Redan namnet på första kapitlet visar att här finns det humor: "1. Rosten från ovan". Och det börjar precis med det: att en flygande, eller rättare sagt en fallande, brödrost träffar huvudpersonen Nick i pannan så att han får ett jack som måste sys med fyra stygn. Brödrosten visar sig inte vara helt tillförlitlig för att rosta bröd med heller - den bränner brödskivorna. Och får glödlamporna i rummet att explodera samt skickar ut energistrålar bestående av blått ljus.
Brödrosten stod alltså på vinden när den föll ner/attackerade Nick. Hela vinden är full med mystiska prylar. Fast de ser mest ut som skräp och konstigheter som inte går att använda. Nick har tänkt sig att i stället använda vinden som sitt rum (de är nyinflyttade i det gamla skruttiga huset där vinden finns), så nu röjer han med hjälp av sin pappa och lillebror ut alla prylar, ställer dem på garageuppfarten och har garageloppis.
Det är nu alla märkliga saker börjar hända. Egentligen är det alltså bara en massa skräp, smörja och mystiska prylar som Nick säljer på den där loppisen. Men folk blir som galna! De kommer i horder, kastar sig över prylarna och bär sig åt som om de hade letat efter dem i flera år, eller som om de inte kunde leva en sekund till utan att köpa den där gamla hårtorken, rullbandspelaren eller vad det nu kan vara. De ger Nick alldeles för mycket pengar för varje sak, och han står där med ett överfullt kassaskrin och fattar ingenting.
När alla prylarna är sålda så stannar det en bil utanför Nicks hus. Män i glittriga, pastellfärgade kostymer hoppar ur, och börjar cirkulera på ett garanterat mystiskt sätt. En av dem frågar var alla sakerna från vinden har tagit vägen, och blir upprörd när han fattar att de inte finns kvar. Han vill ha dem, till varje pris, och han ger Nick sitt visitkort (som Nick sedan inte kan bli av med, hur mycket han än slänger det i soptunnan eller på andra ställen - det kommer tillbaka).
Prylarna är inte något skräp. De är fantastiska uppfinningar, gjorda av den store vetenskapsmannen och uppfinnaren Nikolas Tesla. Rullbandspelaren, till exempel? Om man talar in på den, och sedan spelar upp bandet, så får man inte höra det som verkligen sades, utan i stället det som den som pratade tänkte. Mycket intressant. En annan pryl är lådkameran, som fotograferar in i framtiden.
Och männen i de färgglada kostymerna - det är medlemmar i Accelerati, den überhemliga organisation som har fått ge namn åt hela trilogin. Det är farliga hemligheter och konspirationer och hemligt styrande av hela världen. På ett ungefär.
Förutom den här vansinnigt härliga magi/sci-fi/vanlig skolvardagshandlingen så är boken smockfull av underbar och smart humor. Språket, dialogerna, apparaterna, karaktärerna... ibland blir det nästan lite för finurligt och invecklat skrivet, och jag tänker att den här boken kräver ganska duktiga läsare i målgruppen som egentligen är 9-12 år. Men jag tycker absolut att den även passar äldre ungdomar, och också vuxna som gillar smarta knäppigheter och galna vetenskapsmän (och hemliga konspirationer).
Dessutom upptäckte jag på köpet att den ena författaren, Neal Shusterman, verkar ha skrivit flertalet böcker som nog är i min smak (dock inte översatta till svenska). Till exempel Unwind, första delen i en "dystology" som handlar om ett framtidssamhälle där man kan "ta bort" barn i 13-18-årsåldern ifall de är besvärliga eller så. Jag blir så nyfiken..
Titel: Teslas vind
Serie: Accelerati-trilogin, bok 1
Författare: Neal Shusterman & Eric Elfman
Orginaltitel: Tesla's Attic
Översättning: Jan Risheden
Utg år: 2014
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
”I have lived a thousand lives and I’ve loved a thousand loves. I have walked on distant worlds and seen the end of time. Because I read.” George R.R. Martin
måndag 30 juni 2014
fredag 27 juni 2014
Andras plåga. I fjorton timmar. Fast det kändes som mer.
Dryga fjorton timmars lyssning tog det att komma till slut. För jag ville ändå komma till slut och få reda på "vem som...". Men det var väldigt nära att lyssnandet tog slut efter sådär sju-åtta timmar, med mig liggandes i dikeskanten i djup sömn.
För det här var en besvikelse. Det är en Deckare, standardmodell 1A.
Det går en seriemördare lös i Bradfield. Denne mördare verkar metodiskt vilja ha ihjäl alla stadens horor, och går till väga på exakt samma sätt varje gång. Det är blodigt och elakt, och märkligt nog precis samma mordmetod som en annan seriemördare använde för fyra år sedan. Det var horor som dödades då med, men den mördaren sitter nu bakom lås och bom, så det kan inte vara han som är i farten igen.
Överkriminalkommissarie (ja, det här med titlar, rang och befälsordning är überviktigt i den här boken) Carol Jordan leder polisutredningen. Hon tar hjälp av dr Tony Hill, expert på gärningsmannaprofiler. De har jobbat ihop förr. (fast detta är den första boken om dem som jag läser)
Samtidigt pågår en annan utredning som Jordans polisgrupp också får ta över - fallet med försvunna pojkar som tros vara mördade. Och som jag fortfarande inte vet varför det har med den här boken att göra.
Jaha. Poliserna yrar runt i nattkvarteren i Bradfield och letar obefintliga ledtrådar, samtidigt som vi får följa den okände mördarens tankar och planer. Kaffe dricks, polischefer vill ha resultat snabbare än det är möjligt, helst innan presskonferensen kl 13, äktenskap spricker och poliserna vojar sig över vilket jobbigt yrke de har valt och hur full av skit denna värld är. Samtidigt som de försäkrar sig själva och varandra om att de älskar sina jobb trots allt.
Visst, jag är imponerad av hantverket - att hålla läsaren osäker på vem som faktiskt är mördaren ända tills sista sjättedelen på boken eller så. Men det finns ingen som gör något som förvånar mig i den här boken. Inga överraskningar. Inga oväntade personer. Inga personer som är något extra heller, för den delen. Det känns som att jag har läst det här förut. Jag har träffat alla personerna, har läst om miljön, har redan läst om polisarbetets alla rutiner och detaljer, har sett de o så trötta, desillusionerade och hålögda poliserna förut. Det finns inte ens någon humor att tala om. Det känns så...använt redan. Så blöh. Och det blir inte mer Val McDermid för mig. Jag läser inte särskilt många deckare, och om jag då äntligen plockar upp något i den genren så vill jag ha något extra. Lockande miljö, intressanta personer, någon riktigt spännande och överraskande story, humor. Något. Och det hittade jag inte här.
Titel: Andras plåga
Serie: Carol Jordan/Tony Hill
Författare: Val McDermid
Orginaltitel: The Torment of Others
Översättning: Johan Nilsson
Ljudbok - uppläsare: Anna Godenius
Utg år: (ljudboken) 2007
Förlag: Alfabeta
Köp den till exempel här eller här
För det här var en besvikelse. Det är en Deckare, standardmodell 1A.
Det går en seriemördare lös i Bradfield. Denne mördare verkar metodiskt vilja ha ihjäl alla stadens horor, och går till väga på exakt samma sätt varje gång. Det är blodigt och elakt, och märkligt nog precis samma mordmetod som en annan seriemördare använde för fyra år sedan. Det var horor som dödades då med, men den mördaren sitter nu bakom lås och bom, så det kan inte vara han som är i farten igen.
Överkriminalkommissarie (ja, det här med titlar, rang och befälsordning är überviktigt i den här boken) Carol Jordan leder polisutredningen. Hon tar hjälp av dr Tony Hill, expert på gärningsmannaprofiler. De har jobbat ihop förr. (fast detta är den första boken om dem som jag läser)
Samtidigt pågår en annan utredning som Jordans polisgrupp också får ta över - fallet med försvunna pojkar som tros vara mördade. Och som jag fortfarande inte vet varför det har med den här boken att göra.
Jaha. Poliserna yrar runt i nattkvarteren i Bradfield och letar obefintliga ledtrådar, samtidigt som vi får följa den okände mördarens tankar och planer. Kaffe dricks, polischefer vill ha resultat snabbare än det är möjligt, helst innan presskonferensen kl 13, äktenskap spricker och poliserna vojar sig över vilket jobbigt yrke de har valt och hur full av skit denna värld är. Samtidigt som de försäkrar sig själva och varandra om att de älskar sina jobb trots allt.
Visst, jag är imponerad av hantverket - att hålla läsaren osäker på vem som faktiskt är mördaren ända tills sista sjättedelen på boken eller så. Men det finns ingen som gör något som förvånar mig i den här boken. Inga överraskningar. Inga oväntade personer. Inga personer som är något extra heller, för den delen. Det känns som att jag har läst det här förut. Jag har träffat alla personerna, har läst om miljön, har redan läst om polisarbetets alla rutiner och detaljer, har sett de o så trötta, desillusionerade och hålögda poliserna förut. Det finns inte ens någon humor att tala om. Det känns så...använt redan. Så blöh. Och det blir inte mer Val McDermid för mig. Jag läser inte särskilt många deckare, och om jag då äntligen plockar upp något i den genren så vill jag ha något extra. Lockande miljö, intressanta personer, någon riktigt spännande och överraskande story, humor. Något. Och det hittade jag inte här.
Titel: Andras plåga
Serie: Carol Jordan/Tony Hill
Författare: Val McDermid
Orginaltitel: The Torment of Others
Översättning: Johan Nilsson
Ljudbok - uppläsare: Anna Godenius
Utg år: (ljudboken) 2007
Förlag: Alfabeta
Köp den till exempel här eller här
torsdag 26 juni 2014
Carolina slalomläser... troligen rakt in i närmaste träd snart
- Hördu, Carolina, du skryter ju om att du ständigt slalomläser? Att du inte kan leva utan att ha sisådär tre-fyra böcker i gång samtidigt?
Jo. Det där har ju lite med humör att göra, vet du. Om jag läser en lite tyngre bok som måste smältas och njutas av i småportioner, så vill jag gärna ha något lättare bredvid att bryta av med. Något med smäktande kärlek, kanske. Eller någon av alla de barnböcker jag tror att jag ska hinna läsa innan jag dör.
- OK, OK, må så vara. Men du, som är så pass förvirrad i allmänhet, kan du verkligen hålla isär de olika böckerna du läser? Jag vill med bestämdhet minnas att du hade problem med herrar kommissarier Mörck och Hole härförleden?
För det mesta klarar jag det. Det är så pass olika böcker, och så olika lässituationer - något på läsplattan, någon barnbok för jobbets skull (eller, ja, ganska mycket för min egen skull också), någon bok jag högläser för barnen och så boken jag lyssnar på när jag springer. Om jag blandar ihop några böcker så brukar det i så fall vara den/de vuxenböcker jag läser och den vuxenbok jag lyssnar på när jag springer. Troligen för att tankarna tenderar att vandra iväg lite mer när jag springer.
- Att du inte springer vilse medan du lyssnar på boken, eller springer in i något träd eller så eftersom boken är spännande är mer än jag begriper. Du har norra halvklotets sämsta simultankapacitet, vet du. Vad är det nu du har blandat ihop?
Jag lyssnade på slutet av Andras plåga av Val McDermid igår. Efter att ha varit riktigt segt tråkig hade den nu äntligen hettat till. Tony Hill satt verkligen illa till. Mördaren stod framför honom och tänkte sig ha ihjäl honom med en läskig kniv. Men riktigt nervös för stackars dr Hill var jag aldrig. Dels visste jag ju att det kommer många fler böcker om Hill/Jordan efter denna (och troligen ínte med dr Hill som odöd psykolog). Dels var jag helt förvissad om att Jamie Fraser vilken sekund som helst skulle dyka upp i något fönster eller så för att rädda Tony Hill.
Jamie Fraser från Gabaldons Outlander, alltså. Han, den övertrevlige, sexige, modige he-man-skotten som poppar upp som gubben i lådan så fort hans älskade Claire svävar i någon slags livsfara. Och tro mig, det gör hon i princip hela tiden. Att hon har lyckats hålla sig vid liv i tjugoåtta år, genom andra världskriget och annat, utan denne Jamie Fraser vid sin sida är i det närmaste otroligt. Troligen kan hon inte gå för att köpa två liter mjölk i affären runt hörnet utan att genast utsättas för dödliga faror och livshot.
Jamie, han kan han. Honom väntade jag på. Men även om det finns en viss koppling till Skottland i Andras plåga så dök det definitivt inte upp någon übermanlig högländare klädd i kilt och muskler för att rädda Tony Hill. Det var bara jag som...ja... inte kunde hantera det där slalomläsandet så bra som jag trodde att jag kunde.
- Tänkte väl det. Du kanske skulle minska ner antalet böcker "på gång" som du skryter om här i högermarginalen? Till en? En bok med rak handling och inte alltför många karaktärer att hålla reda på? Va?
Jo. Det där har ju lite med humör att göra, vet du. Om jag läser en lite tyngre bok som måste smältas och njutas av i småportioner, så vill jag gärna ha något lättare bredvid att bryta av med. Något med smäktande kärlek, kanske. Eller någon av alla de barnböcker jag tror att jag ska hinna läsa innan jag dör.
- OK, OK, må så vara. Men du, som är så pass förvirrad i allmänhet, kan du verkligen hålla isär de olika böckerna du läser? Jag vill med bestämdhet minnas att du hade problem med herrar kommissarier Mörck och Hole härförleden?
För det mesta klarar jag det. Det är så pass olika böcker, och så olika lässituationer - något på läsplattan, någon barnbok för jobbets skull (eller, ja, ganska mycket för min egen skull också), någon bok jag högläser för barnen och så boken jag lyssnar på när jag springer. Om jag blandar ihop några böcker så brukar det i så fall vara den/de vuxenböcker jag läser och den vuxenbok jag lyssnar på när jag springer. Troligen för att tankarna tenderar att vandra iväg lite mer när jag springer.
- Att du inte springer vilse medan du lyssnar på boken, eller springer in i något träd eller så eftersom boken är spännande är mer än jag begriper. Du har norra halvklotets sämsta simultankapacitet, vet du. Vad är det nu du har blandat ihop?
Jag lyssnade på slutet av Andras plåga av Val McDermid igår. Efter att ha varit riktigt segt tråkig hade den nu äntligen hettat till. Tony Hill satt verkligen illa till. Mördaren stod framför honom och tänkte sig ha ihjäl honom med en läskig kniv. Men riktigt nervös för stackars dr Hill var jag aldrig. Dels visste jag ju att det kommer många fler böcker om Hill/Jordan efter denna (och troligen ínte med dr Hill som odöd psykolog). Dels var jag helt förvissad om att Jamie Fraser vilken sekund som helst skulle dyka upp i något fönster eller så för att rädda Tony Hill.
Jamie Fraser från Gabaldons Outlander, alltså. Han, den övertrevlige, sexige, modige he-man-skotten som poppar upp som gubben i lådan så fort hans älskade Claire svävar i någon slags livsfara. Och tro mig, det gör hon i princip hela tiden. Att hon har lyckats hålla sig vid liv i tjugoåtta år, genom andra världskriget och annat, utan denne Jamie Fraser vid sin sida är i det närmaste otroligt. Troligen kan hon inte gå för att köpa två liter mjölk i affären runt hörnet utan att genast utsättas för dödliga faror och livshot.
Jamie, han kan han. Honom väntade jag på. Men även om det finns en viss koppling till Skottland i Andras plåga så dök det definitivt inte upp någon übermanlig högländare klädd i kilt och muskler för att rädda Tony Hill. Det var bara jag som...ja... inte kunde hantera det där slalomläsandet så bra som jag trodde att jag kunde.
- Tänkte väl det. Du kanske skulle minska ner antalet böcker "på gång" som du skryter om här i högermarginalen? Till en? En bok med rak handling och inte alltför många karaktärer att hålla reda på? Va?
I fara... |
...to the rescue! |
Note to self: att läsa om avdelning Q och Harry Hole samtidigt är mer än du klarar av
Carolina - nu har du lyssnat på tre timmar av ljudboken Smärtans hus av Jo Nesbø, och i förrgår valde du att också börja läsa Fasanjägarna av Jussi Adler-Olsen. Alltså – hur tänkte du nu? Tänkte du
överhuvudtaget någonting? Roman om en bufflig polis i Oslo samtidigt som roman
om minst lika bufflig polis i Köpenhamn? Två polisromaner samtidigt? Du kommer
aldrig i livet kunna hålla isär dem!
Jodå, det ska nog gå bra. Tror jag. Jag är van att läsa flera böcker samtidigt.
Visst, det har du ju skrutit om i ett blogginlägg nyligen. Men det här – nä, du. Det är dömt att misslyckas. Bara för att testa dig: Vem är det som sitter och gång på gång kollar på videoupptagningen av ett rån?
Lätt! Det är Harry Hole! Tillsammans med geniet Beate Lönn.
OK. Men är det då Harry och Beata som lägger upp utredningen i prydliga små högar på ett bord för att det ska se imponerande ut?
Ja! Eller nej...det är Carl Mörck och Rose. Tror jag.
Och vem är Hole kär i? Och Mörck?
Alltså...Harry är kär i Vigga. Nej, han har ihop det med Anna. Eller, vänta...hans särbo är väl i Moskva? Och Carl vill så väldigt gärna ha en date och mer med den där terapeuten...Rakel?
Fel, fel, fel! Du har redan blandat ihop böckerna! Vems far tog livet av sig när hans barn hittades mördade?
Beate Lönns far? Nej, förresten, han blev ju skjuten i det där bankrånet.
Vem har en kollega som nyligen blivit mördad?
Harry Hole. Och Carl Mörck också, faktiskt.
Ja, OK, du verkar ha en viss rudimentär koll. Men har du nu något knep för att hålla isär böckerna?
Ja, faktiskt. Den ene är smart och har problem med spriten. Den andre är smart och har problem med att umgås med människor. Böckerna om Harry Hole har de absolut smartaste intrigerna med mängder av twister. Men böckerna om avdelning Q har genomgående den där absolut elaka humorn som jag bara älskar. Andlös spänning i den ena – fniss och spänning i den andra. Klart jag kan skilja på dem! Låt mig nu vara ifred med mitt läsande, tack, du stör.
(Det här inlägget publicerade jag ursprungligen 2013-12-01 på LitteraturMagazinet.)
Jodå, det ska nog gå bra. Tror jag. Jag är van att läsa flera böcker samtidigt.
Visst, det har du ju skrutit om i ett blogginlägg nyligen. Men det här – nä, du. Det är dömt att misslyckas. Bara för att testa dig: Vem är det som sitter och gång på gång kollar på videoupptagningen av ett rån?
Lätt! Det är Harry Hole! Tillsammans med geniet Beate Lönn.
OK. Men är det då Harry och Beata som lägger upp utredningen i prydliga små högar på ett bord för att det ska se imponerande ut?
Ja! Eller nej...det är Carl Mörck och Rose. Tror jag.
Och vem är Hole kär i? Och Mörck?
Alltså...Harry är kär i Vigga. Nej, han har ihop det med Anna. Eller, vänta...hans särbo är väl i Moskva? Och Carl vill så väldigt gärna ha en date och mer med den där terapeuten...Rakel?
Fel, fel, fel! Du har redan blandat ihop böckerna! Vems far tog livet av sig när hans barn hittades mördade?
Beate Lönns far? Nej, förresten, han blev ju skjuten i det där bankrånet.
Vem har en kollega som nyligen blivit mördad?
Harry Hole. Och Carl Mörck också, faktiskt.
Ja, OK, du verkar ha en viss rudimentär koll. Men har du nu något knep för att hålla isär böckerna?
Ja, faktiskt. Den ene är smart och har problem med spriten. Den andre är smart och har problem med att umgås med människor. Böckerna om Harry Hole har de absolut smartaste intrigerna med mängder av twister. Men böckerna om avdelning Q har genomgående den där absolut elaka humorn som jag bara älskar. Andlös spänning i den ena – fniss och spänning i den andra. Klart jag kan skilja på dem! Låt mig nu vara ifred med mitt läsande, tack, du stör.
(Det här inlägget publicerade jag ursprungligen 2013-12-01 på LitteraturMagazinet.)
tisdag 24 juni 2014
Drakhjärta & Hamnskiftare
När Vera är ute i skogen för att leta efter magiska väsen så lyckas hon över all förväntan. Först går hon vilse vilket ju inte är så där värst bra. Sedan stöter hon på två vättar, och det är inte bra alls. Vättar är farliga, och just de här vättarna tänker sig äta upp Vera till middag, tydligen. Men Vera får hjälp - rätt vad det är ser vättarna skräckslagna ut och flyr därifrån medan de skriver "Draaake!". Drake? Ja. Jo. Det är Lill-Flamma de har sett, men hur de kan bli så skräckslagna för henne förstår jag inte mycket. Hon är nämligen mindre än en sparv, och ryms lätt i Veras ficka. Där sitter hon sedan och pladdrar glatt tills Vera och hon kommit fram till resten av Lill-Flammas familj. De är inte lika små som Lill-Flamma.
Så här sätter Drakhjärta & Hamnskiftare av debutanten Jerker Hultén igång. Raskt har hela drakfamiljen följt med Vera hem, installerat sig i borgen där hon bor med sin familj och visat sig vara trevliga kompisar/husdjur/transportmedel/magiker. Inte nog med det - bara några sidor senare har Vera upptäckt att hon kan prata med drakarna inuti sitt huvud, att hon har ett drakhjärta, för att inte tala om att Albin, Veras lillebror, upptäcker att han är en hamnskiftare - att han bara genom att tänka på ett djur kan ta dess form.
Bra det - för alla krafter behövs, både magiska och krigiska, när det visar sig att piratkaptenen Arghan med hjälp av en hel armé av elaka pirater och annat tänker sig ta en av drakarna (den av guld...) och i samma veva bestraffa Veras och Albins mamma och pappa för något de gjorde för en hel del år sedan.
Det finns en hel del jag tycker om i Drakhjärta & Hamnskiftare. Vilken fantasi och uppfinningsrikedom! Alla roliga smådetaljer och märkliga saker gillar jag - piratskepp som kan flyga, till exempel, eller byns härliga skola som byggts till och byggts till genom åren så att den nu verkar helt oöverblickbar. Lärarna som finns på skolan verkar helt obetalbara, och jag får en hel del Hogwarts-vibbar här. Och de små magiska varelserna, de där som Vera tycker om att leta efter i skogen! Dem gillar jag! De är med här och där i hela boken, liksom lite så där i bakgrunden ungefär som Sven Nordqvists mucklor: småtomtar som skrålar på väg hem från ett kalas, gråtroll som grälar, bevingade buffelgrodor...
Jag gillar när några av piraterna visar så mänskliga och o-onda drag, som halvjättinnan som ska vara fångvaktare men som visar sig vara mycket barnkär. Och det faktum att det verkar vara lika många kvinnor som män som är pirater och soldater - det gillar jag mycket.
Själva storyn hade jag gärna rumsterat om i lite. Jag saknar nämligen en viktig sak i den här boken: drivet framåt. För mig måste en fantasybok ha ett tydligt driv framåt mot ett mål som ska uppnås. Ofta är det ju den där Eländiga Onda Typen Som Vill Ta Över Världen och måste stoppas på diverse smarta vis. Drakhjärta & Hamnskiftare tenderar alldeles för länge att vara en räcka trevliga, roliga och spännande episoder - som inte leder framåt. Det är drakarna som flyttar hem till Vera och Albin, det är föräldrarnas historia, det är lite skolliv och härliga skildringar av byns alla roliga karaktärer. Det är ett gäng pirater som vill sno åt sig en drake och slåss lite i allmänhet - men det stora hotet, det tydliga målet, Molgor, framträder inte på allvar förrän i bokens senare del. Jag tror så här: om Molgor och hans synnerligen onda planer på världsherravälde och evig svart ondska tydligare skildrats direkt i början på boken? Då hade allt det som senare hänt bättre siktat på att stoppa honom. Det hade varit intressantare att läsa om Vera och Albins magiska egenskaper om man nästan direkt när de utvecklades förstod att de hade ett samband med Molgors ondska och bokens mål. Ett sådant driv hade gjort den här boken riktigt vass.
En annan grej jag hängde upp mig lite på var att det ibland blev lite omständligt med alla förberedelser för det som skulle hända. Handlingen kunde verkligen hetta till: piraterna ska anfalla! Flykt! Krig!...men så stoppades berättelsen upp av att alla familjemedlemmar, drakar och annat löst folk skulle hålla rådslag, planera och öva inför det som skulle hända, och så blev allt liksom stillastående i flera dagar. Lite onödigt i en berättelse som den här.
Jag gillar verkligen ett antal karaktärer i den här boken, och dem hade jag velat läsa mer om! Den elaka familjen Adelsnodd, till exempel. Härligt vidriga är de, men i andra halvan på boken försvinner de liksom bara. Och den här Rurik, som är så övernaturligt duktig på att kasta stenar - han verkar spännande. Byn verkar vara helt befolkad av mycket intressanta och roliga karaktärer. Och drakarna! Jag gillar dem mycket, deras olikheter och humör. Dem hade jag också velat ha med mycket mer - nu tenderar de mest att bli transportmedel tycker jag. Utom Lill-Flamma, då förstås...
Sammantaget - en bok med många bra detaljer, roligheter, fantastisk fantasi och roliga karaktärer som jag på det stora hela tyckte om att läsa. Men hade boken haft ett bättre driv framåt - då hade den varit verkligt bra. Det ska bli intressant att se hur Jerker Hultén utvecklas i sitt skrivande framöver.
Titel: Drakhjärta & Hamnskiftare
Författare: Jerker Hultén
Utg år: 2014
Förlag: Idus förlag
Köp den till exempel här eller här
Så här sätter Drakhjärta & Hamnskiftare av debutanten Jerker Hultén igång. Raskt har hela drakfamiljen följt med Vera hem, installerat sig i borgen där hon bor med sin familj och visat sig vara trevliga kompisar/husdjur/transportmedel/magiker. Inte nog med det - bara några sidor senare har Vera upptäckt att hon kan prata med drakarna inuti sitt huvud, att hon har ett drakhjärta, för att inte tala om att Albin, Veras lillebror, upptäcker att han är en hamnskiftare - att han bara genom att tänka på ett djur kan ta dess form.
Bra det - för alla krafter behövs, både magiska och krigiska, när det visar sig att piratkaptenen Arghan med hjälp av en hel armé av elaka pirater och annat tänker sig ta en av drakarna (den av guld...) och i samma veva bestraffa Veras och Albins mamma och pappa för något de gjorde för en hel del år sedan.
Det finns en hel del jag tycker om i Drakhjärta & Hamnskiftare. Vilken fantasi och uppfinningsrikedom! Alla roliga smådetaljer och märkliga saker gillar jag - piratskepp som kan flyga, till exempel, eller byns härliga skola som byggts till och byggts till genom åren så att den nu verkar helt oöverblickbar. Lärarna som finns på skolan verkar helt obetalbara, och jag får en hel del Hogwarts-vibbar här. Och de små magiska varelserna, de där som Vera tycker om att leta efter i skogen! Dem gillar jag! De är med här och där i hela boken, liksom lite så där i bakgrunden ungefär som Sven Nordqvists mucklor: småtomtar som skrålar på väg hem från ett kalas, gråtroll som grälar, bevingade buffelgrodor...
Jag gillar när några av piraterna visar så mänskliga och o-onda drag, som halvjättinnan som ska vara fångvaktare men som visar sig vara mycket barnkär. Och det faktum att det verkar vara lika många kvinnor som män som är pirater och soldater - det gillar jag mycket.
Själva storyn hade jag gärna rumsterat om i lite. Jag saknar nämligen en viktig sak i den här boken: drivet framåt. För mig måste en fantasybok ha ett tydligt driv framåt mot ett mål som ska uppnås. Ofta är det ju den där Eländiga Onda Typen Som Vill Ta Över Världen och måste stoppas på diverse smarta vis. Drakhjärta & Hamnskiftare tenderar alldeles för länge att vara en räcka trevliga, roliga och spännande episoder - som inte leder framåt. Det är drakarna som flyttar hem till Vera och Albin, det är föräldrarnas historia, det är lite skolliv och härliga skildringar av byns alla roliga karaktärer. Det är ett gäng pirater som vill sno åt sig en drake och slåss lite i allmänhet - men det stora hotet, det tydliga målet, Molgor, framträder inte på allvar förrän i bokens senare del. Jag tror så här: om Molgor och hans synnerligen onda planer på världsherravälde och evig svart ondska tydligare skildrats direkt i början på boken? Då hade allt det som senare hänt bättre siktat på att stoppa honom. Det hade varit intressantare att läsa om Vera och Albins magiska egenskaper om man nästan direkt när de utvecklades förstod att de hade ett samband med Molgors ondska och bokens mål. Ett sådant driv hade gjort den här boken riktigt vass.
En annan grej jag hängde upp mig lite på var att det ibland blev lite omständligt med alla förberedelser för det som skulle hända. Handlingen kunde verkligen hetta till: piraterna ska anfalla! Flykt! Krig!...men så stoppades berättelsen upp av att alla familjemedlemmar, drakar och annat löst folk skulle hålla rådslag, planera och öva inför det som skulle hända, och så blev allt liksom stillastående i flera dagar. Lite onödigt i en berättelse som den här.
Jag gillar verkligen ett antal karaktärer i den här boken, och dem hade jag velat läsa mer om! Den elaka familjen Adelsnodd, till exempel. Härligt vidriga är de, men i andra halvan på boken försvinner de liksom bara. Och den här Rurik, som är så övernaturligt duktig på att kasta stenar - han verkar spännande. Byn verkar vara helt befolkad av mycket intressanta och roliga karaktärer. Och drakarna! Jag gillar dem mycket, deras olikheter och humör. Dem hade jag också velat ha med mycket mer - nu tenderar de mest att bli transportmedel tycker jag. Utom Lill-Flamma, då förstås...
Sammantaget - en bok med många bra detaljer, roligheter, fantastisk fantasi och roliga karaktärer som jag på det stora hela tyckte om att läsa. Men hade boken haft ett bättre driv framåt - då hade den varit verkligt bra. Det ska bli intressant att se hur Jerker Hultén utvecklas i sitt skrivande framöver.
Titel: Drakhjärta & Hamnskiftare
Författare: Jerker Hultén
Utg år: 2014
Förlag: Idus förlag
Köp den till exempel här eller här
måndag 23 juni 2014
Sågspån och eld
Oj, så fort den tog slut, denna tredje bok om Bricken! Vilken tur att jag redan har fjärde boken om henne, Amerikauret, laddad på läsplattan.
Vibeke Olsson fullständigt trollbinder mig med Brickens liv, hennes slit, miljön med sågverket och det enkla rummet i kasernen (fast det är ett hem, en stolthet ingen kan ta ifrån en), vardagstiderna hon har i kroppen: nu vaknas det, nu äts det frukost, nu är det dags för förmiddagskaffe, nu snart dags för kvällsgröt - tider hon känner av även när hon ett par månader bor i Stockholm och arbetar som jungfru hos en fin familj på Östermalm.
Egentligen borde inte Vibeke Olssons sätt att skriva tilltala mig - det är inget högt tempo, det är definitivt ingen verklighetsflykt, det finns inget onaturligt, det är mycket tal om tro och Jesus, och hon använder sig mycket av upprepningar när hon skriver. Men jag älskar det! Vare sig det är i de fattiga kvarteren i Rom (böckerna om Sabina, m fl), de romerska härlägren eller i Svartvik - jag är där. Jag kan se det framför mig. Jag kan känna hur jobbigt det är att kånka allt det som ska kånkas: vatten, ved, blöt tvätt, matkorgar till sågverket, ännu mer vatten. Jag kan höra oväsendet: från de trånga gatorna, från hamnen, från sågverket och brädgården. Och framförallt kan jag känna lukterna. Olsson har en förmåga att beskriva precis hur det luktar - hur det luktar i skogen om hösten, hur det luktar när det är snösmältning, hur det luktar på brädgården och hur det luktar från havet. Miljön får liv!
Men det är inte bara miljöerna. Det är människorna! Här finns riktiga människor. Människor som är trötta, som har ont, som inte kan låta bli att dricka sprit, som är glada över små detaljer som att få brödsoppa till efterrätt eller att kunna få ledigt två timmar från arbetet en söndag för att vara med om en båtutflykt. Människor som smiter ifrån ansvar och plikt för att de inte orkar med det, eller människor som verkligen tar ansvar och orkar med det mesta även om livet verkligen är tungt för dem. Människor som hittar kärleken fastän de bor på fattighuset och inte har mycket till liv kvar. Människor som grälar. Människor som stryker av sig hatten för överheten. Människor som orkar visa medmänsklighet fast de själva är trötta intill döden. Modiga människor, snälla människor, elaka människor...
Det som i stora drag händer i Sågspån och eld är att Bricken har blivit vuxen, men ännu inte hittat någon att dela sitt liv med. Hon tror att det är kört, eftersom hon ju bara har en halv högerhand. Vem kan bli kär i någon som bara har en halv högerhand? Det fanns en, Natan, som verkade intresserad när hon var sexton år - men han försvann. Problem med spriten och humöret hade han också, så det var nog bara bra?
Nu dyker Natan upp igen, och vill helt tydligt ha Bricken fast hon bara har en halv högerhand. De blir omgående ett par - fast han har fortfarande problem med den där spriten. Inte tror han på Jesus heller. Bricken vet inte vad hon vill - utom att hon inte kan stå emot Natan. Hela hennes kropp längtar och är redo.
Det är definitivt inte okomplicerat. Natan är väl ingen helyllegrabb, direkt. Inte Jorma heller för den delen, när han kommer med i berättelsen. Åh, vad skönt det är när Bricken vågar säga ifrån och skriker till Natan när han spottar snus på hennes rentvättade trasmattor! Åh, vad jag gråter när jag läser om hur svårt Bricken har det på Käppalas sågverk på Lidingö! När jag läser om Nikanor...
Det är fattigt. Och förtvivlat. Men det är glädje och kärlek också. Och väldigt mycket levande liv.
Titel: Sågspån och eld
Serie: Bricken, bok 3
Författare: Vibeke Olsson
Utg år: 2011
Förlag: Libris
Köp den till exempel här eller här
Vibeke Olsson fullständigt trollbinder mig med Brickens liv, hennes slit, miljön med sågverket och det enkla rummet i kasernen (fast det är ett hem, en stolthet ingen kan ta ifrån en), vardagstiderna hon har i kroppen: nu vaknas det, nu äts det frukost, nu är det dags för förmiddagskaffe, nu snart dags för kvällsgröt - tider hon känner av även när hon ett par månader bor i Stockholm och arbetar som jungfru hos en fin familj på Östermalm.
Egentligen borde inte Vibeke Olssons sätt att skriva tilltala mig - det är inget högt tempo, det är definitivt ingen verklighetsflykt, det finns inget onaturligt, det är mycket tal om tro och Jesus, och hon använder sig mycket av upprepningar när hon skriver. Men jag älskar det! Vare sig det är i de fattiga kvarteren i Rom (böckerna om Sabina, m fl), de romerska härlägren eller i Svartvik - jag är där. Jag kan se det framför mig. Jag kan känna hur jobbigt det är att kånka allt det som ska kånkas: vatten, ved, blöt tvätt, matkorgar till sågverket, ännu mer vatten. Jag kan höra oväsendet: från de trånga gatorna, från hamnen, från sågverket och brädgården. Och framförallt kan jag känna lukterna. Olsson har en förmåga att beskriva precis hur det luktar - hur det luktar i skogen om hösten, hur det luktar när det är snösmältning, hur det luktar på brädgården och hur det luktar från havet. Miljön får liv!
Men det är inte bara miljöerna. Det är människorna! Här finns riktiga människor. Människor som är trötta, som har ont, som inte kan låta bli att dricka sprit, som är glada över små detaljer som att få brödsoppa till efterrätt eller att kunna få ledigt två timmar från arbetet en söndag för att vara med om en båtutflykt. Människor som smiter ifrån ansvar och plikt för att de inte orkar med det, eller människor som verkligen tar ansvar och orkar med det mesta även om livet verkligen är tungt för dem. Människor som hittar kärleken fastän de bor på fattighuset och inte har mycket till liv kvar. Människor som grälar. Människor som stryker av sig hatten för överheten. Människor som orkar visa medmänsklighet fast de själva är trötta intill döden. Modiga människor, snälla människor, elaka människor...
Det som i stora drag händer i Sågspån och eld är att Bricken har blivit vuxen, men ännu inte hittat någon att dela sitt liv med. Hon tror att det är kört, eftersom hon ju bara har en halv högerhand. Vem kan bli kär i någon som bara har en halv högerhand? Det fanns en, Natan, som verkade intresserad när hon var sexton år - men han försvann. Problem med spriten och humöret hade han också, så det var nog bara bra?
Nu dyker Natan upp igen, och vill helt tydligt ha Bricken fast hon bara har en halv högerhand. De blir omgående ett par - fast han har fortfarande problem med den där spriten. Inte tror han på Jesus heller. Bricken vet inte vad hon vill - utom att hon inte kan stå emot Natan. Hela hennes kropp längtar och är redo.
Det är definitivt inte okomplicerat. Natan är väl ingen helyllegrabb, direkt. Inte Jorma heller för den delen, när han kommer med i berättelsen. Åh, vad skönt det är när Bricken vågar säga ifrån och skriker till Natan när han spottar snus på hennes rentvättade trasmattor! Åh, vad jag gråter när jag läser om hur svårt Bricken har det på Käppalas sågverk på Lidingö! När jag läser om Nikanor...
Det är fattigt. Och förtvivlat. Men det är glädje och kärlek också. Och väldigt mycket levande liv.
Titel: Sågspån och eld
Serie: Bricken, bok 3
Författare: Vibeke Olsson
Utg år: 2011
Förlag: Libris
Köp den till exempel här eller här
Bricken på Svartvik
Det är på något sätt skönt för själen att läsa när Vibeke Olsson skriver om
Bricken. Ja, hennes liv är svårt och hårt, olyckor drabbar henne och livet på
sågverket är ofattbart för mig som jobbar deltid som bibliotekarie och bor i
ett litet men bekvämt hus med mängder av hushållsmaskiner som gör allt det där
tunga. Men ändå. Det är skönt för själen eftersom Olsson låter Bricken fundera,
och låter mig som läsare följa hennes funderingar och känna att vi människor
kanske ändå inuti är rätt lika varandra vare sig vi sliter som djur på ett
sågverk utanför Sundsvall på 1880-talet eller tassar omkring i fotriktiga skor
(nja, Nike Free...) på ett bibliotek i Skåne 2013.
Vi ängslas för våra föräldrar. Vi funderar över framtiden, om det kommer att finnas någon vi blir kära i. Om vi kommer att få barn. Jo, ja, jag har redan barn och någon att vara kär i, men när jag var sexton som Bricken så hade jag ingen aning. Hon tror att hela den här vägen med familj och eget hem är körd för henne eftersom hon är ofärdig (det händer en olycka i början på boken – Bricken överlever men blir ”ofärdig”). Jag trodde också när jag var 16 att det här med familj och barn och sånt inte var för mig eftersom jag liksom inte hörde till dem som blev ihop med killar. Ofärdig var jag väl inte, men uppenbarligen fel på alla andra sätt.
Vi funderar över orättvisor. Hur jobbig vardagen än är så ser Bricken att det finns de som har det värre, kärlekslösare, fattigare än hon, och hur jobbig min vardag än är (trots köksmaskinerna) så finns det alltid de som har tråkigare jobb och mindre fritid än jag, för att inte tala om alla de som inte har pengar så det räcker.
Bricken funderar förstås mycket på det här med Jesus och om hon borde gå till dopet och ge sig åt honom och sedan lägga av med dans och såna hemskheter helt och hållet. Där kan jag inte alls följa henne eftersom jag inte tror på några gudar överhuvudtaget (och ja, om det är någon invändning jag har mot böckerna om Bricken så är det att jag tycker det blir väldigt mycket jesusande och bönande) – men jag har ju andra saker jag drömmer om som jag inbillar mig skulle ändra hela mitt liv till total lycka om de föll in.
Så vi funderar, jag och Bricken. Men ändå är våra liv förstås så totalt olika. Hon har ett tungt, enformigt och farligt arbete som ribbkaperska på ett sågverk och jobbar alla dagar från tidig morgon till sent på kvällen utom söndagar. Och hon är stolt över att vara arbetarska. Efter ett par år har Brickens liv förändrats och hon får i stället jobba precis alla dagar utan att ta någon rast över huvudtaget eftersom hon har ”kostkarlar”, dvs ska laga mat och bära mat till fem arbetskarlar som betalar henne för det. Hon har fått ”tvärgamlas” som hon själv säger, alltså tvingats bli vuxen och ta ansvar på mycket kort tid. När jag var sexton var det ännu många år tills jag ens skulle flytta hemifrån.
Och på tal om att bli gammal – Brickens föräldrar är drygt fyrtio år, och hon ängslas för att de har blivit så gamla. Slitna kroppar, inga tänder, grått hår, infallna kinder. Jag är i precis den åldern, men min kropp är urstark och jag är precis mitt i livet. Så nä, även om Bricken och jag funderar kanske över samma saker så är våra liv så totalt olika. Och det är nog mycket därför jag tycker så mycket om att läsa om hennes liv. Jag får perspektiv på mitt eget.
Titel: Bricken på Svartvik
Serie: Bricken, bok 2
Författare: Vibeke Olsson
Utg år: 2010
Förlag: Libris
Köp den till exempel här eller här
Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet.
Vi ängslas för våra föräldrar. Vi funderar över framtiden, om det kommer att finnas någon vi blir kära i. Om vi kommer att få barn. Jo, ja, jag har redan barn och någon att vara kär i, men när jag var sexton som Bricken så hade jag ingen aning. Hon tror att hela den här vägen med familj och eget hem är körd för henne eftersom hon är ofärdig (det händer en olycka i början på boken – Bricken överlever men blir ”ofärdig”). Jag trodde också när jag var 16 att det här med familj och barn och sånt inte var för mig eftersom jag liksom inte hörde till dem som blev ihop med killar. Ofärdig var jag väl inte, men uppenbarligen fel på alla andra sätt.
Vi funderar över orättvisor. Hur jobbig vardagen än är så ser Bricken att det finns de som har det värre, kärlekslösare, fattigare än hon, och hur jobbig min vardag än är (trots köksmaskinerna) så finns det alltid de som har tråkigare jobb och mindre fritid än jag, för att inte tala om alla de som inte har pengar så det räcker.
Bricken funderar förstås mycket på det här med Jesus och om hon borde gå till dopet och ge sig åt honom och sedan lägga av med dans och såna hemskheter helt och hållet. Där kan jag inte alls följa henne eftersom jag inte tror på några gudar överhuvudtaget (och ja, om det är någon invändning jag har mot böckerna om Bricken så är det att jag tycker det blir väldigt mycket jesusande och bönande) – men jag har ju andra saker jag drömmer om som jag inbillar mig skulle ändra hela mitt liv till total lycka om de föll in.
Så vi funderar, jag och Bricken. Men ändå är våra liv förstås så totalt olika. Hon har ett tungt, enformigt och farligt arbete som ribbkaperska på ett sågverk och jobbar alla dagar från tidig morgon till sent på kvällen utom söndagar. Och hon är stolt över att vara arbetarska. Efter ett par år har Brickens liv förändrats och hon får i stället jobba precis alla dagar utan att ta någon rast över huvudtaget eftersom hon har ”kostkarlar”, dvs ska laga mat och bära mat till fem arbetskarlar som betalar henne för det. Hon har fått ”tvärgamlas” som hon själv säger, alltså tvingats bli vuxen och ta ansvar på mycket kort tid. När jag var sexton var det ännu många år tills jag ens skulle flytta hemifrån.
Och på tal om att bli gammal – Brickens föräldrar är drygt fyrtio år, och hon ängslas för att de har blivit så gamla. Slitna kroppar, inga tänder, grått hår, infallna kinder. Jag är i precis den åldern, men min kropp är urstark och jag är precis mitt i livet. Så nä, även om Bricken och jag funderar kanske över samma saker så är våra liv så totalt olika. Och det är nog mycket därför jag tycker så mycket om att läsa om hennes liv. Jag får perspektiv på mitt eget.
Titel: Bricken på Svartvik
Serie: Bricken, bok 2
Författare: Vibeke Olsson
Utg år: 2010
Förlag: Libris
Köp den till exempel här eller här
Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet.
Sågverksungen
Bricken är inte ens elva år gammal, men hon jobbar. Och som hon jobbar! Hon
börjar jobba vid klockan sex på morgonen (och ännu tidigare om det är sommar)
och håller på ända tills åtta på kvällen. Jamen hallå! Tio år! Upp vid halv
sex, eller halv fem, varje morgon och kvällsmat vid nio innan det är bums i
säng.
Lördagar också. Den enda dagen hon är ledig är söndagar. Dessutom händer det att hon får jobba övertid, och då jobbar hon till nio på kvällen. Mina egna barn gnölar över hur långa skoldagar de har och hur mycket läxor de har och hur lite liv de får över.
Fast jag slänger inte Brickens liv i ansiktet på dem när de gnäller (det känns lite som "tänk på de fattiga barnen i Afrika") - däremot känner jag stor tacksamhet själv. Tänk att jag har fötts till det liv jag har! Tänk att jag aldrig, aldrig ska behöva utsätta mina barn för det hårda liv Bricken har!
Men Bricken gnäller inte. Hon är stolt över att arbeta. Att arbeta är det finaste man kan göra, och något alldeles självklart. Hon förundras när hon möter barn i sin egen ålder som inte arbetar. Vad är det för fel på dem? Herrskapsbarn räknar hon inte in, för de är ju liksom en helt annan sorts människor med andra liv och konstiga levnadsvanor. Bleka i ansiktet är de, och underkläder har de. Underkläder! Och skor, fast det är mitt i sommaren. Herrskapsbarnens föräldrar är lika konstiga de, om inte värre. Vita, mjuka händer har de, som barnhänder, fast de är vuxna. Men Brickens pappa säger att de egentligen är som vi andra, de också - går på dass, sover och så där. Och det Brickens pappa säger, det tror hon på. Han är klokast i världen, och starkast också. Eller, han var lite starkare förr innan hans axel gick sönder efter att han burit för många och tunga bördor av plank på sågverket.
Sågverket ligger i Svartvik och det är det som är Brickens värld. Hon arbetar som ströflicka, hennes pappa som hjälpsågare. Mamma sköter det där hemma, och så väver och tvättar hon åt andra. Hemmet är ett enda rum i arbetarkasernerna på verket. Maten lagas över öppen eld på en spishäll, dagens sura arbetskläder hängs upp på tork över elden, vatten får hämtas i brunnen (givetvis), ved huggs och dasset ligger också utomhus (lika givetvis). Det är väldigt enkla förhållanden - men ändå tycker Bricken att deras hem är det finaste (trasmattor! krukväxter! imperialsäng! amerikaklocka!) och att Svartvik är den vackraste och bästa platsen på jorden.
Jag fullständigt slukade Sågverksungen. Vibeke Olsson är en fantastisk berättare - hon drar med mig in i världen hon beskriver, och jag är där. Precis som i hennes böcker om romartiden, där jag gick i härlägren och hörde handkvarnarna mala vid middagstid och fattade vilket oändligt slit det var att bära upp vatten alla våningar upp i hyreshusen i Rom, precis så ser jag nu arbetarkasernerna i Svartvik och hör sågverkets buller. Vibeke Olsson har en förmåga att visa upp allt det vardagliga slitet (hämta vatten ur brunnen, kånka enorma mängder plankor, mala bönor och sätta på vatten över trefoten för att göra kaffe) utan att det blir tråkigt att läsa men i stället väldigt fascinerande. Och hon får mig att se det som trots allt är vackert mitt i sågverksmiljön och allt det fattiga. En undanskymd klippskreva med ljungtuvor att sitta på, doften av sågspån på verket, de ljusa majkvällarna...
Men det är klart - hon får mig också att se eländet och slitet och orättvisorna och allt det som är så fruktansvärt med livet i Svartvik. Att arbeta så långa och tunga timmar tills kroppen går sönder (Brickens pappas axel bokstavligen rasar ihop, så att de inre organen trycks in) - och ändå inte få lön nog så att familjen kan få tillräckligt med mat. Att sågverkspatronerna får enorma mängder pengar från staten till sina sågverk, men inte använder något av pengarna för att höja arbetarnas löner. I stället ställer de till med storslagna fester för att fira extrapengarna. Det är klart att det till slut blir en katastrof, att arbetarna protesterar, strejkar, vill ha mer i lön. Men att det enda de får är kanonbåtar och bajonetter.
Återigen - att läsa Sågverksungen är en fantastisk upplevelse som får mig att uppleva det hårda sågverkslivet för 150 år sen, och som verkligen sätter perspektiv på den egna tillvaron. Att bara gå ner och öppna kökskranen för att få vatten. Att gå hem vid tvåtiden på fredagseftermiddagen. Att trycka på tvättmaskinen och lämna den ett par timmar. Att kunna köpa vinterskor till mina barn när det behövs. Att få en lön jag klarar mig på, och att se det som en självklarhet att mina barn ska gå i skola tills de är vuxna.
Titel: Sågverksungen
Serie: Bricken, bok 1
Författare: Vibeke Olsson
Utg år: 2009
Förlag: Libris
Köp den till exempel här eller här
Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet.
Lördagar också. Den enda dagen hon är ledig är söndagar. Dessutom händer det att hon får jobba övertid, och då jobbar hon till nio på kvällen. Mina egna barn gnölar över hur långa skoldagar de har och hur mycket läxor de har och hur lite liv de får över.
Fast jag slänger inte Brickens liv i ansiktet på dem när de gnäller (det känns lite som "tänk på de fattiga barnen i Afrika") - däremot känner jag stor tacksamhet själv. Tänk att jag har fötts till det liv jag har! Tänk att jag aldrig, aldrig ska behöva utsätta mina barn för det hårda liv Bricken har!
Men Bricken gnäller inte. Hon är stolt över att arbeta. Att arbeta är det finaste man kan göra, och något alldeles självklart. Hon förundras när hon möter barn i sin egen ålder som inte arbetar. Vad är det för fel på dem? Herrskapsbarn räknar hon inte in, för de är ju liksom en helt annan sorts människor med andra liv och konstiga levnadsvanor. Bleka i ansiktet är de, och underkläder har de. Underkläder! Och skor, fast det är mitt i sommaren. Herrskapsbarnens föräldrar är lika konstiga de, om inte värre. Vita, mjuka händer har de, som barnhänder, fast de är vuxna. Men Brickens pappa säger att de egentligen är som vi andra, de också - går på dass, sover och så där. Och det Brickens pappa säger, det tror hon på. Han är klokast i världen, och starkast också. Eller, han var lite starkare förr innan hans axel gick sönder efter att han burit för många och tunga bördor av plank på sågverket.
Sågverket ligger i Svartvik och det är det som är Brickens värld. Hon arbetar som ströflicka, hennes pappa som hjälpsågare. Mamma sköter det där hemma, och så väver och tvättar hon åt andra. Hemmet är ett enda rum i arbetarkasernerna på verket. Maten lagas över öppen eld på en spishäll, dagens sura arbetskläder hängs upp på tork över elden, vatten får hämtas i brunnen (givetvis), ved huggs och dasset ligger också utomhus (lika givetvis). Det är väldigt enkla förhållanden - men ändå tycker Bricken att deras hem är det finaste (trasmattor! krukväxter! imperialsäng! amerikaklocka!) och att Svartvik är den vackraste och bästa platsen på jorden.
Jag fullständigt slukade Sågverksungen. Vibeke Olsson är en fantastisk berättare - hon drar med mig in i världen hon beskriver, och jag är där. Precis som i hennes böcker om romartiden, där jag gick i härlägren och hörde handkvarnarna mala vid middagstid och fattade vilket oändligt slit det var att bära upp vatten alla våningar upp i hyreshusen i Rom, precis så ser jag nu arbetarkasernerna i Svartvik och hör sågverkets buller. Vibeke Olsson har en förmåga att visa upp allt det vardagliga slitet (hämta vatten ur brunnen, kånka enorma mängder plankor, mala bönor och sätta på vatten över trefoten för att göra kaffe) utan att det blir tråkigt att läsa men i stället väldigt fascinerande. Och hon får mig att se det som trots allt är vackert mitt i sågverksmiljön och allt det fattiga. En undanskymd klippskreva med ljungtuvor att sitta på, doften av sågspån på verket, de ljusa majkvällarna...
Men det är klart - hon får mig också att se eländet och slitet och orättvisorna och allt det som är så fruktansvärt med livet i Svartvik. Att arbeta så långa och tunga timmar tills kroppen går sönder (Brickens pappas axel bokstavligen rasar ihop, så att de inre organen trycks in) - och ändå inte få lön nog så att familjen kan få tillräckligt med mat. Att sågverkspatronerna får enorma mängder pengar från staten till sina sågverk, men inte använder något av pengarna för att höja arbetarnas löner. I stället ställer de till med storslagna fester för att fira extrapengarna. Det är klart att det till slut blir en katastrof, att arbetarna protesterar, strejkar, vill ha mer i lön. Men att det enda de får är kanonbåtar och bajonetter.
Återigen - att läsa Sågverksungen är en fantastisk upplevelse som får mig att uppleva det hårda sågverkslivet för 150 år sen, och som verkligen sätter perspektiv på den egna tillvaron. Att bara gå ner och öppna kökskranen för att få vatten. Att gå hem vid tvåtiden på fredagseftermiddagen. Att trycka på tvättmaskinen och lämna den ett par timmar. Att kunna köpa vinterskor till mina barn när det behövs. Att få en lön jag klarar mig på, och att se det som en självklarhet att mina barn ska gå i skola tills de är vuxna.
Titel: Sågverksungen
Serie: Bricken, bok 1
Författare: Vibeke Olsson
Utg år: 2009
Förlag: Libris
Köp den till exempel här eller här
Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet.
söndag 22 juni 2014
Högläsning och en läsande familj - alla inläggen samlade
Under ett par veckors tid har jag skrivit så klokt och entusiasmerande jag bara kan om högläsning och om att vara en läsande förebild för sitt barn. Här har jag nu samlat länkarna till alla högläsningsinläggen.
Anledningen till att jag brinner lite mer än vanligt för högläsning är att jag på ReadMe-konferensen i Lund fick höra att antalet barn som blir höglästa för har minskat från 70 till 30 procent, och att Martin Widmark sade att vi vuxna borde överföra våra lässtrategier till våra barn. Att det likaväl som en läsande klass borde finnas något landsomfattande projekt som heter en läsande familj. I mitt första inlägg Högläsning 1 - Hjälp! vad har hänt?? skrev jag alltså om detta, hur upprörd jag blev och hur jag tänkte att "det här med högläsning kan jag mycket om, nu ska jag minsann skriva om det på bloggen".
Sen satte jag igång. Först räknade jag upp en mängd anledningar till varför det är så bra med högläsning: Högläsning 2 - "If you want your children to be intelligent...".
Men..."children"? Jo, förstås, det är klokt och sant. Men varför sluta läsa för barnen när de blir större, och kan läsa själva? Fortsätt med högläsningen! Fortsätt, även när de har blivit tonåringar!! Det är fortfarande bra, och mysigt, och alldeles fantastiskt med högläsning - även med de större barnen:
Högläsning 3 - Sluta inte läsa för barnen!
Och så en lång tipslista förstås! Räcker inte de här (jag kunde ju inte göra en lista som bestod av alla bibliotekets böcker även fast det egentligen var det jag ville) så taggar jag alla inlägg om bra högläsningsböcker i min blogg med "högläsning". Sök vidare där!
Högläsning 4 - högläsningstips från 1 - 16 år
Jag fördjupade mig i det viktiga faktumet att högläsning ger barnet ett ökat ordförråd:
Högläsning 5 - Högläsning ger ett ökat ordförråd
Sedan funderade jag lite mer på om högläsning helst ska göras på något särskilt sätt - finns det något "hur" för högläsning?
Högläsning 6 - Hur??
Sista inlägget ägnade jag inte så mycket åt högläsning som åt den där läsande familjen jag tycker låter som en fantastisk sak. Om att vara en läsande förebild för sitt barn:
Att vara en läsande förebild (högläsning 7)
Som jag skrev i det första inlägget så vill jag att allt det jag skriver om högläsning ska läsas av så många som möjligt. Min blogg är inte stor - kanske det inte blir så många alls. Kanske det bara når dem som redan läser för sina barn. Men jag måste åtminstone försöka!
Så jag har delat alla mina inlägg så mycket jag bara kunnat - på twitter, på alla mina facebooksidor, (bloggsidan, min egen sida och Biblioteken i Svedala kommuns sida eftersom det är där jag jobbar). Nu ber jag snällt om hjälp - tycker du att det jag skrivit om högläsning är bra: sprid det gärna, via din egen blogg och andra sätt du kan komma på.
Jag vill att fler barn blir höglästa för! Jag vill ha fler läsande familjer, överallt!!
Anledningen till att jag brinner lite mer än vanligt för högläsning är att jag på ReadMe-konferensen i Lund fick höra att antalet barn som blir höglästa för har minskat från 70 till 30 procent, och att Martin Widmark sade att vi vuxna borde överföra våra lässtrategier till våra barn. Att det likaväl som en läsande klass borde finnas något landsomfattande projekt som heter en läsande familj. I mitt första inlägg Högläsning 1 - Hjälp! vad har hänt?? skrev jag alltså om detta, hur upprörd jag blev och hur jag tänkte att "det här med högläsning kan jag mycket om, nu ska jag minsann skriva om det på bloggen".
Sen satte jag igång. Först räknade jag upp en mängd anledningar till varför det är så bra med högläsning: Högläsning 2 - "If you want your children to be intelligent...".
Men..."children"? Jo, förstås, det är klokt och sant. Men varför sluta läsa för barnen när de blir större, och kan läsa själva? Fortsätt med högläsningen! Fortsätt, även när de har blivit tonåringar!! Det är fortfarande bra, och mysigt, och alldeles fantastiskt med högläsning - även med de större barnen:
Högläsning 3 - Sluta inte läsa för barnen!
Och så en lång tipslista förstås! Räcker inte de här (jag kunde ju inte göra en lista som bestod av alla bibliotekets böcker även fast det egentligen var det jag ville) så taggar jag alla inlägg om bra högläsningsböcker i min blogg med "högläsning". Sök vidare där!
Högläsning 4 - högläsningstips från 1 - 16 år
Jag fördjupade mig i det viktiga faktumet att högläsning ger barnet ett ökat ordförråd:
Högläsning 5 - Högläsning ger ett ökat ordförråd
Sedan funderade jag lite mer på om högläsning helst ska göras på något särskilt sätt - finns det något "hur" för högläsning?
Högläsning 6 - Hur??
Sista inlägget ägnade jag inte så mycket åt högläsning som åt den där läsande familjen jag tycker låter som en fantastisk sak. Om att vara en läsande förebild för sitt barn:
Att vara en läsande förebild (högläsning 7)
Som jag skrev i det första inlägget så vill jag att allt det jag skriver om högläsning ska läsas av så många som möjligt. Min blogg är inte stor - kanske det inte blir så många alls. Kanske det bara når dem som redan läser för sina barn. Men jag måste åtminstone försöka!
Så jag har delat alla mina inlägg så mycket jag bara kunnat - på twitter, på alla mina facebooksidor, (bloggsidan, min egen sida och Biblioteken i Svedala kommuns sida eftersom det är där jag jobbar). Nu ber jag snällt om hjälp - tycker du att det jag skrivit om högläsning är bra: sprid det gärna, via din egen blogg och andra sätt du kan komma på.
Jag vill att fler barn blir höglästa för! Jag vill ha fler läsande familjer, överallt!!
lördag 21 juni 2014
En ny vän som oväntat finns vid min sida - Oxford Dictionary of English
Jag är väldigt, väldigt glad för den Kindle jag köpte för några veckor sedan! Det finns mycket som är bra med den, men det här är ju helt fantastiskt:
Det blir mest att jag läser på engelska i den. Och normalt när jag läser på engelska så brukar jag inte bry mig om när det dyker upp något ord jag inte exakt vet vad det betyder. Det förstår jag nästan alltid av sammanhanget. Men Kindle har den lyxiga funktionen att ha ett Oxford Dictionary liksom inbyggt i sig. Och när det är ett ord jag undrar över så trycker jag på det med fingret - och tadaaa! Oxford Dictionary dyker upp och förklarar det för mig.
OK, OK, jag sitter fortfarande inte och slår upp allt jag inte förstår, typ alla blomsorter och fågelarter och allt vad det kan vara. Men jag kollar mycket oftare nu när jag har hjälpen så nära - och det är himla kul att utöka sitt engelska ordförråd.
Alldeles just nu läser jag Gabaldons Outlander (oj, vad bra den är...har inte riktigt tid med det vanliga livet just nu pga den) - och det pratas skotska och dyker upp mystiska ord som mest används i Skottland eller norra England. Tryck på det med fingret...och vips! Nu vet jag vad en bannock är. Ifall jag skulle behöva be om det på någon höglandssemester eller så.
Och tänk - flera gånger nu har jag kommit på mig själv med att vilja trycka på ord i vanlig tryckt text i en vanlig pappersbok, på engelska. Man blir bortskämd så fort med praktiska prylar.
Det blir mest att jag läser på engelska i den. Och normalt när jag läser på engelska så brukar jag inte bry mig om när det dyker upp något ord jag inte exakt vet vad det betyder. Det förstår jag nästan alltid av sammanhanget. Men Kindle har den lyxiga funktionen att ha ett Oxford Dictionary liksom inbyggt i sig. Och när det är ett ord jag undrar över så trycker jag på det med fingret - och tadaaa! Oxford Dictionary dyker upp och förklarar det för mig.
OK, OK, jag sitter fortfarande inte och slår upp allt jag inte förstår, typ alla blomsorter och fågelarter och allt vad det kan vara. Men jag kollar mycket oftare nu när jag har hjälpen så nära - och det är himla kul att utöka sitt engelska ordförråd.
Alldeles just nu läser jag Gabaldons Outlander (oj, vad bra den är...har inte riktigt tid med det vanliga livet just nu pga den) - och det pratas skotska och dyker upp mystiska ord som mest används i Skottland eller norra England. Tryck på det med fingret...och vips! Nu vet jag vad en bannock är. Ifall jag skulle behöva be om det på någon höglandssemester eller så.
Och tänk - flera gånger nu har jag kommit på mig själv med att vilja trycka på ord i vanlig tryckt text i en vanlig pappersbok, på engelska. Man blir bortskämd så fort med praktiska prylar.
fredag 20 juni 2014
Good Omens
Det var länge sen jag hade så roligt när jag läste en bok. Flera gånger skrattade jag högt. Sånt här älskar jag! Och tänk att den här boken, ett författarsamarbete mellan Terry Pratchett och Neil Gaiman, har funnits till så många år (kom ut 1990) utan att jag har läst den förrän nu
Storyn i sig är inte det viktiga egentligen. Det är mer alla karaktärerna, och knasigheterna, och driften med det religiösa, filmreferenserna, och så mycket mer än det.
Det börjar med att Antikrist ska levereras till jorden, till en utvald familj. Efter en komplicerad bebisbytarmanöver på sjukhuset ska Antikrist sedan växa upp i hemlighet för att så småningom ta befälet vid apokalypsen och jordens undergång (som kommer att ske en lördag, vid middagstid, när Antikrist är elva år).
Problem uppstår givetvis. 1. bebisbytarmanövern går inte som tänkt. Antikrist hamnar i en vanlig engelsk familj i en vanlig engelsk liten by och blir döpt till Adam och lever ett hyfsat vanligt barnaliv omgiven av ett kompisgäng som kallas för the Them. Och 2. demonen Crowley och ängeln Aziraphale, helvetets och himlens ställföreträdare på jorden sedan skapelsen för ett par tusen år sedan (Crowley var då ormen i äppelträdet...) tycker livet här är förträffligt. Crowley älskar lyx och fina bilar (äger en Bentley från 1926 eller så), och Aziraphale älskar sin samling av gamla ovanliga böcker. De har ingen som helst lust att vara med om någon apokalyps eller jordundergång. Så de kommer bestämmer sig för att försöka stoppa den eller åtminstone skjuta upp den lite grann. Cheferna (där uppe och där nere) blir inte riktigt lyckliga över detta.
Ungefär så. Till detta lägger vi alla möjliga och omöjliga karaktärer som gör boken till den fantastiska läsning den är. Apokalypsens fyra ryttare, till exempel. Death (ja, han pratar med VERSALER här också), War, Famine och...Pollution (eftersom Pestilence gick i pension någon gång på 30-talet, irriterad över penicillinet blivit uppfunnet). För att inte tala om de fyra motorcykelkillarna som hänger på Apokalypsens fyra ryttare, som en slags hang-arounds, och som döper sig själva till andra plågor för mänskligheten utöver krig och sånt: "Saker-som-inte-funkar-fast-man-slår-på-dem" och liknande. Vi har Shadwell, häxutrotare, som inte längre hittar så där värst många häxor att bränna (det var bättre förr, då på 1600-talet). Vi har Agnes Nutter, som levde på 1600-talet och skrev en mycket detaljerad profetia om framtiden i allmänhet och jordens undergång i synnerhet, samt hennes ättling Anathema Device som faktiskt är en äkta häxa i nutid och som lever enligt Agnes märkliga profetior till punkt och pricka.
Allra roligast har jag nog ändå åt ängeln Aziraphale och demonen Crowley, och deras respektive kontakter med varandra och med himlen/helvetet.
Titel: Good Omens: The Nice and Accurate Prophecies of Agnes Nutter, Witch
Författare: Terry Pratchett & Neil Gaiman
Utg år: 1990
Förlag: Gollancz
Köp den till exempel här eller här
Storyn i sig är inte det viktiga egentligen. Det är mer alla karaktärerna, och knasigheterna, och driften med det religiösa, filmreferenserna, och så mycket mer än det.
Det börjar med att Antikrist ska levereras till jorden, till en utvald familj. Efter en komplicerad bebisbytarmanöver på sjukhuset ska Antikrist sedan växa upp i hemlighet för att så småningom ta befälet vid apokalypsen och jordens undergång (som kommer att ske en lördag, vid middagstid, när Antikrist är elva år).
Problem uppstår givetvis. 1. bebisbytarmanövern går inte som tänkt. Antikrist hamnar i en vanlig engelsk familj i en vanlig engelsk liten by och blir döpt till Adam och lever ett hyfsat vanligt barnaliv omgiven av ett kompisgäng som kallas för the Them. Och 2. demonen Crowley och ängeln Aziraphale, helvetets och himlens ställföreträdare på jorden sedan skapelsen för ett par tusen år sedan (Crowley var då ormen i äppelträdet...) tycker livet här är förträffligt. Crowley älskar lyx och fina bilar (äger en Bentley från 1926 eller så), och Aziraphale älskar sin samling av gamla ovanliga böcker. De har ingen som helst lust att vara med om någon apokalyps eller jordundergång. Så de kommer bestämmer sig för att försöka stoppa den eller åtminstone skjuta upp den lite grann. Cheferna (där uppe och där nere) blir inte riktigt lyckliga över detta.
Ungefär så. Till detta lägger vi alla möjliga och omöjliga karaktärer som gör boken till den fantastiska läsning den är. Apokalypsens fyra ryttare, till exempel. Death (ja, han pratar med VERSALER här också), War, Famine och...Pollution (eftersom Pestilence gick i pension någon gång på 30-talet, irriterad över penicillinet blivit uppfunnet). För att inte tala om de fyra motorcykelkillarna som hänger på Apokalypsens fyra ryttare, som en slags hang-arounds, och som döper sig själva till andra plågor för mänskligheten utöver krig och sånt: "Saker-som-inte-funkar-fast-man-slår-på-dem" och liknande. Vi har Shadwell, häxutrotare, som inte längre hittar så där värst många häxor att bränna (det var bättre förr, då på 1600-talet). Vi har Agnes Nutter, som levde på 1600-talet och skrev en mycket detaljerad profetia om framtiden i allmänhet och jordens undergång i synnerhet, samt hennes ättling Anathema Device som faktiskt är en äkta häxa i nutid och som lever enligt Agnes märkliga profetior till punkt och pricka.
Allra roligast har jag nog ändå åt ängeln Aziraphale och demonen Crowley, och deras respektive kontakter med varandra och med himlen/helvetet.
War, Death, Famine och Pollution :) |
Författare: Terry Pratchett & Neil Gaiman
Utg år: 1990
Förlag: Gollancz
Köp den till exempel här eller här
torsdag 19 juni 2014
Att vara en läsande förebild (högläsning 7)
Nu vill jag prata om hur viktigt det är att vara en läsande förebild för
sina barn om man vill att även de ska bli läsare och bokälskare. Jag har
hittills mest orerat om högläsningens nyttigheter och roligheter, men i mitt inledningsinlägg pratade jag faktiskt om det här förträffliga begreppet En läsande familj också, och det är den
biten jag vill lyfta fram nu.
En läsande familj – ja, de högläser förstås för sina barn. Men när jag ser en läsande familj framför mig så ser jag just det: en hel familj där alla familjemedlemmarna älskar och läser böcker. Att böcker är något fullständigt självklart i vardagen för dem alla, ett måste för att överleva och det självklara nöjet att se fram emot.
Hur föds den där läsande familjen, då? Regelbunden högläsning för barnen, visst, självklart, det är en viktig del. Sen då? Tvång? Belöningar? En överväldigande tillgång till böcker? TV-förbud? Utegångsförbud (om du inte har läst minst femtio sidor i Välvalda Kapitelboken av F. Örfattare)? Vädjan? Tjat??
Jag tror på det här: Att du måste vara en läsande förebild för ditt barn. Barnen ser hur föräldrarna gör, och så gör de likadant. (ok, låt oss inte ta in bångstyriga tonåringar i den här diskussionen?) Om du omger dig med böcker, läser böcker så fort du får en stund över, alltid har med dig en bok i väskan om du går någonstans…så är väl chansen något större för att barnet kommer att fatta att det där med läsning verkar vara en hyfsat trevlig sysselsättning?
Alltså – tjata inte på barnen att de borde sätta sig och läsa en bok – sätt dig själv med en bok och var en läsande förebild för ditt barn.
Och så ska du förstås visa att du tycker böcker och läsning är viktigt. Att du inte vill bli avbruten när du läser, att mamma och pappa är precis lika upptagna när de läser en bok som när de tittar på en film, pratar i telefon, pratar med varandra eller med någon annan vuxen, sitter vid datorn och skriver mail eller spelar något actionfyllt datorspel. Inget ”du sitter ju bara och läser så du kan väl lika gärna….”.
Och om nu dina barn gör som du gör? Helt ärligt – om du sitter timme efter timme och slösurfar vid datorn eller med telefonen, kollar facebook, twitter, instagram, lite nyheter, och så facebook en sväng igen för att räkna likes och kolla kommentarer, och timme efter timme med avsnitt efter avsnitt av någon tv-serie som gick för länge sen men fortfarande är bra. Om du hela tiden sitter där med din skärm? Och ditt barn gör som du för det ligger djupt inrotat i människans natur?
Hur kan du i så fall överhuvudtaget förvänta dig att ditt barn ska bli intresserad av och läsa mängder med böcker??
En läsande familj – ja, de högläser förstås för sina barn. Men när jag ser en läsande familj framför mig så ser jag just det: en hel familj där alla familjemedlemmarna älskar och läser böcker. Att böcker är något fullständigt självklart i vardagen för dem alla, ett måste för att överleva och det självklara nöjet att se fram emot.
Hur föds den där läsande familjen, då? Regelbunden högläsning för barnen, visst, självklart, det är en viktig del. Sen då? Tvång? Belöningar? En överväldigande tillgång till böcker? TV-förbud? Utegångsförbud (om du inte har läst minst femtio sidor i Välvalda Kapitelboken av F. Örfattare)? Vädjan? Tjat??
Jag tror på det här: Att du måste vara en läsande förebild för ditt barn. Barnen ser hur föräldrarna gör, och så gör de likadant. (ok, låt oss inte ta in bångstyriga tonåringar i den här diskussionen?) Om du omger dig med böcker, läser böcker så fort du får en stund över, alltid har med dig en bok i väskan om du går någonstans…så är väl chansen något större för att barnet kommer att fatta att det där med läsning verkar vara en hyfsat trevlig sysselsättning?
Alltså – tjata inte på barnen att de borde sätta sig och läsa en bok – sätt dig själv med en bok och var en läsande förebild för ditt barn.
Och så ska du förstås visa att du tycker böcker och läsning är viktigt. Att du inte vill bli avbruten när du läser, att mamma och pappa är precis lika upptagna när de läser en bok som när de tittar på en film, pratar i telefon, pratar med varandra eller med någon annan vuxen, sitter vid datorn och skriver mail eller spelar något actionfyllt datorspel. Inget ”du sitter ju bara och läser så du kan väl lika gärna….”.
Och om nu dina barn gör som du gör? Helt ärligt – om du sitter timme efter timme och slösurfar vid datorn eller med telefonen, kollar facebook, twitter, instagram, lite nyheter, och så facebook en sväng igen för att räkna likes och kolla kommentarer, och timme efter timme med avsnitt efter avsnitt av någon tv-serie som gick för länge sen men fortfarande är bra. Om du hela tiden sitter där med din skärm? Och ditt barn gör som du för det ligger djupt inrotat i människans natur?
Hur kan du i så fall överhuvudtaget förvänta dig att ditt barn ska bli intresserad av och läsa mängder med böcker??
onsdag 18 juni 2014
The Hero of Ages - Mistborn Grande Finale
Jaha. Nu sitter jag här med hela Mistborn-trilogin utläst och en präktig bokbaksmälla. Vilken resa! Så hi-i-i-imla bra böcker! Och kan jag skriva om dem utan att spoila handlingen?
Njae...inte mycket. Jag ska inte berätta nästan något av vad som händer i The Hero of Ages förutom mest detta: allting får sin förklaring. Inga trådar lämnas lösa. Jag är nöjd med slutet. Jag har uttalat "aha!" ungefär trettiofem gånger under läsningen. Jag är nöjd. Riktigt, riktigt nöjd.
Men så måste jag kommentera lite mer, och då behövs det här:
SPOILERVARNING! Läs inte vidare om du tänker läsa Mistborn bok 1 + 2 men inte har gjort det än. För det här avslöjar vad som hände i dem.
Varje kapitel i The Hero of Ages inleds av citat ur någons skrift. Denne någon är faktiskt the Hero of Ages själv, och dessa citat ger alla möjliga förklaringar till allt det man undrat över i Mistborn-världen. Aha, aha, och ..AHA! liksom.
Slutet på bok två, The Well of Ascension var oväntat och mäktigt. Här borde ju allt ha löst sig och blivit förträffligt - men i stället släppte Vin av misstag ut något förfärligt över världen. Hur skulle det nu bara bli med allting? undrade jag när jag påbörjade bok tre. Och redan i inledningskapitlet påmindes jag om allt det där andra som ju inte på minsta vis var löst. Himlen var fortfarande mörkgrå, solen anades bara röd bakom allt det grå. Askan föll allt ymnigare och täckte marken totalt. Växterna var bruna, och dog nu dessutom eftersom askan totalt kvävde dem. Dimman kom nu inte bara på natten utan även på dagen, och dimman dödade människor - var inte bara läskig i allmänhet längre. Det kändes som att hela världen höll på att gå under.
Varför? Hur började det hela?? Varför stod det fem vulkaner och spydde ut aska över världen? Och dimman - den verkade ju finnas redan innan katastrofen för 1000 år sedan. Var kom den ifrån, då? Egentligen? Och så nu också Ruin. Hade människorna ens någon chans?
(men lugn...efter att ha läst boken har man fått svar på precis allt. Mycket tillfredsställande)
Njae...inte mycket. Jag ska inte berätta nästan något av vad som händer i The Hero of Ages förutom mest detta: allting får sin förklaring. Inga trådar lämnas lösa. Jag är nöjd med slutet. Jag har uttalat "aha!" ungefär trettiofem gånger under läsningen. Jag är nöjd. Riktigt, riktigt nöjd.
Men så måste jag kommentera lite mer, och då behövs det här:
SPOILERVARNING! Läs inte vidare om du tänker läsa Mistborn bok 1 + 2 men inte har gjort det än. För det här avslöjar vad som hände i dem.
Varje kapitel i The Hero of Ages inleds av citat ur någons skrift. Denne någon är faktiskt the Hero of Ages själv, och dessa citat ger alla möjliga förklaringar till allt det man undrat över i Mistborn-världen. Aha, aha, och ..AHA! liksom.
Slutet på bok två, The Well of Ascension var oväntat och mäktigt. Här borde ju allt ha löst sig och blivit förträffligt - men i stället släppte Vin av misstag ut något förfärligt över världen. Hur skulle det nu bara bli med allting? undrade jag när jag påbörjade bok tre. Och redan i inledningskapitlet påmindes jag om allt det där andra som ju inte på minsta vis var löst. Himlen var fortfarande mörkgrå, solen anades bara röd bakom allt det grå. Askan föll allt ymnigare och täckte marken totalt. Växterna var bruna, och dog nu dessutom eftersom askan totalt kvävde dem. Dimman kom nu inte bara på natten utan även på dagen, och dimman dödade människor - var inte bara läskig i allmänhet längre. Det kändes som att hela världen höll på att gå under.
Varför? Hur började det hela?? Varför stod det fem vulkaner och spydde ut aska över världen? Och dimman - den verkade ju finnas redan innan katastrofen för 1000 år sedan. Var kom den ifrån, då? Egentligen? Och så nu också Ruin. Hade människorna ens någon chans?
(men lugn...efter att ha läst boken har man fått svar på precis allt. Mycket tillfredsställande)
Och här kom Elend. Nu superhjälte i vitt, och mistborn. Han befallde, pekade med hela handen - och alla lydde. Han hade självförtroende, var kung och kejsare ända ut i fingerspetsarna. Vilken resa han hade gjort! Från första framträdandet: killen som drog sig undan från balen för att hellre stå i ett undanskymt hörn och läsa en bok (min typ av kille...), som vräkte ner en hög böcker på Vins bord och satte sig bredvid henne för att läsa bara för att störa henne - till killen som försökte styra sitt råd med konsensus och förnuftiga teorier, demokrati och förtroende (gick ju direkt åt fanders). Och nu detta: Vitklätt självförtroende till max. Jag blev omgående lite kär i honom.
Men det är början på boken, det. Ruin är inte att leka med, hur mycket vitklätt självförtroende Elend än har och hur bra Vin än är på att slåss. Det ska hända mycket innan man sitter där och är nöjd med att ha fått veta alla svaren och är helt olycklig ändå över att Mistborn-trilogin är slut.
Tur att Sanderson har skrivit fler böcker...
Titel: The Hero of Ages
Serie: Mistborn, bok 3
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2009 (det här utgåvan)
Förlag: Tor Books
Köp den till exempel här eller här
Men det är början på boken, det. Ruin är inte att leka med, hur mycket vitklätt självförtroende Elend än har och hur bra Vin än är på att slåss. Det ska hända mycket innan man sitter där och är nöjd med att ha fått veta alla svaren och är helt olycklig ändå över att Mistborn-trilogin är slut.
Det här är Nemi...men hade precis lika gärna kunnat heta "Carolina läser Mistborn" |
Titel: The Hero of Ages
Serie: Mistborn, bok 3
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2009 (det här utgåvan)
Förlag: Tor Books
Köp den till exempel här eller här
tisdag 17 juni 2014
Högläsning 6 - Hur??
Det här med högläsning för barnen – nu har jag på diverse olika sätt tjatat
och tjatat om hur viktigt det är, hur kul det är och hur bra det är på alla
möjliga vis. Men finns det något hur för
högläsning? Ska det helst göras på något särskilt sätt??
Jag läser en intressant artikel på Akademibokhandelns hemsida, en intervju med Ingvar Lundberg (professor i psykologi vid Göteborgs universitet och forskare inom läsning) med titeln Varför är högläsning så bra? Där finns det ett hur. Det finns till och med många hur:
Så här tycker jag:
Det viktigaste av allt är att du läser för ditt barn. Inte hur. Jag tycker det här med hur mer kan ligga på proffs-sagoläsare som förskolepersonal och barnbibliotekarier. För barnet är det allra viktigaste att föräldrarna, eller mor-och farföräldrar, eller andra förträffliga högläsande familjemedlemmar, läser för det. Och att de läser för det ofta. Hellre en liten stund varje dag än ett välregisserat showtillfälle en gång per vecka eller så.
Läs på det sättet som du själv trivs med, så att högläsningen blir en stund du själv ser fram emot (och inte blir något slags prestationskrävande framförande av väl utvald text). Läs böcker du och barnen tycker är roliga eller spännande. Läs med olika röster för dem som pratar i texten, eller läs hela texten neutralt – gör det du och ditt barn gillar!
Fast Lundberg har kloka tankar, det har han. Speciellt håller jag med om det där han säger om att göra pauser i läsandet för att kunna svara på barnens frågor. Ha inte bråttom när ni läser, så du blir stressad över avbrott när barnen vill fråga eller diskutera! Det är ju lite det som är det mysigaste med läsningen. Tycker jag.
Fast – hellre att du läser än hur. Superviktigt.
Ett citat till. Så här tycker Anna-Clara Tidholm, barnboksförfattare:
Jag läser en intressant artikel på Akademibokhandelns hemsida, en intervju med Ingvar Lundberg (professor i psykologi vid Göteborgs universitet och forskare inom läsning) med titeln Varför är högläsning så bra? Där finns det ett hur. Det finns till och med många hur:
Att läsa högt för barn är inte lätt. Det gäller att läsa uttrycksfullt, med rätt tempo och betoning för att fånga och upprätthålla barnens uppmärksamhet. Man måste vara lyhörd för barnens behov av förklaringar och anknytningar till egna erfarenheter utan att förlora textens röda tråd. Man måste kunna utnyttja bilderna i boken för att skapa stämning och nya tolkningsmöjligheter. Man måste kunna skapa en atmosfär av förtrolighet där man med utgångspunkt från texten kan samtala om viktiga frågor. Undersökningar har visat att föräldrars eller förskolepersonals sätt att samspela med barnet under högläsning varierar mycket. Några läser bara en berättelse från början till slut utan uppehåll och förutsätter att barnet hör på. Andra gör ofta pauser under läsningen och diskuterar nya och okända begrepp eller händelser.Alltså, ja. Visst. Det är oerhört klokt och förnuftigt alltsammans. Men jag blir lite trött. När jag läser allt det Lundberg tycker jag ska tänka på vid högläsning tappar jag nästan sugen själv för att läsa för mina barn. Oj, liksom, ska man tänka på allt det?
Så här tycker jag:
Det viktigaste av allt är att du läser för ditt barn. Inte hur. Jag tycker det här med hur mer kan ligga på proffs-sagoläsare som förskolepersonal och barnbibliotekarier. För barnet är det allra viktigaste att föräldrarna, eller mor-och farföräldrar, eller andra förträffliga högläsande familjemedlemmar, läser för det. Och att de läser för det ofta. Hellre en liten stund varje dag än ett välregisserat showtillfälle en gång per vecka eller så.
Läs på det sättet som du själv trivs med, så att högläsningen blir en stund du själv ser fram emot (och inte blir något slags prestationskrävande framförande av väl utvald text). Läs böcker du och barnen tycker är roliga eller spännande. Läs med olika röster för dem som pratar i texten, eller läs hela texten neutralt – gör det du och ditt barn gillar!
Fast Lundberg har kloka tankar, det har han. Speciellt håller jag med om det där han säger om att göra pauser i läsandet för att kunna svara på barnens frågor. Ha inte bråttom när ni läser, så du blir stressad över avbrott när barnen vill fråga eller diskutera! Det är ju lite det som är det mysigaste med läsningen. Tycker jag.
Fast – hellre att du läser än hur. Superviktigt.
Ett citat till. Så här tycker Anna-Clara Tidholm, barnboksförfattare:
Det händer något mellan den som läser och barnet. I många fall tror jag att den vuxna är det viktiga för barnet och inte boken i sig. Framför tv:n är det till exempel inte alls lika säkert att den vuxna vill vara med. Barnet vill åt den vuxna, och boken är ett bra sätt, sedan spelar det mindre roll vilken bok det blir.
måndag 16 juni 2014
Gabaldon???
Hm. Jag har absolut och definitivt inget behov alls av att påbörja en ny bokserie. Och definitivt inte en som består av en räcka tegelstenar.
Men...hörni, borde jag inte ta och läsa Diana Gabaldons Outlander-serie? Jag har nog missat något här, va? Jag, som älskar 1. historiska romaner, 2. fantasy, 3. romantik och inte minst 4. Skottland. Det är en massiv hype bland bokbloggarna om hennes senaste, åttonde tjocktjocka bok i serien, Written in my own Heart's Blood, och jag undrar allt mer:
Hur kan jag INTE ha läst Gabaldon?
Vad jag behöver här är att höra att jag inte helt tappat förnuftet nu när jag ligger i startgroparna för att ladda ner samtliga Gabaldons tegelstenar rätt ner i min Kindle (som redan innehåller mängder av lovande läsning). Är jag klok? Kan man vara oklok när det gäller att vilja läsa fler böcker??
Visst ska jag läsa Gabaldon? Visst?
*funderar på om man kan ta ut 10 veckors semester och leva på gröt i höst i stället*
Men...hörni, borde jag inte ta och läsa Diana Gabaldons Outlander-serie? Jag har nog missat något här, va? Jag, som älskar 1. historiska romaner, 2. fantasy, 3. romantik och inte minst 4. Skottland. Det är en massiv hype bland bokbloggarna om hennes senaste, åttonde tjocktjocka bok i serien, Written in my own Heart's Blood, och jag undrar allt mer:
Hur kan jag INTE ha läst Gabaldon?
Vad jag behöver här är att höra att jag inte helt tappat förnuftet nu när jag ligger i startgroparna för att ladda ner samtliga Gabaldons tegelstenar rätt ner i min Kindle (som redan innehåller mängder av lovande läsning). Är jag klok? Kan man vara oklok när det gäller att vilja läsa fler böcker??
Visst ska jag läsa Gabaldon? Visst?
*funderar på om man kan ta ut 10 veckors semester och leva på gröt i höst i stället*
fredag 13 juni 2014
Kommande sommarläsning...(åh, vilket fint ord det där är)
I den här veckans bokbloggsjerka frågar Annika helt enkelt:
Vad ska du läsa i sommar?
Massor! Hoppas jag. Jag har ingen genomtänkt plan, hoppas bara att det kommer att bli precis så mycket nöjesläsning och verklighetsflykt som jag behöver och längtar efter. De böckerna som nog kommer att bli först lästa är de som nu ligger nerladdade i läsplattan. Åh, älskade, nyinköpta Kindle! Jag ska hylla dig i ett senare inlägg. Men en sak är dum med dig. När jag bloggar kan jag inte ta ett klassiskt bokbloggarfoto på en boktrave med väntande läsning. Ett foto på en liten smäcker Kindle ser mer ut som en plånbok än lockande läsning...Så jag gör ett käckt fotocollage i stället.
Det här ligger alltså och myser i läsplattan:
Neil Gaiman - The Ocean at the End of the Lane
Ken Follett - Fall of Giants
Vibeke Olsson - Sågspån och eld
Terry Pratchett - De tre första Discworldromanerna om Döden: Mort, Reaper Man och Soul Music
Maggie Stiefvater - Drömtjuvarna
Hugh Howey - Wool
Daphne du Maurier - Rebecca
Hm. Sedan landade just de här på mitt skrivbord på jobbet. Jag kan nog inte låta bli att ta dem med mig hem...fast det är sommarlov och allt.
Vad ska du läsa i sommar?
Massor! Hoppas jag. Jag har ingen genomtänkt plan, hoppas bara att det kommer att bli precis så mycket nöjesläsning och verklighetsflykt som jag behöver och längtar efter. De böckerna som nog kommer att bli först lästa är de som nu ligger nerladdade i läsplattan. Åh, älskade, nyinköpta Kindle! Jag ska hylla dig i ett senare inlägg. Men en sak är dum med dig. När jag bloggar kan jag inte ta ett klassiskt bokbloggarfoto på en boktrave med väntande läsning. Ett foto på en liten smäcker Kindle ser mer ut som en plånbok än lockande läsning...Så jag gör ett käckt fotocollage i stället.
Det här ligger alltså och myser i läsplattan:
Neil Gaiman - The Ocean at the End of the Lane
Ken Follett - Fall of Giants
Vibeke Olsson - Sågspån och eld
Terry Pratchett - De tre första Discworldromanerna om Döden: Mort, Reaper Man och Soul Music
Maggie Stiefvater - Drömtjuvarna
Hugh Howey - Wool
Daphne du Maurier - Rebecca
Hm. Sedan landade just de här på mitt skrivbord på jobbet. Jag kan nog inte låta bli att ta dem med mig hem...fast det är sommarlov och allt.
Nu vet jag vem patient 67 är
Den här boken skakade mig. Första tredjedelen verkar först bara vara en vanlig deckare, med två poliser som dels försöker leta rätt på en rymling från ett hårdbevakat sjukhus för mentalsjuka brottslingar, dels verkar försöka imponera på varandra (de har inte träffats förut) och på omgivningen med diverse manligt manliga revirpissningsmetoder. Jag läser på och undrar varför just den här boken ska vara så extraordinärt bra som jag har läst på bloggar att den ska vara. Men sen tätnar det och boken suger tag i mig. Och sista tredjedelen på boken innehåller en av de smartaste och läskigaste twister jag någonsin läst i en bok.
Wow!
När jag så hade förstått hur allting hängde ihop så var det absolut tvunget att börja läsa om boken från början igen. Så gör jag nästan aldrig! Men den här twisten ställde precis allting på ända och allt det som hände i början på boken ser man i ett annat ljus. Det är Så Himla Smart.
Och läskigt.
Men om jag tar det lite från början så har vi Teddy Daniels och Chuck Aule, federala sheriffer som på Shutter Island utanför amerikanska östkusten ska leta rätt på en kvinna som rymt från Ashecliffe Hospital. Detta sjukhus är både fängelse, med fängelsevakter, mur och elektrifierad taggtråd, och mentalsjukhus, med vårdare, sjuksköterskor och läkare.
Men utredningen går inte alls bra. Sjukhusledningen verkar inte vilja samarbeta, och Teddy och Chuck får inte tillgång till de patientjournaler eller personalakter som de skulle behöva. Inte heller verkar det som att personalen är riktigt ärlig när de förhör dem om hur det gick till när patienten ifråga rymde. Till sist känner de att här kommer de inte längre. De får återvända till fastlandet med färjan, och tillkalla hjälp från högre myndigheter som med mäktiga röster kan få sjukhuspersonalen att samarbeta bättre och vara ärliga – annars kommer ingen rymling någonsin att hittas. Men det verkar som att de får lugna sig några dagar med att återvända, för under natten ökar stormen som hela tiden kommit närmare ön till full orkan.
Och det är ungefär från det att Teddy och Chuck går ut på upptäcktsfärd på ön och orkanvindarna börjar bli livsfarliga som jag verkligen fastnar i boken och inte kan sluta läsa. Allt blir febrigt, diffust, sinnessjukt och farligt. Och så kommer då den där twisten.
Titel: Patient 67
Författare: Dennis Lehane
Orginaltitel: Shutter Island
Översättning: Ulf Gyllenhak
Utg år: 2010 (den här utgåvan)
Förlag: Bonnier Pocket
Köp den till exempel här eller här
Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet.
Det där med att vara kvinna
Konsten att vara kvinna är en typisk toalettbok. Och med det menar jag inte att jag helst skulle vilja spola ner den på toaletten – nej, inte alls! Jag gillade den! Men det är en sån där bok som på inga villkors vis kan läsas i ett sträck, och då passar det utmärkt att ha den liggandes inne på toaletten så att man kan läsa den i småportioner då och då under dagen.
Jag har läst så mycket om den här boken och kände till sist att jag var tvungen att själv läsa den för att se om en bok om feminism kunde vara både kul och tankeväckande. Det kunde den. Jag har skrattat en del, nickat på huvudet och tyckt att ”ja, så där är det” eller ilsket skakat på huvudet och tyckt att ”nej, så där är det inte, så tycker inte jag!”.
Caitlin Moran skriver roligt. Hon överdriver, svär och avslöjar de mest intima detaljer ur sitt liv. En hel del av det hon skriver känner jag inte alls igen mig i, men andra saker fnissar jag åt och minns mina egna liknande erfarenheter av livet. Hon utgår från sig själv och sitt liv, från det att hon var tonåring och fick mens (mot all förmodan) till det att hon upptäcker sina första rynkor och med eftertryck skriver att hon minsann ska bli gammal utan att göra några skönhetsoperationer. Och från det egenupplevda funderar (eller, nja, tycker med VERSALER och utropstecken!! och är allmänt högljudd och bestämd)hon vidare över kvinnsklighetens livsvillkor.
Ibland är min värld så totalt olik hennes så att det mest känns som att läsa ett kändisreportage, eller någon flashig mediapersons biografi. Då har jag inte så kul när jag läser. Och det här med droger, porrklubbar och fyllor? Väldigt, väldigt långt ifrån min värld. Men sen tjongar hon till med att fundera över mode och att man inte har några kläder i sin garderob fast den är så full att det hänger dubbelt på galgarna. Jo, då är jag med. (fast jag är uppenbarligen inte av arten ”kvinna” eftersom jag ingenstans hemma har en skogömma med typ fyrtio högklackade skor som jag aldrig kommer att använda – jag är mer sköna gympasko-typen). Och när Moran är irriterad över all denna kroppsrakning som ska till så irriteras jag med henne. Varför all denna rakning? Vi ser ju ut så här, eller hur? För att inte tala om kapitlet om fetma. Där är jag med henne.
Men om jag funderar över feminism när jag läser hennes bok? Nja, jag vet
faktiskt inte. Det känns mycket som att hon sparkar in redan öppna dörrar. Det
kanske behövs att någon gör det med versaler, ordlekar och avsmakandet av
mensblod? Men det jag mest tänker över är hur olika det är att vara kvinna
beroende på i vilket land man är född. Även om det så bara är två olika länder
i välmående västvärlden.
Titel: Konsten att vara kvinna
Författare: Caitlin Moran
Orginaltitel: How to be a Woman
Översättning: Molle Kanmert Sjölander
Utg år: 2012
Förlag: Albert Bonniers förlag
Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet.
torsdag 12 juni 2014
Åsa Larsson ska skriva för barn!
Men oj vad kul! Min absoluta favoritdeckarförfattare, Åsa Larsson, ska skriva barnböcker! Tillsammans med Ingela Korsell har hon skrivit två böcker i en ny serie, PAX, som ska vara urban fantasy, mitt i vanliga Mariefred.
Första boken heter Nidstången och kommer i september, andra boken heter Grimmen (åh, bara namnet, älskar det!) och verkar komma i september, den med.
Så här börjar förlagstexten om boken:
"I den lilla staden Mariefred börjar konstiga saker att hända. Onda krafter försöker erövra det hemliga, magiska biblioteket, som funnits under kyrkan i hundratals år."
Det här kan nog bli hur bra som helst. Längtar!
Första boken heter Nidstången och kommer i september, andra boken heter Grimmen (åh, bara namnet, älskar det!) och verkar komma i september, den med.
Så här börjar förlagstexten om boken:
"I den lilla staden Mariefred börjar konstiga saker att hända. Onda krafter försöker erövra det hemliga, magiska biblioteket, som funnits under kyrkan i hundratals år."
Det här kan nog bli hur bra som helst. Längtar!
En lista på bra mittemellanböcker
De här böckerna har jag skrivit om förr - de som jag kallar mittemellanböckerna. Böckerna som hjälper barnen att komma vidare från den första nybörjarläsningen till de lite tjockare och svårare kapitelböckerna.
Alltså - börja läsa-böcker finns det mängder av. Roliga, bra, i olika ämnen, om killar och tjejer och djur och detektivhistorier och riddare och monster…helt fantastiska är de, och jag har alltid något bra att sätta i händerna på barnen som precis håller på att lära sig att läsa.
Men sen… Sen när de vill läsa lite tjockare böcker. Lite fler sidor men ändå med många bilder. Lite längre meningar, lite svårare ord. Då finns det inte mycket att erbjuda, faktiskt. Tjockare och svårare kapitelböcker för barn mellan 7-9 år (Hcf som de klassas på biblioteket) finns det mängder och åter mängder. Men mittemellan? Inte mycket alls. De som finns, och är bra, har jag pratat om för barnen så många gånger att jag i princip kan dem alla utantill, och åh! vad jag önskar att det kunde ges ut fler böcker av den här sorten. Jag skaffar allt nytt som kommer och det lånas i princip ut direkt, för de behövs så väl.
När jag nyligen skrev om två nya mittemellan-böcker fick jag en fråga från en bloggläsare om jag hade tips på fler mittemellanböcker. Klart jag har! Här har jag samlat dem i en lista - jag älskar listor! Det finns ännu fler, men dessa är de som brukar vara mest omtyckta av barnen.
(de jag har skrivit om på bloggen är länkade dit)
Aakeson - böckerna om Vitello
Ben Kemoun - böckerna om Nico
Boie - böckerna om King-Kong
Boie - böckerna om Linnea
Boie - böckerna om Matilda
Boie - Min hund talar inte med vem som helst + Julkrubba med hund
Dalsgaard Thomsen - Vips och Drakulaklubben
Donaldson - Pollys djurpensionat
Drewsen - Stella skaffar ett syskon
Fine - En mördarkatts dagbok
Funke - Mick och Mo i rymden + Mick och Mo i Vilda västern
Funke - Månskensdraken
Funke - Monstret från den blå planeten och andra berättelser
Hallberg - Sam och Sigge + Natten då Sigge föddes
Hallberg - Sam och Sigge och den långa resan + Sam och Sigge och riddarbröderna
Hedman - Granaporna
Holmboe - Puts väck!
Höjer - Supersmart + Superstark + Supersnabb
Höjer - Fille och Gonkan hos sjörövarna
Johansson - Spindlar och spöken + Gastar och grodyngel
Johansson - Nils hjälper laget
Krog - Häxmästaren
Lagercrantz - Metteborgs öden och äventyr i lågstadiet, 1-3
Lagercrantz - Mitt lyckliga liv + Mitt hjärta hoppar och skrattar + Sist jag var som lyckligast
Linder - De där trollen
Ljunggren - böckerna om Bästa klubben: Tufft spel + Bortdribblad m fl
Lyth - Att vara Flisan
Melin - Mitt liv som apa + Mitt liv som monster
Moroni - Lokas monsterglasögon + Loka och monsterspegeln
Olczak - Megakillen-böckerna
Ragde - Jag vill ha en katt!
Smith - Claude på semester + Claude i storstan
Thor - Alva & Love-böckerna
Tidholm - Glöm inte jordnötterna
Waddell - Den stora finalen
Wieslander - Moa monster
Alltså - börja läsa-böcker finns det mängder av. Roliga, bra, i olika ämnen, om killar och tjejer och djur och detektivhistorier och riddare och monster…helt fantastiska är de, och jag har alltid något bra att sätta i händerna på barnen som precis håller på att lära sig att läsa.
Men sen… Sen när de vill läsa lite tjockare böcker. Lite fler sidor men ändå med många bilder. Lite längre meningar, lite svårare ord. Då finns det inte mycket att erbjuda, faktiskt. Tjockare och svårare kapitelböcker för barn mellan 7-9 år (Hcf som de klassas på biblioteket) finns det mängder och åter mängder. Men mittemellan? Inte mycket alls. De som finns, och är bra, har jag pratat om för barnen så många gånger att jag i princip kan dem alla utantill, och åh! vad jag önskar att det kunde ges ut fler böcker av den här sorten. Jag skaffar allt nytt som kommer och det lånas i princip ut direkt, för de behövs så väl.
När jag nyligen skrev om två nya mittemellan-böcker fick jag en fråga från en bloggläsare om jag hade tips på fler mittemellanböcker. Klart jag har! Här har jag samlat dem i en lista - jag älskar listor! Det finns ännu fler, men dessa är de som brukar vara mest omtyckta av barnen.
(de jag har skrivit om på bloggen är länkade dit)
Aakeson - böckerna om Vitello
Ben Kemoun - böckerna om Nico
Boie - böckerna om King-Kong
Boie - böckerna om Linnea
Boie - böckerna om Matilda
Boie - Min hund talar inte med vem som helst + Julkrubba med hund
Dalsgaard Thomsen - Vips och Drakulaklubben
Donaldson - Pollys djurpensionat
Drewsen - Stella skaffar ett syskon
Fine - En mördarkatts dagbok
Funke - Mick och Mo i rymden + Mick och Mo i Vilda västern
Funke - Månskensdraken
Funke - Monstret från den blå planeten och andra berättelser
Hallberg - Sam och Sigge + Natten då Sigge föddes
Hallberg - Sam och Sigge och den långa resan + Sam och Sigge och riddarbröderna
Hedman - Granaporna
Holmboe - Puts väck!
Höjer - Supersmart + Superstark + Supersnabb
Höjer - Fille och Gonkan hos sjörövarna
Johansson - Spindlar och spöken + Gastar och grodyngel
Johansson - Nils hjälper laget
Krog - Häxmästaren
Lagercrantz - Metteborgs öden och äventyr i lågstadiet, 1-3
Lagercrantz - Mitt lyckliga liv + Mitt hjärta hoppar och skrattar + Sist jag var som lyckligast
Linder - De där trollen
Ljunggren - böckerna om Bästa klubben: Tufft spel + Bortdribblad m fl
Lyth - Att vara Flisan
Melin - Mitt liv som apa + Mitt liv som monster
Moroni - Lokas monsterglasögon + Loka och monsterspegeln
Olczak - Megakillen-böckerna
Ragde - Jag vill ha en katt!
Smith - Claude på semester + Claude i storstan
Thor - Alva & Love-böckerna
Tidholm - Glöm inte jordnötterna
Waddell - Den stora finalen
Wieslander - Moa monster
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)