The Alloy of Law - A Mistborn Novel

The Alloy of Law har stått rätt länge i min hylla. Fast den är av Brandon Sanderson, och fast den utspelar sig i samma värld som Mistborn-böckerna som jag ju älskade. Grejen är av jag tappar sugen av omslaget som för mig andas väldigt mycket western. Jag är noll och intet intresserad av western och gunfighters, sheriffer, saloons, revolvrar och sånt grejs, så även om omslaget är snyggt så sänker det boken för mig. (Jag, som tjatar på barnen i biblioteket att de inte ska välja bok efter omslag... fy mig. Fy.)

Samma värld som i Mistborn-trilogin, alltså. Fast den ser ju inte ut som den gjorde där förstås. Bara en sådan sak som att det nu finns träd, gräs och blommor! Det har gått trehundra år ungefär, och personerna från Mistborn har nu blivit personer i myter och legender, eller upphov till nya religioner. Det är lite kul när de skymtar förbi här, nästan svåra att känna igen. Men nu får vi i stället lära känna lord Waxillium, Wax, och hans vän och kompanjon Wayne. Bägge är twinborn, det vill säga de har en allomantisk egenskap och en ferukemisk. (några mistborn, dvs de som har alla allomantiska egenskaper, finns inte längre) Wax kan stöta bort stål, och så kan han göra sig lättare eller tyngre. Och oj, så mycket han kan hitta på med dessa egenskaper även om det låter rätt futtigt när de beskrivs. Eller, rättare sagt, så mycket Brandon Sanderson kan hitta på att låta Wax och Wayne göra med sina egenskaper. Ibland känns det nästan som en slags rapporterande av hur många kombinationer av ökad tyngd/bortstötande av stål/grejer som finns att göra detta på i omgivningen det kan tänkas finnas och jag blir lite trött.

Nåväl. Wax och Wayne har tillbringat de senaste sisådär tjugo åren ute i The Roughs, alltså väldigt mycket motsvarigheten till The Frontier, eller Vilda Västern, eller sheriff/revolver/tågrånsland, som två personer som upprätthåller lag och ordning med hjälp av diverse skjutvapen och sina twinbornegenskaper. De har slängt in skurkar i finkor på löpande band. Men nu har Wax blivit tvungen att återvända till civilisationen eftersom han genom arv har blivit Lord Waxillium och måste ta hand om gods och affärer. Han lägger revolvrarna på hyllan och försöker bli herreman. Inte lätt när det börjar husera något slags liga som kallas the Vanishers, som rånar tåg (ja, det finns alltså tåg, elektricitet och till och med enstaka bilar i den här världen) och kidnappar folk. Han blir förstås indragen i att försöka sätta dit dessa the Vanishers.

Nu önskar jag att jag kunde få säga att: "synd att omslaget lurade mig för det här är en himla bra bok". Men det gör jag inte. Tyvärr. Jag gillade den inte särskilt mycket alls, faktiskt, och det är första gången jag läser något av Brandon Sanderson som jag tycker något sådant. Det är på tok för mycket skjutvapen, och lone-gunfighter-action, och som jag skrev nyss: testande av hur mycket det går att göra med twinborn-egenskaper - och alldeles för lite mysterium, magi och känslan av gigantiska hemligheter som fanns i Mistborn. Boken är precis, precis som omslaget antyder: snyggt genomförd men ingen värld och inga karaktärer som intresserar mig - även om dialogerna mellan Wax och Wayne för det mesta är rätt roliga.

Ändå ska jag läsa de två fortsättningsböckerna om Wax och Wayne: Shadows of Self (som nyligen har kommit ut) och Bands of Mourning (som kommer ut i början på nästa år), eftersom de är helt nyskrivna och jag tänker att Sanderson har kläckt massor av smarta idéer om den här världen sedan The Alloy ow Law kom ut 2011.

Titel: The Alloy of Law
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2011
Förlag: Tor Books
Köp den till exempel här eller här

The Hero of Ages - Mistborn Grande Finale

Jaha. Nu sitter jag här med hela Mistborn-trilogin utläst och en präktig bokbaksmälla. Vilken resa! Så hi-i-i-imla bra böcker! Och kan jag skriva om dem utan att spoila handlingen?
Njae...inte mycket. Jag ska inte berätta nästan något av vad som händer i The Hero of Ages förutom mest detta: allting får sin förklaring. Inga trådar lämnas lösa. Jag är nöjd med slutet. Jag har uttalat "aha!" ungefär trettiofem gånger under läsningen. Jag är nöjd. Riktigt, riktigt nöjd.

Men så måste jag kommentera lite mer, och då behövs det här:

SPOILERVARNING! Läs inte vidare om du tänker läsa Mistborn bok 1 + 2 men inte har gjort det än. För det här avslöjar vad som hände i dem.

Varje kapitel i The Hero of Ages inleds av citat ur någons skrift. Denne någon är faktiskt the Hero of Ages själv, och dessa citat ger alla möjliga förklaringar till allt det man undrat över i Mistborn-världen. Aha, aha, och ..AHA! liksom.

Slutet på bok två, The Well of Ascension var oväntat och mäktigt. Här borde ju allt ha löst sig och blivit förträffligt - men i stället släppte Vin av misstag ut något förfärligt över världen. Hur skulle det nu bara bli med allting? undrade jag när jag påbörjade bok tre. Och redan i inledningskapitlet påmindes jag om allt det där andra som ju inte på minsta vis var löst. Himlen var fortfarande mörkgrå, solen anades bara röd bakom allt det grå. Askan föll allt ymnigare och täckte marken totalt. Växterna var bruna, och dog nu dessutom eftersom askan totalt kvävde dem. Dimman kom nu inte bara på natten utan även på dagen, och dimman dödade människor - var inte bara läskig i allmänhet längre. Det kändes som att hela världen höll på att gå under.

Varför? Hur började det hela?? Varför stod det fem vulkaner och spydde ut aska över världen? Och dimman - den verkade ju finnas redan innan katastrofen för 1000 år sedan. Var kom den ifrån, då? Egentligen? Och så nu också Ruin. Hade människorna ens någon chans?
(men lugn...efter att ha läst boken har man fått svar på precis allt. Mycket tillfredsställande)

Och här kom Elend. Nu superhjälte i vitt, och mistborn. Han befallde, pekade med hela handen - och alla lydde. Han hade självförtroende, var kung och kejsare ända ut i fingerspetsarna. Vilken resa han hade gjort! Från första framträdandet: killen som drog sig undan från balen för att hellre stå i ett undanskymt hörn och läsa en bok (min typ av kille...), som vräkte ner en hög böcker på Vins bord och satte sig bredvid henne för att läsa bara för att störa henne - till killen som försökte styra sitt råd med konsensus och förnuftiga teorier, demokrati och förtroende (gick ju direkt åt fanders). Och nu detta: Vitklätt självförtroende till max. Jag blev omgående lite kär i honom.

Men det är början på boken, det. Ruin är inte att leka med, hur mycket vitklätt självförtroende Elend än har och hur bra Vin än är på att slåss. Det ska hända mycket innan man sitter där och är nöjd med att ha fått veta alla svaren och är helt olycklig ändå över att Mistborn-trilogin är slut.

Det här är Nemi...men hade precis lika gärna kunnat heta "Carolina läser Mistborn"

Tur att Sanderson har skrivit fler böcker...

Titel: The Hero of Ages
Serie: Mistborn, bok 3
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2009 (det här utgåvan)
Förlag: Tor Books
Köp den till exempel här eller här

Mistborn bok 2 - The Well of Ascension

Mistborn-serien fortsätter att vara mycket bra fantasy. Andra boken, The Well of Ascension, är mer stillastående än den första (som jag skrev om här), men fortfarande väldigt läsvärd - och slutet är så twistigt att jag blir helt rysig av förväntan inför tredje och avslutande delen i serien.

Det går inte att skriva om The Well of Ascension utan att spoila det som hände i bok ett, Mistborn, så

- SPOILERVARNING- läs inte detta om du inte har läst Mistborn och tänker göra det!

Egentligen kändes det som att första boken var rätt fristående och avslutande. Slutet där var ett enormt crescendo med hela stan i uppror och så Vin som gjorde det omöjliga och hade ihjäl Onde Härskaren Som Regerat I Tusen År. Jag var så nöjd när jag stängde igen den - fast det fanns ju ett antal trådar som hängde löst, förstås. Himlen var fortfarande inte blå. Dimman återkom fortfarande varje natt. Och så var det det där som Onde Härskaren mumlade fram som sina sista ord innan han dog, ungefär att "ni vet inte vad ni gör, ni vet inte vad jag har skyddat er mot i alla år....aaaarrggh..." *dör*. Det öppnade ju liksom för en intressant fortsättning.

Och nu är det lite dagen-efter stämning över det hela. Onde Härskaren är död. Skaa-folket är frigivna. Allt borde vara frid och fröjd. Men...Elend som har blivit kung inser att folket inte tacksamt låter sig styras av hans förnuftiga och snälla tankar och lagar som han har lärt sig i böcker. De vill ha mer. De vill ha mindre. De vill bråka med varandra. De käftar emot kungen i allmänhet. De vill bli rikare, mäktigare eller också vill de ha mindre ansvar och slippa bry sig. De bär sig inte åt som det står i böckerna att de ska göra. Elände. Och utanför huvudstaden Luthadel kommer först en armé ledd av Elends far som tycker att han troligen är en bättre och tuffare kung än mjäkige sonen Elend. Därefter kommer en annan armé ledd av en person som också tycker han skulle kunna vara en ganska schysst kung. Och sist anländer en armé av kolosser, monster den f.d. Onde härskaren skapade, som nu är kvar och vill döda och förstöra i allmänhet.

Vad göra?

Det är nu boken blir lite stillastående, för det är nämligen ingen som har en aning om vad som borde göras. Slåss? Överlåta staden till Elends pappa? Eller till den andre killen? Låtsas som att det regnar? Försöka tjäna pengar på det hela?? Det diskuteras och skjuts upp och förhandlas och...ja, det blir helt enkelt lite trist där ett tag. Vin susar mest runt på stadens gator och tak om nätterna, kurtiserandes/duellerandes en annan Mistborn som dykt upp och som ställer till det lite för Vin, Elend, moralen och allt möjligt annat.

Och medan det diskuteras i stan vältrar dimman fram mer och mer. Nu dödar den folk också. Det upptäcks ännu en slags skrift från den där gången då för tusen år sedan då the Hero of the Ages inte-riktigt-lyckades-med-sitt-hjältedåd. Det verkar inte ha gått bra alls, den där gången, förstår man. Och det är ingenting som är särskilt bra nu heller. Någon borde ta tag i allting och göra något hjältemässigt. Vin funderar på om hon själv kanske är den riktiga Hero of the Ages? Hon har ju sett dimman forma sig till en varelse ibland?

Vad jag, trots det stillastående maktkampstjafset, älskar med den här boken är just den där backstoryn med hjälten som misslyckades då för länge sedan, och vad det har för konsekvenser fortfarande. Det är så bra! Och inget är som man tror med det där. Sista 150 sidorna av boken är fulla av action, för givetvis brakar oroligheterna i och omkring stan loss igen - men samtidigt avslöjas det en hel del häpnadsväckande saker som lovar att bok tre, The Hero of Ages, kommer att bli något alldeles extra. Jag litar på Sanderson och att han kommer att hålla ihop allt och inte lämna några trådar lösa. Karln lyckades ju trots allt avsluta Wheel of Time.

Titel: The Well of Ascension
Serie: Mistborn Trilogy, bok 2
Författare: Brandon Sanderson
Köp den till exempel här eller här

Mistborn - eller Vad som hände efter att allt gick åt fanders

Tänk dig en riktigt traditionell set-up för ett rejält episkt fantasy-mastodontverk: Ung person med okänd bakgrund och ett liv som vem som helst, som upptäcks ha magiska förmågor och/eller vara den urgamla profetior har omtalat som den som ska rädda världen från ett fruktansvärt öde. Tänk dig sedan att det hela utvecklas ungefär som det ska och den här personen så småningom står där inför det ultimata hotet och Världsräddarögonblicket Är Inne.

Men det går fel! Det går helt åt pipsvängen, och den Utvalde/Utvalda misslyckas kapitalt. Kanske till och med uppslukas av De Onda Krafterna och själv blir den nye onde världshärskaren?

Det vore som om Frodo faktiskt lyckades behålla ringen och utropade sig själv som dess härskare men snart togs av dess ondska och blev Sauron II. Eller som om Rand förvisso besegrade Den Svarte men blev så smittad av hans ondska att han liksom tog över ond-härskar-jobbet och världen svartnade i skräck. Eller som om Harry Potter i slutändan blev bästa kompis med Voldemort.

Eller om profetiorna helt enkelt talade om någon annan. Ett misstag gjordes, och den som nu skulle rädda världen hade inte skuggan av en chans att klara det, för det var fel person.

Det är ungefär detta som är förutsättningarna för Mistborn.

Det har gått tusen år sedan den i profetiorna omtalade utvalde mötte något som omtalades som "the Deep" någonstans vid något kallt berg - och som misslyckades. Ödeläggelsen spred sig över världen. De kalla och otäcka dimmorna tog över. Växter dog. Hela folkslag förslavades eller utrotades. Världen är nu Efter Katastrofen. Människorna som lever nu vet inte om något annat än en värld som är helt grå av sot och aska. De vet inte om att växterna var gröna en gång - nu är de bruna, gula och grå och helt förkrympta, om de ens existerar. Ingen har någonsin sett en blomma på riktigt. Ingen har någonsin sett en blå himmel - bara en himmel i olika nyanser av ogenomträngligt grått. Ibland kan de skymta en blodröd sol bakom alla askmoln.

Och den utvalde, den som skulle ha räddat världen? Han har blivit en odödlig ond härskare som förenat världen i ett imperium - The Final Empire - som han styr med skräck och terror.

Detta är den bästa fantasy jag har läst på mycket länge. Jag älskar den här bakgrundshistorien. Jag ryser när jag alltmer förstår hur tröstlöst grått och ofruktbart allt är, hur vidrigt samhället är inrättat där ett helt folk, skaa, ägs som slavar av imperiet och av den regerande överklassen inte ses som något mer än djur. De arbetar under omänskliga förhållanden, svälter, gråter när deras flickor tas till adelsherrar för att utnyttjas sexuellt och sedan avrättas (för raserna får inte blandas), lever och dör i ett enda elände.

Mitt i allt detta träffas Vin och Kelsier. Hon är sexton, medlem i en tjuvliga, slagen, hunsad och rädd för allt och alla. Han är känd som överlevaren från imperiets gruvor för straffarbete, karismatisk tjuvledare och unik eftersom han är både skaa och mistborn (och påminner en hel del om Locke Lamora!). Vins och Kelsiers förhållande är lärjunge-mästare, eftersom det visar sig att även Vin är en mistborn, alltså någon som kan använda sig av allomancy. Allomancy är magisystemet i den här världen, och jag har sällan läst om något så smart och orginellt magisystem. Det går ungefär ut på att med hjälp av metaller få sin kropp att kunna göra omöjliga saker (omänskligt snabb, stark och annat) men också att kunna påverka andra människors medvetanden.

Det är en fantastisk värld. Och det är en fantastisk story. Det är hemligheter inuti andra hemligheter och en oväntad utveckling. Det är otäcka inkvisitorer som har långa spikar intryckta i ögonhålorna men som ser ändå. Det är baler och intriger, en liten gnutta kärlek (åh, jag älskar, älskar att läsa om när Vin och Elend pratar med varandra!), det är vedervärdiga avrättningar och det är flyt, driv, intelligens och en alldeles fantastisk bok.

Jag har två kvar i trilogin! Jubel!!!
Och jag har massor kvar att läsa av Brandon Sanderson - om han håller den här nivån i allt han skriver så är det fantastisk läsning jag har framför mig.

Titel: Mistborn - The Final Empire
Serie: Mistborn bok 1
Författare: Brandon Sanderson
Köp den till exempel här eller här