tisdag 30 juni 2015

Sommarläsningstaggen

Mia på Mias bokhörna har taggat oss på Kulturkollo i en enkät om sommarläsning. Klart jag hänger på!

1. Vilka 5 böcker bara MÅSTE hinnas läsas i sommar?
- Evighetens rand av Ken Follett
- An Echo in the Bone av Diana Gabaldon
- A Conspiracy of Kings (The Queen's Thief 4) av Megan Whalen Turner
- Words of Radiance (The Stormlight Archive 2) av Brandon Sanderson
- Stenarna skola ropa av Ruth Rendell (eftersom Kulturkollos Helena burdust uppmanar till det)

Tre av de där är tegelstenar av allra mäktigaste sorten. Stör ej - läsning pågår.

2. Vilken bok är du egentligen inte så sugen på men känner att det är dags att ta tag i?
Bläckdöd av Cornelia Funke. Jo, men kämpade jag mig igenom Bläckmagi måste jag väl slutföra serien? Väl?

3. Var är bästa stället att läsa på i sommar?
I en skön stol utomhus i skuggan låter fint.

4. Handen på hjärtat, var tror du att du faktiskt kommer att läsa någonstans?
I en skön stol inomhus...

5. Vilken bok tror du kommer bli sommarens bästa?
Allra lägst odds har nog Brandon Sanderson.

6. Vilken bok borde alla läsa i sommar?
Ännu en gång: ta och läs en ungdomsbok, hörni! (om ni nu inte redan är så fiffiga att ni gör det trots att ni råkar ha gått och blivit vuxna) Och varför inte den här?


7. Strand eller hängmatta?
Ja tack, bägge!

8. Deckare eller roman?
Roman i så fall.

9. Favoritgenre?
Fantasy.

10. Tagga 3 andra
Varsågoda och häng på alla som vill skriva om sin sommarläsning!

Jagad (Spirit Animals 2)

I andra boken i serien Spirit Animals där de sju böckerna skrivs av sju olika författare togs stafettpinnen över av Maggie Stiefvater. Jag var inte imponerad av första boken i serien (av Brandon Mull), men gav den en chans till eftersom jag gillar det Stiefvater annars skriver.

Och visst - det har blivit bättre. Stiefvaters språk och humor lyfter det här ett antal nivåer. I Jagad vaknar faktiskt de fyra huvudpersonerna Conor, Abeke, Meilin och Rollan till liv. De kämpar med relationerna till sina andedjur och till varandra, gnabbas och förtvivlar och ibland skrattar jag högt åt dialogerna.

Ändå håller det inte. Det är storyn som saknas. Fortfarande ska det bärande i det hela vara de här andedjuren, och hur de utvalda barnen ska lära sig arbeta ihop med dem och dessutom med varandra. Men eftersom alltings slutmål är så diffust (hinna före dem på "andra sidan" som nog är onda...? Hinna före med vad? Planlöst ihopsamlande av talismaner? Till vad?) faller boken isär till att bestå av en rad olika episoder. Varje episod är hyfsat underhållande att läsa om, och som sagt börjar jag gilla karaktärerna (andedjuren gör inte mycket väsen av sig - hade varit mycket roligare om de kunde kommunicera på något sätt mer än bara komma med menande fnysningar eller skrin). Men det känns aldrig särskilt spännande.

Jag tänker att det är nog svårt att skriva en bra och tät story med driv när sju författare ska skriva varsin bok på det här sättet. Kanske är det så här det måste bli? I vilket fall som helst låter jag resten av böckerna i serien vara nu.

Titel: Jagad
Serie: Spirit Animals #2
Författare: Maggie Stiefvater
Originaltitel: Hunted
Översättning: Jan Risheden
Utg år: 2015
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år

måndag 29 juni 2015

Bläckmagi

Äntligen kom jag då vidare i Funkes Bläcktrilogi och kom tillsammans med Meggie och Sotfinger in i själva Bläckhjärta-världen. Här är ännu lägereldarnas och berättelsernas tid, som Astrid Lindgren skulle ha sagt... Men precis som i Bröderna Lejonhjärta finns det inte bara snälla äventyr och färgstarka saker i bokens värld - nej, här finns farligheter och elaka människor också.

Meggie lyckas läsa sig och Farid (han som kom från Tusen och en natt) in i Bläckhjärtas värld eftersom hon ska varna Sotfinger för den eländige skurk som är efter honom. Hennes föräldrar hinner knappt bli upprörda och förtvivlade för hennes försvinnande innan de själva raskt blir inlästa i boken de också. Inte nog med det - pappa Mo blir skjuten i bröstet av en kvinna som är ute efter hämnd och annat bittert. Fursten Ormhuvud ruvar på onda planer, den andra fursten håller på att tyna bort av sorg, det pratas om krig och det pratas om en rövare som ställer sig på de fattigas sida.

En som redan finns i Bläckhjärta-världen när Meggie och hennes föräldrar kommer dit är bokens egen författare: Fenoglio. Han förundras över sin värld och karaktärerna han skapat, och är det något i den här boken jag faktiskt gillar är det just detta tankesprång. Tänk om en författare kunde få gå in i sin egen bok! Få se sin värld och träffa sina karaktärer - och också lägga till saker som inte fanns där från början, eller faktiskt ändra på sin egen story. För det gör Fenoglio. Han är förvisso fascinerad men också bekymrad - hans värld lever vidare bortom hans bok. Folk dör utan att han har skrivit det. De bägge furstarna som styr och ställer påverkar folkets liv mer än han hade tänkt sig. Och så kommer då sådana som Meggie och hennes föräldrar som inte alls hör till boken och ställer till med oreda. Fenoglio skriver och ändrar och försöker ställa till rätta, men det blir inte som han tänkt sig med någonting och han blir allt mer dyster.

Det där är intressant. Men resten av boken fångar mig inte alls på samma sätt som åtminstone första delen i Bläckhjärta gjorde. Här finns intressanta karaktärer, visst, och miljön är fin. Men Funke vill ha in för mycket, och hon drar ut alldeles väldigt på det som händer så jag tappar liksom bort storyn och drivet i allt som ska beskrivas. Hade den här boken varit kanske 300 sidor hade den varit bra. Nu är den på dryga 600 sidor och jag håller på att gäspa käkarna ur led redan innan Mo har fått bandage på sitt sår. (och nej, jag har normalt inga problem alls med tjocka böcker - men de måste motivera sina sidor)

Titel: Bläckmagi
Serie: Bläcktrilogin #2
Författare: Cornelia Funke
Originaltitel: Tintenblut
Översättning: Gunilla Borén
Illustrationer: Cornelia Funke
Utg år: 2006
Förlag: Opal
Köp den till exempel här eller här

lördag 27 juni 2015

Den segrande stiftelsen

Tog äntligen tag i den tredje boken i Stiftelse-trilogin, och fick veta det mesta om den "andra" stiftelsen och var de håller hus och vill med sina liv. Jodå, den är läsvärd den här boken också men det är inte så att jag blev helt wow-ad och tänker rekommendera den här trilogin till alla jag känner. Jag har läst mycket som är bättre och har rätt svårt att förstå den enorma storheten hos detta. Det är nog mest det att den var först? Att den skrevs för så pass länge sen (40-talet), och att mycket sf-litteratur har hämtat inspiration från den? För att inte tala om film - jag är en starwars-älskare och tänkte mycket nu under läsningen av den sista Stiftelseboken hur mycket det är i filmerna som måste ha hämtats från de här böckerna. Bara en sån sak som rymdresor med hopp i hyperrymden som noga först måste beräknas så att rymdskeppet inte krockar med någon asteroid först. Jag kan riktigt höra Han Solo förklara just det för sina passagerare i Millenium Falcon.

Inte golvad, alltså, men ändå rätt glad för att ha läst hela trilogin.

Just den här sista boken var nog den som i särklass hade flest hemliga agendor och komplicerade planer. Jag trasslade in mig i dem och kommer inte ens försöka att återge någon del av intrigerna här. Men modellen:

- Ha ha. Där fick jag dig allt.
- Tror du ja. Men vad du inte vet är att jag räknade med att du skulle göra just så här. Och jag kommer ändå vinna över dig eftersom jag (*förklarar smart plan där han (och ja, det är alltid en han) står som segrare trots att han nu har en strålpistol riktad mot sig*)
- Åhå. Men vad du inte räknade med var att jag redan listat ut att du hade en sådan plan, och den planen hade jag redan omintetgjort genom att jag (*förklarar större och ännu mer invecklad plan som välter omkull allt det den andre trott på*). Vad sa du nu, då?
- Vad jag säger? Att du är en klåpare, för den där planen har jag redan listat ut för länge sedan att du skulle smida ihop, och min första plan var bara en falsk plan för att invagga dig i säkerhet, och egentligen var det så här jag tänkte göra hela tiden (*förklarar detaljerna i sin ännu större och ännu smartare plan som gör honom helt oövervinnerlig*)
- Tsss. Och du tror att jag skulle gå på det där? Men ser du - jag har en ÄNNU SMARTARE OCH STÖRRE PLAN DÄR DIN PLAN REDAN ÄR AVSLÖJAD OCH JAG HAR VIDTAGIT FÖRBEREDELSER FÖR DEN OCKSÅ.... (och ja, så kan vi hålla på så här i evigheters evigheter tills vi inser att bägge de här två personerna och deras planer ändå inte har någon betydelse, för de ingår i sin tur i någon tredje persons enorma och smarta planer där de två bara var spelpjäser)

Förvirrat? Ja. Lägg till lite atomkraft, strålpistoler, betalningskrediter och rymdfärd så har du Stiftelsen.

Titel: Den segrande stiftelsen
Serie: Stiftelsetrilogin #3
Författare: Isaac Asimov
Originaltitel: Second Foundation
Översättning: Sam J. Lundwall
Utg år: 1971
Förlag: Askild & Kärnekull
Köp den till exempel här eller här (på engelska, men du hittar den säkert på ditt bibliotek om du vill ha den svenska översättningen)

torsdag 25 juni 2015

The Queen of Attolia (The Queen's Thief 2)

Jodå, alldeles som jag trodde nästlade sig den här boken snabbt förbi alla de där i traven som nog borde ha lästs först. Men jag var helt enkelt tvungen att få läsa mer om Eugenides. Kunde andra boken vara lika bra som den första?

Ja! Det var den!

Fast ändå annorlunda från första boken - Megan Whalen Turner upprepar sig minsann inte och förändrar berättandet även om hon fortfarande överraskar läsaren mycket med flera smarta plot twists. Och fortfarande litar hon helt och fullt på läsarens intelligens och uppfattningsförmåga och låter en själv få förstå hur saker och ting hänger ihop. Saker händer, och först efteråt förstår man vad som egentligen hände. Subtila ledtrådar planteras ut. Ingenting är vad det ser ut att vara.

Men det som är förändrat är att berättandet har förflyttats från förstaperson till tredjeperson. Först saknade jag Gens lätt ironiska jag-röst, men tredjepersonsperspektivet förde förstås med sig att man kommer de andra karaktärerna närmare. Och det är de väl värda! Här finns inga goda eller onda, utan vi har komplexa personer som kan vara tvingade att göra vedervärdiga ting men sedan inte kunna sova på nätterna för det de har gjort, makthungriga personer som ändå tänker vidare med den där makthungern än sin egen vinning. Vi har faderskärlek som kan döda, kärlek som är omöjlig och kärlek till oförbätterliga släktingar. Den här boken är så full av mänskligt liv så det är inte klokt.

Den här boken är dessutom rätt mycket svartare än den första. Borta är egentligen Gen med glimten i ögat och den ironiska humorn. För den här boken börjar med en katastrof - han blir av med sin hand. Och vad är en tjuv utan sin hand? Inte värd någonting, eller hur? Livet är helt enkelt ett helvete, och varför ska han egentligen bry sig om någonting?

Första halvan på boken drar ibland iväg med en hel del politikintriger, vilket jag sällan gillar eller förstår mig på. Det är förhållandet mellan de tre länderna Eddis, Sounis och Attolia som ältas, och hotet från ett större, närliggande imperium som hänger över dem alla tre. Ändå leder det där politiktragglandet till det som gör bokens andra halva till något fantastiskt. Det Gen gör. Det som driver honom! Det är så...wow! Omöjligt men fantastiskt. Och hjärtskärande.

Jag är hyfsat överväldigad. Mer! Det finns två böcker till i serien, och om jag inte snart klickar hem dem från amazon så kanske de förintas...? Bäst att jag skyndar mig.

(och ett tips till något svenskt förlag som söker bra fantasy: översätt det här till svenska. Ge ut. Typ igår.)

Titel: The Queen of Attolia
Serie: The Queen's Thief #2
Författare: Megan Whalen Turner
Utg år: 2006
Förlag: Greenwillow books
Köp den till exempel här eller här


onsdag 24 juni 2015

Bläckhjärta - en omläsning

Serien Bläckhjärta - Bläckmagi - Bläckdöd av Cornelia Funke är en av de serier jag äntligen tänker läsa färdigt i min egen utmaning Fortsättningarnas sommar. Och givetvis fick jag börja med att läsa om Bläckhjärta eftersom jag hade glömt mycket av handlingen i den. Det jag mindes var det här fascinerande med att saker och personer kunde komma ut ur böcker och få liv i vår verklighet. Och den stora kärleken till böcker som genomsyrar början på boken. Och så mindes jag att jag inte gillade slutet på boken, att det kändes utdraget och med onödigt mycket spring hit och dit i någon bergsby.

Faktiskt är det ganska mycket så jag tycker om boken fortfarande, nu efter omläsningen. Första tredjedelen är helt fantastisk - det här mysteriet med vem Sotfinger är, vem den läskige Capricorn är, vad det är för en mystisk bok Meggies pappa Mo gömmer undan för henne och så alla de här böckerna. Elinors bibliotek, Meggies boklåda med fint inbundna böcker, alla bokcitat som inleder varje kapitel,, det självklara bokläsandet många timmar efter sänggåendet... Älskar allt det.

Men sen, ungefär efter det att vi förflyttas från Elinors bibliotek till Capricorns by och boken förändras till att bli någon slags actionäventyr med knivhot och olika människor som tas till fånga - då gillar jag den inte lika mycket. Det är för många turer och alldeles för mycket kringvandrande och spanande och planerande kring den där bergsbyn. Alldeles som jag mindes det. Jag önskar att den här boken vore hälften så tjock.

Nu ska jag fortsätta med Bläckmagi och Bläckdöd. Och jag önskar att det är stämningen från bokens första tredjedel som fortsätter i dem, snarare än jaga-action i fantasyland. Vi får väl se.

Titel: Bläckhjärta
Serie: Bläcktrilogin #1
Författare: Cornelia Funke
Illustrationer: Cornelia Funke
Originaltitel: Tintenherz
Översättning: Gunilla Borén
Utg år: 2004
Förlag: Opal
Köp den till exempel här eller här

tisdag 23 juni 2015

Flambards - och nej, det här är inget nostalgiskt inlägg

Inte förstår jag hur det gick till, men serien Flambards gick mig helt förbi när jag var i bästa Flambards-åldern. Tonårs-Carolina plöjde hästbok efter hästbok, och dessutom bok efter romantisk bok som utspelade sig i engelsk lantlig miljö (ja, ni vet: herresäten och tjänstefolk och ombyte till vackra kläder till middagen eight o'clock). Men Flambards? Med hästar, rävjakt, kärlek och livet på det engelska landet för ungefär hundra år sedan? Ungefär allt det jag kunde tänka mig? Nope. Missat helt.

Men nu så. Min Kulturkollo-kollega Lotta skrev ett inlägg där jag förstod att Flambards givetvis är något som måste ingå i min läserfarenhet. Och när jag dessutom hittade böckerna i magasinet på biblioteket där jag jobbade var det väl inte så mycket mer att fundera över.


Flambards är första boken där trettonåriga Christina kommer till godset Flambards. Hon är föräldralös, och har flyttat runt hos olika släktingar de senaste åren. Nu vill hennes morbror onkel Russell att hon ska bo på Flambards tillsammans med sina kusiner Mark och Will. Inte gör han det eftersom han är så godhjärtad och omtänksam, inte. Nej - denne onkel Russell är en sällsynt otrevlig karl som bitter sitter och ruvar inne i ett rum på herrgården och dränker sina sorger i portvin. Hans liv går ut på jakt och hästar - men hans ben är förlamade sedan en jaktolycka några år tidigare, så nu lever han genom sönernas jagande. Eller ena sonen. Mark jagar - Will vill  inte jaga, vilket är nog anledning till att han behöver piskas upp och skällas ut ganska ofta. Nå - anledningen till att onkel Russell vill ha dit Christina är att hon kommer att ärva en väldig massa pengar när hon fyller tjugoett, och de pengarna behöver Russell till att få Flambards på fötter igen. Han tänker att Christina ska ta och gifta sig med sin kusin Mark vad det lider.


Första boken alltså fylld av rävjagande, hästar och en tjurig fader. Andra boken är helt annorlunda - i Flickan från Flambards befinner vi oss inte ens längre på Flambards. En enda gång i hela boken förekommer det en ridtur, och då på hyrda hästar. Nej - den här boken handlar om flygning, och om de första flygplanen på 1910-talet. Originaltiteln på boken, The Edge of the Cloud, är mycket bättre. Jag är inte ett dyft intresserad av flygplan och flygande, och trodde inte att jag skulle gilla den här boken något vidare. Men det gjorde jag! Faktum är att det är den boken jag gillar bäst av de tre! Flera gånger flummade jag iväg med googlande efter bilder på de första flygplansmodellerna och fakta om flyg före och under första världskriget, och oj vad jag älskar när böcker får mig att söka efter ny kunskap.

Det är Will Russell som är flygpionjär. Han var intresserad av flygplan redan när Chistina kom till Flambards i första boken, och nu har han (och Christina) flytt från Flambards för att kunna jobba med flygning och byggande av flygplan. Det är verkligen inte lätt, särskilt som hans ena ben inte fungerar som det ska. Men han ger sig inte, och så småningom får han leva sin dröm. Christina får också flyga, fast hon är helst skräckslagen. Hon är rädd hela tiden, för själva flygningen och för att Will hela tiden utsätter sig för livsfara. Men livet är hon inte rädd för - hon tar anställning på hotell och försörjer sig själv. Gillar verkligen, verkligen den här!


Och så tredje boken då, Sommar på Flambards, där miljön åter är det förfallna Flambards. Nu kommer Christina tillbaka dit men nu kommer hon ensam. Alla är borta och hon har ingen familj kvar. Flambards får bli hennes "familj", och hon ger sig den på att hon ska få det på fötter igen och bli ett lönsamt lantbruk. Borta är det lyxiga jaktlivet från första boken och kvar är allt det hårda arbetet på ett stort lantbruk. Skördandet, oron över vädret, problemet att få tag på arbetskraft under världskriget när arbetskraften skjuts ihjäl i Flanderns skyttegravar, kampen mot gamla fördomar hos både tjänstefolk och godsägare.

Det finns en fjärde bok om Flambards också, Flambards Divided (vet inte om den översattes till svenska och vad den då hette) som K.M. Peyton skrev mycket senare än de andra tre. Den har jag inte läst, och jag blir inte sugen på att göra det heller när jag läser recensionerna om den på Amazon. Tydligen ändrar Peyton helt stil till det sämre, och gör om karaktärerna till något mycket mer stereotypt och trist. Till exempel ska Christina ha blivit helt mjäkig och helt tappat sin självständighet och sitt driv. Någon som har läst?

Och så finns förstås Flambards som tv-serie. Den kanske jag också ska se. Vore kul att få se ansikten på Christina, Will, Mark, Sandy och onkel Russell!

Det går fortfarande att köpa Flambards men då på engelska. Vill du läsa den på svenska tycker jag du ska trampa in på ditt bibliotek och be dem hjälpa dig!

söndag 21 juni 2015

Nordins Varelserna - hela serien

Ja, och så blev det sommarlov och jag kunde äntligen lägga rabarber på hela Varelserna-serien och läsa den i ett svep. (och ännu en serie avklarad i min Fortsättningarnas sommar-utmaning, yej!) Så passande när vi dessutom har haft skräckvecka hela veckan på Kulturkollo. (kolla in här om du törs...)


Först fick jag givetvis stifta bekantskap med första boken i serien igen. Det hade ju gått en tid sen sist och i  mitt huvud fanns ungefär "Gotland" och "zombier" kvar. Men så här tyckte jag första gången jag läste den.


Nu läste jag vidare om hur Emma och Sebbe flydde från Kappelshamn där båten som anlände inte alls var någon räddning utan snarare rena dödsskeppet. Om Elias bok kändes hopplös så är den här ännu värre. Emma måste fly från varelserna, eller döingarna som de börjar kalla dem nu, men också från de levande som ju egentligen borde vara dem som hon kunde lita på. Men nejdå - här vevas med yxor och lämnas att dö i skogen och än värre saker. Tur att Emma och Sebbe trots allt hittar en Maud som sitter vid ett köksbord, löser korsord och bjuder på nybakade bullar mitt i allt blod och all död. Rejält otäckt är det, men otäckast är nog när det är två små barn som också har blivit zombies med tomma ögon och livsfarliga klor. Vedervärdigt.


I Fristaden kommer Emma och Sebbe till Visby, som militären håller med hjälp av vakter, kulsprutor och taggtråd uppe på ringmuren. Vem som helst slipper minsann inte in innanför murarna, och när de som väljs ut väl kommer in råder den värsta råa militärandan man kan tänka sig. I den här boken är det inte zombierna som är otäckast - det är människorna. Det är så grått och hopplöst och fyllt med skjutvapen och omänsklighet att jag blir helt förtvivlad. Dessutom i en miljö jag egentligen känner igen mig så väldigt väl i - Östercentrum, Österport och Hästgatans backe är för mig strosande och mys. Inte blod och död och skrällande högtalare. Och att se bilder på en ringmur med taggtråd och vakttorn skär i hela mig.


Avslutande delen är nog den som är minst läskig, trots allt. Zombierna trampar fortfarande omkring och är hungriga, men de gör det mer i bakgrunden nu. Som en oundviklig del av det gotländska landskapet, liksom. I stället får vi mer renodlad action, mänsklig grymhet och makthunger. Och människor som har ihjäl varandra i stället för att slåss mot zombies. Känns rätt hopplöst, det hela.

Sammantaget är det här en förskräckligt hemsk och blodig serie. Det är spännande, det är otäckt och det är bladvändande. Frågan är egentligen bara vilket som är det läskigaste i den - zombierna eller  människorna? Lockande och läsvärt - men med alla möjliga varningar för att inte läsa om man är känslig.

Titel: Elias bok, Emmas bok, Fristaden, Uppror
Serie: Varelserna
Författare: Magnus Nordin
Illustrationer: Lars Gabel
Utg år: 2013, 2014, 2014, 2015
Förlag: Berghs förlag

fredag 19 juni 2015

"Tro mig, böcker är som flugpapper."

Jag håller på att läsa om Bläckhjärta av Cornelia Funke. Det var ett antal år sedan jag läste den, och jag ville friska upp minnet eftersom jag härnäst tänker mig att läsa färdigt hela serien: Bläckmagi och Bläckdöd. 

Det jag nästan hade glömt bort var den här absoluta tok-kärleken till böcker som fullständigt väller över en i början på den här boken. Efter några kapitel känns det helt berättigat att vräka ut alla möbler i huset och i stället fylla det med samlingar av snyggt inbundna böcker i harmonierande färger i stället. Eller att helt naturligt strunta i att ta med sig kläder och annat tjafs i resväskan när det ska resas bort, och i stället packa sina tjugo favoritböcker - ja, sådana man redan läst tio gånger men vill bära med sig som vänner.

Bläckhjärta är definitivt en bok för bokälskare. Här är två citat från början i boken:
"Om du tar med dig en bok på en resa så händer något märkvärdigt: boken börjar samla dina minnen. Du behöver bara slå upp den sen och så är du åter på platsen där du läste i den. Redan med de första orden kommer alltihop tillbaka: bilderna, lukterna, glassen som du åt medan du läste... Tro mig, böcker är som flugpapper. Minnen fastnar ingenstans så bra som på boksidor."
Så där är det. Och så det här. Mo arbetar som bokbindare, och jag blir vild av längtan efter att ha en bokhylla fylld med böcker som är inbundna så som han gör det:
"Han lyfte mappen, där han hade sina försättsblad, lade den på bordet och bläddrade frånvarande bland dem. 'Varje bok borde börja med ett sånt papper', hade han en gång sagt till Meggie. 'Helst med ett mörkt: mörkrött, mörkblått, för var bok ett som passar ihop med pärmen. När man slår upp en bok, är det som på teatern: först är där ridån. Du drar den åt sidan och föreställningen börjar.' "

torsdag 18 juni 2015

Sörja för de sina

Så var det dags för mig att gå in i Majs bubbla av småtvätt, degsättande, oro över att inte räcka till och ständiga sömnbrist. Egentligen har jag inte så mycket mer att säga om Sörja för de sina än vad jag hade om Att föda ett barn - jag blir fortfarande lika irriterad på Majs ständiga oro och tvångsmässiga putsande och fejande samtidigt som jag känner igen mig själv i minsta detalj. Att alltid oroa sig. Att alltid känna att jag måste visa att jag duger, samtidigt som jag blir arg på just det, att jag inte ska behöva visa att jag duger. Jag känner igen mig i Majs oro att inte vara en tillräckligt bra mamma för sina barn. (men hallå! du finns! du är där! du älskar dem och gör vad du kan! det räcker!!) Och jag fullständigt jublar när Maj är med på en bokcirkel där det pretentiöst ska sönderdissekeras en roman. Nej, ingen av mina bokcirklar befinner sig på den pretto-nivån, men jag har läst litteraturvetenskap på universitet och träffat mängder av just sådana där människor som Maj känner sig underlägsen bredvid. Så träffsäkert!

Överhuvudtaget är Sandbergs språk så otroligt bra och säkert. Minsta stämning fångar hon in, alla tankar som rör sig i huvuden, sommarkänslor och hur jobbigt det är att komma inomhus efter att varit ute med två barn på vintern (av med alla snöiga kläder samtidigt som svetten rinner på en själv). Det är så mycket som är bra med det här!

Men ändå höll jag inte på att ta mig igenom den här boken. Problemet var att jag valde att lyssna på den som ljudbok. Det är absolut inget fel på Andrea Irvings uppläsning - men för mig funkade det här inte i uppläst form helt enkelt. Sandberg skriver fortfarande i en lång flytande ström av ord (även om det nu förekommer fler kapitelskiften och nya stycken), och tydligen är det så att jag måste ta in det medelst läsning av text på papper. Ordmassor direkt in i öronen funkade absolut inte. Efter ungefär en tredjedel av boken fick jag byta från ljudbok till pappersbok - orden nästan kvävde mig. Har svårt att förstå riktigt varför, men tror det har att göra med att jag måste läsa sådan här text snabbare än jag normalt läser, och att en ljudboks malande uppläsningstakt kvävde mig med det ältande Maj håller på med. (är jag en bra mor? duger jag? dricker han? varför är jag för smal? vad ska vi ha till lunch? ska jag aldrig få sova?) Plus att jag började störa mig på alla meningar som inleddes med ett "Ja." Man tänker inte på det vid läsandet av pappersboken, men när någon läser upp det högt, och alltid vilar i detta "ja" - då blir det för mycket.

Banne mig om jag vet om jag mäktar med Liv till varje pris.

Titel: Sörja för de sina
Serie: Romanen om Maj #2
Författare: Kristina Sandberg
Ljudbok - uppläsning: Andrea Irving
Utg år: 2012
Förlag: Norstedts
Köp den till exempel här eller här

onsdag 17 juni 2015

The Thief (The Queen's Thief 1)

Jag hade aldrig hört talas om serien The Queen's Thief innan författaren Melina Marchetta nämnde den som sin absoluta favorit av fantasyböcker i en intervju med Kulturkollo ganska nyligen. Raskt laddade jag ner första boken i serien, The Thief, på läsplattan, och på ett lömskt vis slank den sedan före en mängd vi-måste-läsas-nu-nu-nu-böcker som låg i hyllan och väntade.

Är den bra, då? O ja! Karaktärsdriven fantasy med massvis av smart humor - det här är bra! Det är dessutom fantasy som inte slösar någon tid på onödiga förklaringar - läsaren får dra egna slutsatser och tänka själv. Och det är en hel del aha-upplevelser som väntar på slutet. Mycket tillfredsställande.

Miljön är mycket löst baserad på ett forntida Grekland, med grekiska traditioner, mytologi och namn. Förutom mytologin och gudarna finns här inget som inte finns på riktigt, alltså inga andra varelser än verkliga och i det närmaste ingen magi. Människorna känns mycket trovärdiga och saker som händer gör det på grund av deras listighet, skicklighet eller mänskliga dumhet. Och något jag verkligen gillar är Whalen Turners sinne för detaljer och konsekvenser - om till exempel någon som har suttit i ett mörkt fängelse med hand- och fotbojor i ett antal månader blir utsläppt i det fria? Då är det inte bara att marschera iväg och börja äventyra, inte. Nej, för det första är dagsljuset rena plågan för de känsliga ögonen som bara varit i mörker. Handlederna är ömma och såriga länge efter handbojorna och kedjorna, håret är smutsigt och så tovigt att det inte går att reda ut på flera dagar och konditionen är nere på absolut noll. Hungern dessutom konstant.

Det är sådana verklighetsdetaljer som gör att miljön och människorna i The Queen's Thief stiger fram och känns helt trovärdiga, och jag skulle vilja att många jag-läser-aldrig-fantasy-för-jag-gillar-inte-magi-och-alver-och-sånt-människor kunde stöta på den här och inse hur enormt bred fantasygenren är. Det finns inte ens någon karta...

Fången som släpps är Gen. Han är en tjuv, den bäste som finns enligt sig själv. Fast grejen är att han var så säker på sig själv att han skröt lite för mycket om hur han skickligt hade stulit kungens sigill, och blev fasttagen och inslängd i den djupaste källarhålan. När han nu har suttit och ruttnat bort där ganska länge kommer kungens magus (är inte magikunnig, bara lärd och kungens rådgivare) och släpper ut honom. Han behöver nämligen ha en bra tjuv med sig dit han ska. Var de ska, och vad det är Gen ska stjäla är det ingen som berättar. Gen har bara att sätta sig på en häst (han avskyr att rida) och följa med. Med i sällskapet är förutom Gen och kungens magus också en soldat, Pol, och så två unga män som Gen inte begriper vad de ska vara bra för. Han kallar dem Useless the elder och Useless the younger så länge, och låter hela sällskapet få veta hur pestigt det är att rida och hur hungrig han är och allt möjligt annat gnäll.

Jag har redan lagt bok två i serien, The Queen of Attolia, på läsplattan. Möjligen kommer också den att slinka före jamen-hallå-du-måste-verkligen-läsa-oss-nu-vi-har-faktiskt-återlämningsdatum-böckerna på hyllan.

Titel: The Thief
Serie: The Queen's Thief #1
Författare: Megan Whalen Turner
Utg år: 1996
Förlag: Turtleback books
Köp den till exempel här eller här

tisdag 16 juni 2015

Millie Birds bok om döda saker

Det här är en underlig bok, men i det stora hela tror jag att jag gillar den. Mest för Karls och Agatha Panthas skull, och så för den underfundiga och egna humorn.

Dock måste jag börja med en invändning om något som gjorde det svårt för mig att komma in i boken, och som jag faktiskt aldrig förlikade mig med: Dialog utmärks inte med vare sig talstreck, citationstecken, nya stycken eller ens nya rader. Nä, i stället är alla repliker skrivna med kursiverad textIbland är det riktigt svårt att reda ut vad som uttalas högt (och av vem) eller vad som bara är tankar. Vilken funktion fyller ens det här?

I korthet är detta berättelsen om hur en liten flicka och två åttio-plussare ger sig ut på en resa i Australien. Den andas både Min mormor hälsar och säger förlåt (Backman) och Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann (Jonasson) fast mest därför att det finns en helt overklig sjuåring och en pensionär som rymt från ålderdomshemmet med. Humorn är alldeles sin egen.

Den overkliga sjuåringen är Millie Bird själv. Hennes kapitel (hela boken igenom skiftar perspektiven mellan de tre) är helt utifrån hennes eget barnperspektiv, men det blir antingen alldeles för så-här-himla-fantasifullt-ser-nog-en-sjuåring-på-världen-aktigt eller alldeles för fyllt av djup livsvisdom. Jag gillar inte så där vidare värst att läsa om Millie som mest känns som en pappersfigur i gummistövlar. Hennes situation är dessutom helt nattsvart: för bara någon månad sedan dog hennes pappa, och nu har hennes mamma i något slags sorg-psykbryt lämnat Millie ensam inne på ett varuhus och stuckit utan förvarning. Hon säger bara åt Millie att vänta precis här, hon kommer tillbaka snart (vilket hon alltså aldrig gör). Hela boken igenom, som alltså handlar om hur Millie försöker hitta sin mamma, skriver Millie hjärtskärande meddelanden till sin mamma så att hon ska kunna hitta henne: "Här är jag, mamma!" Ändå kommer hon mig inte nära.

Men när Millie vandrar runt i varuhuset och letar efter sin mamma stöter hon på Maskinskrivaren Karl (jo, han kallas så) som är åttiosju år och på rymmen från ålderdomshemmet. Karl vill inte att hans liv ska vara slut ännu - han vill att det ska vara fyllt av sånt som liv är fyllda av. Han ville inte bara stänga ner sig själv till ett vårdpaket även om han sörjer sin fru Evie (som dog för någon tid sedan) så att det gör ont. Så ja - han slår efter diverse rabalder (som inbegriper en skyltdocka, en polisstation och lite annat smått och gott) sig ihop med Millie på mammajakt.

Den tredje personen som följer med dem är Agatha Pantha, som är min favorit. Hon är åttiotvå, och har sedan hennes man dog för några år sedan inte lämnat sitt hus. I stället följer hon ett strikt minutdetaljerat dagsschema där sånt som att anteckna ålderstecken i en liten bok och sitta vid fönstret och vråla kommentarer åt förbipasserande människor (Fula kläder! För mycket hår!) ingår. Agatha Pantha är stor, burdus och ovänlig. På ytan. Inuti är hon rätt ensam och vill inte att ålderdomen måste innebära sorg.

Iväg på jakt efter Millie Birds mamma, alltså. Det är knäppt. Det handlar om döden, och om sorg, och om livet. Jag gillar inte Millie Bird, men jag gillar boken en hel del.

Titel: Millie Birds bok om döda saker
Författare: Brooke Davis
Originaltitel: Lost and Found
Översättning: Helena Hansson
Utg år: 2015
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Köp den till exempel här eller här

måndag 15 juni 2015

Sammansvärjningen - med svar!

Detta är andra boken i Ursula Poznanskis dystopi-trilogi som började med Sveket. Jag blev glatt överraskad av Sveket (hade inte riktigt hämtat mig efter Saeculum än) och väntade mig en hel del av den här boken. Jag blev inte besviken. Faktiskt var det så att sista tredjedelen lästes enligt haspla-metoden (som går ut på att haspla sig över oviktiga ord och meningar för att snabbare än snabbast få veta vad som kommer att hända). Vilken grej! Vilken vändning! Alltså - det här såg jag absolut inte att det skulle komma! Poznanski knyter ihop allt möjligt som har hänt i både första och andra boken och ger det mening och förklaring. En ovanligt bra mellanbok i en trilogi, och gissa om jag nu ser fram emot att få läsa den avslutande delen? Jojo...

Andra boken tar vid precis där första slutade (och ja, precis som vanligt fick jag börja med att bläddra igenom den lite för att komma ihåg detaljer). Ria, Aureljo och de andra lever gömda i en stad under staden (alltså i de gamla kloakerna och tunnelbanetunnlarna från förr men också ännu äldre delar, som katakomber). Bara några få i klanen Törnesnåren i ytterbefolkningen vet att de finns där. Ria får dagarna att gå genom att sortera gamla böcker i ett bibliotek där det mesta befinner sig i kaos. Dessutom letar hon efter den "Jordans krönika" som hon fick höra talas om redan i sfären innan de flydde. Fick hon bara tag på denna krönika skulle den kanske kunna förklara vad det är för sammansvärjning hon och de andra beskylls för att vara med i.

Under tiden som Ria staplar böcker i biblioteket förbereder Aureljo och Dantorian sin plan på att ta sig in i sfären Vienna 2 för att där på något sätt kunna få information om den där sammansvärjningen, och så kunna övertala någon viktig person att det hela är ett stort misstag. Ria är fullständigt övertygad om att det hela är rena självmordsexpeditionen och vill inte alls att de ska ge sig iväg. Kan de inte allihop bara strunta i sfärerna och leva med ytterbefolkningen i stället? Glädjeämnen finns ju? Solsken, till exempel. Och Sandor...

Titel: Sammansvärjningen
Serie: Sveket #2
Författare: Ursula Poznanski
Originaltitel: Die Verschworenen
Översättning: Sofia Lindelöf
Utg år: 2015
Förlag: Opal
Köp den till exempel här eller här


fredag 12 juni 2015

Det här blir nog vääääldigt bra!

Igår ägnade jag ett antal timmar åt att bläddra i, läsa i, ringa in saker i  och få längtan av det här:


I år ska jag för första gången Göra Hela Bokmässan, det vill säga vara där alla fyra dagarna. Yej! Så pennan gick varm när jag läste seminarieprogrammet. Det här vill jag se! Henne vill jag höra! Åh, vill se, höra, göra, uppleva! Och redan på inringningsstadiet har jag fått sucka över ett flertal krockar - ibland vore det bra om man kunde dela på sig och vara på två ställen samtidigt.

Allra mest längtar jag nog efter fantasymänniskorna. Laini Taylor kommer! Och Siri Pettersen! Och Sally Green!


Det här blir nog bra.

torsdag 11 juni 2015

Den gränslöse

Sjätte boken om Carl Mörck, och klart jag ville läsa den. Fast egentligen inte just nu, märkte jag. Det var oäkte maken som hade lånat den, och så ville jag passa på att läsa den innan vi lämnade tillbaka den till biblioteket där kön på andra låntagare som väntar på den är låååång. Oj, så många som gillar avdelning Q, och oj så många som längtat efter Den gränslöse tydligen.

Men jag fick alltså kämpa mig igenom den. Var inte alls upplagd för polisarbete och detta eviga prata med den och sen prata med den som avslöjar namnen på några till som det måste pratas med, kontrollera tidpunkter, bilmodeller, klassfoton, adresslistor, prata med ännu fler människor som säger saker som gör att man behöver prata med de första människorna igen... nej, jag var verkligen inte upplagd för sådan läsning. Ändå läste jag klart boken - var tvungen att veta hur det gick förstås. Och så gillar jag Carl, Assad och Rose så väldigt mycket.

Nå. Vad handlade den om, då? Temat var new age och alternativa religioner, och jestanes vad många sådana det verkar finnas. En grupp soldyrkare med en karismatisk ledare stod i centrum men här fanns förstås allt ifrån auraläsare till numerologer till asatroende till färgkristallterapi (hette något annat som jag har glömt men gick ut på att hela själen med hjälp av färgat vatten i olika flaskor om jag förstod det  hela rätt)(och ja, OArYA jag vet att du bara skriver om ungdomsböcker men här finns det mycket att jubla över för dig och dina inre indianer).

Carl & Co beger sig till Bornholm för att börja rota i ett tjugo år gammalt fall. Till synes en smitningsolycka, men en bornholmsk ordningspolis var fullständigt övertygad om att det rörde sig om mord, och har lagt i princip hela sitt liv på detta fall i alla dessa tjugo år (och avrundar det hela med att skjuta sig i huvudet på sin egen pensionsavtackning - det är därför Carl, Assad och Rose kommer till Bornholm). Miljöerna är Bornholm, Köpenhamn förstås men också Kalmar och Öland vilket är kul eftersom det är trakterna jag växte upp i. Dock hängde jag på andra ställen än på soldyrkande centrum på helgerna.

Men hur många mystiska religionsutövningar och själsupplyftande metoder jag fick än läsa om så lyfte aldrig den här boken för mig. Kanske just för att jag inte var på deckarhumör. Men det blev aldrig särskilt spännande. Fast jag tänker ändå läsa mer om avdelning Q när kommer fler böcker i serien (det ska tydligen bli tio stycken). Inte minst för att få reda på mer om Assad. Och Rose också, faktiskt. Vad är det hon har i bagaget??

Titel: Den gränslöse
Serie: Avdelning Q #6
Författare: Jussi Adler-Olsen
Originaltitel: Den grænseløse
Översättning: Leif Jacobsen
Utg år: 2015
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Köp den till exempel här eller här

onsdag 10 juni 2015

Orlando

Den här boken har jag haft igång lääääänge. Ibland känns det som om jag började läsa den omkring 1873 eller så (och i så fall börjar jag närma mig Orlandos egen aktningsvärda ålder) men sanningen är nog mer att den har stått som badrumsbok (vadå? har inte ni böcker i kategorin badrums/toaläsning? har inte ALLA det???) sedan i mars eller nåt hos mig.

Lite då och lite då - det är ungefär så jag behövde läsa Orlando. För nej, man läser den inte om man vill ha en rafflande bok där handlingen är det viktiga. Man läser den eftersom Virginia Woolfs språk är Virginia Woolfs språk. Det krumbuktar och glänser. Och i just Orlando leker hon inte med tankar och medvetandeström - nej, här leker hon med bilder och miljöer från sisådär trehundra års europeisk (mest engelsk) historia.

Orlando är främst ett myllrande myller. Det är allt du kan tänka dig. Det är bilder från ett engelskt gods, med dinnertime eight o'clock, hundar som ligger och fiser framför den öppna spisen och tjänstefolk som springer i korridorerna. Det är hisnande utsikter i det turkiska landskapet - och också träffsäkra nidbilder av diplomatliv i Istanbul. Det är bilder från en smällkall vinter i London på 1600-talet när Themsen frös som mest andas Hieronymus Bosch och det är betraktelser över 1800-talets viktorianska tänkande över äktenskap. Och så har vi den klassiske poeten som går runt och känner svårmod och vill fånga naturens underverk på vers på papper men inte lyckas och drabbas av spleen. Det är bilder från en enorm tidsrymd - Orlando blir medelålders samtidigt som hen blir långt över 300 år gammal. En omöjlig ekvation som liksom bara är utan att den förklaras.

Och det är många funderingar över skillnader mellan kvinnor och män och deras levnadsvillkor. Detta eftersom Orlando när boken börjar är en ung pojke, som sedan blir en ung man (med snygga vader) för att sedan lägga sig och sova några dagar och vid uppvaknandet upptäcka att han har blivit en hon. Hej och hå, liksom.

Jag vet inte vad man ska kategorisera den här boken som. Den får nog snarast kallas för en Orlando-bok, och unik i sitt slag. (och så är den då en perfekt badrumsbok)

(och ja, jag är medveten om att Orlando liksom ska vara en bild av Vita Sackville West och att saker som händer Orlando ibland kan tänkas ha en motsvarighet i Vitas liv, vilket i åtminstone min bok förklaras i en omfattande notapparat kopplad till aktuella passager i boken - men sånt där orkar jag inte med och är inte intresserad av Vitas liv och leverne, bara Virginias språk och berättande)

Titel: Orlando
Författare: Virginia Woolf
Originaltitel: Orlando
Översättning: Margareta Ekström
Utg år: 1982 (den här utgåvan)
Förlag: P.A. Norstedt & Söners Förlag

tisdag 9 juni 2015

Stjärnstenen

Det är spännande när Jo Salmson nu skriver längre och svårare fantasy för mellanåldern (ca 9-12), och jag som är väldigt förtjust i hennes mer lättlästa fantasyserier för yngre barn har sett mycket fram emot Stjärnstenen. 

Stjärnstenen handlar om Nea, som bor i samma värld som Tam i Drakriddare-böckerna. Detta är första boken i en ny serie, Drakarnas öde, som är fristående från Drakriddare men Tam, Indre och drakarna kommer tydligen att dyka upp även i den här serien. Hur fristående den här än är kände jag ändå att jag ville läsa böckerna om Tam först (hade tidigare bara läst de två första böckerna om honom) och nu med facit i hand är jag rätt glad att jag gjorde det. Visst, jag har inga problem att hänga med på Neas äventyr - men det pratas redan från början om att de där drakarna och deras ryttare tycks ha slutat flyga. Och eftersom de inte längre flyger patrulleringsrundor så är det rätt oroligt i landet. Särskilt uppe i norr, där Nea bor. Och har man då läst alla böckerna om Tam så vet man ju förnöjt vad de där drakarna har för sig.

Hur som helst - det här är en bra bok. Stjärnstenarna och ritualerna kring dem med stjärntolkare, stjärnsalar och människor som har Gåvan (att kunna se det stjärnstenarna berättar) låter oss ana en lång och spännande historia bakåt i tiden. Jag gillar det, och är så nyfiken på hur drakarna ska komma in i det hela.

Ännu så länge räcker det bra med Neas berättelse. Hon, som ska genomgå ett prov för att sedan bli lärling till stjärntolkaren i Hammar. När hon genomför provet ser hon saker med stenens hjälp, fast när hon berättar för stjärntolkaren mäster Fenel vad hon sett blir han skogstokig och kör ut henne från Stjärnsalen. Inte nog med det - han berättar om hennes förmodade ondska för hela stan. Nea blir avskydd och utfrusen. Folk är till och med rädda för henne, och hennes liv är förstört.

Men det hon såg med stjärnstenen verkar vara ett hot mot hela landet. Hur ska hon göra? Vem ska tro henne och hjälpa henne?

Jag ser fram emot att få läsa mer om Nea! Och jag ser mycket fram emot att få visa den här boken för dem som läste om Tam, och har blivit äldre nu och vill ha tjockare fantasyböcker.

Titel: Stjärnstenen
Serie: Drakarnas öde #1
Författare: Jo Salmson
Utg år: 2015
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här

söndag 7 juni 2015

Så här kan också ett redaktionsmöte bedrivas

Här råder en viss tystnad på bloggen. Skribenten har nämligen befunnit sig i en förträffligt trevlig stuga på Tjörn hela helgen och pratat bloggande, höstidéer, böcker och annat kul med sina fellow-kollektivmedlemmar i Kulturkollo.

Förstår ni hur mycket godis, kakor och snacks (ostbågar!) det går åt när det ska pratas teman inför hösten? Määääängder, det kan jag intyga. Vin också. Och öl. Och kaffe. Egentligen är det ett under att vi fick något gjort, så mycket som det skulle in genom de där munnarna. Men oroas icke - vi kunde prata ändå. Och prata och prata och prata... tänk vad trevligt det är att umgås med folk som gillar samma saker som en själv!


Nåväl. Vi hann läsa en stund också. Förstås. Och då lyste solen på oss, och livet kändes alldeles kolossofialt fint.



Och så gick vi och tittade på skulpturer i Pilane. Jag har skrivit om det, och lagt in massor av fina bilder här i min andra blogg. Kika in om du är nyfiken!

torsdag 4 juni 2015

Unravel Me + Fracture Me + Ignite Me

Är snäll nog att utfärda en spoilervarning för allt möjligt innehåll i de här böckerna.

Fördelen med att läsa Shatter me-trilogin i ett enda svep som jag har gjort de senaste dagarna var att jag kunde hålla personer och händelser i huvudet hela läsningen. Nackdelen var att jag tröttnade på den där jämra kärlekstriangeln redan så fort den var uppenbar någonstans i bok 2. Den Enorma Och Vidunderliga Kärleken Som Får Juliettes Skelett Att Falla I Småbitar och allt vad det är blir inte fullt lika trovärdig när föremålet för kärleken i början av en bok är en person men mot slutet av samma bok har bytts ut till någon annan. Vem står näst på tur för att få Juliette att "glömma bort hur man andas" efter Adam och Warner? Kenji?

Det finns saker jag gillar med de här böckerna. Jag gillar kärleksscenerna, de där med allt bildspråk och all andlöshet och tatueringar nedanför höftbenet. Jag gillar att Juliette blir sur på att Adam envisas med att hon borde vara en beskyddad, svag, rädd och tystlåten öm blomma som borde låsas in någonstans medan han och andra lika tuffa som honom utkämpar strider. Jag gillar att Juliette bejakar sina superhjältekrafter och blir kick-ass.

Men det jag störde mig på växte. Det här så kallade kriget som ska pågå i bakgrunden? Motståndsrörelsen, Delta-vad-de-nu-heter, återetablissemanget och den kuvade stackars civilibefolkningen, jadajadajada... det blir bara ett enda stort jaha-blaha med det. Från ett stort underjordiskt komplex med storslagna planer till ett gäng slitna människor som är oense om hur de ska placera ut sina madrasser i en lägenhet, och sedan till totalt maktövertagande på ungefär tjugo minuter föregånget av några veckors styrketräning... Så...snöpligt liksom.

Bok 2, Unravel me är ändå helt OK. Då har jag hopp om både det ena och det andra. Fracture me-novellen ältar sluthändelserna i bok 2 en gång till, nu med tillägg av Adams gnäll om hur Juliette borde skyddas och hur James inte blivit skyddad nog. Men bok 3, Ignite me? Om jag säger så här: tidigare idag satt en tjej från åttan tillsammans med en kille i nian ute i biblioteket och diskuterade. De är ihop. Eller var ihop förut. Eller så visste de inte riktigt. Tjejen var sur på killen. Killen förstod inte varför hon var sur. Och så tjafsade de i oändlighet över detta. Deras konversation var rätt enahanda att lyssna på (förlåt, men jag kunde inte undvika eftersom de inte var särskilt tysta). ÄNDÅ var den roligare och mer spännande att höra på än den eeeeviga och oääääändliga kärlekstriangeln i den här bokserien med Juliette-Adam-Warner:
"Jag gillar dig, nä förrresten, det gör jag nog inte, fast honom vet jag inte om jag gillar, fast ooo så sexig han är, kanske gillar, fast bara om han ändrar på sig, fast jag vet inte"..."du är mitt liv" "du är mitt liv också" "han är dum" "han är ännu dummare" "han har gjort dumma saker" "han säger dumma saker" "jag har tajt t-shirt" "min t-shirt är tajtare än din" "mina ögon är blå som havet och ooo så djupa" "mina ögon är gröna och lysande och ooo så farliga" "du sa att du gillade  mig" "du sa att du gillade mig också" "han är dum" "han är också dum och om du ska vara med honom ska jag tjura"...
och så vidare...
och så vidare...
och så vidare... (upprepa i oändlighet)

Men för i (fult ord)te! Hur kan en hel bok fyllas med tonårstjafs där resten av de som tidigare var nyckelpersoner (Castle? hallå?) liksom bara står i bakgrunden och lamt invänder att "sluta bråka nu" liksom? Bråk om vilka som får sova över hos Adam? Pyttigheter, när det (ja juuust det ja) var något slags samhälle som skulle störtas?

Och när det där samhället störtas - en tyrann skjuts ner och ersätts med en mogen sjuttonåring med lång (?) livserfarenhet. Hur fint blir det, då? Peace. love och solsken direkt? Nä. Mafi fick inte ihop det på slutet. Så är det bara.

Men ja. Jag gillade som sagt att läsa om själva kärleksscenerna. De pirrade. Sen om det var Warner eller Adam som drog i Juliettes kläder spelade liksom inte så stor roll.

Titel: Unravel Me + Fracture Me + Ignite Me
Serie: Shatter me #2 + #2,5 + #3
Författare: Tahereh Mafi
Utg år: 2013-2014
Förlag: HarperCollins

onsdag 3 juni 2015

Om drakar, stjärnstenar och turboläsning om Tam

Jag började nyss att läsa Jo Salmsons nya bok Stjärnstenen. Den har jag längtat efter! Jag tycker så mycket om Jo Salmsons lättlästa fantasyserier för de yngre barnen, och de är så älskade av barnen här där jag jobbar. Magi, drakar och almandrar! Andra världar! Men så enkelt skrivna att de själva kan läsa dem!
Stjärnstenen utspelar sig i samma värld som Drakriddare, alltså böckerna om Tam tiggarpojken. Den är fristående och ska gå bra att läsa utan att känna till Tam. Men jag hade bara läst en sisådär tre-fyra kapitel in i Stjärnstenen när jag kände att jag nog ändå ville känna till allt om Tam och hans historia. Grejen är nämligen den att jag bara hade läst de två första böckerna i Drakriddare, och det var dessutom då  när de kom för 5-6 år sen så jag hade glömt detaljerna.

Raskt gick jag iväg till bokhyllan och hämtade Tam-böckerna. Senaste timmen har jag ägnat åt turboläsning av de sex böckerna om Tam, Sky, Indre, Chaia och alla de andra i Demar. Så bra de är!

Och när jag nu är inne på det här med drakar och deras ryttare - ni som gillar drakar i alla dess former får inte missa att läsa Anne McCaffreys klassiska böcker om The Dragonriders of Pern. Det var hon som hittade på det här med telepatiska och livslånga band mellan drakar och utvalda människor. Jo Salmson berättar här om att det var de böckerna som inspirerade henne till Tam-böckerna. Och jag tänker att Eragon-författaren Christopher Paolini säkert har fått idéer från McCaffrey, han också.

Jag återkommer snart med vad jag tyckte om Stjärnstenen. So far är den bra - mer komplex än Tam, förstås, och med en större värld, flera personer och en historia som anas årtusenden bakåt. Sånt som jag gillar!


Livet enligt Fikry

Detta är en bok för bokälskare. För visst - huvudpersonen är kanske A.J. Fikry själv. Och Maya, och Amelia, och inspektör Lambiase och Ismay och ganska många andra som bor på den lilla ön Alice Island. Men hjärtat i boken är böcker, och läsning.

Fikry är medelålders (knappt...), änkling, vresig och har bestämda åsikter. Särskilt om böcker har han bestämda åsikter. Och det kan ju vara både bra och dåligt eftersom han har en bokhandel. Just nu går den där bokhandeln uselt dåligt. Fikry bryr sig inte - han vill mest få den stängd om kvällarna så att han kan få gå upp till sin lägenhet ovanpå och supa sig stupfull. Han är deprimerad och mår inte bra alls - hans fru dog i en bilolycka för bara något år sedan.

Det kommer en försäljare från ett bokförlag till bokhandeln, och Fikry behandlar henne som skit. Böckerna hon presenterar är inte i Fikrys smak, och han låter henne få veta att hennes företrädare (som nyligen avlidit) var mycket bättre än henne.

Den där bokförsäljaren heter Amelia. Och trots den eländiga inledningen kommer hon att träffa Fikry fler gånger. Men först ska Maya komma och vända upp och ned på Fikrys liv. Maya anländer en kväll i ett paket. Med en lapp. Och sedan kan Fikry vara hur vresig han vill men han blir aldrig riktigt som förut. De små inledningarna till varje kapitel om olika böcker (nej, förlåt, noveller) har han skrivit till Maya.

Det här är en mysig bok, och jag älskar det här med böcker, bokreferenser och läsning som något som bara måste finnas i ens liv. Ändå lämnar den här boken mig rätt oberörd, och jag har nu när det gått en vecka efter att jag läste slut den redan glömt rätt mycket av den. Främsta invändningen är att jag tycker den går för fort fram. Åren liksom rasar på - det verkligen livet enligt Fikry. Och jag lär inte känna karaktärerna så där värst heller. De liksom bara lever vidare, och det de gör är ganska förutsägbart. Mysstämning, men utan djup.

Titel: Livet enligt Fikry
Författare: Gabrielle Zevin
Originaltitel: The Storied Life of A.J. Fikry
Översättning: Marianne Mattsson
Utg år: 2015
Förlag: Forum
Köp den till exempel här eller här

tisdag 2 juni 2015

Hundra ungdomsböcker - de här har jag läst!

Den här veckan ägnar vi på Kulturkollo åt ungdomsböcker och YA-läsning. Och vi har satt ihop en lista över hundra riktigt bra/viktiga ungdomsböcker. Diskussionerna gick stundtals heta i kommentarsfälten i vår fb-grupp men till sist var alla hyfsat nöjda i alla fall och det blev en bra blandning på listan.

Vilka har jag läst av de hundra, då? Jag gör ganska precis som Fiktiviteter-Helena med listan: fetmarkerar titeln om jag har läst den, fetmarkerar författaren om jag har läst annat av denne än just den här boken, och så grönmarkerar jag mina egna storfavoriter.
    1. Låt vargarna komma, Carol Rifka Brunt (ja, det ska vara halva titeln fetmarkerad... jag läste bara halva och ledsnade sen - jag kan vara en av totalt tio i världen som inte tokhyllar den här?)
    2. Kaninhjärta, Christin Ljungqvist
    3. Här ligger jag och blöder, Jenny Jägerfeld
    4. Onanisterna, Patrik Lundberg
    5. Hungerspelen, Suzanne Collins
    6. Divergent, Veronica Roth
    7. Cirkeln, Mats Strandberg, Sara Bergmark Elfgren
    8. Det handlar om dig, Sandra Beijer
    9. Fel grav och andra berättelserKelly Link
    10. Förr eller senare exploderar jag, John Green
    11. Jag, En, David Levithan
    12. En ö i havet, Annika Thor
    13. Boktjuven, Marcus Zusak
    14. Om jag kunde drömma, Stephanie Meyer
    15. Skuggan över stenbänken, Maria Gripe
    16. Den långa vägen hem, Cynthia Voigt
    17. Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag, Sara Ohlsson
    18. Imorgon när kriget kom, John Marsden
    19. Dansa på min grav, Aidan Chambers
    20. I taket lyser stjärnorna, Johanna Thydell
    21. Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket, Gunnar Ardelius
    22. Tänk om det där är jag, Johanna Lindbäck
    23. Godnatt Mister Tom, Michelle Magorian
    24. Pojkarna, Jessica Schiefauer
    25. Det händer nu, Sofia Nordin
    26. Momo, eller kampen om tiden, Michael Ende
    27. Hjärtans fröjd, Per Nilsson
    28. Guldkompassen, Philip Pullman
    29. Kanske är det allt du behöver veta, E. Lockhart
    30. Du glömde säga hej då, Sarah Dessen
    31. Konsten att ha sjukt låga förväntningar, Åsa Asptjärn
    32. Isnätterna, Malin Isaksson
    33. Frost, Maggie Stiefvater
    34. Wallflower, Stephen Chbolsky
    35. Eleanor & Park, Rainbow Rowell
    36. Antiloper, Ellen Roxberg
    37. Hitta Violet Park, Jenny Valentine
    38. Om jag stannar, Gayle Forman
    39. Stjärnmärkt, Jessica Spotswood
    40. Nick & Norahs oändliga låtlista, Rachel Cohn & David Levithan
    41. 13 skäl varför, Jay Asher
    42. Kurt Cobain finns inte mer, Hanna Jedvik
    43. Min hemliga dagbok – Adrian Mole 13 ¾ år - Sue Townsend
    44. Fråga Alice, anonym
    45. CinderMarissa Meyer
    46. Det är så logiskt alla fattar utom duLisa Bjärbo
    47. OndvinterAnders Björkelid
    48. Vad mina vänner inte vetSonya Sones
    49. Hur kär får man bli?Katarina von Bredow
    50. IsdrakenMikael Engström
    51. Anna och den franska kyssenStephanie Perkins
    52. Intet, Janne Teller
    53. Jag saknar dig, Jag saknar dig, Peter Pohl, Kinna Gieth
    54. Livets outgrundliga mysterier, Benjamin Alire Sáenz
    55. Jag ger dig solen, Jandy Nelson
    56. Tankeläsaren (De utvalda)Kristin Cashore
    57. Ramona, Marta Söderberg
    58. Jellicoe Road, Melina Marchetta
    59. Innan jag dör, Jenny Downham
    60. Oceanen vid vägen slutNeil Gaiman
    61. Önska bort önska nytt, Ingrid Olsson
    62. Peters baby, Gun Jacobsson
    63. Foxfire, Joyce Carol Oates
    64. Legend, Marie Lu
    65. Mörkrets tjänare, Holly Black
    66. Fjäril, Sonya Harnett
    67. Delirium, Lauren Oliver
    68. Outsiders, S.E. Hinton
    69. Odinsbarn, Siri Pettersen
    70. Dårfinkar och dönickar, Ulf Stark
    71. Simon och SophieEmma Granholm
    72. Sandor slash IdaSara Kadefors
    73. Ulrike och krigetVibeke Olsson
    74. Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindianSherman Alexie
    75. DarksideTom Becker
    76. Väktarens lärlingJoseph Delaney
    77. Pojken i randig pyjamasJohn Boyne
    78. Artemis FowlEoin Colfer
    79. Dyk i, Kate Cann
    80. Över näktergalens golvLian Hearn
    81. Den utvaldeLois Lowry
    82. Spelkortsmysteriet, Jostein Gaarder
    83. VargbröderMichelle Paver
    84. Mörk ängelLaini Taylor
    85. Ful Scott Westerfeld
    86. Kära tjejerJacqueline Wilson
    87. Berättelser från yttre förortenShaun Tan
    88. Amuletten från SamarkandJonathan Stroud
    89. MatchadAlly Condie
    90. Ser mitt huvud tjockt ut i den här?, Randa Abdel-Fattah
    91. Molnet, Gudrun Pausewang
    92. Flyg ollonborre, flyg, Christine Nöstlinger
    93. Coconut, Copano Matlwa
    94. Systrar i jeansAnn Brashares
    95. Sommaren jag blev vacker, Jenny Han
    96. Ljus, ljus, ljus, Vilja-Tuulia Huotarinen
    97. Vinterviken, Mats Wahl
    98. Chokladkriget, Robert Cormier
    99. De vassa tändernas skog, Carrie Ryan
    100. Kram, Hans-Erik Hellberg
66,5 av 100 blev det för mig. Hur många har du läst?? 

måndag 1 juni 2015

Shatter me + Destroy me

Det här är en av de serier jag bestämde mig för att äntligen läsa färdigt i min egen utmaning "Fortsättningarnas sommar":


Jag läste första delen på svenska, Rör mig inte!, för ett par år sedan. Då hakade jag upp mig alldeles för mycket på språket och sättet den var skriven på, och trodde att detta skulle vara för svårt för tonåringarna den var tänkt för. Fy mig, vad jag underskattar dem! Tonårstjejerna i min omgivning älskar den här serien! De nämner ingenting om att den skulle vara svår - däremot går de runt och kramar böckerna och lånar om dem och lånar om dem. Dystopi och smäktande kärlek i ett paket - vad kan gå fel, liksom? Nu har vi köpt in dem på engelska också och nu suckar de dessutom över omslagen. Så fina! Och ja, jag håller med dem. Så mycket finare än de svenska utgåvorna!

Dags för mig alltså att slutföra den här serien. I helgen läste jag om första boken, Shatter me, eftersom jag inte litar på min durkslagshjärna nog att komma ihåg vad som faktiskt hände i den. Och, visst. Jag förnekar mig inte. Jag hade glömt säkert tre fjärdedelar av boken. Stackars Warner som är så viktig hade jag helt glömt bort att han var med överhuvudtaget. Jag mindes bara Juliette och Adam, ett dött landskap där fåglarna inte längre flög och så att alltihop mynnade ut i något slags superhjältecirkus.

Men hallå!? Nu när jag läste om den kändes det mer som en bok om kärlek än något annat. Åh, så mycket smäkt och längt och kyss och djupt ögontitteri det är i den! Love, love, looooove... Och Juliette är dyrkad av två supersnyggingar - den ene med djupblå ögon, den andre med lysande gröna ögon. Den ene god, godare, godast och den andre ond, ondare, ondast.

Dessutom slängde jag som en bonus in novellan Destroy me som i
ordningen kommer som 1.5. I den är det Warner som berättar. Och si - killen har ett inre själsliv. Han är en mjukis med ett hårt yttre. Han gillar hundar, barn och Juliette. Han är missförstådd. Hans pappa är dum. Och... det blir jobbigt för Juliette att välja i det här triangeldramat förstår man.

Jag återkommer med vidare triangel-love-rapporter - är halvvägs igenom Unravel me nu. Är liiiiite trött på Juliettes ältande om kärlekens elände men vill veta hur det går.

Titel: Shatter me + Destroy me (finns i Unite me som innehåller två novellas)
Serie: Shatter me #1 och #1.5
Författare: Tahereh Mafi
Utg år: 2011 och 2014
Förlag: HarperCollins
Köp dem till exempel här eller här