A Memory of Light

Det känns så himla konstigt. Jag har stigit ut ur Randland. Det är slut. Slutfighten är över. Fjorton tjocka böcker, varav jag läste hälften för andra gången, är genomlästa. A Memory of Light låg i bokhyllan ett par veckor längre än jag hade tänkt mig, men faktiskt var det så att jag redan innan jag började läsa den fruktade den Separationsångest Multi Grande som troligen skulle uppstå när jag hade läst ut den. Ingen Rand? Ingen Mat? Ingen Perrin? Ha tid över att läsa andra böcker???

Nu är jag alltså där. Och här kommer sista inlägget om Wheel of Time. Och be warned - det är som vanligt TOTALT FULLSMOCKAT MED SPOILERS.

Jag trodde det aldrig, men alla trådar knyts ihop. Jag får veta allt jag ville veta. Jag är nöjd. Men sista boken i serien var definitivt inte den jag gillade mest, även om jag fick många svar på frågor. För i sista boken slåss dom. Hela tiden. Sida upp och sidan ner är det slagsmål, stora slag, mindre slag, oschysst fight, lik i högar, dueller, totalt utplånande med hjälp av kraften, dödande, slagfält fulla med hästar, fulla med kanoner (eller, ok, "drakar"), fulla med trollocker, fulla med lansar, pilbågar, svärd, stenar som kastas, knutna nävar som dunkas i marken, blod, inälvor, krig krig krig krig krig.....

Men det är väl klart. Den sista boken handlar om The Last Battle så det går liksom inte att undvika. Det är bara det att jag för det mesta brukar skumma igenom beskrivningar av strider i den här och andra böcker så jag är utless på allt stridande redan på sidan 150 eller så. Jag skummar och skummar - men måste allt som oftast hejda mig, backa och läsa om eftersom det mitt i allt krigande kommer något avslöjande, något avslut på någon subplot från tidigare i bokserien eller något annat som jag inte vill missa. Det finns ju mitt i allt blödande och stridande ett par enorma höjdpunkter i den här sista boken. Och också störande ting.

Det bästa av allt, möjligen faktiskt en av de bästa scenerna i hela Wheel of Time, kommer ett par hundra sidor in i boken. Mat har återvänt till Tuon, avvärjt ett mordförsök på henne samt tillbringat natten med henne ute i palatsträdgården. (jamen bara det...) Då kommer Rand släntrande, utan livvakter, följe eller ens fina kläder. Han vill greja det här med världsfreden som ska komma efter The Last Battle, och testar nu metoden prata-snällt-direkt-med-kejsarinnan-utan-att-framföra-mörka-hot. När Tuon är upptagen med något annat så utspelas följande konversation mellan Mat och Rand, som inte har mött varandra på något år eller så:
"What did you do to your hand, by the way?"
"What did you do to your eye?"
"A little accident with a corkscrew and thirteen angry innkeepers. The hand?"
"Lost capturing one of the Forsaken."
"Capturing?" Mat said. "You're growing soft."
Rand snorted. "Tell me you've done better."
"I killed a gholam,", Mat said.
"I freed Illian from Sammael."
"I married the Empress of the Seanchan."
"Mat", Rand said, "are you really trying to get into a bragging Contest with the Dragon Reborn?" He paused for a moment. "Besides, I cleansed saidin. I win."

Ja, och så fortsätter de så där ett tag. Sammanfattning av tretton böckers highlights i en enda skryttävling - I like so much.

Det som varierar krigsscenerna är då allt det där andra. Vi har till exempel Perrin, som ska ha ihjäl Slayer. Det kan han tydligen inte få ha redan i början på boken, för då blir det lite rumphugget vad gäller honom. Så han jagar och jagar och jagar och jagar denne Slayer, misslyckas lite ett tag, ligger och sover sig igenom The Last Battle, jagar lite till och slår sedan sin Mighty Hammer i huvudet på honom så att han dör. Mer spännande grejer har jag läst. Och när vi är inne på ospänning: Gawyn. Han är så totalt misslyckad. Han bara står vid sidan av allting och gör det han är bäst på - ingenting. När han väl bestämmer sig för att "nu, nu ska jag minsann göra något!", tja, då går han och dör. Det gör däremot inte Lan. Lan är osårbar. Lan klarar att rida i främsta ledet och slåss mest i alla slag och alla fighter och alla dueller, och ändå överleva. Chuck Norris, släng dig i väggen. Men det finns faktiskt de som dör i boken. (det hade väl varit märkligt annars) Gawyn (som sagt) givetvis. Undrar egentligen bara hur han lyckades hålla sig vid liv till bok 14? Egwene - vilket får mig att tycka att det var ett himla onödigt tragglande av alla dessa intriger som skulle till för att hon skulle bli Amyrlintronad. Och så hann hon bara vara det några få månader? Bela!! Hur kunde detta ske? Hon var ju Den Odödliga Hästen?? Och så en hel del andra, men inte fullt så tunga namn.

Rand och Den Svarte har sin egen uppgörelse som mest verkar bestå i filmvisning för varandra. Och de har bägge upptäckt CAPS LOCK-TANGENTEN NÄR DE TALAR. (why??)
Demandred... jamen jag trodde han gömde sig någon annanstans än på andra sidan jordklotet? I Murandy, eller Svarta tornet eller nåt. Och så står han bara på slagfältet och gapar efter Rand, likt en taskig Rocky-kopia minus det sönderslagna ansiktet. Kanske bara bra att han inte dök upp förrän i bok 14.
Pevara och Androl - ett kärlekspar som är roligare att läsa om än Gawyn och Egwene.

Jag har faktiskt inte så stor separationsångest som jag hade förväntat mig. Än. Krigandet tröttade ut mig, och det var rätt skönt att få stänga boken, faktiskt. Men jag hade velat läsa mer om Mat och Tuon och deras äktenskapliga samvaro i Seanchanland. Vem har ihjäl vem först? Deras barn och uppfostrandet av dem - kan man ana några konflikter här, kanske?

Titel: A Memory of Light
Serie: Wheel of Time, bok 14
Författare Robert Jordan och Brandon Sanderson
Köp den till exempel här eller här

Towers of Midnight

Jag fortsätter mitt stora läsprojekt dra-igenom-hela-Wheel-of-Time. Det handlar inte längre om omläsning. Ändå skriver jag detta och kommande inlägg om Wheel of Time som om det vore en re-read jag gjorde, dvs jag skriver dem smockfulla med spoilers. Jag tänker att de enda som eventuellt är sugna på att läsa inlägg om exempelvis bok 9 och 10 i en gigantisk fantasyserie är sådana som redan har läst dem och vill veta vad någon annan tyckte, eller känna sig lite nostalgiska eller så.
Därför alltså denna SPOILERVARNING. Jag kommer ogenerat att avslöja mycket av vad som händer i boken.

Rand är inte mycket med i den här boken. Förra boken slutade ju med att han redde ut sina egna problem ganska rejält, kom tillfreds med sig själv så som varande Återfödd Drake, kom underfund med att även om man är Världsräddare så får man gråta och skratta och göra lite fel ibland (bara man säger förlåt). Han insåg också att det inte är okej att bära runt ett vapen i fickan som på några minuter skulle kunna förstöra halva världen. Och nu när han kommit på allt det här så har han alltså blivit någon slags fantasy-jesus som sprider godhet och vishet omkring sig, som ler ofta och talar med mild röst. Vart han går spricker molntäcket upp och solen börjar lysa, maten slutar ruttna och äppelträden ger en andra skörd. Halleluja. Han sprider värme och glädje, men gör det bara i ett eller annat enstaka inhopp i den här boken. Till exempel när det inte går så där jättebra uppe i Gränslanden när trollockerna invaderar en masse. Staden Marador är förlorad, hur duktigt och ärofyllt de än slagits - och i allra sista minuten kommer då God-Rand och besegrar tiotusentals trollocker med lite häftiga spells som han lärde sig på Lews Therins tid.

Däremot får vi läsa om lite avslut och hopknytande av säckar för Perrin, Elayne, Egwene och Mat.

Perrin har, likt Rand, lite problem med sig själv. Han har ju sin Inre Varg att tampas med och försonas med, och vi får läsa väldigt mycket om hur han lär sig hantera det där, samtidigt som han i drömvärlden (som han inte vet heter Tel'aran'rhiod utan kallar "vargdrömmen) fajtas lite mot Slayer som är en av Onda sidans elakaste killar. På vägen lär han sig godta det där med att han har ledaregenskaper och att folk vill vara med i hans stora armé, vare sig han själv vill det eller inte. Dessutom lyckas han med konststycket att bli kompis med de läskigt rentvättade Vitrockarna efter att ha varit väldigt nära att kriga mot dem. Bättre att alla blir kompisar och sedan tillsammans drar mot norr för att slåss mot De Riktigt Onda.

Elayne är Drottning. Sida upp och sida ner är hon det. Gravid Drottning. Det är inte helt kul att läsa om henne längre. Enda stället som är lite roligare är när hon (äntligen) får träffa sin mamma Tråk-Morgase som ju inte alls har varit död som alla trott utan gömt sig som en tjänare i Perrins armé.
Och Egwene är Amyrlin, och kämpar fortfarande med att vara det ordentligt och inte bara till namnet. Intriger, intriger, och så den Förlorade, Mesaana, som gömmer sig i Vita Tornet och ska besegras tillsammans med ett antal Svarta Ajah-lömskingar. Egwene har verkligen att göra. Klart att hon inte har tid med stackars Gawyn då, som är så kär i henne och vill beskydda henne och vill vara Väktare och vill så mycket så det inte är klokt. Han är lätt jobbig, tycker hon och ber honom hålla sig ur vägen. När han (äntligen) surnar till över det och drar hem till Caemlyn och Elayne för att faktiskt få vara Prins Gawyn ett tag - ja då blir Egwene arg för DET och kräver att han ska komma tillbaka. Det vill han inte. Han ska sura nu. Men det reder ut sig när Egwene hamnar i livsfara (Mesaana, Svarta Ajah och seanchan-lönnmördare i en fin och intensiv kombo) och han faktiskt får rädda henne. Gawyn nöjd, Egwene nöjd, kärlek, lycka och förnöjelse.

Mat trodde jag att jag skulle få läsa mer om i den här boken. Jag blev lite besviken, för han travar mest runt i Caemlyn och förbereder sig för att göra saker. Typ ha ihjäl den där efterhängsna gholamen. Eller fara till Ghenjei-tornet för att befria Moiraine. Han är klart underutnyttjad som ingrediens i den här boken och jag hade gärna sett mer av honom.

Nu är det bara den sista boken kvar om Rand & Co att läsa, och det känns nästan konstigt. Hur ska det bli sen, utan min fantasy-såpopera att följa? Jag anar redan nu en bokseparationsångest grande när Memory of Light är utläst.

Titel: Towers of Midnight
Serie: Wheel of Time, bok 13
Författare: Robert Jordan & Brandon Sanderson
Köp den till exempel här eller här

The Gathering Storm

Jag fortsätter mitt stora läsprojekt dra-igenom-hela-Wheel-of-Time. Det handlar inte längre om omläsning. Ändå skriver jag detta och kommande inlägg om Wheel of Time som om det vore en re-read jag gjorde, dvs jag skriver dem smockfulla med spoilers. Jag tänker att de enda som eventuellt är sugna på att läsa inlägg om exempelvis bok 9 och 10 i en gigantisk fantasyserie är sådana som redan har läst dem och vill veta vad någon annan tyckte, eller känna sig lite nostalgiska eller så.
Därför alltså denna SPOILERVARNING. Jag kommer ogenerat att avslöja mycket av vad som händer i boken.

Så har då Brandon Sanderson tagit över skrivandet efter att Robert Jordan själv avled i en sjukdom efter att ha skrivit bok 11 i WoT. Sanderson understryker i bokens förord att det inte är hans bok, att det fortfarande är Jordans bok, Jordans berättelse, Jordans värld och att han själv bara skriver utifrån Jordans anteckningar och diktat. Ändå måste det förstås bli annorlunda än när Jordan själv skriver. Jag var väldigt nyfiken på hur det skulle bli. Det tog ett bra tag in i boken innan jag märkte skillnaden och jag undrade först hur stora delar av den som faktiskt ändå var skrivna av Jordan själv (han lämnade många färdiga stycken efter sig också i sina anteckningar). Men sen märkte jag. Handlingen går inte fortare framåt, men växlar oftare perspektiv. Det är max ett kapitel per karaktär/intrig. Jordan kunde ägna kanske en tredjedel av en bok åt exempelvis Perrin och Faile medan Sanderson skriver ett halvt kapitel om Mat, vidare till Egwene, hoppar in hos Rand, tillbaka till Mat, och så vidare. Det blir inte lika segt, och man har mer koll på alla subplots. Dessutom knyter Sanderson mer ihop hela bokserien - det är många fler återblickar till sånt som har hänt tidigare. Det är bra, för man får bättre överblick över vad som händer och vilka alla är och vad de gjort.
Dessutom är Sanderson bättre på att få karaktärerna att leva. Alla dessa namn kliver ut och blir personer. Det är inte bara tillslätande av kjolar och dragande i hårflätor - det är mer funderingar och liksom mer mänskligt eller vad jag ska säga. Ändå tappas aldrig kontakten med Jordan-känslan.
Och så är det mer humor. Stycket om hur Mat har suttit uppe hela natten och tänkt ut en bra plan för att möta en eventuell fiende, med i detalj uttänkta alias för de fem personer som ska utföra planen - det är så himla roligt att jag fnissar mig igenom alltihop.
På det hela taget känns det som att Jordan är skaparen, han med de fantastiska idéerna och intrigerna, skaparen av hela Rand-universum och den som givetvis ska ha all äran. Men Sanderson...han är faktiskt en bättre författare när det kommer till själva skrivandet. Och jag blir mycket nyfiken på att läsa något som han har skrivit helt själv, med en egen värld och egna karaktärer och utan Jordanska förhållningsregler att hålla sig till.

Oj, det blev en lång utläggning om författarbytet här. Vad händer då i The Gathering Storm? Fokus ligger mest på Egwene och Rand, även om Mat som sagt får göra lite snabba inhopp. Egwene är fortfarande fånge i Tar Valon, men skrider värdigt runt och vägrar niga för någon eller buga för Elaida. Hon är den Amyrlintronade i själ och hjärta hur mycket hon än blir slagen och förnedrad. Och hon lyckas intrigera, övertala och göra intryck hos alla i Vita tornet, så till den milda grad att hon i princip ensam är den som helar Vita tornet till slut. Givetvis händer mycket på vägen. Det är fängelseceller, soppskålar som tappas i golvet, en kärlekskrank Gawyn som funderar över vilken sida han egentligen står på och kommer fram till att hans enda uppgift i livet är att rädda Egwene (fast hon uttryckligen har förbjudit räddningsaktioner för hon klarar sig själv, tack så mycket), Siuan och Bryne som är kära i varandra, avslöjade Svarta Ajahs, intriger och maktkamper mellan Aes Sedaier i både Vita tornet och rebellägret, det är korridorer och hela avdelningar i Vita tornet som byter plats helt mystiskt, och så mitt i alltihop anfaller Seanchan. Det är rätt livat att läsa om det, faktiskt.

Vad som är mindre livat att läsa om är Rand. Han börjar bli riktigt jobbig. Läskig. Han ränner världen runt medelst portöppningar och försöker rätta till alla problem samtidigt (svält i Arad Doman, seanchans erövringar, gränsländernas armé, de förlorade) men lyckas inte med någonting. Och han surnar till allt mer för varje motgång han får. För att klara av att göra det han gör så intalar han sig själv att han måste vara hård och utan känslor. Och han blir allt mer en oförutsägbar dödsrobot som går omkring med en liten ter'angreal-statyett som kan ge honom så mycket kraft att han kan ha ihjäl hela städer på en gång. Han klappar den lilla statyetten och tittar mörkt på dem som inte har samma åsikt som honom, och de darrar och gör som han vill. Det är inte bra. Det är riktigt dåligt, och människorna omkring Rand börjar undra om världen verkligen blir en så mycket bättre plats om Rand lyckas förgöra den Svarte i slutstriden - för Rand verkar vara en rätt bra ersättare för den Svarte själv.

Titel: The Gathering Storm
Serie: Wheel of Time, bok 12
Författare: Robert Jordan & Brandon Sanderson
Utg. år: 2009
Förlag: Tor Fantasy
Köp den till exempel här eller här

Knife of Dreams

Jag fortsätter mitt stora läsprojekt dra-igenom-hela-Wheel-of-Time. Det handlar inte längre om omläsning. Ändå skriver jag detta och kommande inlägg om Wheel of Time som om det vore en re-read jag gjorde, dvs jag skriver dem smockfulla med spoilers. Jag tänker att de enda som eventuellt är sugna på att läsa inlägg om exempelvis bok 9 och 10 i en gigantisk fantasyserie är sådana som redan har läst dem och vill veta vad någon annan tyckte, eller känna sig lite nostalgiska eller så.
Därför alltså denna SPOILERVARNING. Jag kommer ogenerat att avslöja mycket av vad som händer i boken.

Detta är den elfte boken i Wheel of Time, och den sista boken Robert Jordan själv skrev innan han dog. På något sätt hade jag fått för mig att den därför skulle vara en slags mini-final på serien, och att jag till exempel skulle få läsa om hur Mat med Röda handen röjer runt i Vita tornet, Moiraine befrias från Eelfinn och annat jag råkat få spoilat för mig i diverse bloggar och visste skulle hända. Men varför trodde jag det? Detta är ju INTE sista boken i serien, bara den sista Jordan skrev? Dock kommer det till en hel del avslut av subplots och jag känner mig rätt nöjd att i de tre avslutande böckerna mestadels få läsa om sånt jag inte fått tragglat för mig i tid och evighet redan.

Vad är det då jag har fått läsa om till gäspningarnas gräns? Jamen, det är Perrin och den av Shaido tillfångatagna Faile. Hur många böcker har de suckat på varsitt håll och försökt rymma/frita varandra? Tre böcker? Nu äntligen, äntligen händer det grejer. Perrin lierar sig med seanchan, hittar på en listig plan och lyckas äntligen göra något åt situationen. Innan dess har han blivit liksom helt känslokall och totalt enkelspårig. Vad som än har hänt omkring honom (jordbävningar, dödsfall, byar fulla med döda, en man som hostar upp floder med levande skalbaggar...) har han tyckt att "det är inte viktigt, det viktiga är att befria Faile". Hoppas att de och gänget kring dem nu rider iväg och gör något mer meningsfyllt. Något som har mer med vargarna att göra eller så.

Och Elayne och intrigerna i Caemlyn runt tronföljden....?? Har jag också läst om till leda och döds, och nu äntligen blir det avklarat. Kan nu Elayne få göra något roligare i storyn än att ha olika kläder på sig, ha graviditetshumörsvängningar och få dolska blickar av diverse adelshusförnäma människor? Få koll på fler coola ter'angrealer kanske?

Mat och Nio Månarnas dotter Tuon har jag hela tiden gillat att läsa om. (ja minus det att de är med den där jämrans cirkusen förstås) Ännu bättre blir det när de till sist lämnar cirkussällskapet och återförenas med Röda Handen. Mat som befälhavare är så bra att läsa om. Och äntligen, äntligen gifter de sig, Mat och Tuon. Yej!!

Rand har mest yrsel och illamående och hoppar runt hit och dit för att förvirra lede Fi. Vi får fortfarande inte läsa så där värst mycket om honom. Jo, han har en snabb och brutal sammanstötning med Semirhage som väl går...sådär. Och på tal om giftermål, så blir Loial också gift till sist. Frugan har jagat honom över hela landet fram och tillbaka, men kommer nu äntligen ifatt. Och det är ju hon och Loials mamma som bestämmer allt - Loial har bara att säga ja. Det gör han, med ryckande örontofsar.

Två grejer jag stör mig på:

De senaste böckerna har det blivit någon total fokusering på "smisk på stjärten". Men hallå!? Aes Sedaier läggs upp i knäet och smiskas upp, Egwene som fången i Tar Valon får dagliga smisk-stunder med en hårborste på bar rumpa, Galina Svart-Aes Sedai får legio spank-på-rumpa. Det känns helt löjligt och snedvridet att läsa om. OK, jag behöver inte ha några utdragna tortyrbeskrivningar eller blodiga detaljer, eller straffmetoder beskrivna överhuvudtaget tack så mycket, men smisk på stjärten får mig bara att vilja hämta skämskudden. De passar inte in i en fantasybok. (eller någon annanstans heller) Hoppas Sanderson i återstående tre böcker inte har samma tvång att beskriva bestraffning-smisk-på-stjärten som Jordan.

Och dessa oändliga mängder shaido-aiel. Jag fattar inte - hur kan de hela tiden vara så många? De borde ju vara utrotade för länge sen. Först står det ett stort slag utanför Cairhien i en bok i mitten på serien någonstans. Couladin blir besegrad. Mat "grundar" Röda handen. Vad jag fattar besegras alla shaido grundligt och de få överlevande flyr mot Frändebanes Dolk i norr.
Och några böcker senare blir Rand tillfångatagen av Vita Tornet-Aes Sedaier men blir fritagen i och med slaget vid Dumais Brunnar. I det slaget är det shaido-krigarna som nu på något oförståeligt sätt återigen har blivit till enorma horder som räknas i hundratusental, som slåss mot både dem som håller Rand fången, Perrin och diverse annat löst folk. Asha'manerna kommer till slaget och blir för första gången använda som "vapen", och slaktar mer eller mindre alla shaidos medelst sprängningar och jordbävningar och effektfulla grejer. Ett fåtal shaidos lyckas fly.
En av de Förlorade lurar Sevanna att använda något som kallas narrskrin för att förflytta shaido-krigarna. De flyttas till ett antal olika ställen via portaler, och har återigen blivit horder med folk. När de träder igenom portalerna får de genast börja slåss mot andra arméer, och eftersom de blir splittrade i olika portaler får jag intrycket av att de (återigen) blir pulvriserade och utrotade och slaktade.
Men. Nu när Faile varit tillfångatagen av shaido har de börjat samla ihop sig runt en stad som heter Malden. Sept efter sept kommer dit. Och snart är de återigen....tiotusentals. Eller mer. Men hur?? De har ju blivit utrotade flera gånger efter varandra? Växer de upp ur jorden, eller vadå?

Ska bli intressant att se hur Sanderson nu berättar historien.

Titel: Knife of Dreams
Titlar i svensk översättning: Tar Valons fånge + Fällan
Serie: Wheel of Time, bok 11
Författare: Robert Jordan
Köp den till exempel här eller här

Crossroads of Twilight

Jag fortsätter mitt stora läsprojekt dra-igenom-hela-Wheel-of-Time. Det handlar inte längre om omläsning. Ändå skriver jag detta och kommande inlägg om Wheel of Time som om det vore en re-read jag gjorde, dvs jag skriver dem smockfulla med spoilers. Jag tänker att de enda som eventuellt är sugna på att läsa inlägg om exempelvis bok 9 och 10 i en gigantisk fantasyserie är sådana som redan har läst dem och vill veta vad någon annan tyckte, eller känna sig lite nostalgiska eller så.
Därför alltså denna SPOILERVARNING. Jag kommer ogenerat att avslöja mycket av vad som händer i boken.

Redan innan jag började läsa tionde boken i Wheel of Time, Crossroads of Twilight, så visste jag att den anses vara en av de mest stillastående böckerna i serien (enligt alla bokbloggare och omläsare och förståsigpåare i allmänhet). Så jag blev lite glatt överraskad över att få börja boken med att följa Mat och Tuon, De Nio Månarnas dotter. Men visst - även om jag gillade att läsa om dem så hände det väl inget särskilt. De reser vidare bort från Ebou Dar. Och de gör det med den där jämrans cirkusen som Jordan nu envisas med att återvända till. Redan när Elayne och Nynaeve reste med samma cirkus höll jag på att få lila utslag på armarna. Jag har något allvarligt emot att läsa om cirkusar. Och när jag äntligen sluppit ifrån det så återvänder Mat & Co till samma eländiga sällskap? Blaargh...
Och om det nu var OK - trots cirkusen - att läsa om Mat så dippar det brant utför när jag sedan får läsa om Perrins fortfarande lika tröstlösa jakt efter den tillfångatagna Faile. Han vill rädda henne. Han vill han vill han vill! Och jaha, där är shaidolägret. Och ja, där finns Faile. Men hon blir inte lätt att rädda. Och så finns det mörkhundar som springer runt i trakten utan att man vet vad de vill. Och en stad där de döda vandrar på gatorna. Men mörkhundarna försvinner redan efter en halv sida eller så. Och staden med de döda försvinner lika snabbt ut ur handlingen. Och Faile fortsätter att vara fången. Och hon vill hon vill hon vill rymma! Men det verkar inte gå. För det är många shaidos, och hon är hårt bevakad.
Suckande vänder jag  (många) blad och får då läsa om Elayne. Elayne kämpar fortfarande med intrigerna och maktkampen för att ta över Andors tron. Sida upp och sida ner gör hon det. För att inte tala om Egwene som sida upp och sida ner kämpar vidare med disciplinen hos rebell-Aes Sedaierna. De ska godta henne som Amyrlintronad. De borde! De måste! Intriger! Intriger! Klädesplagg! Fnysande näsor och menande miner!

Några enstaka kapitel ägnas faktiskt åt Rand och vi får veta att han verkligen lyckades med att rensa saidin från den svartes smitta i slutet på förra boken. Problemet är att ingen kvinna riktigt litar på att han gjorde det eftersom de inte kan känna saidin. Dessutom har han fortfarande problem med yrsel och illamående när han griper efter kraften.

Egwene verkar ha en listig plan som vi inte får veta så mycket mer om än att det går riktigt åt pipsvängen när den ska genomföras i slutet på boken, och det hela avslutas med en för serien något så ovanligt som en cliff-hanger. Wow - och tur det, för just nu känner jag mig lite lätt matt på intrigerna i Rand-land. Men jag ska vidare!

Titel: Crossroads of Twilight
Titlar i svensk översättning: Dunklets korsväg + De dödas stad
Serie: Wheel of Time, bok 10
Författare: Robert Jordan
Köp den till exempel här eller här

Winter's Heart

Jag fortsätter mitt stora läsprojekt dra-igenom-hela-Wheel-of-Time. Det handlar inte längre om omläsning. Ändå skriver jag detta och kommande inlägg om Wheel of Time som om det vore en re-read jag gjorde, dvs jag skriver dem smockfulla med spoilers. Jag tänker att de enda som eventuellt är sugna på att läsa inlägg om exempelvis bok 9 och 10 i en gigantisk fantasyserie är sådana som redan har läst dem och vill veta vad någon annan tyckte, eller känna sig lite nostalgiska eller så.
Därför alltså denna SPOILERVARNING. Jag kommer ogenerat att avslöja mycket av vad som händer i boken.

Efter att gäspande ha pressat mig igenom The Path of Daggers blev jag helt omruskad av att sätta igång med Winter's Heart. Här händer det ju grejer! Sånt jag har längtat i flera böcker efter att få läsa om! Love!! (både att jag älskar det och att det är love det handlar om...)

Rand och Min kommer till Caemlyn. Han vet att även Elayne och Aviendha är där, och det sista han vill är att träffa de tre tillsammans. Men han kommer inte undan. Min springer och hämtar de andra två, och nu tvingas Rand för första gången träffa alla tre som han älskar i samlad tropp. Han blir helt perplex, och säger helt enkelt som det är: Jag älskar dig, Aviendha. Jag älskar dig, Min. Jag älskar dig, Elayne. (varpå Nynaeve som också befinner sig i rummet håller på att krevera: Vilken bock! Vilket svin!) Men tjejerna svarar lugnt att de älskar honom tillbaka och att de är OK med det, och att de tänker gifta sig med honom alla tre. Typ. Plus att Elayne gör någon special-väktar-bindargrej som gör att Rand blir väktare till dem alla tre. Ja, och sen...sen vill Elayne förstås ha det som Aviendha och Min redan har fått. Rand i säng alltså. Varpå det blir pinsamt för de andra + Birgitte som ju på grund av väktarbanden allihop kan känna precis hur både Rand och Elayne har det i sängen. Röda i ansiktet löser de det hela genom att tillsammans sätta sig och supa sig fulla. Jamen hurra! Det är för sådana här partier jag älskar de här böckerna!

Och så träffar Mat äntligen De nio månarnas dotter! Och som han gör det första gången - fullständigt täckt i lera dundrar han in i drottning Tylins gemak, varpå Tylin svalt tycker att "jag har ett viktigt möte nu, min lilla duva, kan du komma tillbaka senare? Och ta ett bad först?" Drottning har storfurstinnan Suroth hos sig. Och någon som Mat först tror är ett litet barn, eftersom hon är så liten och smal till växten. Det är Tuon, De nio månarnas dotter. Senare ska Mat fly från Ebou Dar i samband med att drottning Tylin är bortrest. Något som borde ha blivit en enkel och snabb flykt med bara Mat, Thom, Olver och Juilin blir en storstilad historia där ett antal Aes Sedaier, damaner, värdshusvärdinnor och andra bekantskaper också ska med. Inte konstigt att flyendet inte riktigt går som på räls med alla dessa horder av folk. Tylin upptäcker dem. Över-sul'damen upptäcker dem. Och Tuon upptäcker dem. Och mitt i all villervalla, när Tuon är nedbrottad och bakbunden så får Mat veta att hon är den där Nio Månarnas dotter som han är förebådad att gifta sig med. Hon är liten och smal, inte alls hans typ. Han avskyr adelsdamer, och hon har en onåbart hög ställning inom seanchan - det innebär i princip döden att bara röra vid henne. Och här har han henne, på golvet, bakbunden. Ehh...hoppsan?

Visst, här är en hel del sega partier också. Perrin får förstås tokfnatt när han får reda på att Faile är borta, och så småningom att hon är tagen till fånga av Shaido. Oändligt många sidor ägnas åt hans fåfänga jagande efter henne, och också åt hur hon (och tråk-Morgase och Alliandre) har det hos shaido. Elayne fortsätter sitt intrigerande och sin kamp för Andors tron, och jag har fullt schå med att hålla isär namn på triljoner ädlingar, kungar, mörkvänner, Athan' miere och annat. Ganska segt är det också när Rand tillsammans med Nynaeve, Lan och Cadsuane (och namn, namn, namn, namn....som också är med i sällskapet) trampar runt i Bortre Madding på jakt efter asha'manerna som vänt sig mot Rand.

Men det är inte segt så länge. Strax är det dags för Le Grande Finale: Rand och Nynaeve länkar ihop sig och använder jätte-staty-sa'angrealerna för att rena saidin från den svartes smitta. De använder så mycket kraft att världen mer eller mindre darrar, och alla de Förlorade plus diverse andra fiender och löst folk kommer med hast via portaler för att se vad det är som händer och om de kan sno åt sig någonting eller döda Rand eller så. Men då står Cadsuane och andra Aes Sedaier och asha'maner där hoplänkade i cirklar, och med Callandor i högsta hugg, och försvarar. Härligt!

Titel: Winter's Heart
Titlar i svensk översättning: Vinterns hjärta + De nio månarnas dotter
Serie: Wheel of Time, bok 9
Författare: Robert Jordan
Köp den till exempel här eller här

The Path of Daggers

Jag fortsätter mitt stora läsprojekt dra-igenom-hela-Wheel-of-Time. Först handlade det om omläsning (läs här). Men från och med den här boken så är det inte det längre - The Path of Daggers och Winter's Heart köpte jag  när de kom ut, men de blev stående olästa i bokhyllan.
Ändå tänker jag skriva detta och kommande inlägg om Wheel of Time som om det vore en re-read jag gjorde, dvs jag skriver dem smockfulla med spoilers. Jag tänker att de enda som eventuellt är sugna på att läsa inlägg om exempelvis bok 9 och 10 i en gigantisk fantasyserie är sådana som redan har läst dem och vill veta vad någon annan tyckte, eller känna sig lite nostalgiska eller så.
Därför alltså denna SPOILERVARNING. Jag kommer ogenerat att avslöja mycket av vad som händer i boken.

Sen är det detta med engelska och svenska utgåvor av Wheel of Time: Varför skriver jag om de engelska utgåvorna av böckerna när jag läser en stor del av serien på svenska? Jo, av två skäl - konsekvens och ren lathet:
En del av böckerna läser jag på engelska, en del på svenska. De sista tre böckerna i serien finns inte översatta till svenska, och några böcker i mitten på serien hade jag kvar de engelska utgåvorna av i min egen bokhylla. Varje bok på engelska har i svensk översättning blivit två böcker, och det hade känts lite trassligt att ibland skriva inlägg om en "halv" bok, ibland om en hel, ibland med svensk titel och de svenska (fula) omslagen, ibland med engelsk titel. Det störde mitt ordningssinne, helt enkelt. Och så det där med latheten: Det är attans så mycket lättare att skriva femton inlägg om femton böcker på engelska, än sammanlagt tjugofem inlägg om böcker på både svenska och engelska.

Nå, när nu detta är utrett (jeezus - det känns som en hel vetenskap det här med att skriva om WoT) så kan jag kanske övergå till att skriva om The Path of Daggers? Det är ju trots allt den som det här inlägget ska handla om?

Alltså - det är inte så mycket att skriva om den här boken, tyvärr. Helt ärligt måste det vara en av de mest stillastående böckerna i serien. Det inleds med mycket action, sedan är det rätt många onödiga sidor innan det hettar till lite alldeles precis i slutet.
Vindarnas skål hittades äntligen i slutet på förra boken, och nu ska den aktiveras med hjälp av en cirkel kvinnor som är mycket starka i kraften. Det är Nynaeve, många från Atha'an Miere och en hel del frändeskvinnor också. Med dramatiska effekter som slår vilket nyårsfyrverkeri som helst så sätter skålen igång, och vädret återgår (ja, det tar ett par veckor) till det som det borde hålla på med, nämligen vinter. Direkt efter att skålen aktiverats, så anfaller seanchan, och kvinnogänget måste fly genom en portal. Elayne får sedan den här portalen att mer eller mindre explodera i något som liknar en atombombsexplosion, så boken drar alltså igång med mycket blixt och dunder.
Därefter stannar alltså allting av. Det handlar om intriger och maktkamper på längden och tvären. Egwene kämpar för att få mer makt som den Amyrlintronande, och inte bara vara den marionett som Aes Sedaierna trodde och menade att hon skulle bli. Adelsmänniskorna kring Rand intrigerar mot varandra och mot Rand och mot allting med dolska blickar och uppåtvända näsor. Det är namn och klädesplagg, namn och klädesplagg så att man kan bli helt förtvivlad. I allt det där så mår Rand allt mer dåligt av att hantera kraften. Yrsel, dubbelseende, illamående och annat. Han börjar fundera på om det finns något sätt att rena saidin från den svartes smitta. Ja, och så krigas det en hel del mot seanchan mitt i alla maktkamper också. Rand har tagit med sig alla de ädlingar som han gillar minst + ett stort antal asha'maner för att bedriva slakt på seanchan. Det går väl ganska bra. Om det inte vore för att en hel del börjar uppmärksamma hans problem med att hålla kraften, och störa sig en hel del på det.
Intriger och maktkamp är det förstås också hos kvinnogänget som Nynaeve, Elayne och Aviendha reser ihop med: Aes Sedaier, frändekvinnor och Atha'an Miere, som med många läppsnörp och med mycket tillslätande av kjolar försöker bestämma vilka och vem som ska bestämma. De är på väg mot Caemlyn där Elayne tänker sig att inta sin tron som drottning över Andor.
Och så intrigeras det i gänget som Perrin drar runt med i Altara. Tanken är att de ska få den bindgalne profeten Masama att ta reson och bli någon som Rand kan ha lite nytta av. Men vi får mest läsa om när Perrin trampar runt i lägret och bekymrar sig för att alla vill följa honom som ledare och knappt kan hålla sams annars.
Ja, och så rasslar det då till i slutet och en del oväntade saker händer. De där som muttrade över Rands möjliga oförmågor surnar till rejält och attackerar honom. Varpå halva slottet i Cairhien ryker med. Och shaido-aielkrigarna som numera huxflux härjar runt i Altara tar Perrins Faile tillfånga. På köpet får de också tråk-Morgase och dessutom drottningen av Altara.

Vad man inte får läsa ett enda ord om är hur det gick för Mat efter slutet på förra boken när seanchan attackerade Ebou Dar och han begravdes under en fallande husvägg. Vad hände? Var är han? Borde han inte träffa De Nio Månarnas Dotter snart?

Titel: The Path of Daggers
Titlar i svensk översättning: Knivarnas väg + Järnets tid
Serie: Wheel of Time, bok 8
Författare: Robert Jordan
Köp den till exempel här eller här

A Crown of Swords

Jag har tagit mig an det stora projektet att läsa om Wheel of Time. Här kan du läsa mer om det...

Det här inlägget ska du inte läsa om du tänker läsa Wheel of Time men inte har gjort det förut FÖR DET ÄR FULLSMOCKAT AV SPOILERS!!

Detta är den sjunde boken i Wheel of Time, och precis som i den förra Lord of Chaos så är det en mycket lång startsträcka innan det börjar hända något igen. Det är så många subplots och trådar att Jordan verkar tycka att man med en ny bok måste friska upp minnet på läsaren med vad alla inblandade personer håller på med, och också vad de gjorde i slutet på förra boken. Har man då precis läst förra boken så blir det väldigt tjatigt. (och har man inte precis läst förra boken så blir man totalt förvirrad av denna myriad av namn och platser - för så var det för mig första läsomgången. Då hade det gått något år sedan jag läste förra boken, och jag kom inte in i handlingen på mycket länge, så den här rekapituleringen gör ingen nytta.)
Rand muttrar surt över kidnappningen han räddades från i slutet på Lord of Chaos, Elayne och Nynaeve travar runt i Ebou Dar och letar efter Vindarnas skål, Egwene försöker få folk att bli impade av att hon är Amyrlintronad, Mat är också i Ebou Dar för att skydda Elayne och Nynaeve men får mest skydda sig själv för drottning Tylins närmanden. Men när vi väl (efter halva boken) fått detta klart för oss (en gång till...) så sätter det fart. Nynaeve och Elayne upptäcker ett urgammalt hemligt sällskap kvinnor i Ebou Dar som kan leda kraften men som inte är knutna till Vita Tornet. Lan anländer till Ebou Dar precis i tid för att rädda Nynaeve som är nära att drunkna - och som samtidigt äntligen blir fri från sin blockering. Vindarnas skål hittas äntligen men givetvis inte utan strider, och här dyker det upp en ny intressant Jordan-skapelse: en gholam. Läskig är den. Rand slutar tjura och kör ett vara-hjälte-race på två dagar: får havsfolket att erkänna honom som Cooramor på förmiddagen, bondar med rebelledarna utanför Cairhien på eftermiddagen, blir dödligt sårad av Padan Fains kniv framåt kvällen, stiger upp från sitt sjukläger på andra dagenoch drar direkt till Illian för att ta kål på Sammael. Komprimerad action, sannerligen.

Och som om det inte räckte med Den Svarte själv som big-boss-motståndare och alla de Förlorade som sub-bossar på vägen så har det nu dykt upp en annan kille, Moridin. Välkammad, artig och med svarta fläckar som far över ögonen på honom för att han brukar den Sanna Kraften. Blandar sig i det mesta och verkar allsmäktig. Ska bli intressant att se vad det blir av honom. Och så har vi förstås Seanchan, som har hållit sig borta ett tag. Nu kommer de, med buller och bång, och invaderar av hjärtans lust. Flera städer på en gång. Hej och hå.
Hoppas det nu inte blir så lång startsträcka i nästa bok, utan att Seanchan får fortsätta sina härjningar från sida ett. Grejen är att det vet jag inte, för nu är det slut på omläsningen. Jag tror bara jag läste några enstaka sidor i inledningen bok 8, Path of Daggers, så nu bär det iväg ut i outforskat Rand-land. Jippi!!

Titel: A Crown of Swords
Titel i svensk översättning: Vindarnas skål + En krona av svärd
Serie: Wheel of Time, bok 7
Författare: Robert Jordan
Köp den till exempel här eller här

Lord of Chaos

Jag har tagit mig an det stora projektet att läsa om Wheel of Time. Här kan du läsa mer om det...

Det här inlägget ska du inte läsa om du tänker läsa Wheel of Time men inte har gjort det förut FÖR DET ÄR FULLSMOCKAT AV SPOILERS!!

Lord of Chaos är sjätte boken om Rand & Co. Och helt ärligt så är den himla händelselös. Rand sitter och suckar över livet i Caemlyn och han sitter och suckar över livet i Cairhien (han har ju kommit på hur man gör en portal, så han skulle kunna fara runt i världen en hel del. Men han hoppar från Caemlyn till Cairhien. Från Cairhien till Caemlyn. Upprepa XX gånger.) Han träffar Aes Sedaier som försöker vara stöddiga mot honom, och till sist dessutom stoppar in honom i en låda och bär iväg med honom mot Tar Valon för att liksom ha en tam Draken Återfödd i en hörna där. Eller nåt. Han hoppar med jämna mellanrum också iväg till Bondgården och kollar på när Mazrim Taim lär upp män som kan använda kraften till rena dödsmaskinerna. Han verkar inte gilla vare sig Taim eller dödsmaskinerna. Han vill ge tronen i Andor och Cairhien till Elayne som inte vill ta emot den ("för den är redan min, faktiskt, så du kan inte ge den till mig, dumma karl"). Och så fajtas han med Lews Therin. Lews Therin är ju den ursprungliga Draken, mannen som orsakade Världsfallet för sisådär 3000 år sen. Och Rand är Draken Återfödd. Alltså är det rätt logiskt att Rand kan höra på Lews Therins röst inuti sitt eget huvud. Problemet är bara att Lews Therin inte riktigt kan gå med på att att han egentligen är död, att han bara är en röst i någon annans huvud. Lews Therin vill vara med och bestämma. Döda lite folk som han inte gillar. Och Rand, den dummingen, låter honom inte göra det. Så det pågår lite interna strider i Rands huvud. Inte konstigt då kanske att han boken igenom sitter på tronerna i Caemlyn och Cairhien och funderar över livet.

Morgase, Elaynes mamma och tillika egentligen drottning av Andor, tråkar runt i Amadicia hos de läskigt rentvättade vitrockarna och är bara tråkig. Alla tror hon är död, alla tror att det är Rand som haft ihjäl henne och så går hon bara runt där och är mjäkig. Gäspar käken ur led när jag läser om henne. Nynaeve och Elayne trampar bara runt i Salidar och gnisslar tänder över att Salidar-Aes Sedaierna inte får tummarna loss. De vill ju ut och leta Väderskål! Det enda som är lite fräckt är att Egwene blir utsedd till Amyrlintronande. Och att hon är tänkt att vara någon slags marionett till Aes Sedaierna är klart - men vad man förstår är att hon tänker ta över tyglarna mer än de väntar sig. Jag väntar mig storheter här. Och ja just det ja - Nynaeve lyckas hela den släckte Logain. Och även Siuan Sanche och Leane. Logain vill jag läsa mer om. Min (som i sig själv är i princip lika tråkig att läsa om som Morgase) har ju sett tecken i hans aura som berättar att han kommer att bli något stort och mäktigt.
Och på tal om stort och mäktigt - Mat får inte alls briljera i den här boken. Han bara sitter och tjurar, tycker jag. Och så får han dessutom lämna Röda Handen åt sitt eget öde och i stället baby-sitta Nynaeve och Elayne när de äntligen får komma iväg för att leta Väderskål. Han ska ju vara general och lägga upp listiga planer för fältslag och sånt!

Helt sammantaget så är den här boken alltså SEEEEEEG. Fast jag har redan lånat hem nästa bok A Crown of Swords och är sugen på att börja med den. Det är så att jag tror att den var den sista jag läste då när jag läste serien första gången, och att jag sedan ska ha gjort själva omläsningen. Sedan är det otrampad jord i Rand-land för mig. Äntligen.

Titel: Lord of Chaos (bok 6 i Wheel of Time)
Titel i svensk översättning: Fursten av kaos + Svarta tornet
Författare: Robert Jordan
Köp den till exempel här eller här

New Spring

Jag har tagit mig an det stora projektet att läsa om Wheel of Time. Här kan du läsa mer om det... Fast just den här boken hör faktiskt inte till själva omläsningsprojektet egentligen, för när den kom ut någon gång mellan bok 10 och 11 i Wheel of Time så hade jag slutat läsa serien. Så jag har inte läst den förut. New Spring är en prequel till resten av Wheel of Time och handlar om det som hände de ungefär tjugo åren före händelserna i bok 1. Man ska absolut inte läsa den här som första-bok i serien ifall man tänker ge sig på att läsa Wheel of Time men inte gjort det förut. Visst kommer händelserna först, men de känns mer som en fördjupning för dem som redan är helt försjunkna i WoT-universumet och vill veta mer om Moraine, Lan och det dagliga livet i Vita Tornet.

För det är det New Spring handlar om. Vi får läsa om när Moraine blir Aes Sedai. Hur hon genomgår provet för att bli det, hur hon väljer ajah och väldigt mycket om hur saker och ting går till i Vita Tornet innan händelserna i WoT sedan vänder allt upp och ned. Det är också väldigt mycket om Siuan Sanche, hon som senare blir den Amyrlintronande men som hela novis- och antagningstiden är Moraines bästa vän. Moraine och Siuan är med när en Aes Sedai som heter Gitara får en slags syn där hon ungefär ropar att "han är född! Han drar sina andetag just nu på Drakberget! Draken är återfödd!" och därefter faller död ner. Och Moraine och Siuan tycker därefter att deras liv ska gå ut på att söka upp denne Draken återfödd och se till så att hans liv inte tar slut i förtid. Ungefär. Vi får också läsa om Lan, Malkiers kung-utan-land när han rider omkring och är manlig och krigisk och absolut inte vill ha med några Aes Sedaier att göra överhuvudtaget. Han vill mer eller mindre utrota ondskan på egen hand. Lite Chuck Norris-style sådär.

Grejen är att när man läser den här New Spring så blir det aldrig särskilt spännande. Jag vet ju redan vad som ska hända! Moraine kommer att träffa Lan och göra honom till sin väktare, Siuan Sanche kommer att bli Amyrlintronad och avsatt som Amyrlintronad och släckt, Moraine kommer inte att bli tvingad till att bli drottning av Cairhien (som är ett stort hot mot henne i den här boken) och hon och Lan kommer att träffa Rand & Co i Tufloden om tjugo år när de är väletablerade som aes sedai/väktare. Intressant är det, visst (speciellt hur det går till när en aes sedai genomgår sitt prov för att få sjalen), som fördjupning. Men aldrig spännande.

Den här prolog-boken, eller prequelen i fint försvenskad engelska, skulle egentligen följas av två prequel-böcker till. Bok två skulle handla om Tam al'Thor och hur han deltog i aielkrigen och hittade den nyfödde Rand i snön, och bok tre mer om hur Moraine och Lan sökte efter Rand de sista åren innan WoT sätter igång. Men författaren Robert Jordan hade tänkte skriva dem efter det att hela WoT var färdigskriven - och så gick han ju och dog efter bok 11. Det är tydligen ännu inte klart om författaren som avslutade WoT i Jordans ställe, Brandon Sanderson, kommer att skriva de två återstående prequel-böckerna också. Kul om han gör det - men jag kan absolut leva vidare även om han inte gör det.

Titel: New Spring
Titel i svensk översättning: Begynnelsen
Författare: Robert Jordan
Köp den till exempel här och här 

The Fires of Heaven

The Fires of Heaven av Robert Jordan, bok 5 i Wheel of Time

(Klanernas uppbrott + Stormen vaknar i den svenska översättningen)  

Jag har tagit mig an det stora projektet att läsa om Wheel of Time. Här kan du läsa mer om det...

Det här inlägget ska du inte läsa om du tänker läsa Wheel of Time men inte har gjort det förut FÖR DET ÄR FULLSMOCKAT AV SPOILERS!!

Egentligen är både den här femte boken och den fjärde rätt stillastående i början. Rand & Co har erövrat något nytt ställe och besegrat ytterligare någon bad-ass, och harvar liksom runt ett antal långsamma sidor innan han (och de) får upp farten och ett nytt mål i sikte. I fyran kajkade Rand runt i Tears klippa ett tag innan han fick tummarna loss och hoppade (ja, bokstavligen) till Aielöknen där allting mer satte igång. I den här sitter han i Rhuidean, den numera inte-fullt-så-hemliga-och-förbjudna-staden, i nämnda Aielöken och rullar tummarna samt studerar kraft&magi hos den senast besegrade bad-ass-killen Asmodean. Numera alltså en tam bad-ass som på dagarna spelar harpa och på nätterna är Rands privatlärare. Det ÄR ganska gäspigt, faktiskt, innan hela sällskapet och dessutom tusen- och åter tusentals aielkrigare sticker ifrån öknen mot vidare äventyr. För att inte tala om hur gäspigt det är när Nynaeve och Elayne börjar följa med en frikkin cirkus för att gömma sig undan Moghedien (ännu en av de förlorade) och andra elakingar. Jag avskyr cirkusar. Och det ges giftiga blickar, muttras för sig själv och dras ilsket i hårflätor sida upp och sida ner och jag tänker att "nej men hur kan jag minnas så fel? Jag minns att just den femte och sjätte boken var de som totalt absorberade mig förra gången jag läste dem?" Jodå, Carolina, du minns rätt. För rätt vad det är så har Aviendha råkat öppna en portal till ett snöstorms-piskat land på andra sidan jorden och naken flytt undan från en Rand hon inte längre orkar kämpa emot att hon är kär i. Och Mat slutar äntligen att kämpa emot att han har minnen från flera tusen års fältslag i sitt huvud och blir nu den som regerar slagfältet. Och Brigitte med silverbågen trillar ur Tel-aran-rhiod och blir Elaynes väktare. Och rätt vad det är...ja rätt vad det är så kan jag inte sluta läsa längre. Kan inte. För det är så mycket som händer på en gång och jag gillar att läsa det så väldigt mycket.

Sorry - det här var ett garanterat osammanhängande inlägg, som enbart den person som själv just läst Fires of Heaven kan ha någon glädje av att läsa. Själv hungrar jag redan efter Lord of Chaos, fast jag måste lugna mig ett par dagar för nu ligger det en hel del "måste-absolut-läsa"-böcker före i läshögen.

The Shadow Rising

The Shadow Rising av Robert Jordan, bok 4 i Wheel of Time

(Skuggan växer + Tornets fall i den svenska översättningen)

Jag har tagit mig an det stora projektet att läsa om Wheel of Time. Här kan du läsa mer om det...

Det här inlägget ska du inte läsa om du tänker läsa Wheel of Time men inte har gjort det förut FÖR DET ÄR FULLSMOCKAT AV SPOILERS!!

Nu är Wheel of Time som jag minns den som bäst - nu har alla huvudpersonerna dragit iväg på sina egna äventyr i olika delar av världen (fast givetvis med samma diffusa slutmål: att på något sätt i slutändan ta kål på Den Svarte) och vi får hoppa mellan de olika personernas historier.

Rand, Mat och Egwene drar med aielfolket till öknen och aielfolkets heliga (och hemliga) stad Rhuidean. Egwene gör det därför att aielfolkets Visa (ungefär deras egna Aes Sedaier) behärskar Drömvandring och Egwene ska lära sig det av dem. Rand därför att han ska vandra in i Rhuidean och komma ut som klanhövdingarnas hövding och ena aielfolket under sig, allt enligt profetian. Mat därför att han har blivit tillsagd att resa till Rhuidean - eller dö.

Mats story här är nog något av det jag gillar mest att läsa i hela bokserien, tror jag. Redan i Tears klippa hittar han en stenportal som leder honom till en annan värld. Där träffar han på mystiska ormliknande varelser som enligt "reglerna" ska ge svar på tre frågor den som stiger igenom portalen ska ha tänkt ut i förväg. Men de ger ett sånt konstigt svar på Mats första fråga (du måste färdas till Rhuidean) att han blir helt konfys, och i stället för att ställa sina andra uttänkta frågor så ställer han följdfrågor om Rhuidean (och får svar). Det var inte alls vad han tänkt sig och han blir helt skogstokig på varelserna och får mer eller mindre bäras därifrån medan de tjuter märkligheter om att han ska "äkta de nio månarnas dotter" och annat obegripligt. I Rhuidean sen hittar han ännu en stenportal som leder till ännu en annan värld - där han nu tror att han ska få svar. Men i stället tycker de här varelserna att de ska uppfylla hans önskningar varpå han återigen blir helt ställd, ställer fel frågor och får önskningar uppfyllda som han inte ens visste att han önskade sig. Väl tillbaka i vår egen värld har han nu blivit en av de intressantaste karaktärerna. En av de sakerna han "önskade" sig utan att förstå det var nämligen att bli av med alla minnesluckor han hade efter Shadar Logoth-förbannelsen. Och visst - han får tillbaka sina minnen. Från alla liv han levt ända sedan tidernas begynnelse. Från alla slag han genomkämpat, alla språk han talat, alla platser han besökt...han tror att han håller på att bli tokig och sitter mest och tjurar på sin häst resten av boken. Men vänta bara - han tar sig!

Rands besök i Rhuidean är också en riktig höjdpunkt i bokserien. Han vandrar in i Rhuideans hjärta, och för varje steg så ser han olika syner där han får följa aielfolkets historia bakåt i tiden, ända tills det avslöjas att de en gång var tjänare till Aes Sedaierna, att de och de fredliga Tu'athan var ett och samma folk som följde Lövets väg och aldrig tog i ett vapen. Aielfolket, som nu mer eller mindre sover med spjutet under huvudkudden! Det är så svårt för de flesta av dem att ta in, så det har alltid varit en välbevarad hemlighet hos de klanhövdingar som också gått in i Rhuidean.

Mycket av boken ägnas åt Perrin, och om hur han får Tuflodens folk att inte bara gömma sig i sina gårdar när de blir anfallna av trollocker och terroriserade av de läskigt rentvättade Ljusets söner. Han får dem till att samla sig och organisera ett försvar, och upptäcker till sin egen förvåning och förlägenhet att alla ser upp till honom som en ledare, "furst Perrin".

Vi får också följa Nynaeve och Elayne när de är i Tanchico och jagar Svarta Ajah. För att smälta in bär även de likt ortsbefolkningen (både kvinnor och män) slöja över ansiktet och Elayne undrar hela tiden över hur alla andra gör för att hindra slöjeländet att åka in i munnen när de pratar. Hon själv får hela tiden spotta ut den och är omåttligt irriterad. Det är såna här detaljer som gör att jag älskar Jordans berättande - visst, de ska Slåss Mot Ondskan, men hela vägen dit är så fylld av levande liv och underbara detaljer som denna.

Ett gnäll:
Att den andra halvan på The Shadow Rising på svenska heter Tornets fall är rätt irriterande, eftersom det kanske bara är två kapitel i hela boken som handlar om just det. Men OK, jag kan leva med det. Märkligare är då hur baksidestexten inleds med orden "Hätska inbördesstrider bryter ut i Tar Valon och ledaren, den kloka och vidsynta Siuan Sanche, avsätts, släcks och kastas i fängelse." Jamen tack för den spoilern!! Avsnittet med Tornets fall kommer långt in i boken, och skulle ju helst vara en total överraskning när Elaida och de andra Aes Sedaierna kommer in och överrumplar den Amyrlintronande - men läser man den svenska utgåvan och råkar ha läst baksidestexten först så lyfter man ju inte ens på ögonbrynen när det sker. Ibland undrar jag om det är pajasar som sitter och gör baksidestexter. Eller gäller det bara fantasyböcker? Att de som skriver baksidestexten absolut inte har läst mer än kanske ett kapitel här eller där i boken (för att de inte gillar att läsa fantasy så värst men jobbet måste ju liksom skötas) men ändå ska tota ihop en text? Tänk om detta hade varit fallet för exempelvis någon känd deckarförfattares bok! Att trumpeta ut vem mördaren är på baksidan av boken, eller i förväg avslöja bokens finaste twist...

The Dragon Reborn

The Dragon Reborn av Robert Jordan

(Drakens flykt + Tears klippa i den svenska översättningen)

Jag har tagit mig an det stora projektet att läsa om Wheel of Time. Här kan du läsa mer om det...

Det här inlägget ska du inte läsa om du tänker läsa Wheel of Time men inte har gjort det förut FÖR DET ÄR FULLSMOCKAT AV SPOILERS!!

Vidare går min färd i Rand-land. Den här tredje boken utmärks mycket av att Rand själv faktiskt inte är med så mycket. Han har fullt sjå med att lära sig hantera kraften, men eftersom han är så stark i den och inte kan styra den riktigt, och samtidigt är rädd för att han ska bli galen av det hela (som alla män till sist blir som använder kraften) så lämnar han sina vänner och följare. Råkar han dra igång ett jordskred eller så är det mest han själv som far illa av det tänker han. Eller nåt. Vi får bara se korta glimtar av honom under hela bokens gång och får inte följa med i hur han mer och mer lär sig hantera kraften - vilket jag tycker är rätt synd. Som det är nu så är han liksom en fix och färdig hjälte som möter Den Svarte i slutomgång nummer 3/7 eller vad det nu är i slutet av den här boken.

I stället får man läsa mer om de andra från Emondsvall. Mat Cauthon blir äntligen helad från Shadar Logoths förbannelse, vilket är rätt skönt för det var trist att läsa om honom som en blek och gnällig kille som mest låg och gullade med en dolk. Nu träder han fram som en av hjältarna. Och det är nu som hans tärningsspel och hans tur börjar betyda mer och mer.
Perrin kämpar vidare mot sitt varg-jag. Ännu mer nu sedan han mött ännu en sådan som han själv, en människa som inte längre är människa utan bara varg, och som galen löper ut i skogen helt förlorad som människa. Han möter också Zarine, eller Faile (Falk) som hon vill kallas.
Och så har vi då de tre Aes Sedai-wannabees: Nynaeve, Egwene och Elayne. Man får läsa väldigt mycket om dem i den här boken - om deras antagningsprocedur och om hur den Amyrlintronande anlitar just dem tre för att jaga rätt på ytterligare Svarta Ajahs i Tar Valon. Fast de inte är speciellt långt gångna i sin utbildning eller ens i närheten av att vara Aes Sedaier - men de är de enda hon kan lita på, säger hon. Så ganska snart har vi tre rookies (fast med självförtroende för sju) på väg ner mot Tear för där ska de fånga in tretton fullärda Svarta Ajahs med lång erfarenhet och den Svarte på sin sida. Tja, det går väl så där...

Det är i den här boken drömvärlden, Tel'aran'rhiod första gången är med i handlingen. Drömvärlden har stor betydelse, både för Egwene/Nynaeve/Elayne, och för Perrin (fast han kallar det vargdrömmar) och också för Rand (som inte kallar det något alls utan bara helt plötsligt kan gå in i den). Jag gillar att läsa om den - men blir alltid totalt förvirrad för hur den världen hänger ihop med den andra världen, och hur saker och ting ibland händer där, ibland samtidigt här och ibland har stor betydelse för allting som händer och ibland ingen betydelse alls. Men i det stora ännu en av de finesser som gör att jag gillar den här serien.

Vidare, vidare! Aielfolket har också gjort entré i den här boken. Och jag vet att det snart är dags för både Rand och Nynaeve/Egwene/Elayne att beblanda sig mycket med dem och fara till Rhuidean. Må deras vatten vara mitt...

The Great Hunt

The Great Hunt av Robert Jordan

(Valeres horn + Tomans huvud i den svenska översättningen)

Jag har tagit mig an det stora projektet att läsa om Wheel of Time. Här kan du läsa mer om det...

Det här inlägget ska du inte läsa om du tänker läsa Wheel of Time men inte har gjort det förut FÖR DET ÄR FULLSMOCKAT AV SPOILERS!!

Även när jag läste om bok två i The Wheel of time fascinerades jag över hur det där med minnet funkar. Här var återigen saker jag helt hade glömt bort, och andra saker som jag trodde att jag mindes från senare delar i serien. Och återigen greps jag av läsningen och ville veta hur det gick...fast jag redan fått veta det en gång tidigare.

I den andra boken börjar det som sedan är hela bokseriens signum: huvudpersonerna delar upp sig i olika grupper som gör olika saker, och vi får hoppa från grupp/person till grupp/person. Fler och fler personer kommer till - men ännu är det hela förstås helt hanterbart.

Nu har Rand, Mat och Perrin begett sig iväg på jakt efter Valeres horn (som de visserligen hittade redan i bok ett men som raskt blir stulet av baddies i början på bok två). Och ganska snart delas de upp i två grupper där Mat och Perrin jagar horn & Rand tillsammans med shienarierna, och Rand, Loial och "sniffaren" (ännu en av Jordans underbara uppfinningar) förflyttas till en annan dimension ett tag, slår följe med den otroligt irriterande Selene, får tag på hornet och helt omotiverat drar iväg till Cairhien. (bara för att Selene tycker det)
Redan första gången jag läste så blev jag lätt störd av allt detta ridande med horn och jagandes efter horn. Det kändes som en utdragen biljakt eller något. Och så kommer den där eländiga Selene som är så underskön och som jag vid den här omläsningen dessutom redan vet vem hon är och att hon är up to no good.
Nynaeve och Egwene har under tiden det här Valere-horn-jagandet försiggår anlänt till Tar Valon och påbörjar sin utbildning till Aes Sedaier. Där finns även Elayne, Andors prinsessa och Min, och så har vi fått Rands tre kvinnor samlade (Min, Elayne och Egwene - Nynaeve är ju kär i Lan). Jag älskar att läsa om Aes-Sedai-utbildningen, om inträdesproven och rangordningarna, de olika Ajahs, ter'angrealerna och sånt. Det är lite klassisk internatskoleskildring här fast med Jordanskt stuk. Och givetvis kan vi inte följa en hel lång normal Aes Sedai-utbildning som håller på i många år. Nej, tjejerna får förstås genom speciella omständigheter förkorta sina utbildningar en hel del. En sån omständighet är att de luras iväg från Tar Valon och via Vägarna tar sig till Tomans huvud, där Egwene blir tillfångatagen av Seanchan. Hon blir en damane. Detta hade jag helt glömt och det är ju en av mina favorit-läsa-om-saker i den här bokserien. Sul'damen som dresserar den kopplade damanen att använda kraften på befallning. Och Seanchan överhuvudtaget gillar jag. De kommer igen senare i serien och det ser jag fram emot.

Annars är väl det viktigaste i den här boken Rands ångest och självförnekelse. Han vet att han kan bruka kraften, men vill inte ha med den att göra. Han vet egentligen nu att han är Draken återfödd, men vägrar att erkänna det ens för sig själv. Han vill bara åka hem och vara en vanlig fåraherde igen. Men han tvingas följa sitt öde vare sig han vill eller inte.

En sak jag funderade över när jag läste om den här boken är de här fäktningsmönstren (eller svärdstekniker?) som Rand håller på med. Han gör dem som om rörelserna verkligen sitter i ryggmärgen på honom, som om det är något han tränat på i hela sitt liv. Och de har sådana fantastiska namn, de här mönstren (älskar dem): "Hägern vadar genom vassen", "Kungsfiskaren fångar en silverrygg", "Särandet av sidenförhänget", "Kolibrin kysser honungsrosen"... Men Rand har lärt sig allihop under den korta tid han umgicks med Lan. Någon månad, kanske. Hur kan han kunna dem alla så självsäkert?

Jag är helt inne i Wheel of Time-världen nu, och längtar tills jag får börja läsa nästa bok. Det dröjer några dagar för jag har annat som måste läsas, men jag vill återupptäcka NU. Det är så bra!

The Eye of the World

The Eye of the World av Robert Jordan

(Farornas väg + Tidens hjul i den svenska översättningen)

Jag har tagit mig an det stora projektet att läsa om Wheel of Time. Här kan du läsa mer om det...

Det här inlägget ska du inte läsa om du tänker läsa Wheel of Time men inte har gjort det förut FÖR DET ÄR FULLSMOCKAT AV SPOILERS!!

Den första känslan jag får när jag läser är att det är som att komma hem, eller att få träffa gamla vänner man inte sett på länge. Men allt hemma är inte som man minns det, och tydligen hade jag många fler vänner än jag mindes för ju mer jag läser desto mer förvånas jag över allt det jag inte kommer ihåg, eller att jag inte kommer ihåg det på rätt sätt eller på rätt ställen. Jag hade ett klart och tydligt minne av att hela storyn började ganska abrupt. Att Rand och hans far redan på bokens första sidor blev påhoppade av trollocker som obegripligt nog attackerade deras stuga mitt i natten. Men så var det inte. Det hinner hända en hel del innan dess, och ett antal personer och miljöer hinner presenteras innan trollockerna gör sin morrande entré. Faktiskt dyker de inte upp förrän på sidan 79 i den svenska översättningen. (Fast om man tänker på alla tusentals sidor som kommer efter denna trollock-visit så kan man nog ändå säga att det är på de första sidorna.)
Faktum är att det är så mycket jag inte kommer ihåg att jag ganska snabbt blir totalt uppslukad av boken och måste läsa vidare och vidare för att se hur det går. När jag redan läst en gång. Jag vet inte vad det säger om mig. Eller om boken. Egentligen.

Loial hade jag glömt. Hur kunde jag ha glömt denne väldige, artige och kulturelle herre med sin saktmodighet, sina tofsar på öronen och sin längtan efter att se "de vackra lundarna"? Prinsessan Elaine hade jag också glömt bort - men så fort jag började läsa om Caemlyns slott och drottningen av Andor så började det komma tillbaka. Hmm, Elaine? Blev inte hon och Rand...? Jo, och så har han ju dessutom ihop det med Egwene och Min och att det där är otroligt irriterande både för de egensinniga tjejerna själva, för Rand och för mig som ska läsa om dem.

Jag hade också helt glömt Perrins varg-grej, och den gillar jag ju jättemycket! Påminner om både Hobbs Farseer Saga (den kanske man också skulle läsa om??) och Vargbröder (fast då är det ju troligen Paver som har blivit inspirerad av Jordan och inte tvärtom).

Och på tal om egensinniga tjejer så ler jag också igenkännande åt alla dessa kvinnor med eldfängda humör. De flesta kvinnor hos Jordan verkar ha mycket kort stubin, och de flesta kärlekshistorier börjar med att killen och tjejen, eller mannen och kvinnan, grälar med varandra och är väldigt oense och osams om det mesta. Bakom varje uppblåst och mäktig (eller heroisk och modig, välj själv) mänsklig man så står det nästan alltid en bastant kvinna med korslagda armar, rynkade ögonbryn och en brödkavel hotande i ena handen. När det kommer till kritan så är det alltid hon som bestämmer om det som är viktigt och räknas.

Sen det där med att saker och ting inte hände i den ordningen jag minns det från första läsningen - det är mängder av platser/händelser som kommer med mycket tidigare i handlingen än jag mindes dem. Shadar Logoth till exempel. Att den staden med dess hungriga dimma och hela grejen med Mats "personlighetsförändring" och hans bärande av en läskig kniv som en älskad snuttefilt kom redan nu var överraskande. Lika förvånad blev jag över att hela sällskapet traskar in på Vägarna redan i slutet på The Eye of the World för att jagas av Machin Shin. Läskig drömaktig värld, det där.

Ah. Just nu gnuggar jag händerna av förtjusning över att ha så mycket bra läsning framför mig. Raskt vidare till bok två, alltså.

Robert Jordan, Rand al'Thor och jag

För ett antal år sen så läste jag Robert Jordans fantastiska fantasy-epos Wheel of Time. Jag försökte nu räkna ut ungefär när detta var och kom fram till mitten på 90-talet eller så. (hej vad tiden går...) Jag började läsa den svenska översättningen, blev helt och synnerligen uppslukad av denna värld och läste och läste och läste. Fast då fanns bara ungefär fyra böcker i serien översatta till svenska (och varje engelsk bok blev två svenska, så jag plöjde ju egentligen åtta ganska tjocka böcker i rasande takt) och bok fem och sex köpte jag på engelska. Jag vet att jag kånkade runt med de där överallt, läste när jag fick minsta stund över. Sen tog det slut. Inga fler böcker fanns skrivna. Och jag fick snällt gå och längta efter att Jordan skulle skriva färdigt nästa bok.

När han väl gjorde det så hade det gått ett antal månader. Och det är så i Wheel of Time att storyn brer ut sig i väldigt många sub-plots och enormt många personer att hålla reda på - daet är fantasyvärldens största och längsta såpa. När jag satte igång läsningen igen satt jag mest och försökt komma ihåg vem? var? vilka då??? och kom inte in i boken förrän efter många många sidor. Men jag läste slut och började längta efter nästa. Fast när den väl kom så orkade jag inte riktigt just då ta mig an det där vem/var/när/hur var det nu igen-andet, så boken blev stående i hyllan.

Och nästa bok kom utan att jag hunnit läsa den förra. Och nästa. Och det var nu jag började tänka att "den där Wheel of Time, den ska jag läsa om när jag har alla böckerna tillgängliga. När hela serien är avslutad och man kan läsa den i ett svep och hålla alla personer och händelser i huvudet.

Men när skulle den dagen komma då? Robert Jordan verkade inte sluta skriva. Bok efter bok kom ut, och jag ville läsa men tänkte att sen. Sen ska jag göra det. När alla böckerna är skrivna.

Men sen. Sen gick karlen och dog!! Robert Jordan alltså! Utan att först bli färdig med sin bokserie. Maken till fräckhet!

Men ännu mer sen så utsågs en annan författare, Brandon Sanderson, att avsluta Wheel of Time. Det var inte gjort i en handvändning - han behövde hela tre böcker till på sig för att kunna avsluta det hela. 8 januari i år kom den sista boken, A Memory of Light.

Och nu är jag alltså där. Hela serien finns skriven. Det är dags att läsa om. Och jag har länge tyckt att det har lästs alldeles för lite fantasyböcker i mitt liv den senaste tiden - en massa andra böcker (visserligen bra men inte den sorten jag egentligen gillar mest) har bufflat sig före i läslistan och bokhögarna. Sista inspirationsknuffen fick jag av Bokstävlarna. Hon läser också om Wheel of Time.

Nu är det dags. Jag har redan kommit halvvägs i första boken och det är alldeles, alldeles underbart. Som att komma hem igen.

Ja, jag kommer skriva om min Wheel of Time-läsning här på bloggen. Men mer för de redan frälsta och insatta, med mängder av spoilers och nostalgi. Be warned!