Magnus och Oliver startar Magnusklubben där alla tvingas vara med, tvingas betala 100 kronor i medlemsavgift men där Vips och Leyla inte får vara med.

Det finns en serie börja läsa-böcker som jag älskar och som handlar om familjen Monstersson, till exempel Ett monster sover över. Väldigt roliga och knäppa är de, och med fantastiska illustrationer. Jag tänker att boken om Vips är alldeles perfekt att ge till de barn som tycker om familjen Monstersson men vill ha mer och svårare text. Sen blir det en bra bonus att Vips dessutom handlar om rädsla för främlingar och det som är annorlunda, och om att inte passa in.

Titel: Vips och Drakula-klubben
Författare: Sissel Dalsgaard Thomsen
Illustrationer: Rasmus Bregnhoi
Orginaltitel: Vips og Klub Dracula
Översättning: Carina Edling Gabrielsson
Utg år: 2013
Förlag: Bokförlaget Hegas
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 6-9 år

Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet.

Välbehövliga mittemellanböcker

För någon tid sedan skrev Mattias Lönnebo ett blogginlägg om läsinlärning för barn, om vikten av lässtrategier för att komma förbi kodknäckarfasen i läsinlärningen. Precis i den vevan höll jag på att läsa ett par nya böcker inför veckans bokprat jag som skolbibliotekarie skulle ha med några av skolans 1-3-klasser. Och just de här böckerna är riktigt bra exempel på vad det behövs mer av för att hjälpa barnen att komma vidare från den första nybörjarläsningen till den svårare läsningen: Mittemellan-böckerna.

Börja läsa-böcker finns det mängder av. Roliga, bra, i olika ämnen, om killar och tjejer och djur och detektivhistorier och riddare och monster…helt fantastiska är de, och jag har alltid något bra att sätta i händerna på barnen som precis håller på att lära sig att läsa.

Men sen… Sen när de vill läsa lite tjockare böcker. Lite fler sidor men ändå med många bilder. Lite längre meningar, lite svårare ord. Då finns det inte mycket att erbjuda, faktiskt. Tjockare och svårare kapitelböcker för barn mellan 7-9 år (Hcf som de klassas på biblioteket) finns det mängder och åter mängder. Men mittemellan? Inte mycket alls. De som finns, och är bra, har jag pratat om för barnen så många gånger att jag i princip kan dem alla utantill, och åh! vad jag önskar att det kunde ges ut fler böcker av den här sorten. Jag skaffar allt nytt som kommer och det lånas i princip ut direkt, för de behövs så väl.

Rabén&Sjögren ger nu ut en serie böcker de kallar ”Läsa själv”, och de är precis sådana mitt i mellan-böcker som jag söker. Bra, alltså! Kan jag få mer, tack? De två jag har läst nu heter Stella skaffar ett syskon och Nils hjälper laget.

I Stella skaffar ett syskon går Stella omkring och är missnöjd med att hon är den enda i hela klassen som inte har något syskon. Alla andra har! Det är så orättvist! Hennes bästis Sam har till och med fem stycken. Fem! Och hennes föräldrar verkar inte vilja göra något åt saken. De är så nöjda med Stella, säger de. Åh, Stella som vill ha en liten syster eller bror att bära på och gulla med, leka med och sitta med i soffan och titta på TV. Men eftersom hennes föräldrar inte vill skaffa några syskon så ordnar Stella det där själv. Hon frågar Sam om inte hon kan få ett av hans fem syskon. Jodå, tycker Sam, det är väl helt OK. Hon kan ju ta Adrian, den näste minste i skaran. Han kan ju gå själv, så det ska väl inte vara några problem. Så Stella och Sam går helt sonika hem till Sam efter skolan och smyger iväg med Adrian, och ett antal blöjor och en nappflaska och sånt där som behövs till.

I Nils hjälper laget handlar det om Nils som i hemlighet älskar att virka. Det är mormor som har lärt honom. Nils kan sticka halsdukar, och mössor, och behöver inte ens titta på händerna när han virkar utan sitter och tittar på TV samtidigt.
Nu har han en kall morgon tagit på sig en av sina egenhändigt virkade mössor. Den är varm och skön, och röd-vit-grönrandig. När han kommer till skolan möter han Sixten, som han annars aldrig pratar med annars. Faktiskt brukar Nils aldrig prata med någon alls, han sitter helst vid gungorna och kollar vad som händer på skolgården. Men nu vill Sixten prata. Han tycker att Nils mössa är snygg.
Dessutom vill han prata med Nils på rasten senare också. Och Nils kommer fram till Sixten fast denne står med de tuffa killarna från mellanstadiet. Sixten och de andra killarna gillar Nils mössa allihop! De frågar var han har köpt den – den är ju i ishockeylaget Veda IFs färger. De vill ha! Nja, det är mormor, mumlar Nils innan han säger att han nu ”måste gå någonstans”. Aldrig att han avslöjar att det är han själv som har virkat mössan!

Det är väl inga kioskvältare, de här böckerna, precis. Men de är helt OK. Och så är de så efterlängtat lagom svåra.

Titel: Stella skaffar ett syskon
Författare: Annelie Drewsen
Illustrationer: Sofia Falkenhem
Utg år: 2013
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 6-9 år

Titel: Nils hjälper laget
Författare: Sofia Johansson
Illustrationer: Per Gustavsson
Utg år: 2013
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 6-9 år

Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet.

Fina, fina böckerna om Dunne!

Så här är det - om du går runt här i världen utan att ha läst en enda av Dunnes böcker - då får du sluta med det. Så kan vi inte ha det. Dunnes böcker är de finaste barnböckerna som finns. Alla måste läsa dem. Särskilt alla vuxna, som sedan borde läsa dem för de barn som inte kan läsa själva än, eller så ska de vuxna ge Dunnes böcker till de barn som har lärt sig läsa.

För så har Carolina sagt.

För några dagar sedan satt jag och hade en förträfflig barnboksfrukost alldeles för mig själv. Först läste jag En mördarkatts dagbok och skrattade så att jag höll på att sätta teet i vrångstrupen. Nöjd med den plockade jag raskt upp tredje boken om Dunne: Sist jag var som lyckligast. Men när jag läst ungefär fem minuter i den (den är väldigt snabbläst om man är vuxen) så satt jag och riktigt fulgrät där vid frukostbordet. Åh, det är så synd om Dunne, och bilderna är så fina när hon är ledsen att det gör ont i hela mig att läsa om henne.

Det är ju så här med Dunne att hon är en liten tjej som nästan alltid är glad, och som hittar så många grejer att vara lycklig för - men egentligen har hon det inte särskilt lätt alls. I Mitt lyckliga liv får hon en bästis - men så flyttar bästisen till en annan stad. I Mitt hjärta hoppar och skrattar är hon ganska ensam och utanför i skolan och längtar sig trasig efter Ella Frida, bästisen som flyttade. Och här i Sist jag var som lyckligast? Åh, där ska det vara sommaravslutning i skolan och Dunne har fått en ny klänning - när fröken kommer in i klassrummet och berättar för henne att det är mormor som hämtar henne efter skolan idag eftersom pappa har råkat ut för en olycka och ligger på sjukhuset. (Dunnes mamma är död - hon bor bara med sin pappa) Slitet i hjärtat när jag läser och inte vet om Dunne ska bo med sin mormor för alltid nu...som jag grät.

(OK. Den kanske inte är helt bra som högläsningsbok - om man inte är av den typen som kan läsa sorgliga böcker högt utan att börja gråta)

Dunnes böcker är så fina. Det är väldigt bra och lättläst text med mycket att fundera över och prata om, och så är det de där så fantastiskt fina bilderna av Eva Eriksson som lyfter böckerna till den där nivån där Carolina står och pekar med hela handen åt allt och alla och säger "Läs!".

Dunne tar hål i öronen. Pappa är...tryggt stöd (?)

Titel: Sist jag var som lyckligast
Serie: Böckerna om Dunne, bok 3
Författare: Rose Lagercrantz
Illustrationer: Eva Eriksson
Utg år: 2014
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 7-12 år, och som högläsning från ca 5 år

Boken om granapor - finns på biblioteket

Om man i sin lilla koja med egentillverkade pyttesmå möbler och annat pyttigt hittar små varelser täckta med granbarr och med öron som kantareller – vad gör man då?

Dennis och Trollet provar först att leka lite med de små figurerna men de verkar inte nöjda med att bli lekta med. Inte heller gillar de maten Dennis och Trollet försöker ge till dem. De är rätt kinkiga, faktiskt, och envisas med att kalla sig själva ”människor” och Dennis och Trollet för ”stora monster”. Men egentligen verkar de inte ens själva veta vad de är för något och var de kommer ifrån, så Dennis och Trollet frågar sina föräldrar om de vet.

Helt värdelöst, förstås. Vilka föräldrar känner till sånt? (Trollets pappa TROR att han vet allting men detta vet han definitivt inte.) Men en expert på Naturhistoriska museet förstår direkt att det handlar om granapor. Och dessutom vet han att det finns en bok om just granapor, och att den finns på biblioteket. Mot biblioteket, alltså!

”Inne i biblioteket finns så många böcker och hyllor att Trollet och Dennis inte hittar boken själva. Därför går de fram till en tant som sitter vid en dator och ser ut att jobba där.
- Ursäkta, var står boken om granapor? frågar Trollet. Tanten tittar på henne som om Trollet var en galenpanna.
- Granapor? säger hon. Sådana har jag då aldrig hört talas om, och jag är ändå över femtio år.
- Den ska finnas på biblioteket. Titta i datorn, envisas Trollet. Tanten knappar på sin dator och fnyser till.
- Där ser man…Boken om granapor. Den ska stå på hyllan för Allmänt och blandat.
Tanten går mot en hylla med barnen tätt efter sig och plockar ut boken med en ny fnysning.
- Den här måste någon ha skrivit och ställt hit medan jag vände ryggen till…Granapor!
Barnen skyndar sig att låna boken och springer sedan hem.”

(Gillar skolbibliotekarien att läsa sånt här? Hon älskar det!)

Det är en rätt värdelös bok, den där granape-boken. Det barnen behöver veta är vad som gör granapor glada och det står det ingenting om, bara vad de äter och hur de ser ut. Men barnen behöver göra dem glada eftersom granaporna tror att de kommer att få tillbaka sina minnen då och veta var de egentligen bor. Så barnen listar alla de saker de själva blir glada över och så försöker de – med blandad framgång – att göra granaporna glada.

Jag gillar verkligen den här boken. Vill man ha en bra mittemellanbok till barnen som befinner sig mellan börja-läsa-stadiet och klarar-tjocka-kapitelböcker-stadiet är denna perfekt med 60 sidor lättläst, rolig text. Alla fina illustrationer gör det hela ännu bättre.

Pärmens insida, med alla bokens illustrationer samlade. Fint!

 Titel: Granaporna
Författare: Annalena Hedman
Illustrationer: Emma Göthner
Utg år: 2014
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 7-9 år, och som högläsning från ca 5 år 

Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet.

En mördarkatts dagbok

Tänk dig en katt som berättar om sitt kattiga liv. Och tänk dig sedan att den katten har en ton i sitt berättande som bäst kan beskrivas som en blandning mellan typisk tonåring och Fredrik Backmans blogg? Då har du Tuffy i En mördarkatts dagbok.

Det är inte någon gullegullig katt à la Pelle Svanslös precis. Nej - detta är en riktig katt. En katt som jagar små djur eftersom katter faktiskt är rovdjur:

"Okej, okej. Så skjut mig. Jag dödade fågeln. Hallå, jag är en katt. Det är mer eller mindre mitt jobb att krypa omkring i trädgården och jaga gulliga små pippifåglar som knappt klarar av att flyga från den ena häcken till den andra."

En katt som gärna släpar in sina byten och lägger dem på mattan i vardagsrummet så att fläckarna efter blodet inte går att få bort. En katt som knycker med svansen åt tillsägelser och ger jobbiga människor "jag-bryr-mig-inte"-blickar för att sätta dem på plats. En katt som inte riktigt begriper sig på varför människorna äntligen ska skaffa katt när de ändå bara gnäller på allt den gör (lägger sig på blommorna, gräver i rabatterna, drar in möss och annat, smutsar ner...):

"Gnäll, gnäll, gnäll, gnäll. Jag fattar inte varför de ens har en katt, eftersom de bara klagar."

Och jag hade väldigt, väldigt roligt när jag läste den här boken. Dels för att vi själva har delat sjutton år av våra liv med en katt som var precis som Tuffy (och ja, som drog in det mesta genom kattluckan och ljudligt smaskade i sig det efter det att han gått runt och jamat högt en stund för att liksom slå sig för bröstet som förträfflig jägare). Dels för att det här är galen och sjuk humor som jag älskar. Det är roligt redan från början, men när jag läser om hur Tuffy med mycket möda och stort besvär baxar in grannarnas döda kanin Stampe genom kattluckan (och sedan förväntar sig beröm för det), och om allt det som händer sen - det är då jag blir helt såld.

En mördarkatts dagbok är en ganska kort och lättläst kapitelbok, och en utmärkt motvikt till alla snuttegulliga kaniner och fluffiga vita ponnys och keliga hundar som alla andra barnböcker dräller över av. Läs!

Titel: En mördarkatts dagbok
Författare: Anne Fine
Orginaltitel: The Diary of a Killer Cat
Översättning: Caroline Bruce
Illustrationer: Emma Göthner
Utg år: 2014
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här
För vem? 7-10 år, och som högläsning från 5 år

Den frånvarande Häxmästaren och ...hans kalsonger??

Lättläst fantasy behövs. De yngre barnen som ännu inte mäktar med de tjocka fantasy-luntorna med ett myller av intriger och personer att hålla reda på vill ändå så väldigt gärna läsa om drakar och svärd, monster och andra världar. Då är det bra att det ges ut böcker som den här.

Häxmästaren har såpass lite text att den nästan kan ses som en bilderbok (och ja, jag tycker det lämpar sig väl för högläsning också). Dock är inte texten så lättläst att de första nybörjarläsarna klarar den, utan mer de som kan läsa men inte orkar med en hel kapitelbok än.

Det är action redan från första sidan. Rand står på berget och ser ut över slätten och ser ett stort dammoln. Strax träffar han Ella som vet berätta att dammolnet är den onda drottning Krias soldater som av helt okänd anledning bränner ner alla byar i sin väg.

Rand och Ella springer till Rands by för att varna dem. Byn behöver Häxmästarens hjälp, och Rand och Ella skickas för att hämta denne Häxmästare. Vägen till Häxmästarens rangliga hus (ja, det på framsidan) är fullständigt proppad med ondsinta monster som ger begreppen "vakthund" och "ensligt läge" helt nya innebörder. När Rand och Ella till sist ändå når fram till Häxmästarens hus så är han inte hemma. Världens antiklimax. Och här slutar boken alltså i en elak cliffhanger vilket jag kan tycka är lite taskigt mot de läsare den här boken är tänkt för. Lite mer avslutning, kanske? Det är bara att hoppas att nästa bok kommer relativt snart.

Jag älskar illustrationerna på alla monster, dramatiska miljöer och elaka soldater. Men praktikern i mig håller på att fnissa ihjäl sig över det helt omöjliga i den krångliga resvägen till Häxmästarens hus. Visst - han själv transporterar sig säkert via något slags flygdjur. Men byborna? Enligt Rands farfar så får de beskydd av Häxmästaren i utbyte mot att de hjälper honom med praktiska saker som att laga hans trollkarlskåpa och tvätta hans kalsonger. Hur, o hur? tar sig byborna upp till herr Häxmästare för att hämta hans smutstvätt? Det gör de nog inte. Då uppstår genast bilden av en mäktig Häxmästare, flygandes på något otäckt vidunder, med en säck smutsiga underkläder i handen för vidare transport till byborna. Den bilden blir liksom...lite fel?

Praktikern i mig borde oftast hålla tyst och inte ifrågasätta.

Men - dessa kalsonger? De ska tvättas av byborna. Och när Rand och Ella kommer fram till Häxmästarens hus hittar de bara en "knotig vandringsstav och några trasiga kalsonger" (som är med på bild, klassiska med y-front och svenska kronan). Varför? Klart jag fattar blinkningen till barnen (kalsonger = kul). Men jag tror inte att det behöver stoppas in kalsonger i handling och bild för att få barnen att uppskatta ett riktigt äventyr. Kan inte kalsongerna få stanna kvar i Elak & Pucko-böckerna?


Titel: Häxmästaren
Serie: Häxmästaren, bok 1
Författare: Niklas Krog
Illustrationer: Johan Egerkrans
Utg år: 2013
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här
För vem? 8 - 10 år, och som högläsning från ca 5 år

Mörkgrått, skrämmande...och förträffligt

En så ...typiskt dansk barnbok skulle jag vilja säga. Jag gillar danska barnböcker – de gullar definitivt inte med barnen. Och då är det alldeles särskilt de danska börja-läsa-böckerna och korta kapitelböckerna som den här jag tänker på. Jag läser, tycker om och har ett otal gånger lagt ifrån mig boken med frågan ”får man verkligen skriva så här för barn?” i huvudet. Och sen kommit fram till att det får man visst. Om barnen tycker om det, lånar och läser böckerna. Och det gör de!

Några exempel på danska barnböcker jag läst med fniss eller rysning och samtidigt ett höjt ögonbryn: böckerna om Vitello av Aakeson, böckerna om Hugo och Holger av Oscar K, och definitivt Farfar berättar om Zoltan av Østergaard.

Och den här kvalar alltså helt klart in i ligan får-man-skriva-så-här-för-barn? (och ja, det får man). Den skräms. Den har ett öppet slut. Den har fulsnygga bilder. Den är mörk, otäck och den är inte snäll mot huvudpersonen eller mot hans syskon. (definitivt inte mot lillasyster)

 Oskar gillar att trolla – alltså sådana trolleritricks man måste öva in framför spegeln i många timmar. Nu skulle han egentligen fått åka på en trolleriträff med några som kallar sig Magiska cirkeln hela påsken – men måste stanna hemma eftersom ingen kan skjutsa honom dit. Åh! livet är så orättvist och hans jobbiga nyfödda lillasyster bara skriker dagarna i ända.

Irriterat går han ut – och hittar i utkanten på samhället en liten affär som han aldrig sett förut. Det är en leksaksaffär som heter Mr Fisto. Och denne herr Fisto visar Oskar en näsduk som är magisk på riktigt. Vänder man den svarta sidan upp och lägger på saker så försvinner de. Även om man till exempel lägger den på sin egen mage så får man ett fyrkantigt hål där. Vänder man näsduken på andra sidan och lägger ovanpå det försvunna så kommer det tillbaka.

Oskar får köpa näsduken fast han inte har tillräckligt med pengar. Mr Fisto säger att det är tillräckligt, och att ”någon annan kommer att få betala det sista”.

Och, ja. Det blir precis så läskigt man skulle kunna tänka sig, det där med betalning. Och alltihop, faktiskt.

Och får man?

Ja. Det får man.

Titel: Puts väck!

Författare: Ellen Holmboe

Orginaltitel: Pist vaek

Översättning: Sofia Lindelöf

Illustrationer: Teddy Kristiansen

Utg år: 2014

Förlag: Berghs

Köp den till exempel här eller här

För vem? ca 8 - 12 år 

Spindlar och spöken

Det finns en ny serie börja läsa-böcker utgivna av B. Wahlströms förlag: "Kodknäckarna". Jag har läst Saga och Moses av Pia Hagmar (illustrerad av Maria Källström), och så den här, Spindlar och spöken av Ewa Christina Johansson (illustrerad av Jonna Björnstjerna).

Spindlar och spöken är en perfekt bok när det ska vara lite svårare än de första börja läsa-böckerna men när kapitelböckerna ännu är för tjocka och svåra. Det är fina bilder på varje sida (Jonna! Har aldrig sett något tråkigt av Jonna Björnstjerna!), lättläst text i korta stycken och en riktigt spännande berättelse som slutar lite gåtfullt öppet så där. Vad är det Malte har sett uppe på vinden? Egentligen??

Syskonen Malte och Milda hälsar på hos sin moster Ros som bor i ett hus med många tinnar och torn. Det ska finnas ett spöke i huset - fast ingen har sett det. Moster Ros är inte rädd, säger hon, för hon är författare och skriver spännande böcker "och då kan det vara bra med ett eget spöke".
Nu vill Milda slå vad med Malte om han vågar gå upp på vinden ensam. Lite läskigt är det, men vinner Malte vadet så får han Mildas lördagsgodis. Himla bra, tycker Malte och går med darrande ben upp på vinden. Och där är det förstås läskigt. Finns det spöken där då? Ja, det är det som är frågan...

Lagom läskig story med lagom svår text för barn i 7-9-årsåldern - jag tror den här boken kommer att lånas och gillas mycket.

Titel: Spindlar och spöken
Författare: Ewa Christina Johansson
Illustrationer: Jonna Björnstjerna
Utg år: 2013
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 7-9 år