Safirblå av Kerstin Gier
Ja, just det ja, tänkte jag när jag började läsa Safirblå, (som är en direkt fortsättning på Rubinröd som jag läste i höstas), just ja - detta handlar ju om tidsresor. Och så kände jag att hu, så jobbigt det skulle bli att sätta sig in i det igen. Jag blir alltid så totalt förvirrad av tidsresande i böcker - och här är tidsresandet så centralt. Det var i prologen jag tänkte så. Sen satte boken igång och den börjar med en kyss och en efterhängsen gargoyle, och så kom jag ihåg varför jag tyckte om Rubinröd så mycket när jag läste den. Det var ju inte storyn som var spännande. Nej, det var ju för att den var så himla rolig!!
Det börjar alltså med en kyss, ja. Det är Gwendolyn, Gwen, som kysser Gideon i en biktstol i en kyrka, och det enda hon kan tänka på är ungefär ååå...mmmm...mer...! Eller som det står att hon har fått "något som liknade ett våldsamt tanketekniskt sammanbrott". Såna tanketekniska sammanbrott får hon flera gånger i den här boken. Ungefär varje gång som hon och Gideon kysser varandra. För kärleksinslaget i de här böckerna som i Rubinröd bara kunde anas sätter nu igång ordentligt. Men det är givetvis inte så enkelt som att Gwen och Gideon blir tokkära i varandra och sida upp och sida ner kärleksfullt står och stirrar varandra in i ögonen. Nej, givetvis blir det komplikationer och fnurror på tråden.
Och så börjar det som sagt med en efterhängsen gargoyle, också. Den finns i kyrkan där Gwen och Gideon står och kysser varandra, och den skäller på dem för att de står och kysser varandra i en kyrka. Men det är bara Gwen som kan se och höra den här gargoylen eftersom hon har den egenskapen att hon kan se andar och spöken. (fast Xemerius, som gargoylen heter, är faktiskt en demon och det är han mycket noga med att påpeka) Xemerius blir så överlycklig över att Gwen kan se och höra honom att han följer med henne, vare sig hon vill eller inte, och gör det boken igenom. Och han är så vansinnigt rolig att läsa om. En mycket modern demon är det, vill jag lova, som kommer med fräna och ironiska kommentarer om allt och alla, eller som gärna för att retas sjunger passande låtsnuttar (som Friends will be Friends av Queen i början när Gwen försöker bli av med honom). Han är ju förstås rätt bra att ha, eftersom han kan smyglyssna på hemliga samtal och sen rapportera till Gwen. Jag älskar att läsa om Xemerius, och påminns om en annan smart och respektlös demon som heter Bartimeus, och som minsann har fått en hel trilogi böcker som handlar om bara honom. Det skulle nog Xemerius också vilja ha.
Men jag får väl säga något om handlingen också, och inte bara jubla över gargoyler och kärlek och humor. Det är spännande läsning, och det kretsar kring tidsresandet som Gwen och Gideon kan göra. Det hemliga sällskapet "Väktarna", som liksom tar hand om Gwens och Gideons tidsresande, försöker jaga fatt på några som heter Lucy och Paul som också är tidsresenärer, och är lite äldre släktingar till Gwen och Gideon. Lucy och Paul har brutit mot alla tidsreseregler och gömmer sig någonstans i historien, och Väktarna vill ha tag på dem. Samtidigt anar man en större hemlighet, nämligen att Väktarnas Big Boss (som för övrigt levde på 1700-talet men som fortfarande är den som bestämmer) kanske inte har helt rent mjöl i påsen. Och frågan är om Lucy och Paul har kommit på något skumt, och om det kanske är de som ska hjälpas i stället för att jagas.
Precis som i förra boken så slutar den här med en rejäl cliff-hanger (eller helt enkelt "gaaah!! Den kan väl inte sluta nu? Här??"). Sista boken i trilogin, Smaragdgrön, kommer inte förrän till hösten 2013 och det blir svårt att vänta.
Ett litet gnäll - varför ändrades bokframsidorna i den här serien? Jag älskade framsidan på Rubinröd! Och jag ville att Safirblå och Smaragdgrön skulle vara i samma stil! De nya ramsidorna är rätt fina de också, visst, men inte alls lika fina som de ursprungliga med siluettbilderna och det sirliga snirklet. Och dessutom har hela trilogin bytt namn från "Tidlös kärlek" till "Ädelstenstrilogin". Det är väl OK, men varför ändra framsidorna??
För vem? 11 - 19 år
”I have lived a thousand lives and I’ve loved a thousand loves. I have walked on distant worlds and seen the end of time. Because I read.” George R.R. Martin
tisdag 30 april 2013
måndag 29 april 2013
Doktor Proktor och den stora guldkuppen
Doktor Proktor och den stora guldkuppen av Jo Nesbø
Det är en fröjd att ha högläsning ur böckerna om Doktor Proktor. Det är roligt, oväntade knäppa lösningar, spännande och så är det skrivet med ett alldeles kolossalt fantastiskt språk. Nesbø leker fram orden och meningar på sitt alldeles speciella sätt. Han låter regndroppar eller solstrålar, eller till och med (i första boken) en schnitzel-doft, föra handlingen framåt eller göra miljöbeskrivningarna, han roar sig med de olika språkens säregenheter (i den här boken engelskan), han hittar på nya ord. Det finns inga tråkiga partier i böckerna, och som sagt så är det så vansinnigt roligt att läsa.
Jag har läst alla fyra böckerna för mina egna barn. Nu när vi läste den här senaste så är de ganska mycket äldre (12 och 14) än när vi läste och fnissade åt den första boken i serien, Doktor Proktors pruttpulver, och de skrattar fortfarande. Men nu skrattar de åt andra saker i boken, de där totala galenskaperna som jag nu inte längre behöver sitta och förklara för dem. Det går alldeles utmärkt att läsa böckerna högt även för mindre barn - alla åldrar hittar sina stycken att jubla över. Men ska barnen läsa själv så behöver de nog ha hunnit bli åtminstone tio år eller så, för det är ganska mycket text och tjocka böcker.
Den här boken börjar med att en regndroppe faller mitt i Oslo. Vi får följa regndroppen på dess väg ner i stadens kloaker (och återknyta bekantskapen med anakondan som bor där och som man får läsa om i Doktor Proktors pruttpulver). Sakta kommer ett borrande ljud, inte olikt en tandläkarborr, närmare, och det visar sig att vi blir vittne till ett inbrott i Norges nationalbanks guldreserv. Tre män borrar sig in där och blir rätt besvikna när det visar sig att Norges guldreserv består av en enda guldtacka. Men de bär med sig den, och strax får vi läsa om när chefen för nationalbanken måste berätta för kungen om att guldreserven har blivit stulen.
Kungen ligger i sängen och kollar på sportnyheterna och blir irriterad över avbrottet. Det är makalösa tillkännagivanden på sportnyheterna, nämligen. Maximus Rublov, världens kanske rikaste man, som äger både Finland och Nya Zeeland, massor av fabriker, tjugofyra politiker, Chelchesterstadion, fyra taxitillstånd och en stulen cykel med tjugofyra växlar (bland annat) - denne Rublov ska nu köpa världens bästa fotbollsspelare Ibranaldovez till sitt fotbollslag inför cupfinalen mot Rotten Ham. Men kungen får slita sig från Rublovs fotbollsspelarköp, eftersom det är lite kris med guldreserven. Om en vecka är det nämligen dags för Världsbanken att göra sin årliga inspektion av Norges guldreserv, och om guldet saknas så utbryter förmodligen panik i landet. Det kanske blir finanskris och Norge kanske blir lika fattigt som Öst-Österrike (där många inte ens har råd med en bil åt frun eller en fjällstuga. Och många måste jobba minst åtta timmar om dagen bara för att ha råd att åka till Thailand på semester).
Kris, alltså. Så kungens hemligaste poliser, Secret Garden, som är så hemliga att man nästan inte får läsa om dem (många fniss i det här kapitlet...), letar upp de personer som är bäst lämpade att återföra Norges guldreserv till nationalbanken igen. Nämligen....Bulle, Lise och doktor Proktor. Och äventyret kan börja.
För vem? Högläsning! från 7 år ungefär. Egen läsning från cirka 10 år.
Ett P.S - jag gillar Jo Nesbøs sätt att skriva så mycket att jag nu äntligen har fått tummarna loss och ska börja lyssna på hans deckare för vuxna. Fladdermusmannen ligger nu laddad i Iphonen. Jag har tänkt i många år att jag ska läsa om Harry Hole, och nu äntligen ska det bli av. Tack, Doktor Proktor!
Det är en fröjd att ha högläsning ur böckerna om Doktor Proktor. Det är roligt, oväntade knäppa lösningar, spännande och så är det skrivet med ett alldeles kolossalt fantastiskt språk. Nesbø leker fram orden och meningar på sitt alldeles speciella sätt. Han låter regndroppar eller solstrålar, eller till och med (i första boken) en schnitzel-doft, föra handlingen framåt eller göra miljöbeskrivningarna, han roar sig med de olika språkens säregenheter (i den här boken engelskan), han hittar på nya ord. Det finns inga tråkiga partier i böckerna, och som sagt så är det så vansinnigt roligt att läsa.
Jag har läst alla fyra böckerna för mina egna barn. Nu när vi läste den här senaste så är de ganska mycket äldre (12 och 14) än när vi läste och fnissade åt den första boken i serien, Doktor Proktors pruttpulver, och de skrattar fortfarande. Men nu skrattar de åt andra saker i boken, de där totala galenskaperna som jag nu inte längre behöver sitta och förklara för dem. Det går alldeles utmärkt att läsa böckerna högt även för mindre barn - alla åldrar hittar sina stycken att jubla över. Men ska barnen läsa själv så behöver de nog ha hunnit bli åtminstone tio år eller så, för det är ganska mycket text och tjocka böcker.
Den här boken börjar med att en regndroppe faller mitt i Oslo. Vi får följa regndroppen på dess väg ner i stadens kloaker (och återknyta bekantskapen med anakondan som bor där och som man får läsa om i Doktor Proktors pruttpulver). Sakta kommer ett borrande ljud, inte olikt en tandläkarborr, närmare, och det visar sig att vi blir vittne till ett inbrott i Norges nationalbanks guldreserv. Tre män borrar sig in där och blir rätt besvikna när det visar sig att Norges guldreserv består av en enda guldtacka. Men de bär med sig den, och strax får vi läsa om när chefen för nationalbanken måste berätta för kungen om att guldreserven har blivit stulen.
Kungen ligger i sängen och kollar på sportnyheterna och blir irriterad över avbrottet. Det är makalösa tillkännagivanden på sportnyheterna, nämligen. Maximus Rublov, världens kanske rikaste man, som äger både Finland och Nya Zeeland, massor av fabriker, tjugofyra politiker, Chelchesterstadion, fyra taxitillstånd och en stulen cykel med tjugofyra växlar (bland annat) - denne Rublov ska nu köpa världens bästa fotbollsspelare Ibranaldovez till sitt fotbollslag inför cupfinalen mot Rotten Ham. Men kungen får slita sig från Rublovs fotbollsspelarköp, eftersom det är lite kris med guldreserven. Om en vecka är det nämligen dags för Världsbanken att göra sin årliga inspektion av Norges guldreserv, och om guldet saknas så utbryter förmodligen panik i landet. Det kanske blir finanskris och Norge kanske blir lika fattigt som Öst-Österrike (där många inte ens har råd med en bil åt frun eller en fjällstuga. Och många måste jobba minst åtta timmar om dagen bara för att ha råd att åka till Thailand på semester).
Kris, alltså. Så kungens hemligaste poliser, Secret Garden, som är så hemliga att man nästan inte får läsa om dem (många fniss i det här kapitlet...), letar upp de personer som är bäst lämpade att återföra Norges guldreserv till nationalbanken igen. Nämligen....Bulle, Lise och doktor Proktor. Och äventyret kan börja.
För vem? Högläsning! från 7 år ungefär. Egen läsning från cirka 10 år.
Ett P.S - jag gillar Jo Nesbøs sätt att skriva så mycket att jag nu äntligen har fått tummarna loss och ska börja lyssna på hans deckare för vuxna. Fladdermusmannen ligger nu laddad i Iphonen. Jag har tänkt i många år att jag ska läsa om Harry Hole, och nu äntligen ska det bli av. Tack, Doktor Proktor!
söndag 28 april 2013
Ensamma hjärtan och hemlösa hundar
Ensamma hjärtan och hemlösa hundar av Lucy Dillon
Det här är en förträfflig bok - om man vill ha avslappnat relationsmys i hyperengelsk miljö med tedrickande i parti och minut. Spirande kärlek mellan medelålders singlar, äktenskapskriser hos yngre par, frånskilda mammors vedermödor kontra frånvarande pappors totala oförstående, klädbeskrivningar, frisyrbeskrivningar, middagsbeskrivningar så det vattnas i munnen, timslånga promenader på landsbygden och en öl på puben i goda vänner lag. Och det vill man ju. Oftast vill i alla fall jag det när suget efter feel-good och avslappnad mysläsning gör sig gällande. Den här boken har definitivt allt det.
Men (ja visst kände ni lukten av ett "men" där i inledningen?) för mig funkade inte det här att lyssna på som ljudbok. När boken är inläst (av fantastiska Katarina Ewerlöf, all heder åt henne för hon är toppen som inläsare) så är den på dryga 14 timmar. Och då märker man hur lågt tempot är. Jag älskade miljöerna och det engelska lantlevandet - men ett tag kändes det som att boken aldrig skulle ta slut. Det blev så seeeeegt. Den här sortens böcker har jag nu lärt mig att jag helst läser i pappersboksformat. Definitivt.
Rachel är huvudpersonen. Hon är - fram tills nu - storstadsmänniska ut i fingerspetsarna. Dyra märkeskläder, välskött frisyr/naglar/kropp, lägenhet i London, flashigt jobb inom PR med många utlandsresor, äter nästan all mat ute på restauranger. Inga barn. Förhållande med likaledes flashig och storstadsmässig man, Oliver. Fast när boken börjar har Rachel på ungefär ett dygn blivit av med Oliver, lägenheten och jobbet. Hon har upptäckt att Oliver bedrar henne (eller nja...fast hur det där förhåller sig vill jag inte avslöja), och det är hans lägenhet och han är dessutom delägare där Rachel jobbar så hon säger upp sig. I samma veva har hon fått ärva ett stort hus på landet av sin moster. Med tillhörande hundstall. Hon, som inte ens äger ett par jeans...
Sen får vi också träffa Natalie, som lever i ett lyckligt äktenskap med sin man Johnny. Fast det enda Natalie har kunnat tänka på det senaste året är det faktum att hon vill ha barn, och att det inte blir något hur hon och Johnny än försöker. Och då menar jag på alla vis - sova rätt, äta rätt, inte dricka kaffe, ha sex på lämpliga tidpunkter...
Zoe är ensamstående med två små pojkar. Hon jobbar heltid som hårfrisörska och sliter för att få ihop vardagen och ekonomin. Den före dette mannen har barnen varannan helg och ägnar dessa helger åt att mer eller mindre skapa julafton för barnen. De åker på nöjesfält, weekendresor, barnen får svindyra leksaker. Ändå bråkar denne David om underhållet till Zoe och vill ge henne mindre än hon får nu. Dessutom har han mage att - utan att fråga Zoe - köpa en hundvalp till pojkarna när det är pappa-helg, och sedan bara dumpa valpen + pojkarna hos Zoe när helgen är slut. Valpen är ju pojkarnas, eller hur? Och vill hon verkligen göra dem besvikna och ledsna genom att tvinga dem att lämna tillbaka valpen? Säger han och fräser iväg i sin splitter nya SUV, hem till sitt valpfria hus där nya flickvännen väntar.
Vi får alltså följa Rachel, Natalie, Zoe och människorna omkring dem: Megan som jobbar i hundstallet, Zoes söner, Nathalies man, veterinären George, Johnnys kompis Bill som också är läkare i byn och många andra. Och så alla hundarna, förstås. Det är basseten Bertie med de ledsna ögonen som stjäl mat så fort han kommer åt, smarta pudeln Lulu som egentligen är en liten stjärna men som ledsen och tufsig ligger och gömmer sig i sin korg, det är labradorvalpen Toffy, det är terriers, westies, border collies...Man undrar efter ett tag hur man kan fortsätta det här livet utan att ha hund egentligen. Dillon är inte en lika mästerlig hund-beskrivare som Åsa Larsson, men hon är bra nog. Jag gillar verkligen hundarna.
Men jag gillar inte huvudpersonerna. Inte någon av dem. Efter fjorton timmars lyssnande är jag färdig att strypa dem alternativt sparka dem i baken (om de hade funnits på riktigt). Skulle vilja vråla åt Zoe att för h-vete kvinna, säg ifrån!!!, ruska om Natalie och få henne att prata med Johnny om det som är viktigt i stället för att svälja tårarna och säga något käckt med "glättig min", trycka ner Rachel på en stol och trycka en penna/laptop i handen på henne: ta tag i det! Nu! Och ta emot det livet erbjuder dig, kvinna! Alla människor är inte som Oliver!
Det riktigt kryper i mig. Ååååh...!
Ändå tror jag att det där har med läsformatet att göra. Hade jag läst boken som pappersbok i stället för att lyssna så hade jag kunnat läsa lite snabbare/skumläsa när huvudpersonerna irriterade mig som mest, och dröja vid tedrickandet och baconsmörgåsätandet i det stora köket på Four Oaks, njuta av kärlekshistorierna och allt det där som jag ändå tycker väldigt mycket om i den här boken.
Det här är en förträfflig bok - om man vill ha avslappnat relationsmys i hyperengelsk miljö med tedrickande i parti och minut. Spirande kärlek mellan medelålders singlar, äktenskapskriser hos yngre par, frånskilda mammors vedermödor kontra frånvarande pappors totala oförstående, klädbeskrivningar, frisyrbeskrivningar, middagsbeskrivningar så det vattnas i munnen, timslånga promenader på landsbygden och en öl på puben i goda vänner lag. Och det vill man ju. Oftast vill i alla fall jag det när suget efter feel-good och avslappnad mysläsning gör sig gällande. Den här boken har definitivt allt det.
Men (ja visst kände ni lukten av ett "men" där i inledningen?) för mig funkade inte det här att lyssna på som ljudbok. När boken är inläst (av fantastiska Katarina Ewerlöf, all heder åt henne för hon är toppen som inläsare) så är den på dryga 14 timmar. Och då märker man hur lågt tempot är. Jag älskade miljöerna och det engelska lantlevandet - men ett tag kändes det som att boken aldrig skulle ta slut. Det blev så seeeeegt. Den här sortens böcker har jag nu lärt mig att jag helst läser i pappersboksformat. Definitivt.
Rachel är huvudpersonen. Hon är - fram tills nu - storstadsmänniska ut i fingerspetsarna. Dyra märkeskläder, välskött frisyr/naglar/kropp, lägenhet i London, flashigt jobb inom PR med många utlandsresor, äter nästan all mat ute på restauranger. Inga barn. Förhållande med likaledes flashig och storstadsmässig man, Oliver. Fast när boken börjar har Rachel på ungefär ett dygn blivit av med Oliver, lägenheten och jobbet. Hon har upptäckt att Oliver bedrar henne (eller nja...fast hur det där förhåller sig vill jag inte avslöja), och det är hans lägenhet och han är dessutom delägare där Rachel jobbar så hon säger upp sig. I samma veva har hon fått ärva ett stort hus på landet av sin moster. Med tillhörande hundstall. Hon, som inte ens äger ett par jeans...
Sen får vi också träffa Natalie, som lever i ett lyckligt äktenskap med sin man Johnny. Fast det enda Natalie har kunnat tänka på det senaste året är det faktum att hon vill ha barn, och att det inte blir något hur hon och Johnny än försöker. Och då menar jag på alla vis - sova rätt, äta rätt, inte dricka kaffe, ha sex på lämpliga tidpunkter...
Zoe är ensamstående med två små pojkar. Hon jobbar heltid som hårfrisörska och sliter för att få ihop vardagen och ekonomin. Den före dette mannen har barnen varannan helg och ägnar dessa helger åt att mer eller mindre skapa julafton för barnen. De åker på nöjesfält, weekendresor, barnen får svindyra leksaker. Ändå bråkar denne David om underhållet till Zoe och vill ge henne mindre än hon får nu. Dessutom har han mage att - utan att fråga Zoe - köpa en hundvalp till pojkarna när det är pappa-helg, och sedan bara dumpa valpen + pojkarna hos Zoe när helgen är slut. Valpen är ju pojkarnas, eller hur? Och vill hon verkligen göra dem besvikna och ledsna genom att tvinga dem att lämna tillbaka valpen? Säger han och fräser iväg i sin splitter nya SUV, hem till sitt valpfria hus där nya flickvännen väntar.
Vi får alltså följa Rachel, Natalie, Zoe och människorna omkring dem: Megan som jobbar i hundstallet, Zoes söner, Nathalies man, veterinären George, Johnnys kompis Bill som också är läkare i byn och många andra. Och så alla hundarna, förstås. Det är basseten Bertie med de ledsna ögonen som stjäl mat så fort han kommer åt, smarta pudeln Lulu som egentligen är en liten stjärna men som ledsen och tufsig ligger och gömmer sig i sin korg, det är labradorvalpen Toffy, det är terriers, westies, border collies...Man undrar efter ett tag hur man kan fortsätta det här livet utan att ha hund egentligen. Dillon är inte en lika mästerlig hund-beskrivare som Åsa Larsson, men hon är bra nog. Jag gillar verkligen hundarna.
Men jag gillar inte huvudpersonerna. Inte någon av dem. Efter fjorton timmars lyssnande är jag färdig att strypa dem alternativt sparka dem i baken (om de hade funnits på riktigt). Skulle vilja vråla åt Zoe att för h-vete kvinna, säg ifrån!!!, ruska om Natalie och få henne att prata med Johnny om det som är viktigt i stället för att svälja tårarna och säga något käckt med "glättig min", trycka ner Rachel på en stol och trycka en penna/laptop i handen på henne: ta tag i det! Nu! Och ta emot det livet erbjuder dig, kvinna! Alla människor är inte som Oliver!
Det riktigt kryper i mig. Ååååh...!
Ändå tror jag att det där har med läsformatet att göra. Hade jag läst boken som pappersbok i stället för att lyssna så hade jag kunnat läsa lite snabbare/skumläsa när huvudpersonerna irriterade mig som mest, och dröja vid tedrickandet och baconsmörgåsätandet i det stora köket på Four Oaks, njuta av kärlekshistorierna och allt det där som jag ändå tycker väldigt mycket om i den här boken.
torsdag 25 april 2013
The Shadow Rising
The Shadow Rising av Robert Jordan, bok 4 i Wheel of Time
(Skuggan växer + Tornets fall i den svenska översättningen)
Jag har tagit mig an det stora projektet att läsa om Wheel of Time. Här kan du läsa mer om det...
Det här inlägget ska du inte läsa om du tänker läsa Wheel of Time men inte har gjort det förut FÖR DET ÄR FULLSMOCKAT AV SPOILERS!!
Nu är Wheel of Time som jag minns den som bäst - nu har alla huvudpersonerna dragit iväg på sina egna äventyr i olika delar av världen (fast givetvis med samma diffusa slutmål: att på något sätt i slutändan ta kål på Den Svarte) och vi får hoppa mellan de olika personernas historier.
Rand, Mat och Egwene drar med aielfolket till öknen och aielfolkets heliga (och hemliga) stad Rhuidean. Egwene gör det därför att aielfolkets Visa (ungefär deras egna Aes Sedaier) behärskar Drömvandring och Egwene ska lära sig det av dem. Rand därför att han ska vandra in i Rhuidean och komma ut som klanhövdingarnas hövding och ena aielfolket under sig, allt enligt profetian. Mat därför att han har blivit tillsagd att resa till Rhuidean - eller dö.
Mats story här är nog något av det jag gillar mest att läsa i hela bokserien, tror jag. Redan i Tears klippa hittar han en stenportal som leder honom till en annan värld. Där träffar han på mystiska ormliknande varelser som enligt "reglerna" ska ge svar på tre frågor den som stiger igenom portalen ska ha tänkt ut i förväg. Men de ger ett sånt konstigt svar på Mats första fråga (du måste färdas till Rhuidean) att han blir helt konfys, och i stället för att ställa sina andra uttänkta frågor så ställer han följdfrågor om Rhuidean (och får svar). Det var inte alls vad han tänkt sig och han blir helt skogstokig på varelserna och får mer eller mindre bäras därifrån medan de tjuter märkligheter om att han ska "äkta de nio månarnas dotter" och annat obegripligt. I Rhuidean sen hittar han ännu en stenportal som leder till ännu en annan värld - där han nu tror att han ska få svar. Men i stället tycker de här varelserna att de ska uppfylla hans önskningar varpå han återigen blir helt ställd, ställer fel frågor och får önskningar uppfyllda som han inte ens visste att han önskade sig. Väl tillbaka i vår egen värld har han nu blivit en av de intressantaste karaktärerna. En av de sakerna han "önskade" sig utan att förstå det var nämligen att bli av med alla minnesluckor han hade efter Shadar Logoth-förbannelsen. Och visst - han får tillbaka sina minnen. Från alla liv han levt ända sedan tidernas begynnelse. Från alla slag han genomkämpat, alla språk han talat, alla platser han besökt...han tror att han håller på att bli tokig och sitter mest och tjurar på sin häst resten av boken. Men vänta bara - han tar sig!
Rands besök i Rhuidean är också en riktig höjdpunkt i bokserien. Han vandrar in i Rhuideans hjärta, och för varje steg så ser han olika syner där han får följa aielfolkets historia bakåt i tiden, ända tills det avslöjas att de en gång var tjänare till Aes Sedaierna, att de och de fredliga Tu'athan var ett och samma folk som följde Lövets väg och aldrig tog i ett vapen. Aielfolket, som nu mer eller mindre sover med spjutet under huvudkudden! Det är så svårt för de flesta av dem att ta in, så det har alltid varit en välbevarad hemlighet hos de klanhövdingar som också gått in i Rhuidean.
Mycket av boken ägnas åt Perrin, och om hur han får Tuflodens folk att inte bara gömma sig i sina gårdar när de blir anfallna av trollocker och terroriserade av de läskigt rentvättade Ljusets söner. Han får dem till att samla sig och organisera ett försvar, och upptäcker till sin egen förvåning och förlägenhet att alla ser upp till honom som en ledare, "furst Perrin".
Vi får också följa Nynaeve och Elayne när de är i Tanchico och jagar Svarta Ajah. För att smälta in bär även de likt ortsbefolkningen (både kvinnor och män) slöja över ansiktet och Elayne undrar hela tiden över hur alla andra gör för att hindra slöjeländet att åka in i munnen när de pratar. Hon själv får hela tiden spotta ut den och är omåttligt irriterad. Det är såna här detaljer som gör att jag älskar Jordans berättande - visst, de ska Slåss Mot Ondskan, men hela vägen dit är så fylld av levande liv och underbara detaljer som denna.
Ett gnäll:
Att den andra halvan på The Shadow Rising på svenska heter Tornets fall är rätt irriterande, eftersom det kanske bara är två kapitel i hela boken som handlar om just det. Men OK, jag kan leva med det. Märkligare är då hur baksidestexten inleds med orden "Hätska inbördesstrider bryter ut i Tar Valon och ledaren, den kloka och vidsynta Siuan Sanche, avsätts, släcks och kastas i fängelse." Jamen tack för den spoilern!! Avsnittet med Tornets fall kommer långt in i boken, och skulle ju helst vara en total överraskning när Elaida och de andra Aes Sedaierna kommer in och överrumplar den Amyrlintronande - men läser man den svenska utgåvan och råkar ha läst baksidestexten först så lyfter man ju inte ens på ögonbrynen när det sker. Ibland undrar jag om det är pajasar som sitter och gör baksidestexter. Eller gäller det bara fantasyböcker? Att de som skriver baksidestexten absolut inte har läst mer än kanske ett kapitel här eller där i boken (för att de inte gillar att läsa fantasy så värst men jobbet måste ju liksom skötas) men ändå ska tota ihop en text? Tänk om detta hade varit fallet för exempelvis någon känd deckarförfattares bok! Att trumpeta ut vem mördaren är på baksidan av boken, eller i förväg avslöja bokens finaste twist...
(Skuggan växer + Tornets fall i den svenska översättningen)
Jag har tagit mig an det stora projektet att läsa om Wheel of Time. Här kan du läsa mer om det...
Det här inlägget ska du inte läsa om du tänker läsa Wheel of Time men inte har gjort det förut FÖR DET ÄR FULLSMOCKAT AV SPOILERS!!
Nu är Wheel of Time som jag minns den som bäst - nu har alla huvudpersonerna dragit iväg på sina egna äventyr i olika delar av världen (fast givetvis med samma diffusa slutmål: att på något sätt i slutändan ta kål på Den Svarte) och vi får hoppa mellan de olika personernas historier.
Rand, Mat och Egwene drar med aielfolket till öknen och aielfolkets heliga (och hemliga) stad Rhuidean. Egwene gör det därför att aielfolkets Visa (ungefär deras egna Aes Sedaier) behärskar Drömvandring och Egwene ska lära sig det av dem. Rand därför att han ska vandra in i Rhuidean och komma ut som klanhövdingarnas hövding och ena aielfolket under sig, allt enligt profetian. Mat därför att han har blivit tillsagd att resa till Rhuidean - eller dö.
Mats story här är nog något av det jag gillar mest att läsa i hela bokserien, tror jag. Redan i Tears klippa hittar han en stenportal som leder honom till en annan värld. Där träffar han på mystiska ormliknande varelser som enligt "reglerna" ska ge svar på tre frågor den som stiger igenom portalen ska ha tänkt ut i förväg. Men de ger ett sånt konstigt svar på Mats första fråga (du måste färdas till Rhuidean) att han blir helt konfys, och i stället för att ställa sina andra uttänkta frågor så ställer han följdfrågor om Rhuidean (och får svar). Det var inte alls vad han tänkt sig och han blir helt skogstokig på varelserna och får mer eller mindre bäras därifrån medan de tjuter märkligheter om att han ska "äkta de nio månarnas dotter" och annat obegripligt. I Rhuidean sen hittar han ännu en stenportal som leder till ännu en annan värld - där han nu tror att han ska få svar. Men i stället tycker de här varelserna att de ska uppfylla hans önskningar varpå han återigen blir helt ställd, ställer fel frågor och får önskningar uppfyllda som han inte ens visste att han önskade sig. Väl tillbaka i vår egen värld har han nu blivit en av de intressantaste karaktärerna. En av de sakerna han "önskade" sig utan att förstå det var nämligen att bli av med alla minnesluckor han hade efter Shadar Logoth-förbannelsen. Och visst - han får tillbaka sina minnen. Från alla liv han levt ända sedan tidernas begynnelse. Från alla slag han genomkämpat, alla språk han talat, alla platser han besökt...han tror att han håller på att bli tokig och sitter mest och tjurar på sin häst resten av boken. Men vänta bara - han tar sig!
Rands besök i Rhuidean är också en riktig höjdpunkt i bokserien. Han vandrar in i Rhuideans hjärta, och för varje steg så ser han olika syner där han får följa aielfolkets historia bakåt i tiden, ända tills det avslöjas att de en gång var tjänare till Aes Sedaierna, att de och de fredliga Tu'athan var ett och samma folk som följde Lövets väg och aldrig tog i ett vapen. Aielfolket, som nu mer eller mindre sover med spjutet under huvudkudden! Det är så svårt för de flesta av dem att ta in, så det har alltid varit en välbevarad hemlighet hos de klanhövdingar som också gått in i Rhuidean.
Mycket av boken ägnas åt Perrin, och om hur han får Tuflodens folk att inte bara gömma sig i sina gårdar när de blir anfallna av trollocker och terroriserade av de läskigt rentvättade Ljusets söner. Han får dem till att samla sig och organisera ett försvar, och upptäcker till sin egen förvåning och förlägenhet att alla ser upp till honom som en ledare, "furst Perrin".
Vi får också följa Nynaeve och Elayne när de är i Tanchico och jagar Svarta Ajah. För att smälta in bär även de likt ortsbefolkningen (både kvinnor och män) slöja över ansiktet och Elayne undrar hela tiden över hur alla andra gör för att hindra slöjeländet att åka in i munnen när de pratar. Hon själv får hela tiden spotta ut den och är omåttligt irriterad. Det är såna här detaljer som gör att jag älskar Jordans berättande - visst, de ska Slåss Mot Ondskan, men hela vägen dit är så fylld av levande liv och underbara detaljer som denna.
Ett gnäll:
Att den andra halvan på The Shadow Rising på svenska heter Tornets fall är rätt irriterande, eftersom det kanske bara är två kapitel i hela boken som handlar om just det. Men OK, jag kan leva med det. Märkligare är då hur baksidestexten inleds med orden "Hätska inbördesstrider bryter ut i Tar Valon och ledaren, den kloka och vidsynta Siuan Sanche, avsätts, släcks och kastas i fängelse." Jamen tack för den spoilern!! Avsnittet med Tornets fall kommer långt in i boken, och skulle ju helst vara en total överraskning när Elaida och de andra Aes Sedaierna kommer in och överrumplar den Amyrlintronande - men läser man den svenska utgåvan och råkar ha läst baksidestexten först så lyfter man ju inte ens på ögonbrynen när det sker. Ibland undrar jag om det är pajasar som sitter och gör baksidestexter. Eller gäller det bara fantasyböcker? Att de som skriver baksidestexten absolut inte har läst mer än kanske ett kapitel här eller där i boken (för att de inte gillar att läsa fantasy så värst men jobbet måste ju liksom skötas) men ändå ska tota ihop en text? Tänk om detta hade varit fallet för exempelvis någon känd deckarförfattares bok! Att trumpeta ut vem mördaren är på baksidan av boken, eller i förväg avslöja bokens finaste twist...
måndag 22 april 2013
Stormskaparna
Stormskaparna av Jennifer E. Smith
Mina barn säger ibland att vissa filmer eller böcker (eller uttalanden från personer) är för mycket "Nalle Puh". Och med det menar de sånt som blir lite överpräktigt, ungefär "det viktiga är trots allt att man har sina vänner" alternativt "har sin familj". Övertydlig sensmoral, smäktande fiolmusik i bakgrunden. Och när jag stängde den här boken så kände jag att jag nog hade fått en lätt Nalle Puh-överdos. Eller ohana från Lilo & Stitch? (ja ja, man ser en del disneyfilmer under barnens uppväxt...)
Här finns absolut inga blå rymdmonster eller honungsberoende gula björnar med röd t-shirt. Nej, det handlar om tvillingarna Simon och Ruby, 12 år, som tillsammans med mamma och pappa bor på landet mitt i oändliga vete- och majsfält. Förr har alltid Simon och Ruby varit med varandra hela tiden, lekt, tröstat varandra, haft ett eget språk. Men sedan de flyttade hit till gården (de bodde i en förstad till Chicago förut) så har de glidit isär. Simon spelar mest baseball och är med kompisar medan Ruby helst läser böcker och är för sig själv. Hon tycker Simon blir allt konstigare, och när boken börjar så är han konstigare än någonsin. Tvär till humöret och faktiskt slår det bokstavligen blixtar om honom. När han rör vid brödrosten blixtrar det och blir kortslutning och likaså när han rör vid bilbatteriet så blixtrar det till och ryker.
Samtidigt har Ruby flera gånger sett och så småningom pratat med en man som kallar sig Otis. Han pratar om vädret med henne, men inget vanligt artighetsprat, inte. I stället verkar han ha fått för sig att hennes bror Simon kan påverka vädret. Otis vill att Ruby ska hjälpa Simon, tydligen både med att förstå att han är en så kallad stormskapare men även mer eller mindre med att överleva, för Simon kan inte alls styra sitt väderpåverkande.
Det visar sig att det finns en hel del människor som är stormskapare, som jobbar med det ungefär som vi andra går till kontoret eller verkstaden eller så, fast vi andra vet inte om att stormskaparna finns. Det känns lite som trollkarlsvärlden i Harry Potter - att den världen finns liksom i vår egen, fast gömd. Stormskaparna har till och med ett hemligt högkvarter i Chicago dit Ruby och Simon så småningom kommer, och här blir det väldigt mycket Harry Potter-igenkänning med Trolldomsministeriets hemliga lokaler i London. Givetvis finns det en Ond Stormskapare som måste stoppas samtidigt som Simon måste lära sig att hantera sina krafter.
Första halvan på boken sitter jag och blir rätt störd eftersom handlingen eller hemligheterna liksom "segas ut på" för att öka spänningen eller nåt, och det hela bara står och stampar. Huvudpersonerna och läsaren har fattat det grundläggande - Simon är stormskapare. Men nu vill ju både huvudpersonerna och läsaren veta mer om vad detta innebär: hur? varför? farligheter? En bra bok avslöjar liksom hemligheterna i lagom takt, men här ges det bara dunkla antydningar av typen: Insatt Person säger "aj aj aj, Simon är en mycket ung och oerfaren stormskapare och han behöver veta så mycket..." varpå personen som gjort uttalandet av en eller anledning försvinner och varken huvudpersonerna eller läsaren får veta mer om någonting. Eller "Jaså, har ni träffat Otis?? Oj! Och har ni träffat Rupert London också...men det betyder ju..." och så avslutas meningen med "...", personen försvinner/kapitlet slutar och frustrationen växer. Man fattar alltså att det finns många hemligheter som måste avslöjas för att handlingen ska ta fart, men det händer liksom inte förrän långt inne i boken. Alla som vet något bara antyder att de vet men berättar ingenting. Jag vet inte om jag förklarar det här särskilt bra för givetvis vore en bok inte bra om man fick reda på allt redan i början - men här blir det liksom så frustrerande när alla personer bara försvinner och alla meningar bara avslutas med "...". Jag har stött på det här sättet att skriva i andra böcker (oftast fantasy, där huvudpersonen inte själv vet vem hen är eller vilka krafter hen besitter och folk i omgivningen inte berättar för att hen inte är "mogen" att få veta sanningen än, eller att det "skulle ta för lång tid att berätta") och blir lika störd varje gång. Nog om detta, jag verkar inte kunna få fram det jag vill. Är det någon som fattar och håller med - kommentera gärna!
Förutom min frustration över de dunkla antydningarna kontra de avslöjade hemligheterna så gillar jag boken. När handlingen väl fått fart är det spännande läsning, och väderutbrotten är en fin kombo av magi och naturvetenskap som tilltalar mig mycket. Andra halvan på boken läste jag i ett svep och var mycket nöjd - ända tills det som sagt blev lite väl präktigt och Nalle Puh-aktigt i slutet. Just den familjen-är-det-viktigaste-sensmoralen kunde jag gärna varit utan.
För vem? 10 - 14 år
Mina barn säger ibland att vissa filmer eller böcker (eller uttalanden från personer) är för mycket "Nalle Puh". Och med det menar de sånt som blir lite överpräktigt, ungefär "det viktiga är trots allt att man har sina vänner" alternativt "har sin familj". Övertydlig sensmoral, smäktande fiolmusik i bakgrunden. Och när jag stängde den här boken så kände jag att jag nog hade fått en lätt Nalle Puh-överdos. Eller ohana från Lilo & Stitch? (ja ja, man ser en del disneyfilmer under barnens uppväxt...)
Här finns absolut inga blå rymdmonster eller honungsberoende gula björnar med röd t-shirt. Nej, det handlar om tvillingarna Simon och Ruby, 12 år, som tillsammans med mamma och pappa bor på landet mitt i oändliga vete- och majsfält. Förr har alltid Simon och Ruby varit med varandra hela tiden, lekt, tröstat varandra, haft ett eget språk. Men sedan de flyttade hit till gården (de bodde i en förstad till Chicago förut) så har de glidit isär. Simon spelar mest baseball och är med kompisar medan Ruby helst läser böcker och är för sig själv. Hon tycker Simon blir allt konstigare, och när boken börjar så är han konstigare än någonsin. Tvär till humöret och faktiskt slår det bokstavligen blixtar om honom. När han rör vid brödrosten blixtrar det och blir kortslutning och likaså när han rör vid bilbatteriet så blixtrar det till och ryker.
Samtidigt har Ruby flera gånger sett och så småningom pratat med en man som kallar sig Otis. Han pratar om vädret med henne, men inget vanligt artighetsprat, inte. I stället verkar han ha fått för sig att hennes bror Simon kan påverka vädret. Otis vill att Ruby ska hjälpa Simon, tydligen både med att förstå att han är en så kallad stormskapare men även mer eller mindre med att överleva, för Simon kan inte alls styra sitt väderpåverkande.
Det visar sig att det finns en hel del människor som är stormskapare, som jobbar med det ungefär som vi andra går till kontoret eller verkstaden eller så, fast vi andra vet inte om att stormskaparna finns. Det känns lite som trollkarlsvärlden i Harry Potter - att den världen finns liksom i vår egen, fast gömd. Stormskaparna har till och med ett hemligt högkvarter i Chicago dit Ruby och Simon så småningom kommer, och här blir det väldigt mycket Harry Potter-igenkänning med Trolldomsministeriets hemliga lokaler i London. Givetvis finns det en Ond Stormskapare som måste stoppas samtidigt som Simon måste lära sig att hantera sina krafter.
Första halvan på boken sitter jag och blir rätt störd eftersom handlingen eller hemligheterna liksom "segas ut på" för att öka spänningen eller nåt, och det hela bara står och stampar. Huvudpersonerna och läsaren har fattat det grundläggande - Simon är stormskapare. Men nu vill ju både huvudpersonerna och läsaren veta mer om vad detta innebär: hur? varför? farligheter? En bra bok avslöjar liksom hemligheterna i lagom takt, men här ges det bara dunkla antydningar av typen: Insatt Person säger "aj aj aj, Simon är en mycket ung och oerfaren stormskapare och han behöver veta så mycket..." varpå personen som gjort uttalandet av en eller anledning försvinner och varken huvudpersonerna eller läsaren får veta mer om någonting. Eller "Jaså, har ni träffat Otis?? Oj! Och har ni träffat Rupert London också...men det betyder ju..." och så avslutas meningen med "...", personen försvinner/kapitlet slutar och frustrationen växer. Man fattar alltså att det finns många hemligheter som måste avslöjas för att handlingen ska ta fart, men det händer liksom inte förrän långt inne i boken. Alla som vet något bara antyder att de vet men berättar ingenting. Jag vet inte om jag förklarar det här särskilt bra för givetvis vore en bok inte bra om man fick reda på allt redan i början - men här blir det liksom så frustrerande när alla personer bara försvinner och alla meningar bara avslutas med "...". Jag har stött på det här sättet att skriva i andra böcker (oftast fantasy, där huvudpersonen inte själv vet vem hen är eller vilka krafter hen besitter och folk i omgivningen inte berättar för att hen inte är "mogen" att få veta sanningen än, eller att det "skulle ta för lång tid att berätta") och blir lika störd varje gång. Nog om detta, jag verkar inte kunna få fram det jag vill. Är det någon som fattar och håller med - kommentera gärna!
Förutom min frustration över de dunkla antydningarna kontra de avslöjade hemligheterna så gillar jag boken. När handlingen väl fått fart är det spännande läsning, och väderutbrotten är en fin kombo av magi och naturvetenskap som tilltalar mig mycket. Andra halvan på boken läste jag i ett svep och var mycket nöjd - ända tills det som sagt blev lite väl präktigt och Nalle Puh-aktigt i slutet. Just den familjen-är-det-viktigaste-sensmoralen kunde jag gärna varit utan.
För vem? 10 - 14 år
lördag 20 april 2013
Spegeln: en skräcksaga
Spegeln: en skräcksaga av Kelly Barnhill
Jag började läsa den här en fredagkväll. Och hur det än är så är jag inte som mest klipsk och alert en fredagkväll efter åtta, så att börja läsa den här boken vid just den tidpunkten var nog inte mitt smartaste val. För den är så underlig och mystisk. Jag fascinerades otroligt mycket och ville verkligen, verkligen läsa vidare. Men jag förstod inte vad som hände. Jag vet inte hur många gånger jag fick bläddra tillbaka under läsningen av de första hundra sidorna för att min såsiga hjärna behövde kolla vem och hur och när. Men jag ville verkligen veta, ville verkligen förstå dessa märkliga mysterier och anledningen till den där mardrömskänslan jag fick när jag läste.
Efter ungefär hundra sidor tog storyn fart, och underligheterna började hänga ihop, och det blev vansinnigt spännande. Fast jag är fortfarande inte riktigt på det klara med vad som hände egentligen nu när jag läst ut boken. Ändå tycker jag att det är en av de bättre böcker jag läst den senaste tiden. Och jag tror kanske det är just det där att jag själv fick fundera så mycket över hur det hängde ihop.
Bokens framsida passar så himla bra ihop med innehållet - mer och mer ju längre man läser. När jag första gången snabbt såg på framsidan så fick jag intrycket av en vulkan av något slag. Eller någon explosionsartad rök, något slags utbrott. När jag tittade närmare så såg jag att det faktiskt var ett träd, med synligt rotsystem i marken. Och med katter i trädkronan. Och...ja, med två ansikten i trädkronan också. Och allt det där är på sätt och vis med i boken. Utbrotten också även om det mer handlar om platser med magiska utbrott på samma sätt som vulkanutbrott.
Jag tänker inte försöka mig på något slags återgivande av handlingen. Den måste läsas. Men för att ge ett smak på underligheterna så är det här trådarna, eller skärvorna, som ges i bokens början:
Och mardrömslikt också, just det ja, det måste jag skriva något om också. Det är så att jag har två återkommande drömmar. De är så återkommande så att jag vet att jag drömmer när jag får dem - ändå kan jag inte göra något åt situationen. Den ena drömmen är att jag ska ta på mig mina linser, men att de helt plötsligt har blivit väldigt stora och torra. Typ sträva tefat eller så. Ändå ska de mulas in i ögonen och det är jätteobehagligt. Den andra drömmen känns ungefär som det som beskrivs i den här boken - att jag inte kan ringa någon på telefon fast jag verkligen behöver. Det blir ständigt fel nummer, knapparna försvinner, knapparna fastnar, telefonen stängs av, signalerna går inte fram, telefonsvarare säger mystiska saker...Och det är så det är för Jack när han gång på gång ska försöka ringa sin mamma eller pappa för att säga att han vill komma hem. Det går inte. Inte heller kan han skriva brev, för texten försvinner. Eller brevet. Eller lusten att skriva just när det behövs. På ett annat ställe i boken är det en kvinna som ska fly från staden i sin bil tillsammans med sin son. Men det går inte. Hon upptäcker hela tiden att hon har kört tillbaka till sin egen garageuppfart. Det finns massor av såna här dröm- eller mardrömskänslor i boken. Det gör den inte på något sätt lättare att förstå - men det gör den ännu mer fascinerande att läsa.
Det här kan nog vara ett av de mest förvirrade inlägg jag någonsin skrivit. Det kanske är på sin plats med en ytterst kort och koncis sammanfattning: Jag gillade den här boken.
För vem? 11 - 17 år
Jag började läsa den här en fredagkväll. Och hur det än är så är jag inte som mest klipsk och alert en fredagkväll efter åtta, så att börja läsa den här boken vid just den tidpunkten var nog inte mitt smartaste val. För den är så underlig och mystisk. Jag fascinerades otroligt mycket och ville verkligen, verkligen läsa vidare. Men jag förstod inte vad som hände. Jag vet inte hur många gånger jag fick bläddra tillbaka under läsningen av de första hundra sidorna för att min såsiga hjärna behövde kolla vem och hur och när. Men jag ville verkligen veta, ville verkligen förstå dessa märkliga mysterier och anledningen till den där mardrömskänslan jag fick när jag läste.
Efter ungefär hundra sidor tog storyn fart, och underligheterna började hänga ihop, och det blev vansinnigt spännande. Fast jag är fortfarande inte riktigt på det klara med vad som hände egentligen nu när jag läst ut boken. Ändå tycker jag att det är en av de bättre böcker jag läst den senaste tiden. Och jag tror kanske det är just det där att jag själv fick fundera så mycket över hur det hängde ihop.
Bokens framsida passar så himla bra ihop med innehållet - mer och mer ju längre man läser. När jag första gången snabbt såg på framsidan så fick jag intrycket av en vulkan av något slag. Eller någon explosionsartad rök, något slags utbrott. När jag tittade närmare så såg jag att det faktiskt var ett träd, med synligt rotsystem i marken. Och med katter i trädkronan. Och...ja, med två ansikten i trädkronan också. Och allt det där är på sätt och vis med i boken. Utbrotten också även om det mer handlar om platser med magiska utbrott på samma sätt som vulkanutbrott.
Jag tänker inte försöka mig på något slags återgivande av handlingen. Den måste läsas. Men för att ge ett smak på underligheterna så är det här trådarna, eller skärvorna, som ges i bokens början:
- För ett antal år sedan försvann Frankie spårlöst. Han kom tillbaka efter ett par år, men han har inte pratat sedan dess, och halva hans ansikte är vanställt av stora ärr som inte läkt. Nu känner han, genom ärren, hur något eller någon kommer.
- Wendy, Frankies tvillingsyster, drömmer om ljudet av klockor, och känner en söt lukt. När Frankie håller hennes hand på sina ärr så känner Wendy hur de bränner och vibrerar under hennes fingrar.
- Anders, Wendys kompis, ska ut och gå, men känner snart en vibrerande känsla i gräset som blir starkare och starkare och snart surrar marken, benen, huden på honom.
- Clayton, son till Hazelwoods mäktigaste man, får aldrig gå in till sin pappa när han är i "vilorummet". Men idag knackar han på där - han bara måste ha pappas hjälp med det där som känns som en insekt som har krupit in i hans öra och surrar runt långt där inne. Men pappan bara kör ut honom. Därefter sjunker pappan ihop på golvet, blek i synen och tänker att han kommer att behöva mycket information. Och magi.
- Och så kommer då Jack. Jack ska bo hos sin moster och morbror i Hazelwood under tiden som hans föräldrar reder ut sin skilsmässa. Han vill inte bo i Hazelwood, men hans föräldrar bryr sig aldrig om vad han tycker. Eller vad han säger överhuvudtaget. Ibland verkar det inte som de ens ser honom, eller ens vet vad han heter.
Och mardrömslikt också, just det ja, det måste jag skriva något om också. Det är så att jag har två återkommande drömmar. De är så återkommande så att jag vet att jag drömmer när jag får dem - ändå kan jag inte göra något åt situationen. Den ena drömmen är att jag ska ta på mig mina linser, men att de helt plötsligt har blivit väldigt stora och torra. Typ sträva tefat eller så. Ändå ska de mulas in i ögonen och det är jätteobehagligt. Den andra drömmen känns ungefär som det som beskrivs i den här boken - att jag inte kan ringa någon på telefon fast jag verkligen behöver. Det blir ständigt fel nummer, knapparna försvinner, knapparna fastnar, telefonen stängs av, signalerna går inte fram, telefonsvarare säger mystiska saker...Och det är så det är för Jack när han gång på gång ska försöka ringa sin mamma eller pappa för att säga att han vill komma hem. Det går inte. Inte heller kan han skriva brev, för texten försvinner. Eller brevet. Eller lusten att skriva just när det behövs. På ett annat ställe i boken är det en kvinna som ska fly från staden i sin bil tillsammans med sin son. Men det går inte. Hon upptäcker hela tiden att hon har kört tillbaka till sin egen garageuppfart. Det finns massor av såna här dröm- eller mardrömskänslor i boken. Det gör den inte på något sätt lättare att förstå - men det gör den ännu mer fascinerande att läsa.
Det här kan nog vara ett av de mest förvirrade inlägg jag någonsin skrivit. Det kanske är på sin plats med en ytterst kort och koncis sammanfattning: Jag gillade den här boken.
För vem? 11 - 17 år
torsdag 18 april 2013
Toro! Toro!
Toro! Toro! av Michael Morpurgo
Det här är en bra och spännande äventyrsberättelse, som ofta av Morpurgo. Den senaste boken jag läste av honom handlade om första världskriget (Warhorse, läs här vad jag skrev om den). Här har vi hoppat fram till spanska inbördeskriget. Boken är klassificerad som Hcf vilket innebär att den är tänkt för barn på lågstadiet ungefär - men jag skulle lika gärna och nästan hellre sätta den i händerna på lite större barn som vill läsa något som är "en spännande men inte så tjock bok". (den är på drygt 100 sidor)
En liten pojke har råkat krossa en glasruta med en inte så välriktad fotbollsspark och sitter ledsen på sitt rum för att mamman har skällt på honom. Då kommer hans farfar insmygande för att trösta, och pojken frågar honom om "det allra värsta han någonsin gjorde" när han var barn. Och farfar vet direkt vilket som var det allra värsta. Det är den berättelsen vi får höra, och förflyttas tillbaka till Spanien på 1930-talet.
Antonitos föräldrar livnär sig bland annat på att föda upp tjurar till tjurfäktningsarenorna. Antonito är med när en liten tjurkalv föds som måste flaskmatas eftersom ko-mamman dör efter födelsen. Och på bästa Emil och Griseknoen-maner så blir Antonito och Paco bästa vänner. Paco växer upp - och ja, här får jag förstås nostalgiska tjuren-Ferdinand-vibbar: han blir större, och större, och större...en dag var han jättestor men gillade fortfarande att sitta under sin korkek...etc etc. Här finns till och med korkeksskogar, men Paco sitter inte och luktar på några blommor. I stället brukar han slåss mot de största tjurarna och vinna. Han är en stor och tuff tjur - ändå kommer han när Antonito kallar på honom och ska klias. Det Antonito inte vet är vad som ska hända med Paco på tjurfäktningsarenorna. Han tror att tjurfäktning mer är som någon slags dans med matador och tjur och en röd cape, och att det är kul för tjuren att få vara med.
Så därför blir det förstås ordentligt sorgligt och jobbigt att läsa när Antonito anses som stor nog att följa med på en tjurfäktning för att se hur det går till (han kan väl vara sex år eller så?) Morpurgo har läst på och återger tjurfäktningens alla turer och vidriga detaljer. Och Antonito bestämmer sig för att hans Paco aldrig, aldrig ska behöva komma till någon tjurfäktningsarena.
Den här pojke-tjur-berättelsen kopplas nu ihop med att det spanska inbördeskriget bryter ut. Pojken ser det ur sin barn-synvinkel och begriper inte ett dyft av vad det handlar om eller varför det ska krigas. Men indragen i kriget blir han.
Jag vill alltså sätta den här boken i händerna på lite äldre barn än den kanske är tänkt för. Dels för att de äldre barnen gärna frågar efter spännande men inte så tjocka böcker som jag skrev ovan, men dels också för att det här med tjurfäktningen och kriget faktiskt kan vara rätt otäcka att läsa om. Då är ju högläsning bra, så att man kan prata om det som händer i boken.
För vem? 9 - 14, eller som högläsning
Det här är en bra och spännande äventyrsberättelse, som ofta av Morpurgo. Den senaste boken jag läste av honom handlade om första världskriget (Warhorse, läs här vad jag skrev om den). Här har vi hoppat fram till spanska inbördeskriget. Boken är klassificerad som Hcf vilket innebär att den är tänkt för barn på lågstadiet ungefär - men jag skulle lika gärna och nästan hellre sätta den i händerna på lite större barn som vill läsa något som är "en spännande men inte så tjock bok". (den är på drygt 100 sidor)
En liten pojke har råkat krossa en glasruta med en inte så välriktad fotbollsspark och sitter ledsen på sitt rum för att mamman har skällt på honom. Då kommer hans farfar insmygande för att trösta, och pojken frågar honom om "det allra värsta han någonsin gjorde" när han var barn. Och farfar vet direkt vilket som var det allra värsta. Det är den berättelsen vi får höra, och förflyttas tillbaka till Spanien på 1930-talet.
Antonitos föräldrar livnär sig bland annat på att föda upp tjurar till tjurfäktningsarenorna. Antonito är med när en liten tjurkalv föds som måste flaskmatas eftersom ko-mamman dör efter födelsen. Och på bästa Emil och Griseknoen-maner så blir Antonito och Paco bästa vänner. Paco växer upp - och ja, här får jag förstås nostalgiska tjuren-Ferdinand-vibbar: han blir större, och större, och större...en dag var han jättestor men gillade fortfarande att sitta under sin korkek...etc etc. Här finns till och med korkeksskogar, men Paco sitter inte och luktar på några blommor. I stället brukar han slåss mot de största tjurarna och vinna. Han är en stor och tuff tjur - ändå kommer han när Antonito kallar på honom och ska klias. Det Antonito inte vet är vad som ska hända med Paco på tjurfäktningsarenorna. Han tror att tjurfäktning mer är som någon slags dans med matador och tjur och en röd cape, och att det är kul för tjuren att få vara med.
Så därför blir det förstås ordentligt sorgligt och jobbigt att läsa när Antonito anses som stor nog att följa med på en tjurfäktning för att se hur det går till (han kan väl vara sex år eller så?) Morpurgo har läst på och återger tjurfäktningens alla turer och vidriga detaljer. Och Antonito bestämmer sig för att hans Paco aldrig, aldrig ska behöva komma till någon tjurfäktningsarena.
Den här pojke-tjur-berättelsen kopplas nu ihop med att det spanska inbördeskriget bryter ut. Pojken ser det ur sin barn-synvinkel och begriper inte ett dyft av vad det handlar om eller varför det ska krigas. Men indragen i kriget blir han.
Jag vill alltså sätta den här boken i händerna på lite äldre barn än den kanske är tänkt för. Dels för att de äldre barnen gärna frågar efter spännande men inte så tjocka böcker som jag skrev ovan, men dels också för att det här med tjurfäktningen och kriget faktiskt kan vara rätt otäcka att läsa om. Då är ju högläsning bra, så att man kan prata om det som händer i boken.
För vem? 9 - 14, eller som högläsning
onsdag 17 april 2013
Bästa klubben: Tufft spel + Bortdribblad
Tufft spel (Bästa klubben) av Magnus Ljunggren
Bortdribblad (Bästa klubben) av Magnus Ljunggren
Magnus Ljunggren har skrivit lättlästa böcker om fotboll, och det är jag väldigt glad för! Hur många gånger har jag inte stått med barn i biblioteket som frågat efter lättlästa fotbollsböcker, men som redan har läst alla böckerna om Kasper och så de andra fåtalet böcker som finns som är tillräckligt lätta för dem? Vi bor i en fotbollsby mer eller mindre, och här är det fotboll som gäller. På längden och tvären, dagen och natten, skolan och fritiden. Ibland känns det som att jag är den enda på skolan som inte är intresserad av fotboll. Men det är ju en parentes - langa fram böcker om fotboll kan jag i alla fall. Och nu kan jag alltså presentera två böcker som snyggt slinker in i svårighetsgraden mellan exempelvis Kasper-böckerna och Ludde-serien. Hoppas det kommer fler om "Bästa klubben", för jag gillar dem.
Det handlar om fotboll, och om barnen som spelar fotboll. "Bästa klubben" (ibland heter den ABK, jag blir lite förvirrad av det) har ett pojklag och ett flicklag, och man får läsa om olika spelare. I Tufft spel handlar det allra mest om duktiga spelaren Tina, i Bortdribblad om både Samir och Yalam. Och när det handlar om just fotbollsspelandet (träning och matcher återges) så kryllar det förstås av fotbollstermer som jag inte begriper ett jota av ("väggpass" till exempel? vadå vägg??). Men det är ju jag det. Barnen begriper säkert.
Mats Vänehem har illustrerat och det är stora, svartvita och tydliga illustrationer som passar bra till texten. Särskilt gillar jag när han ritar de vuxna som är med, då tar han ut svängarna lite mer - barnen tenderar att se rätt lika ut i ansiktena tycker jag. Och så blir jag helt fnissig när jag ser på Tina i Tufft spel - hon ser nämligen ut som Alfred Neumann från tidningen M.A.D (som säkert inte finns längre...), eller ja, Alfred Neumann med en skurmopp på huvudet...
I Tufft spel ska pojklaget spela match, men saknar spelare så tränaren ringer till Tina och frågar om hon kan ställa upp. Hon bara jublar, för hon älskar allt vad fotboll heter och skulle väl kunna spela fotboll dygnet runt alla veckans dagar om hon bara fick. Klart hon kommer! Och hon är duktig, hon mer eller mindre leker fram bollen till mål. Fast det står en pappa i publiken, en pappa till en av killarna i motståndarlaget (Leo, och hör nu: mot slutet av boken får man veta hans fullständiga namn som är Leopold Blom! Sånt älskar jag...). Och den här pappan är en sån där riktig vrål-förälder som både skriker på Leo att han ska spela bättre och också på killarna och Tina i ABKs lag att de är kassa och spelar oschysst. Han är också den ende av alla som har problem med att Tina som enda tjej får spela med killarna och anser att hon som en "liten flicka" bara har "tur" när det går bra för henne. Till sist delar domaren ut ett gult kort. Till pappan...
I Bortdribblad måste Samir och Yalam åka buss hem från en bortamatch eftersom ingen av föräldrarna kan hämta dem. De ska nog klara det, tror de, och får som belöning 20 kronor var att köpa godis för. Sen är det liksom kört, för hela dagen går de bara och fantiserar om vad de ska köpa för slags godis för de där tjugo kronorna (och ja, läsaren får också veta och åtminstone jag blir ohyggligt godissugen. Speciellt på dumlekolor.) Till och med när de ska spela match tänker de bara på godis och spelar därför urusel fotboll. Dagen toppas förstås med att de går på fel buss och hamnar i helt fel ände av stan.
För vem? 8 - 12 år
Bortdribblad (Bästa klubben) av Magnus Ljunggren
Magnus Ljunggren har skrivit lättlästa böcker om fotboll, och det är jag väldigt glad för! Hur många gånger har jag inte stått med barn i biblioteket som frågat efter lättlästa fotbollsböcker, men som redan har läst alla böckerna om Kasper och så de andra fåtalet böcker som finns som är tillräckligt lätta för dem? Vi bor i en fotbollsby mer eller mindre, och här är det fotboll som gäller. På längden och tvären, dagen och natten, skolan och fritiden. Ibland känns det som att jag är den enda på skolan som inte är intresserad av fotboll. Men det är ju en parentes - langa fram böcker om fotboll kan jag i alla fall. Och nu kan jag alltså presentera två böcker som snyggt slinker in i svårighetsgraden mellan exempelvis Kasper-böckerna och Ludde-serien. Hoppas det kommer fler om "Bästa klubben", för jag gillar dem.
Det handlar om fotboll, och om barnen som spelar fotboll. "Bästa klubben" (ibland heter den ABK, jag blir lite förvirrad av det) har ett pojklag och ett flicklag, och man får läsa om olika spelare. I Tufft spel handlar det allra mest om duktiga spelaren Tina, i Bortdribblad om både Samir och Yalam. Och när det handlar om just fotbollsspelandet (träning och matcher återges) så kryllar det förstås av fotbollstermer som jag inte begriper ett jota av ("väggpass" till exempel? vadå vägg??). Men det är ju jag det. Barnen begriper säkert.
Mats Vänehem har illustrerat och det är stora, svartvita och tydliga illustrationer som passar bra till texten. Särskilt gillar jag när han ritar de vuxna som är med, då tar han ut svängarna lite mer - barnen tenderar att se rätt lika ut i ansiktena tycker jag. Och så blir jag helt fnissig när jag ser på Tina i Tufft spel - hon ser nämligen ut som Alfred Neumann från tidningen M.A.D (som säkert inte finns längre...), eller ja, Alfred Neumann med en skurmopp på huvudet...
I Tufft spel ska pojklaget spela match, men saknar spelare så tränaren ringer till Tina och frågar om hon kan ställa upp. Hon bara jublar, för hon älskar allt vad fotboll heter och skulle väl kunna spela fotboll dygnet runt alla veckans dagar om hon bara fick. Klart hon kommer! Och hon är duktig, hon mer eller mindre leker fram bollen till mål. Fast det står en pappa i publiken, en pappa till en av killarna i motståndarlaget (Leo, och hör nu: mot slutet av boken får man veta hans fullständiga namn som är Leopold Blom! Sånt älskar jag...). Och den här pappan är en sån där riktig vrål-förälder som både skriker på Leo att han ska spela bättre och också på killarna och Tina i ABKs lag att de är kassa och spelar oschysst. Han är också den ende av alla som har problem med att Tina som enda tjej får spela med killarna och anser att hon som en "liten flicka" bara har "tur" när det går bra för henne. Till sist delar domaren ut ett gult kort. Till pappan...
I Bortdribblad måste Samir och Yalam åka buss hem från en bortamatch eftersom ingen av föräldrarna kan hämta dem. De ska nog klara det, tror de, och får som belöning 20 kronor var att köpa godis för. Sen är det liksom kört, för hela dagen går de bara och fantiserar om vad de ska köpa för slags godis för de där tjugo kronorna (och ja, läsaren får också veta och åtminstone jag blir ohyggligt godissugen. Speciellt på dumlekolor.) Till och med när de ska spela match tänker de bara på godis och spelar därför urusel fotboll. Dagen toppas förstås med att de går på fel buss och hamnar i helt fel ände av stan.
För vem? 8 - 12 år
Gammalt djungelordspråk
Ibland tvättar skolbibliotekarien av bokdammet från händerna, byter ut varma munkjackan mot någon finare tröja och ger sig ut på stadens gator för att göra något annat än att hyssja åt ohängda högstadieelever. På torsdag och fredag är det sådana dagar.
Då ska den här bibliotekarien bege sig till Lund och LitteraLund för att lyssna på författare och andra trevliga människor som ska prata om barnlitteratur. Amanda Hellberg ska hon lyssna på, och Ingelin Angerborn, och Anne Cassidy, och flera olika bilderboksskapare. Och så ska hon äta lunch tillsammans med andra bibliotekarier som också är utsläppta i vårluften.
Bibliotekarien är himla glad för det här.
Då ska den här bibliotekarien bege sig till Lund och LitteraLund för att lyssna på författare och andra trevliga människor som ska prata om barnlitteratur. Amanda Hellberg ska hon lyssna på, och Ingelin Angerborn, och Anne Cassidy, och flera olika bilderboksskapare. Och så ska hon äta lunch tillsammans med andra bibliotekarier som också är utsläppta i vårluften.
Bibliotekarien är himla glad för det här.
tisdag 16 april 2013
Pollys djurpensionat
Pollys djurpensionat av Julia Donaldson
Julia Donaldson har skrivit många underbara bilderböcker, ofta på rim. Till exempel Gruffalon som jag har läst för mina barn så många gånger att jag fortfarande kan den utantill. För ett par år sedan skrev hon en lite tjockare kapitelbok, Jätten Julina och människobarnen som jag dock blev rätt besviken på (bland annat därför att det fanns så många ord på "jättiska" med som gjorde texten ganska svårläst). Så när nu Pollys djurpensionat såg ut att vara något mitt i mellan kapitelbok och bilderbok så var jag beredd på allt möjligt - toppenbok eller jätten-julina-bok?
Men den är bra! Textmängden är snäppet över börja läsa-böcker och såna böcker behövs det många av. Ofta är det ett alltför stort steg mellan börja läsa-böckerna och kapitelböckerna och tunna, lättlästa kapitelböcker finns det inte så många av faktiskt. Här är en, som är rolig dessutom, och har fina svartvita bilder.
Polly ska ha djurpensionat hemma hos sig i sommar. Hon har satt upp en skylt på grinden om att hon kan ta hand om folks djur medan de åker på semester, och hittills har hon bokat in två marsvin, en beostare och så grannarnas guldfiskar. Men nu ringer hennes kompis och undrar om hon vill ta hand om hans orm också, och då tycker mamma att gränsen är nådd. Ormar vill hon inte ha in i huset. Polly har dock en lysande övertalningsförmåga, och efter tag låter mamma henne ta emot den där ormen trots allt. Men sen vill hon att Polly tar ner skylten från grinden, för nu kan det vara nog med djur.
Marsvinen är helt OK. De sitter mest i sin bur och tuggar på gräs och piper lite då och då. Ormen ligger bara stilla i sin glasbur. Guldfiskarna simmar lugnt i sin damm och gör inget väsen av sig alls. Men det gör däremot beostaren. Den kan härma alla ljud: telefonen, en motorcykel, marsvinens pipande. Plus att den om och om igen sjunger om någon Jeannie med brunt hår (I dream of Jeannie with the light brown hair). Det kan ju vara kul - men inte efter hundra gånger eller så. Och så när fågeln är som jobbigast - då rymmer ormen. Så det där med djurpensionat känns inte som världens mest genomtänkta idé, trots allt.
En invändning har jag - och det är den där med Jeannie med det bruna håret. Varför låta den sångtiteln (och en annan sångtitel senare i boken) stå med oöversatt? Det känns ju helt onödigt i en bok som vänder sig till så små barn att de inte ens börjat läsa engelska i skolan. Sången kunde väl helt sonika ha översats till "Jenny med det bruna håret" eller nåt - det hade ju inte spelat någon roll för storyn men väl för barnen som ska lära sig att läsa en lite tjockare bok själva.
För vem? 7 - 10 år
Julia Donaldson har skrivit många underbara bilderböcker, ofta på rim. Till exempel Gruffalon som jag har läst för mina barn så många gånger att jag fortfarande kan den utantill. För ett par år sedan skrev hon en lite tjockare kapitelbok, Jätten Julina och människobarnen som jag dock blev rätt besviken på (bland annat därför att det fanns så många ord på "jättiska" med som gjorde texten ganska svårläst). Så när nu Pollys djurpensionat såg ut att vara något mitt i mellan kapitelbok och bilderbok så var jag beredd på allt möjligt - toppenbok eller jätten-julina-bok?
Men den är bra! Textmängden är snäppet över börja läsa-böcker och såna böcker behövs det många av. Ofta är det ett alltför stort steg mellan börja läsa-böckerna och kapitelböckerna och tunna, lättlästa kapitelböcker finns det inte så många av faktiskt. Här är en, som är rolig dessutom, och har fina svartvita bilder.
Polly ska ha djurpensionat hemma hos sig i sommar. Hon har satt upp en skylt på grinden om att hon kan ta hand om folks djur medan de åker på semester, och hittills har hon bokat in två marsvin, en beostare och så grannarnas guldfiskar. Men nu ringer hennes kompis och undrar om hon vill ta hand om hans orm också, och då tycker mamma att gränsen är nådd. Ormar vill hon inte ha in i huset. Polly har dock en lysande övertalningsförmåga, och efter tag låter mamma henne ta emot den där ormen trots allt. Men sen vill hon att Polly tar ner skylten från grinden, för nu kan det vara nog med djur.
Marsvinen är helt OK. De sitter mest i sin bur och tuggar på gräs och piper lite då och då. Ormen ligger bara stilla i sin glasbur. Guldfiskarna simmar lugnt i sin damm och gör inget väsen av sig alls. Men det gör däremot beostaren. Den kan härma alla ljud: telefonen, en motorcykel, marsvinens pipande. Plus att den om och om igen sjunger om någon Jeannie med brunt hår (I dream of Jeannie with the light brown hair). Det kan ju vara kul - men inte efter hundra gånger eller så. Och så när fågeln är som jobbigast - då rymmer ormen. Så det där med djurpensionat känns inte som världens mest genomtänkta idé, trots allt.
En invändning har jag - och det är den där med Jeannie med det bruna håret. Varför låta den sångtiteln (och en annan sångtitel senare i boken) stå med oöversatt? Det känns ju helt onödigt i en bok som vänder sig till så små barn att de inte ens börjat läsa engelska i skolan. Sången kunde väl helt sonika ha översats till "Jenny med det bruna håret" eller nåt - det hade ju inte spelat någon roll för storyn men väl för barnen som ska lära sig att läsa en lite tjockare bok själva.
För vem? 7 - 10 år
måndag 15 april 2013
Slottet av is
Slottet av is av Janina Kastevik
Jag hade så stora förväntningar på den här boken så att jag nästan var lite nervös för att läsa den. Det är så trist när man blir besviken på något man väntat och längtat efter. Men jag hade bara läst en liten bit när nervositeten liksom glömdes bort för jag satt och blev så arg på Minnas pappa. Åååå....honom skulle jag vilja säga ett och annat, tänkte jag medan Minna flydde ut ur lägenheten och in i den där hissen jag redan på förhand visste att hon skulle hitta en magisk hissknapp i. Det var det där hissknappandet jag var nervös för - jag har läst en eller annan fantasybok för barn där det ska förflyttas in i en annan värld och där det (i mitt tycke) blir fånigt i stället för spännande. Minna tryckte, hissen åkte...och så var vi där. Någon annanstans. Och där satt en tant i förkläde på trappan utanför ett litet vitt hus och skrubbade potatis, och hon sa till Minna "nej men hej, lilla gumman - har du kommit nu?" Nej men! tänkte jag - det här känns ju precis som i Sunnanäng.
Och sen var jag liksom inte nervös längre. Kan någon få mig att känna som att jag läser Astrid Lindgren - då är jag lugn och trygg och helt salig.
Den lilla trygga tanten är inte det enda som påminner mig om Astrid Lindgren. Jag anar Mio och Jum-Jum som är så små och ensamma i Mio min Mio. Och Sorgfågel också, och till och med riddar Kato, och för all del alla de saknade och sörjda barnen. Nils Karlsson Pyssling hittar jag också, och lite Madicken och Lisabet. Men det är inte alls någon kopia på en Lindgren-bok - det är något alldeles eget och bra, fast med snygga referenser till Lindgren-böcker för alla oss Lindgren-älskare som bär med oss hennes böcker som en del av oss själva. Barnen uppfattar dem kanske inte men det spelar ingen roll för berättelsen bär iväg med läsaren vare sig läsaren känner till Mio eller inte.
Minna flyr alltså från sin pappa. Denne man är en slags modern hustyrann som är snäll och bra ena dagen och kan allt viktigt som att kasta macka och spela gitarr men också vuxensaker som vem man ska rösta på och vilken opera Puccini har skrivit - men som nästa dag, eller från den ena minuten till den andra, helt kan förändras till en vrålande och ilsken människa som inte tål att man välter ut mjölken vid middagsbordet och förbjuder alla i familjen att ha ketchup till maten eller att dricka oboy. Det är inte bara Minna som måste fly - hennes lillasyster Lo får också följa med till den där andra världen när pappa blir skogstokig.
Och den andra världen - det är landet Undrien som styrs av en ond härskare. Minna får veta att hon av ödet är Utvald som den som ska rädda Undrien från den där onde härskaren. Hon, en helt vanlig tjej som glömmer att göra läxorna och bor på Kungsholmen och har en bästis som heter Ella. Då blir hon så rädd att hon flyr tillbaka till sin egen värld.
Jag gillar det här. Mycket. Jag gillar att läsa om människorna Minna möter i Undrien. Jag gillar (eller egentligen precis tvärtom) att läsa om Minnas egen värld med den där pappan, och mamman som gråter. Jag gillar att läsa om kärleken mellan Minna och Lo. Hon är ju världens finaste lillasyster - men det kan man ju inte säga till henne så att hon hör. Jag gillar språket. Jag gillar Jonna Björnstjernas fina svartvita illustrationer. Och ja, jag älskar när det känns som att jag läser något som Astrid Lindgren kunde ha skrivit (möjligen nämnde jag något om det?)
För vem? 9 - 13, och som högläsning!
Jag hade så stora förväntningar på den här boken så att jag nästan var lite nervös för att läsa den. Det är så trist när man blir besviken på något man väntat och längtat efter. Men jag hade bara läst en liten bit när nervositeten liksom glömdes bort för jag satt och blev så arg på Minnas pappa. Åååå....honom skulle jag vilja säga ett och annat, tänkte jag medan Minna flydde ut ur lägenheten och in i den där hissen jag redan på förhand visste att hon skulle hitta en magisk hissknapp i. Det var det där hissknappandet jag var nervös för - jag har läst en eller annan fantasybok för barn där det ska förflyttas in i en annan värld och där det (i mitt tycke) blir fånigt i stället för spännande. Minna tryckte, hissen åkte...och så var vi där. Någon annanstans. Och där satt en tant i förkläde på trappan utanför ett litet vitt hus och skrubbade potatis, och hon sa till Minna "nej men hej, lilla gumman - har du kommit nu?" Nej men! tänkte jag - det här känns ju precis som i Sunnanäng.
Och sen var jag liksom inte nervös längre. Kan någon få mig att känna som att jag läser Astrid Lindgren - då är jag lugn och trygg och helt salig.
Den lilla trygga tanten är inte det enda som påminner mig om Astrid Lindgren. Jag anar Mio och Jum-Jum som är så små och ensamma i Mio min Mio. Och Sorgfågel också, och till och med riddar Kato, och för all del alla de saknade och sörjda barnen. Nils Karlsson Pyssling hittar jag också, och lite Madicken och Lisabet. Men det är inte alls någon kopia på en Lindgren-bok - det är något alldeles eget och bra, fast med snygga referenser till Lindgren-böcker för alla oss Lindgren-älskare som bär med oss hennes böcker som en del av oss själva. Barnen uppfattar dem kanske inte men det spelar ingen roll för berättelsen bär iväg med läsaren vare sig läsaren känner till Mio eller inte.
Minna flyr alltså från sin pappa. Denne man är en slags modern hustyrann som är snäll och bra ena dagen och kan allt viktigt som att kasta macka och spela gitarr men också vuxensaker som vem man ska rösta på och vilken opera Puccini har skrivit - men som nästa dag, eller från den ena minuten till den andra, helt kan förändras till en vrålande och ilsken människa som inte tål att man välter ut mjölken vid middagsbordet och förbjuder alla i familjen att ha ketchup till maten eller att dricka oboy. Det är inte bara Minna som måste fly - hennes lillasyster Lo får också följa med till den där andra världen när pappa blir skogstokig.
Och den andra världen - det är landet Undrien som styrs av en ond härskare. Minna får veta att hon av ödet är Utvald som den som ska rädda Undrien från den där onde härskaren. Hon, en helt vanlig tjej som glömmer att göra läxorna och bor på Kungsholmen och har en bästis som heter Ella. Då blir hon så rädd att hon flyr tillbaka till sin egen värld.
Jag gillar det här. Mycket. Jag gillar att läsa om människorna Minna möter i Undrien. Jag gillar (eller egentligen precis tvärtom) att läsa om Minnas egen värld med den där pappan, och mamman som gråter. Jag gillar att läsa om kärleken mellan Minna och Lo. Hon är ju världens finaste lillasyster - men det kan man ju inte säga till henne så att hon hör. Jag gillar språket. Jag gillar Jonna Björnstjernas fina svartvita illustrationer. Och ja, jag älskar när det känns som att jag läser något som Astrid Lindgren kunde ha skrivit (möjligen nämnde jag något om det?)
För vem? 9 - 13, och som högläsning!
Lost in a Good Book
Den här boken är en fortsättning på Var är Jane Eyre? (läs här vad jag skrev om den). Det är svårt att skriva om den här boken utan att avslöja för mycket om förra boken, så spoilervarning utfärdas.
Att läsa om Thursday Next som huvudpersonen heter är fortfarande något helt galet. Även när jag läste den här boken fick jag snabbt släppa alla tankar på normaliteter, förnuftigheter och naturlagar och sånt. Allt kan hända, och allt exprimenteras med. (någon gång på de första sidorna förekommer helt plötsligt en fotnot i texten. Kollar man i sidfoten på fotnoten så står det ungefär "Hallå? Thursday Next?" Det är någon som pratar med Thursday - via fotnoter i bokens text! Det återkommer flera gånger och man får förklaringen rätt snabbt.) Tidsresor förekommer, parallella världar finns, utdöda djur har genom genmanipulation återuppstått. (Till exempel är det ett stort folknöje att åka och titta på den årliga mammutvandringen när alla mammutar flyttar söderut till vinterns boplats eller norrut till sommarens. De följer nämligen alltid samma resväg, och en av mammutflockarnas resväg går rätt igenom en stad, där kaos alltså uppstår två gånger om året. Det är det man åker för att titta på...)
Det jag också snabbt kunde glömma var att följa någon spännande handling. Det finns en handling, men den håller bara löst samman en massa galna saker som händer, och det är galenheten och omöjligheterna som tar över. När boken är färdigläst har jag svårt att minnas vad den handlade om, men jag kan lätt räkna upp ett antal saker som jag älskade att läsa om för humorn och smartheten. Fast jag kan nog nästan tycka nu efteråt att det känns lite som att äta för mycket godis - det blir för mycket av det goda. Det blir så mycket galenskaper att det blir lätt överlastat och jag tappade tråden lite för många gånger, la ner boken för att läsa i andra böcker och sedan återkomma.
Det som händer är i princip det att Thursday numera är lyckligt gift med Landen, och dessutom är gravid. Jobbet går bra men det är lite för mycket PR-jobb bara - sedan Jane Eyre-affären har Thursday blivit en kändis och får göra massor av intervjuer, vara med i TV-program och gå med på diverse jippon. Hon är less på det. (och man förstår varför - man får läsa om när hon ska vara med i en pratshow på TV. Med i TV-studion sitter representanter från hemliga polisen och också från det mäktiga företaget Goliath, och de förbjuder Thursday under intervjuns gång att säga nästan någonting om det hon varit med om för det är "hemligt". Nya tagningar får göras hela tiden, programledaren håller på att bli tokig och det hela slutar med att Thursday bara sitter och berättar om sitt husdjur och ingenting om Jane Eyre-affären) Skurkarna från förra boken - Acheron Hades och Jack Schitt - är oskadliggjorda. Hades är död och Schitt sitter fången i Edgar Allan Poes The Raven (ja, i dikten alltså. Läs mitt förra inlägg - inte för att det blir lättare att förstå för det).
När nu Thursday en eftermiddag kommer hem från jobbet så är inte Landen hemma. Han är väck - och då menar jag verkligen väck. Han har försvunnit helt och hållet - ingen minns honom och Thursday bor inte ens i det huset hon bodde i när hon gick till jobbet. Någon har nämligen ändrat på historien och raderat Landen. Denne någon vill att Thursday ska rädda den där Jack Schitt ur The Raven för att hon ska få Landen tillbaka. För att göra det måste hon lära sig att ta sig in i böcker. Och det är ju väldigt fascinerande att läsa om för en bokälskare som jag (till exempel besöker Thursday Förnuft och känsla av Austen). Bokresandets ädla konst är inte lätt, men hon får en lärare: Miss Havisham från Dickens Great Expectations. (som för övrigt visar sig vara fullständigt vårdslös när hon kör bil)
Som sagt - handlingen försvinner bland alla galenskaper, så att det är galenskaperna man minns. Ett bra exempel är när Thursday är kallad till rättegång - och denna rättegång utspelar sig i Processen av Kafka. Samma mardrömslika stämning och omöjliga rättegångsprocedur, herr K har målet precis före Thursday och domaren och rättsmänniskorna är de samma som i Processen.
Jag ska nog läsa fler böcker om Thursday Next, men det får dröja ett bra tag innan jag tar tag i nästa. Måste liksom smälta allt godis först.
söndag 14 april 2013
Elsa 12 och han som heter Eddie/Eddie 12 och hon som heter Elsa
Elsa 12 och han som heter Eddie/Eddie 12 och hon som heter Elsa av Thomas Halling
Jag gillar den här bokidén: det är två berättelser som löper parallellt. De börjar i varsin ända på boken, och har varsitt omslag. Från ena hållet läser man Elsa 12 och han som heter Eddie och slutar i mitten, och så vänder man på boken och läser från andra hållet Eddie 12 och hon som heter Elsa. Man läser dem i vilken ordning som helst. De skildrar samma tidsperiod, och slutar exakt samma klockslag (eller, ja, med två minuters mellanrum). Eddie och Elsa träffas egentligen inte mer än ett par gånger under berättelsens gång, men deras liv påverkar varandra, och jag tycker väldigt mycket om att läsa två personers perspektiv på det som händer.
Det är också mycket lättläst fast det är en Hcg bok (9-12 år ungefär). Det finns ett fåtal författare som kan skriva lättläst utan att det blir för avskalat och tråkigt. Mårten Melin är en, och Thomas Halling är definitivt också en sådan författare.
(Faktiskt har han för några år sedan gjort en bilderbok som funkar som den här Eddie/Elsa-boken. Den heter Vilken tur/Vilken otur och kan också läsas från båda hållen. Kul att han tog upp idén igen till en kapitelbok!)
Jag började med Elsas berättelse. Hennes föräldrar är skilda, och nu har hon och mamma flyttat fyrtio mil till en större stad (jag är lite oklar över varför men tror mamman fått ett nytt jobb). Elsa saknar sina kompisar och sitt gamla hem och tycker inte om att hon nu bara får träffa pappa varannan helg. Och till råga på allt blir hon rånad första gången hon går ut på upptäcktsfärd i sin nya stad. Ett killgäng tar hennes nya mobiltelefon. Skitstad! Inte går det bra när hon kommer till den nya skolan heller - hon får snabbt veta att kläderna hon har på sig är helt fel, och att hon själv också är fel på alla sätt och vis.
Eddie är en av dem som går i Elsas nya klass. Att han har problem förstår man redan när man läser Elsas berättelse - men hur stora problemen är fattar man när man läser hans egen berättelse. Hemmet är minst sagt otryggt. Eddie får ta mycket hand om sin lillebror och får fly undan sin pappa ganska ofta när pappan är full. Mat finns ibland, ibland inte. Men Eddies problem är större än så. Hans berättelse börjar med att han "tar över" en ny mobiltelefon som hans kompis sitter och fingrar på, och hamnar i härva där han blir skyldig folk massor av pengar.
Jag gillar den här bokidén: det är två berättelser som löper parallellt. De börjar i varsin ända på boken, och har varsitt omslag. Från ena hållet läser man Elsa 12 och han som heter Eddie och slutar i mitten, och så vänder man på boken och läser från andra hållet Eddie 12 och hon som heter Elsa. Man läser dem i vilken ordning som helst. De skildrar samma tidsperiod, och slutar exakt samma klockslag (eller, ja, med två minuters mellanrum). Eddie och Elsa träffas egentligen inte mer än ett par gånger under berättelsens gång, men deras liv påverkar varandra, och jag tycker väldigt mycket om att läsa två personers perspektiv på det som händer.
Det är också mycket lättläst fast det är en Hcg bok (9-12 år ungefär). Det finns ett fåtal författare som kan skriva lättläst utan att det blir för avskalat och tråkigt. Mårten Melin är en, och Thomas Halling är definitivt också en sådan författare.
(Faktiskt har han för några år sedan gjort en bilderbok som funkar som den här Eddie/Elsa-boken. Den heter Vilken tur/Vilken otur och kan också läsas från båda hållen. Kul att han tog upp idén igen till en kapitelbok!)
Jag började med Elsas berättelse. Hennes föräldrar är skilda, och nu har hon och mamma flyttat fyrtio mil till en större stad (jag är lite oklar över varför men tror mamman fått ett nytt jobb). Elsa saknar sina kompisar och sitt gamla hem och tycker inte om att hon nu bara får träffa pappa varannan helg. Och till råga på allt blir hon rånad första gången hon går ut på upptäcktsfärd i sin nya stad. Ett killgäng tar hennes nya mobiltelefon. Skitstad! Inte går det bra när hon kommer till den nya skolan heller - hon får snabbt veta att kläderna hon har på sig är helt fel, och att hon själv också är fel på alla sätt och vis.
Eddie är en av dem som går i Elsas nya klass. Att han har problem förstår man redan när man läser Elsas berättelse - men hur stora problemen är fattar man när man läser hans egen berättelse. Hemmet är minst sagt otryggt. Eddie får ta mycket hand om sin lillebror och får fly undan sin pappa ganska ofta när pappan är full. Mat finns ibland, ibland inte. Men Eddies problem är större än så. Hans berättelse börjar med att han "tar över" en ny mobiltelefon som hans kompis sitter och fingrar på, och hamnar i härva där han blir skyldig folk massor av pengar.
fredag 12 april 2013
Bokbloggsjerka 12-15 april
Äntligen fredag! Och jerka hos Annika! Den här veckan frågar hon efter
Kan du ge tips på en bok som man absolut inte kan lägga ifrån sig? Om du kan får du gärna ge förslag på en bok inom så många genrer som möjligt, men det är absolut inte ett krav för att vara med i jerkan. Förslag på en bok är lika välkommet som förslag på tio!
Och det finns väl egentligen hur många böcker som helst som jag genom åren inte kunnat slita mig ifrån. Men för att inte göra någon slags långrandig självbiografisk roman här om Böcker Jag Läst Genom Historien (jag började inte ens föra läsdagbok förrän jag var över 40...) så gör jag det så enkelt för mig som möjligt. Jag skriver helt enkelt upp de första fyra titlarna som poppade upp i huvudet. Sen kommer jag säkert att tugga i skrivbordskanten av frustration över alla de titlar jag därför glömde bort som jag också sträckläste. Sträckläsning och totalt uppgående i böcker är liksom the soundtrack of my life.
Here goes:
Hungerspelen av Suzanne Collins. Den gick helt enkelt inte att lägga ifrån sig. Andra boken i serien var också bra men inte en lika stor käftsmäll. Tredje boken blev jag nästan besviken på även om den fortfarande är läsvärd. Genre? Tja, ungdomsbok/dystopi/thriller kanske?
Serien The Wheel of Time av Robert Jordan. När jag läste den första gången på 90-talet så minns jag särskilt när jag läste bok fyra till sex i serien. Det var de engelska utgåvorna (jag kunde inte förmå mig att vänta på översättningen), tjocka pocket, och jag bar dem med mig precis överallt. Även på jobbet, för det finns ju kafferaster och sånt som absolut måste utnyttjas för Tokläsande Av Bra Bok. Jag läser ju om serien nu (läs här) och den är fortfarande bra men jag bär inte med mig böckerna i handväskan den här gången. Genre? Fantasy. Så mycket fantasy det kan bli ungefär.
Berlinerpopplarna av Anne B. Ragde (+ Eremitkräftorna + Vila på gröna ängar). Jag älskade verkligen den här trilogin. Aldrig hade jag kunnat tänka mig att jag skulle tycka om att läsa om en grisbondes vardag, eller vad en begravningsentreprenör har för sig på jobbet. Men det gjorde jag. Tjoff, tjoff, tjoff så var böckerna färdiglästa. Genre? Ummm....relationsroman kanske?
Dagen efter av Lionel Shriver. Den här läste jag för något år sen, och jag blir fortfarande glad när jag tänker på den. Den går inte att släppa, eftersom man måste läsa om det som händer först om huvudpersonen väljer att lämna sitt nuvarande förhållande, och sedan om samma händelse om hon väljer att stanna kvar i förhållandet. Man får läsa om två parallella och möjliga utvecklingar i en persons liv beroende på ett avgörande beslut hon tar i bokens början. Och det är så rysansvärt bra! Här kan du läsa mer vad jag skrev om den. Genre? Relationsroman låter bra för den här också. Finns det ens något som heter det som genre? Annars får jag kalla den kärleksroman men det täcker innehållet så dåligt.
Nu ska jag jerka runt och se vilka böcker jag har glömt att ta med...
Kan du ge tips på en bok som man absolut inte kan lägga ifrån sig? Om du kan får du gärna ge förslag på en bok inom så många genrer som möjligt, men det är absolut inte ett krav för att vara med i jerkan. Förslag på en bok är lika välkommet som förslag på tio!
Och det finns väl egentligen hur många böcker som helst som jag genom åren inte kunnat slita mig ifrån. Men för att inte göra någon slags långrandig självbiografisk roman här om Böcker Jag Läst Genom Historien (jag började inte ens föra läsdagbok förrän jag var över 40...) så gör jag det så enkelt för mig som möjligt. Jag skriver helt enkelt upp de första fyra titlarna som poppade upp i huvudet. Sen kommer jag säkert att tugga i skrivbordskanten av frustration över alla de titlar jag därför glömde bort som jag också sträckläste. Sträckläsning och totalt uppgående i böcker är liksom the soundtrack of my life.
Here goes:
Hungerspelen av Suzanne Collins. Den gick helt enkelt inte att lägga ifrån sig. Andra boken i serien var också bra men inte en lika stor käftsmäll. Tredje boken blev jag nästan besviken på även om den fortfarande är läsvärd. Genre? Tja, ungdomsbok/dystopi/thriller kanske?
Serien The Wheel of Time av Robert Jordan. När jag läste den första gången på 90-talet så minns jag särskilt när jag läste bok fyra till sex i serien. Det var de engelska utgåvorna (jag kunde inte förmå mig att vänta på översättningen), tjocka pocket, och jag bar dem med mig precis överallt. Även på jobbet, för det finns ju kafferaster och sånt som absolut måste utnyttjas för Tokläsande Av Bra Bok. Jag läser ju om serien nu (läs här) och den är fortfarande bra men jag bär inte med mig böckerna i handväskan den här gången. Genre? Fantasy. Så mycket fantasy det kan bli ungefär.
Berlinerpopplarna av Anne B. Ragde (+ Eremitkräftorna + Vila på gröna ängar). Jag älskade verkligen den här trilogin. Aldrig hade jag kunnat tänka mig att jag skulle tycka om att läsa om en grisbondes vardag, eller vad en begravningsentreprenör har för sig på jobbet. Men det gjorde jag. Tjoff, tjoff, tjoff så var böckerna färdiglästa. Genre? Ummm....relationsroman kanske?
Dagen efter av Lionel Shriver. Den här läste jag för något år sen, och jag blir fortfarande glad när jag tänker på den. Den går inte att släppa, eftersom man måste läsa om det som händer först om huvudpersonen väljer att lämna sitt nuvarande förhållande, och sedan om samma händelse om hon väljer att stanna kvar i förhållandet. Man får läsa om två parallella och möjliga utvecklingar i en persons liv beroende på ett avgörande beslut hon tar i bokens början. Och det är så rysansvärt bra! Här kan du läsa mer vad jag skrev om den. Genre? Relationsroman låter bra för den här också. Finns det ens något som heter det som genre? Annars får jag kalla den kärleksroman men det täcker innehållet så dåligt.
Nu ska jag jerka runt och se vilka böcker jag har glömt att ta med...
måndag 8 april 2013
Till dess din vrede upphör
Till dess din vrede upphör av Åsa Larsson
Jag har sprungit rätt flitigt den senaste veckan, så det blev rätt snabbt färdiglyssnat på den här boken. Perfekt lyssning till tråkiga långpass - jag var helt och hållet i Kiruna och hade ingen aning om vad benen höll på med eller om jag var trött eller så.
Fast inledningen på boken - ja den är verkligen värd att skriva om. Jag skulle börja lyssna lite på boken när jag körde in till stan för att veckohandla. Men jag blev sittande i bilen på Ica Maxis parkering - för det gick helt enkelt inte att slita sig från inledningen. Jag satt där och fick nästan andnöd själv, och ett stort obehag. Och jag visste att det inte skulle sluta bra. (för dem i boken, alltså - själv kunde jag rätt lätt ta mig samman och ta tag i mathandlandet) För åh, vilken bra vinkling det blir när Larsson låter den mördade Wilma Persson vara berättarjaget! Det är Wilma som inleder, och hon berättar alltså om hur det gick till när hon själv och pojkvännen Simon dog. Och de drunknar - därav min andnöd där i bilen. Katarina Ewerlöf (min favorituppläsare) läser så bra, och jag ÄR DÄR när Wilma och Simon dyker efter ett flygplansvrak i en isbelagd sjö. De dyker - men någon klipper av säkerhetslinan. Och när Wilma ändå lyckas ta sig upp till vaken så har någon lagt en dörr över hålet, så hon kommer inte upp. Hon dör under isen, och Simon dör inne i flygplansvraket. Det är en av de starkaste inledningar på böcker jag läst, tror jag.
Wilma som berättarjag kommer tillbaka genom hela boken. Hon betraktar det som sker, och människorna som är inblandade. Jag gillar det. Det är märkligt, men ger ett ytterligare djup till det som händer tycker jag.
Man får ganska klart reda på vem som har mördat Wilma och Simon redan i början på boken, så det handlar inte om vem. Däremot om varför. Och för att förstå det måste man tillbaka till 1940-talet och tyskarnas närvaro i Sverige under andra världskriget. Dessutom måste man höra om två pojkar, två bröder, som går vilse i skogen på 1950-talet. Och det är ett sorgligt och beklämmande levnadsöde man får läsa om. Vid några tillfällen vill jag så gärna ropa till Hjalmar att "Säg ifrån! Eller flytta! Bryt upp och börja om på nytt!"
Rebecka Martinsson och Anna Maria Mella är förstås med fortfarande. Nu nästan konkurrerar de, eftersom Rebecka som åklagare tar över som förundersökningsledare i Wilma/Simon-fallet. Min favorit är fortfarande Anna Maria som känns så mänsklig med tvätthögarna och säga-nej-treåringen.
Och så hundarna. Jag har sagt det förr när jag skrivit om Åsa Larsson, men hon får mig att vilja skaffa hund varje gång jag läser hennes böcker. Som hon beskriver dem! Riktiga personligheter, men ändå väldigt mycket hundiga. Just nu vill jag nog helst köpa en schäfer, en Tintin. Eller en Vera, som väl är en labrador/border collie-blandning om jag inte minns fel. Fast det förstås - där jag bor är det svårt att hela tiden släppa ut hundarna och låta dem springa fritt och dansa av lycka så som hundarna i Larssons böcker verkar få göra hela tiden.
Jag har sprungit rätt flitigt den senaste veckan, så det blev rätt snabbt färdiglyssnat på den här boken. Perfekt lyssning till tråkiga långpass - jag var helt och hållet i Kiruna och hade ingen aning om vad benen höll på med eller om jag var trött eller så.
Fast inledningen på boken - ja den är verkligen värd att skriva om. Jag skulle börja lyssna lite på boken när jag körde in till stan för att veckohandla. Men jag blev sittande i bilen på Ica Maxis parkering - för det gick helt enkelt inte att slita sig från inledningen. Jag satt där och fick nästan andnöd själv, och ett stort obehag. Och jag visste att det inte skulle sluta bra. (för dem i boken, alltså - själv kunde jag rätt lätt ta mig samman och ta tag i mathandlandet) För åh, vilken bra vinkling det blir när Larsson låter den mördade Wilma Persson vara berättarjaget! Det är Wilma som inleder, och hon berättar alltså om hur det gick till när hon själv och pojkvännen Simon dog. Och de drunknar - därav min andnöd där i bilen. Katarina Ewerlöf (min favorituppläsare) läser så bra, och jag ÄR DÄR när Wilma och Simon dyker efter ett flygplansvrak i en isbelagd sjö. De dyker - men någon klipper av säkerhetslinan. Och när Wilma ändå lyckas ta sig upp till vaken så har någon lagt en dörr över hålet, så hon kommer inte upp. Hon dör under isen, och Simon dör inne i flygplansvraket. Det är en av de starkaste inledningar på böcker jag läst, tror jag.
Wilma som berättarjag kommer tillbaka genom hela boken. Hon betraktar det som sker, och människorna som är inblandade. Jag gillar det. Det är märkligt, men ger ett ytterligare djup till det som händer tycker jag.
Man får ganska klart reda på vem som har mördat Wilma och Simon redan i början på boken, så det handlar inte om vem. Däremot om varför. Och för att förstå det måste man tillbaka till 1940-talet och tyskarnas närvaro i Sverige under andra världskriget. Dessutom måste man höra om två pojkar, två bröder, som går vilse i skogen på 1950-talet. Och det är ett sorgligt och beklämmande levnadsöde man får läsa om. Vid några tillfällen vill jag så gärna ropa till Hjalmar att "Säg ifrån! Eller flytta! Bryt upp och börja om på nytt!"
Rebecka Martinsson och Anna Maria Mella är förstås med fortfarande. Nu nästan konkurrerar de, eftersom Rebecka som åklagare tar över som förundersökningsledare i Wilma/Simon-fallet. Min favorit är fortfarande Anna Maria som känns så mänsklig med tvätthögarna och säga-nej-treåringen.
Och så hundarna. Jag har sagt det förr när jag skrivit om Åsa Larsson, men hon får mig att vilja skaffa hund varje gång jag läser hennes böcker. Som hon beskriver dem! Riktiga personligheter, men ändå väldigt mycket hundiga. Just nu vill jag nog helst köpa en schäfer, en Tintin. Eller en Vera, som väl är en labrador/border collie-blandning om jag inte minns fel. Fast det förstås - där jag bor är det svårt att hela tiden släppa ut hundarna och låta dem springa fritt och dansa av lycka så som hundarna i Larssons böcker verkar få göra hela tiden.
söndag 7 april 2013
Bokcirkelhelg
Jag har precis kommit hem från en bokcirkelhelg. Många böcker pratas det om. Och om läsning. Och om livet också. Och om man vill veta vad bokcirklare tar med sig när de åker på bokcirkelhelg, så ser du det på bilden nedan. Och om du vill läsa mer om vad vi hade för oss på bokcirkelhelgen, och se fler bilder, så har jag skrivit mer om den på min andra blogg här!
fredag 5 april 2013
Böckerna om Maya och havsfolket
Böckerna om Maya och havsfolket av Anette Skåhlberg
1. Vattenspår
2. Månkraft
3. Blodsband
4. Havsrikets hemlighet
5. En sjöjungfrus tårar
6. Fälthandboken - En fauna över Havsrikets alla invånare
Detta är korta, tunna och lättlästa fantasyböcker som vänder sig till barn ungefär på mellanstadiet. Det behövs verkligen sådana böcker, för det är många barn som lockas av fantasy men som inte riktigt klarar av de tjocka fantasy-böckerna med komplicerad handling och många personer att hålla reda på. Men jag är lite kluven till de här böckerna - tycker både om dem och egentligen inte om dem samtidigt. Det blir ett splittrat inlägg.
Först sagt så kunde jag inte låta bli att läsa hela serien (utom sista boken som mer är en "fakta"-bok) och det borde betyda att jag tycker om handlingen.
Maya, en tolvårig tjej, får nya grannar som redan från början bär sig mystiskt åt. De öppnar inte dörren när Maya och hennes familj knackar på för att hälsa de nya grannarna välkomna, fast Maya ser att det rör sig inne i huset. Den nya familjen verkar ha en rejäl inflyttningsfest och lämnar sen hundratals fiskskelett efter sig längs med stranden där husen ligger. Ganska snart upptäcker Maya att de inte alls är vanliga människor, utan sjöjungfrur. Hon blir vän med Yaz, sjöjungfrukillen som är lika gammal som hon själv. Eller inte bara vän - hon blir ihop med honom. Eller vad man ska säga. Ju längre in i serien man kommer desto mer sammanflätat blir Mayas liv med sjöjungfrurnas liv och med det havsrike som hon mer och mer får upptäcka.
Men fast jag har läst alla böckerna så har jag svårt att redogöra för handlingen mer än så. För ofta handlar det om att jag som läsare får veta mer och mer om havsriket och dess varelser, vilka lagar och förhållanden som råder under vattnet, traditioner i havsriket, egenskaper hos sjöjungfrurna - miljö och förutsättningar mer än gestaltning och handling som drar mig in. Det är intressant och fascinerande, men berör mig aldrig. Även om det ändå blir spännande ganska ofta med alla nya faror som Maya och Yaz utsätts för i parti och minut.
Och lika splittrad känner jag mig vad gäller lättlästheten. Det är en lättläst text, ja. Det är mycket korta meningar och egentligen inga svåra ord. Men världen och varelserna det handlar om blir bara mer och mer komplex och det är mängder av namn och företeelser att hålla reda på, så även om själva texten är lätt så tycker jag inte att böckerna är särskilt lätta ändå.
Men jag vill få lite reaktioner från barnen som lånar dem först innan jag riktigt vet vad jag ska tycka. Min egen dotter snodde böckerna där hemma och läste dem raskt under ett par timmars tid. Hon älskade dem - men hon är absolut inte lässvag utan brukar tvärtom läsa rätt komplicerade böcker (hon är snart tolv). Kanske att böckerna ändå passar sådana som min dotter bäst? Lättlästa snabblästa böcker om sjöjungfrur, med lite kärlek och spännande varelser i havets rike? Inget fel i det - men man ska veta det och inte tro att det är nybörjarläsning bara för att det står "lättläst" på framsidan.
1. Vattenspår
2. Månkraft
3. Blodsband
4. Havsrikets hemlighet
5. En sjöjungfrus tårar
6. Fälthandboken - En fauna över Havsrikets alla invånare
Detta är korta, tunna och lättlästa fantasyböcker som vänder sig till barn ungefär på mellanstadiet. Det behövs verkligen sådana böcker, för det är många barn som lockas av fantasy men som inte riktigt klarar av de tjocka fantasy-böckerna med komplicerad handling och många personer att hålla reda på. Men jag är lite kluven till de här böckerna - tycker både om dem och egentligen inte om dem samtidigt. Det blir ett splittrat inlägg.
Först sagt så kunde jag inte låta bli att läsa hela serien (utom sista boken som mer är en "fakta"-bok) och det borde betyda att jag tycker om handlingen.
Maya, en tolvårig tjej, får nya grannar som redan från början bär sig mystiskt åt. De öppnar inte dörren när Maya och hennes familj knackar på för att hälsa de nya grannarna välkomna, fast Maya ser att det rör sig inne i huset. Den nya familjen verkar ha en rejäl inflyttningsfest och lämnar sen hundratals fiskskelett efter sig längs med stranden där husen ligger. Ganska snart upptäcker Maya att de inte alls är vanliga människor, utan sjöjungfrur. Hon blir vän med Yaz, sjöjungfrukillen som är lika gammal som hon själv. Eller inte bara vän - hon blir ihop med honom. Eller vad man ska säga. Ju längre in i serien man kommer desto mer sammanflätat blir Mayas liv med sjöjungfrurnas liv och med det havsrike som hon mer och mer får upptäcka.
Men fast jag har läst alla böckerna så har jag svårt att redogöra för handlingen mer än så. För ofta handlar det om att jag som läsare får veta mer och mer om havsriket och dess varelser, vilka lagar och förhållanden som råder under vattnet, traditioner i havsriket, egenskaper hos sjöjungfrurna - miljö och förutsättningar mer än gestaltning och handling som drar mig in. Det är intressant och fascinerande, men berör mig aldrig. Även om det ändå blir spännande ganska ofta med alla nya faror som Maya och Yaz utsätts för i parti och minut.
Och lika splittrad känner jag mig vad gäller lättlästheten. Det är en lättläst text, ja. Det är mycket korta meningar och egentligen inga svåra ord. Men världen och varelserna det handlar om blir bara mer och mer komplex och det är mängder av namn och företeelser att hålla reda på, så även om själva texten är lätt så tycker jag inte att böckerna är särskilt lätta ändå.
Men jag vill få lite reaktioner från barnen som lånar dem först innan jag riktigt vet vad jag ska tycka. Min egen dotter snodde böckerna där hemma och läste dem raskt under ett par timmars tid. Hon älskade dem - men hon är absolut inte lässvag utan brukar tvärtom läsa rätt komplicerade böcker (hon är snart tolv). Kanske att böckerna ändå passar sådana som min dotter bäst? Lättlästa snabblästa böcker om sjöjungfrur, med lite kärlek och spännande varelser i havets rike? Inget fel i det - men man ska veta det och inte tro att det är nybörjarläsning bara för att det står "lättläst" på framsidan.
Bokbloggsjerka 5-8 april
Fredag och dags för jerka! Den här gången frågar Annika om något jag längtar efter jämt, nämligen:
Hur ser den ultimata lässtunden ut för dig?
Och det är lätt att svara på. Det ska bekvämt. Det är det i min läsfåtölj med fotpall och givna tillbehör som fleecepläd och lammskinn. Det ska vara bra belysning. Det ska vara helt tyst - vilket innebär att jag helst ska vara ensam hemma. Annars är det alltid någon skrällande jobbig TV på i närheten, eller en sambo som skäller på datorn, eller en son som också han tycker att de som skapade datorspelen är grunden till all ondska på jorden och ständigt behöver skällas ut. (man kan undra varför de bryr sig om att spela när nu spelen/spelmotståndarna är så dumma och elaka)(men det där var en parentes).
Och så ska jag allra helst (och ja, detta är ju den ultimata lässtunden) inte ha något annat hängande över mig som "borde" göras. Klippa häckar, ringa trista telefonsamtal, ta undan påskpynt eller förhöra läxor...
Det ska också stå en stor skål med ostbågar bredvid mig. Och en liten skål med saltlakrits. Och ett glas med rött vin.
Perfekt!!
Hur ser den ultimata lässtunden ut för dig?
Och det är lätt att svara på. Det ska bekvämt. Det är det i min läsfåtölj med fotpall och givna tillbehör som fleecepläd och lammskinn. Det ska vara bra belysning. Det ska vara helt tyst - vilket innebär att jag helst ska vara ensam hemma. Annars är det alltid någon skrällande jobbig TV på i närheten, eller en sambo som skäller på datorn, eller en son som också han tycker att de som skapade datorspelen är grunden till all ondska på jorden och ständigt behöver skällas ut. (man kan undra varför de bryr sig om att spela när nu spelen/spelmotståndarna är så dumma och elaka)(men det där var en parentes).
Och så ska jag allra helst (och ja, detta är ju den ultimata lässtunden) inte ha något annat hängande över mig som "borde" göras. Klippa häckar, ringa trista telefonsamtal, ta undan påskpynt eller förhöra läxor...
Det ska också stå en stor skål med ostbågar bredvid mig. Och en liten skål med saltlakrits. Och ett glas med rött vin.
Perfekt!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)