Det är inte ett I-landsproblem. Det är mycket värre - det är ett BOKNÖRDSPROBLEM

I morse var det dags att börja på en ny bok eftersom jag avslutade fantastiska Six of Crows (Bardugo) sent i går kväll (snart i ett blogginlägg nära dig...). Och eftersom jag för någon dag sedan skrev ett långt och hyfsat meganördigt inlägg om Mary Balogh för Kulturkollos Dröm, längtan och fluffvecka (det publiceras i morgon söndag) blev jag så Mary Balogh-sugen att jag kastade mig in i hennes Simply Magic och vid frukosten befann mig i södra Englands landsbygd. Helgen skulle gå i romantikens tecken.

Men. Sedan följde ett antal timmar ute i skogen och med en iskall orienteringstävling, och som alla vet finns det bara ett sätt att bota något sådant: med ett långt och varmt bad i badkar. Med en bok. Fast nej, inte med Mary Balogh?! Den har jag på min Kindle, och min Kindle har inga badkläder (hallå? familj? jag önskar mig ett vattentätt (svindyrt) fodral till min Kindle till min stundande födelsedag...) så därför fick den snällt vänta utanför badrummet. I badet tog jag i stället med mig Meg Rosoffs Jonathan bortom all kontroll i vanlig pappersboksform. Och kärlek uppstod efter bara några sidor... Den Där Känslan, ni vet, Bok Att Älska.

Jaha. Så nu har jag problem. TVÅ böcker jag precis påbörjat och precis gripits av stora bokslukarsuget av. Vilken väljer jag? VILKEN??

(*blir så konfys att hon går och bloggar om eländet i stället, samt laddar ner Matt Haigs Människorna som e-bok på mobilen och börjar förvirrat läsa den i stället*)

Jane Eyre på två vis

Häromkvällen var jag och såg på Jane Eyre på Malmö stadsteater. Det händer inte så där värst ofta att jag går på teaterföreställningar - sisådär var tionde år kanske? Det brukar mer bli musikaler eller operor när jag vill uppleva scenkonst, men den här ville jag verkligen se.

Miss Ingram

Först ville jag läsa om boken, så att jag hade den aktuell och kunde jämföra. Jag hittade den att ladda ner gratis som e-bok på Gutenbergprojektet, dessutom en illustrerad upplaga. Fast grejen var nu att jag inte gillade den lika mycket som jag mindes att jag gjorde den första gången jag läste den. (jag kan till och med ha läst den flera gånger, men minns inte säkert) För det första blev jag riktigt irriterad på Mr Rochester den här läsningen, och det har jag aldrig blivit förut. Nu känns han mest överlägsen och totalt ego-centrerad. För det andra tyckte jag att jag läste och läste men inte kom någonstans. Så många utvikningar? Funderingar? Så långa och flummiga dialoger? (eller, det är nog mest Herr Överlägsen Rochester som flummar) Så...lång?? Jag mindes inte alls Jane Eyre som lång och småtrist från tidigare läsningar - men anar nu att jag då kan ha läst någon nedkortad version. Det jag minns är alla de dramatiska scenerna (Jane instängd i Röda rummet, Jane stående på en stol på Lowood, utpekad som lögnerska, nattliga skrik och bränder, "det här bröllopet måste stoppas!" och så vidare...) Kanske det är så att mina minnen av filmatiseringarna jag sett är starkare än bokläsningen?

Och teaterföreställningen, då? Hur var den? Jo - den bestod förstås av just alla de dramatiska scener som ända fram tills nu har varit Jane Eyre för mig. Jag tyckte mycket om att se den, men tänker att den nästan kräver att man känner till handlingen i förväg - en hel del som hände blev nu bara symboliserat på olika sätt mellan de olika scenerna. Och nu när jag såg teaterföreställningen så gillade jag mest... mr Rochester. Glömd var bokens överlägsne ego-herre - den här Rochester kändes mer mänsklig och med mer humor.

Jag är då som sagt inte alls van vid teater, och tyckte det var ganska jobbigt när det blev överdramatiskt och mycket skrikande (instängningen i det där röda rummet, och också när Jane får se fru Rochester). Men andra delar tyckte jag väldigt mycket om: ungefär allt där miss Ingram och Rochester spelar mot varandra, musikbakgrunderna, scenbytena och det här med att Jane får byta kläder på scen när hon blir äldre, det att kunna studera ansiktena på dem som spelade (Intiman är litet - man kommer nära scenen), det omedelbara. Dramatik och svärta hade jag väntat mig - humorn som fanns kom som en glad överraskning!

The Perks of Undviking the Läsplans... eller Carolina blabbar om sin läshelg

Det är kul att Annikas bokbloggsjerka är igång igen! Jag har funderat på veckans fråga nu över helgen, eftersom min läsning just nu är så väldigt typisk mig. Annika frågar nämligen

Har du gjort upp några läsplaner för 2016, och hur väljer du i så fall ut vilka böcker du ska läsa och när?

och mitt korta svar är NEJ, jag har inte gjort upp några läsplaner för 2016. Jag är inte med på en endaste utmaning, ska inte döda några hyllvärmare, vill helst inte beställa några recex, vill inte ha några som helst måsten inblandade i min läsning om jag kan slippa. Det enda åt det hållet jag har är en lista på den närmaste tidens utgivning av barn- och ungdomsböcker jag är intresserad av och vill läsa både för skolbibliotekariejobbets och min egen skull. Men dem läser jag när jag råkar se att de är inne på biblioteket och blir sugen på något nytt.

Det är så med mig och läsplaner att jag om jag så mycket som tittar på en boktrave i hyllan med blandad tänkt läsning och tänker att "jag börjar med den så kan den där vara lagom att bryta av med sen, så kan vi ta den där tunna efter det, och sedan kanske en lite tjockare bok på engelska i Kindlen efter det?"... Ja, så fort jag har gjort upp någon liknande vag plan i huvudet så kommer direkt Carolina-med-auktoritetsproblem och sticker upp sitt huvud och säger att "jag gör väl som jag vill!" och plockar fram en helt annan bok. Eller så börjar jag läsa en bok, känner efter en tredjedel att "nääää.... inte just nu?" och börjar på något annat, helt ovidkommande. För att någon kväll senare dessutom sätta igång med en tredje bok, för att jag var på ett helt annat humör.

Helgen, ja, som ett väldigt typiskt exempel: Jag gick hem från jobbet på fredagen med Livets outgrundliga mysterier (Sáenz) och Änglafall (Ee) i väskan. De stod på hyllan för återlämnade böcker, och den ena har jag varit sugen på att läsa rätt länge, den andra kom upp på nya-ungdomsböcker-listan för bara någon vecka sedan. Först skulle jag bara avsluta Det mörka ödet (Half bad 2). Men när jag väl hade gjort det var jag kräktrött på allt vad ungdomsböcker hette och arga vargar i Europa i synnerhet, så både änglafallen och de outgrundliga mysterierna fick vänta. I stället kändes Mary Baloghs romanceserie om familjen Bedwyn oemotståndligt lockande, och alltså gav jag mig på bok fyra i den. Bara för att jag kunde, liksom. Lördagen ägnades åt den. Underbar dag, jag gick inte ut, satte inte på datorn, bara läste och läste och läste. (you know the feeling...) Och Morgan fick sin Gervase någonstans efter midnatt, och alltså borde söndagen kanske ha innehållit något änglafall eller några outgrundliga mysterier? Nope, för nu kom jag ju på att jag hade Omänniskor liggandes med snygg framsida och en känsla av lite skräckbok sådär. Hade inte så mycket koll på den mer än att den ena författaren, hon Nanna, väl var serieskapare också?

Fast söndagen försvann snabbt pga andra aktiviteter än läsning, och på kvällen försvann raskt även Omänniskor ur mitt liv (och ni kommer inte att få läsa mer om den på den här bloggen) efter kanske sjuttio lästa sidor eller så pga den gjorde mig riktigt förbannad på många sätt. Först blev jag alldeles väldigt störd över huvudpersonens extremt otrevlige pojkvän och ville bara skrika åt henne att varför finner du dig i det där!!?? och sedan fortsatte boken med att göra mig ännu argare eftersom den passerade töntgränsen med råge (den sortens urban fantasy som jag inte fixar, av samma art som Cirkeln: det blir så fånigt när det är miljöer jag känner igen och så blir det övernaturligt i dem. En äldre man med påsar under ögonen och mjäll på sin omoderna kostym, som blir förvandlad till en... igelkott? Nej. Bara... nej.) Sedan, när jag hade bestämt mig för att strunta i resten av boken eftersom den både störde mig och försökte få mig att bli rädd för vildsvin, så läste jag om den på nätet. Och DÅ upptäckte jag att det ju är Omänniskor som var upphov till "Kringlangate". Att den där K. Svensson som var medförfattare var Kristoffer "Kringlan" Svensson. Jag hade läst den debatten, och blivit arg, men fattade inte förrän nu att det var den här boken. Och sen? Sen blev jag ännu mer förbannad. På mig själv! Som är så himla kass på namn och kändisar och sammanhang och aktualiteter att jag verkligen inte såg den där Kringlanconnection förrän nu... jag är ju direkt pinsam!

Omänniskor fick alltså utgå. Jaha. Läsa vidare i The Perks of Being a Wallflower  (Chbosky) då, som har legat inne på toaletten sen jag fick den i julklapp av min son? Alltså, nej. Den är så tråkig att klockorna stannar. (vill ändå läsa ut den, för hur ofta får jag böcker i julklapp av min sextonårige son? va? vavava??) Fallande änglar eller outgrundliga mysterier, då? Nej, inte om jag akut skulle utveckla någon ungdomsboksallergi, tack så mycket. Något annat i bokhyllan? Mer om Bedwynfamiljen? Något från allt jag har på Kindlen? Från önskelistan på Amazon...?? Bokcirkelboken jag borde läsa i tid den här gången?
Nej! Något helt annat. Något kort, helt utflippat, och av Brandon Sanderson: Legion. Som inte fanns med på någon lista överhuvudtaget. Eller i någon som helst planering. Bara för att jag kunde.

Så, vi tar om det. Läsplaner för 2016? Nej. Inga. Frågor på det?

Den ännu hemligare trädgården...

Ibland önskar jag att jag vore illustratör för böcker. Nä, nä, jag KAN inte - är inte ens särskilt duktig på att rita. Men jag kan bli så sugen på att få vara den som har gjort något sånt här:

Detta är en bild på i Gasta-Gorma Herrgård Ada Goth av Chris Riddell. Han har både skrivit och illustrerat den, men han är annars en flitig illustratör även i andras böcker (senast med Neil Gaimans Splods öga och Den sovande och sländan) Alla hans bilder brukar vara fulla av detaljer, och underfundig humor. Och denna herrgård och dess trädgård - tänk vad vansinnigt roligt han måste ha haft när han satt och skapade den! Ta bara den här detaljen, med Den hemliga trädgården och Den ännu hemligare trädgården. Eller Sällskapsrumsträdgården med alla möbler...

Bibliotekariejobbet är liksom inte lika lockande... fast det innebär ju att jag får läsa sådana böcker som den här! 

(har bara precis börjat läsa den - rec kommer så småningom när jag vet vad jag tycker om texten också...)

Måndag, 20:03 - 21:20

Hallå, hallå, bästa fru bloggskribent - vad håller du på med? Du har ju läst både Djupa Ro och Jan Svensson som du har längtat så länge efter... vad har hänt med inläggen om dem? Va? Vavavava?

En helg hände, en helg fylld med rätt mycket icke-bokrelaterat. Candy Crush Saga hände en hel del också, vilket är lite så där skäms-kuddigt att erkänna. Och just nu ikväll? Huvudet kändes som gröt finmosad med gaffel efter en jobbdag full med möten, så jag bestämde mig för att ta ett bad. Och med ner i badet följde... en grön bok.

Vad? Läser bibliotekarien böcker i badet? Är inte det oansvarigt?

Nä. Det är min egen bok. Den badar jag med så mycket jag vill.

Men mot slutet höll jag på att bli ett med badvattnet, så jag fick slita mig ifrån den där gröna boken. Det var svårt. Den är, trots titeln, full av sånt som en Carolina har roligt åt. Den är faktiskt så väldigt bra att den här bloggskribenten nu direkt stänger ner bloggen igen och går och sätter sig i läsfåtöljen. För vem kan motstå meningar som "Det är en universellt accepterad sanning att high school suger."

Ja, ja, vi vet att du gillar Austen...

Ja! Och sånt här:

OK, gå ner till din läsfåtölj då. Men du lägger dig väl i tid i kväll? Det är jobbdag i morgon?

*blädder blädder*

Your hat, my lord

Här kommer först ett citat (ur At Last Comes Love av Mary Balogh) som beskriver en ytterligt vanlig situation i en viss sorts böcker (ni vet: slott, baler, klänningar, cyniska hertigar och love, sånt jag med jämna mellanrum med stort nöje hänger mig åt):

"They arrived at the Tindell mansion half an hour later and had to wait only five minutes before their carriage took its place at the end of the red carpet and Stephen handed Margaret out. She gave her shawl to a footman inside the hall and ascended the stairs toward the receiving line and the ballroom on Stephen's arm."

Alla dessa footmen och butlers som tar emot mängder med sjalar, handskar, hattar och rockar på bjudningar, baler och the Club -  hur håller de reda på vems pryl som är vems? Det verkar aldrig delas ut några små praktiska garderobsbiljetter eller så. Har tjänstefolket i förväg kanske skrivit små lappar med alla inbjudna personers namn? Hur skulle de annars ha minsta chans att minnas att lady Merton hade en gul sidensjal eller att earlen av Allingham lämnade in en svart hatt storlek 54, slightly dented at the brim...??

Inte heller verkar det som att någon någonsin behöver vänta särskilt länge på att få sina saker (de rätta sakerna, märk väl) när de lämnar balen eller vad det nu kan vara. Nädå, där står en skinande och artig betjänt beredd i kulisserna och sträcker fram handskarna eller sjalen och det där i exakt rätt ögonblick. Till rätt person. Som de dessutom givetvis har lärt sig namnet på, tillsammans med rätt titel, och därför artigt kan hälsa med namn.

Impressive. Most impressive.

"Tro mig, böcker är som flugpapper."

Jag håller på att läsa om Bläckhjärta av Cornelia Funke. Det var ett antal år sedan jag läste den, och jag ville friska upp minnet eftersom jag härnäst tänker mig att läsa färdigt hela serien: Bläckmagi och Bläckdöd. 

Det jag nästan hade glömt bort var den här absoluta tok-kärleken till böcker som fullständigt väller över en i början på den här boken. Efter några kapitel känns det helt berättigat att vräka ut alla möbler i huset och i stället fylla det med samlingar av snyggt inbundna böcker i harmonierande färger i stället. Eller att helt naturligt strunta i att ta med sig kläder och annat tjafs i resväskan när det ska resas bort, och i stället packa sina tjugo favoritböcker - ja, sådana man redan läst tio gånger men vill bära med sig som vänner.

Bläckhjärta är definitivt en bok för bokälskare. Här är två citat från början i boken:

"Om du tar med dig en bok på en resa så händer något märkvärdigt: boken börjar samla dina minnen. Du behöver bara slå upp den sen och så är du åter på platsen där du läste i den. Redan med de första orden kommer alltihop tillbaka: bilderna, lukterna, glassen som du åt medan du läste... Tro mig, böcker är som flugpapper. Minnen fastnar ingenstans så bra som på boksidor."

Så där är det. Och så det här. Mo arbetar som bokbindare, och jag blir vild av längtan efter att ha en bokhylla fylld med böcker som är inbundna så som han gör det:

"Han lyfte mappen, där han hade sina försättsblad, lade den på bordet och bläddrade frånvarande bland dem. 'Varje bok borde börja med ett sånt papper', hade han en gång sagt till Meggie. 'Helst med ett mörkt: mörkrött, mörkblått, för var bok ett som passar ihop med pärmen. När man slår upp en bok, är det som på teatern: först är där ridån. Du drar den åt sidan och föreställningen börjar.' "

...så när jag som vanligt gick där och läste min bok...

Igår kväll läste jag ut Himlen börjar här, och gillade mycket. Särskilt språket. Recension kommer snart, men det här är en sådan där bok som jag redan efter några sidor plockar fram telefonen och börjar fota citat ur. (lånebok, no-no på att vika hundöron och att anteckna i marginalen...) Inte för att jag vet vad jag egentligen ska göra med alla dessa foton på text ur boksidor jag faktiskt samlar på mig, men det känns helt nödvändigt just då. Det är så bra formulerat, eller smarta saker, att det måste sparas på något sätt.

Det här citatet handlar om hur huvudpersonen Lennies syster Bailey träffade sin pojkvän Tony. Och så är det en del av allt det som gör Lennies familj till något alldeles utöver det vanliga:

"Första gången Bailey såg honom gick vi och läste på vägen (alla i vår familj tycker om att gå och läsa och de få andra personer som bor här vet om det och brukar krypköra sista biten hem). Jag läste Svindlande höjder, som vanligt, och hon läste Like Water for Chocolate, hennes favorit, när en magnifik, kastanjebrun häst travade förbi oss bort mot vägskälet."

...alla i vår familj tycker om att gå och läsa...!! Jamen klart de gör! En helt självklar grej, att de alla går runt helt försjunkna i sina böcker i det närmaste grannskapet? Och att alla som bor där är vana att se dem så och därför kör försiktigt. Åh, vad jag älskar tanken på en sån familj, ett sånt grannskap och hela idén!

En mycket kreativ tolkning av stridsscener

Jag fortsätter med min långa utflykt i Brandon Sanderson-världen i The Way of Kings, och har nu kommit ungefär en fjärdedel. Övriga livet vägrar att låta sig pausas och envisas med att störa med jobb, sömn och annat trams.

Det är en enorm och fantastisk värld, det där. Underbara detaljer som en natur som är anpassad efter ständiga hårda stormar, och som vid blåst eller vibrationer liksom drar sig in i sitt skal för att skydda sig. Därför finns det alltså gräsmattor där varje grässtrå drar sig ner i ett litet hål i marken när till exempel en vagn rullar förbi, så att vagnen rullar på kal mark men när den har passerat poppar gräset upp igen. Åh, vad jag älskar sånt!

Men det var inte det jag skulle skriva om nu, utan detta: Centralt i The Way of Kings pågår ett krig. Detta krigande görs i en miljö som består av någon slags klipplandskap av platåer med bråddjupa klyftor och stup i mellan. En av huvudpersonerna ingår i ett bridge crew, som bär mobila broar att lägga mellan de där platåerna så att själva armén kan förflytta sig. När jag läste om det här så hade jag svårt att se det framför mig, och tänkte att det kanske fanns någon annan Sanderson-läsare som hade varit kreativ och trevlig nog att göra fan-art av det. (det finns mängder och mängder av Sanderson-fan-art på nätet, och detta kan jag ägna hur mycket tid som helst åt att nörda ner mig i)

Jag hittade något. Inte fan-art som bilder. Nädå. Jag hittade någon som hade byggt stridsscenerna på de där platåerna, inklusive bärbara broar och allt...i LEGO!!

Applåder på det, va?

Bilderna är hämtade från zenoagency, och det är Rick Martin som har byggt legomodellerna. Klicka dig vidare på hans namn på sidan hittar du samtliga bilder av slaget gjorda i lego. Till och med giganto-monstret.

Jag ska nog göra en revidering av vad jag ägnar mitt eget liv åt.

En noga katalogiserad och värderad samling av...sista ord?

Helt matt av att ha tagit mig igenom Jag heter inte Miriam (rec kommer om några dagar när jag har hämtat mig lite) var jag helt enkelt tvungen att läsa något rejält fantasymässigt. Och länge, länge har den väntat i läsplattan, Brandon Sandersons hjärtebarn och stora storverk: The Way of Kings, första boken i The Stormlight Archive som tydligen kommer att bestå av fem mastodontdelar. The Way of Kings är på lite över tusen sidor så jag lär ha att göra ett tag framöver. Men oj, vad den redan är bra. Funderar på umgås med några lämpliga förkylningsdrabbade personer (de kryllar) och dra på mig något lagom jobbigt så att jag kan vara hemma någon vecka. Läsa! Läsa! Läsa!

Och bara det här. När själva boken efter inledning och prolog sätter igång så inleds varje kapitel med ett citat. Efter första står det att det är collected on the fifth day....osv, si och så många sekunder innan döden inträffade, och så vem det var som sa det. Detta verkar alltså vara utdrag ur en samling med olika personers sista uttalanden innan döden. Noga katalogiserade, daterade och utvärderade.

Eh...va? Vem skulle vilja ha en sådan samling? Och varför???

Van som jag är vid att alltid få svar på alla mystiska saker, alla lösa trådar hopknutna när jag läser Sanderson så tror jag alldeles säkert att jag kommer få svar på vad det här är för samling, och varför den är viktig.

Men bara idén...! Älskar den. (nämnde jag att jag är bibliotekarie? att samla, ordna och katalogisera saker är vår grej)

Jag delar med mig av tre bilder på inledningarna av några av de första kapitlen:

Förförelse med hjälp av boktrave

Vi har kärlekstema på Kulturkollo den här veckan, och tisdagsutmaningen handlar om att berätta om sitt favoritkärlekspar.

Svårt ju! Det finns ju hur många kärlekspar som helst som jag lyckligt har suckat över.

Men detta får det bli, eftersom jag fullständigt älskar sättet de blir kära i varandra på:

Vin och Elend, i Mistborn-trilogin.

Första gången de träffas är på en bal. Vin är utklädd till adelsdam och har ett hemligt uppdrag på den där balen - men det är första gången hon är på bal, första gången hon har så fina kläder på sig och första gången hon överhuvudtaget är ute i societeten. Hon har levt hela sitt liv som ett fattigt gatubarn, med i en tjuvliga, och hon är nu så galet rädd att göra bort sig på något sätt på den där balen, och bli avslöjad som det lilla trasbarn hon alltid har varit.

Så hon går runt lite i bakgrunden på balen, undersöker var trappor går och iakttar de andra balgästerna från balkonger och sånt. När hon står vid en sådan balkong, skymd bakom en pelare, så kommer en ung man och blir sur för att hon har tagit hans plats. Det är Elend.

Elend tvingas vara på många baler eftersom han är son till en högt uppsatt adelsman. Men han tycker inte om det, och vill allra helst sitta i sitt eget rum och läsa böcker (och vänta här nu....känner jag igen mig lite här kanske? Ja. Jo. Typ hundra procent eller så.) När han är på bal så brukar han gömma sig i något hörn och läsa någon av de böcker han i smyg tagit med sig.

Och nu har alltså Vin snott hans favorit-smygläsarplats. Hon tycker han verkar helt knasig - läsa böcker är verkligen inte hennes grej. Det är jobbigt och trist och hon gör hellre andra saker. Stå och läsa bok på bal!? Märklig typ, den där. De säger en hel del nedsättande saker om varandra, den där första gången de träffas (och Vin har ingen aning om vem Elend är).

Nästa gång de träffar varandra är det också på en bal. Vin sitter ensam vid ett bord och försöker förtvivlat förstå de olika grupperingarna inom adeln, vem som pratar med vem och vilka hon ska försöka nästla sig in hos (hennes hemliga uppdrag fortsätter). Då är det någon som helt sonika vräker ner en hög med böcker på hennes bord, och som sedan (utan att fråga om stolen är ledig) sätter sig bredvid henne utan ett ord. Därpå tar personen upp en bok, börjar läsa, och ignorerar henne fullständigt. Elend, förstås.

Bästa förförelsetekniken jag någonsin läst om, tror jag. Eller sämsta... Älskar det, i alla fall. Precis som jag älskar hela den här trilogin.

Vin och Elend (för tillfället utan bok i handen)

Min fader konungen

På Kulturkollo har vi den här veckan pappatema, och tisdagens utmaning handlar om att skriva om en pappa du tycker särskilt mycket om. Din egen pappa, eller någon annans pappa, eller en pappa som du läst om i en bok, sett i en film eller kanske hört en låt om. Häng med du också!

Jag väljer att skriva om en pappa jag läst om i en bok, och alltid tyckt väldigt mycket om: Mios far i Mio min Mio (Astrid Lindgren). 

"Min fader konungen" som Mio säger är allt det han alltid har längtat efter hos en pappa. Innan han kommer till Landet i Fjärran så bor han hos sina fosterföräldrar tant Edla och farbror Sixten, och den där Sixten är inte mycket till far, han. Om han någonsin säger något till Bosse, som ju Mio ännu kallas för, så är det "Du där, ge dig iväg ut, så jag slipper se dig."

Men för det mesta är Bosse hemma hos kompisen Benka. Och Benkas pappa...åh, vad Bosse önskar att han hade Benkas pappa till sin pappa. Benkas pappa pratar mycket med Benka, hjälper honom att bygga modellflygplan och ritar märken på köksdörren för att se hur mycket Benka växer och så där. Benka får skratta och prata och slänga kläderna omkring sig så mycket han vill, hans pappa tycker om honom ändå. Och han får ta hem kompisar - det får förstås inte Bosse för tant Edla och farbror Sixten tycker att det inte ska vara något spring av ungar: "Vi har nog med pojklunsen som vi har" säger farbror Sixten.

Men så kommer då Mio till Landet i Fjärran och får träffa sin fader konungen. Och denne fader - han är ju allt det som Benkas pappa var där hemma i Stockholm. Så kung han är så har han alltid tid att prata med Mio, och de bygger modellflygplan, och ritar märken på köksdörren för att se hur mycket Mio växer... "Mio min Mio, det var värst vad du har växt nu igen" säger han när de mäter.

Skratta och väsnas får han också göra, förstås. Första gången fader konungen kommer vandrandes i Rosengården och får höra Mio och kompisen Jum-Jum när de skrattar och leker så blir Mio lite förskrämd och tror att pappa ska bli arg. Men nej, då. Det är som det ska vara:

"Jag tycker om fågelsången, sa han. Jag tycker om musiken från mina silverpopplar. Men mest tycker jag om att höra min son skratta i rosengården."

Alltid, alltid har jag älskat att läsa om denne "min fader konungen", som är allt det alla pappor nog skulle vilja orka och kunna vara för sina barn.

Carolina slalomläser... troligen rakt in i närmaste träd snart

- Hördu, Carolina, du skryter ju om att du ständigt slalomläser? Att du inte kan leva utan att ha sisådär tre-fyra böcker i gång samtidigt?

Jo. Det där har ju lite med humör att göra, vet du. Om jag läser en lite tyngre bok som måste smältas och njutas av i småportioner, så vill jag gärna ha något lättare bredvid att bryta av med. Något med smäktande kärlek, kanske. Eller någon av alla de barnböcker jag tror att jag ska hinna läsa innan jag dör.

- OK, OK, må så vara. Men du, som är så pass förvirrad i allmänhet, kan du verkligen hålla isär de olika böckerna du läser? Jag vill med bestämdhet minnas att du hade problem med herrar kommissarier Mörck och Hole härförleden?

För det mesta klarar jag det. Det är så pass olika böcker, och så olika lässituationer - något på läsplattan, någon barnbok för jobbets skull (eller, ja, ganska mycket för min egen skull också), någon bok jag högläser för barnen och så boken jag lyssnar på när jag springer. Om jag blandar ihop några böcker så brukar det i så fall vara den/de vuxenböcker jag läser och den vuxenbok jag lyssnar på när jag springer. Troligen för att tankarna tenderar att vandra iväg lite mer när jag springer.

- Att du inte springer vilse medan du lyssnar på boken, eller springer in i något träd eller så eftersom boken är spännande är mer än jag begriper. Du har norra halvklotets sämsta simultankapacitet, vet du. Vad är det nu du har blandat ihop?

Jag lyssnade på slutet av Andras plåga av Val McDermid igår. Efter att ha varit riktigt segt tråkig hade den nu äntligen hettat till. Tony Hill satt verkligen illa till. Mördaren stod framför honom och tänkte sig ha ihjäl honom med en läskig kniv. Men riktigt nervös för stackars dr Hill var jag aldrig. Dels visste jag ju att det kommer många fler böcker om Hill/Jordan efter denna (och troligen ínte med dr Hill som odöd psykolog). Dels var jag helt förvissad om att Jamie Fraser vilken sekund som helst skulle dyka upp i något fönster eller så för att rädda Tony Hill.

Jamie Fraser från Gabaldons Outlander, alltså. Han, den övertrevlige, sexige, modige he-man-skotten som poppar upp som gubben i lådan så fort hans älskade Claire svävar i någon slags livsfara. Och tro mig, det gör hon i princip hela tiden. Att hon har lyckats hålla sig vid liv i tjugoåtta år, genom andra världskriget och annat, utan denne Jamie Fraser vid sin sida är i det närmaste otroligt. Troligen kan hon inte gå för att köpa två liter mjölk i affären runt hörnet utan att genast utsättas för dödliga faror och livshot.

Jamie, han kan han. Honom väntade jag på. Men även om det finns en viss koppling till Skottland i Andras plåga så dök det definitivt inte upp någon übermanlig högländare klädd i kilt och muskler för att rädda Tony Hill. Det var bara jag som...ja... inte kunde hantera det där slalomläsandet så bra som jag trodde att jag kunde.

- Tänkte väl det. Du kanske skulle minska ner antalet böcker "på gång" som du skryter om här i högermarginalen? Till en? En bok med rak handling och inte alltför många karaktärer att hålla reda på? Va?

I fara...

...to the rescue!

Note to self: att läsa om avdelning Q och Harry Hole samtidigt är mer än du klarar av

Carolina - nu har du lyssnat på tre timmar av ljudboken Smärtans hus av Jo Nesbø, och i förrgår valde du att också börja läsa Fasanjägarna av Jussi Adler-Olsen. Alltså – hur tänkte du nu? Tänkte du överhuvudtaget någonting? Roman om en bufflig polis i Oslo samtidigt som roman om minst lika bufflig polis i Köpenhamn? Två polisromaner samtidigt? Du kommer aldrig i livet kunna hålla isär dem!

Jodå, det ska nog gå bra. Tror jag. Jag är van att läsa flera böcker samtidigt.

Visst, det har du ju skrutit om i ett blogginlägg nyligen. Men det här – nä, du. Det är dömt att misslyckas. Bara för att testa dig: Vem är det som sitter och gång på gång kollar på videoupptagningen av ett rån?

Lätt! Det är Harry Hole! Tillsammans med geniet Beate Lönn.

OK. Men är det då Harry och Beata som lägger upp utredningen i prydliga små högar på ett bord för att det ska se imponerande ut?

Ja! Eller nej...det är Carl Mörck och Rose. Tror jag.

Och vem är Hole kär i? Och Mörck?

Alltså...Harry är kär i Vigga. Nej, han har ihop det med Anna. Eller, vänta...hans särbo är väl i Moskva? Och Carl vill så väldigt gärna ha en date och mer med den där terapeuten...Rakel?

Fel, fel, fel! Du har redan blandat ihop böckerna! Vems far tog livet av sig när hans barn hittades mördade?

Beate Lönns far? Nej, förresten, han blev ju skjuten i det där bankrånet.

Vem har en kollega som nyligen blivit mördad?

Harry Hole. Och Carl Mörck också, faktiskt.

Ja, OK, du verkar ha en viss rudimentär koll. Men har du nu något knep för att hålla isär böckerna?

Ja, faktiskt. Den ene är smart och har problem med spriten. Den andre är smart och har problem med att umgås med människor. Böckerna om Harry Hole har de absolut smartaste intrigerna med mängder av twister. Men böckerna om avdelning Q har genomgående den där absolut elaka humorn som jag bara älskar. Andlös spänning i den ena – fniss och spänning i den andra. Klart jag kan skilja på dem! Låt mig nu vara ifred med mitt läsande, tack, du stör.


(Det här inlägget publicerade jag ursprungligen 2013-12-01 på LitteraturMagazinet.)

Carolina funderar över Austen - the sequel

Jag skröt igår om att det var så mycket som gjorde att jag tyckte om att läsa Jane Austens böcker att jag var tvungen att återkomma i ämnet med ett inlägg till. Så nu återvänder jag alltså till Austenland.

Varför gillar jag då så mycket att läsa Austen? Igår skrev jag om alla de fantastiska karaktärer man får lära känna i hennes böcker. Men sen är det detta med miljön de lever i. England, överklass, början av 1800-talet, landsbygd, fina hus, byta om till middagen, promenader i parken och i det vackra landskapet (som liksom finns till för hästar, för jakt och för stillsamt promenerande människor), upstairs/downstairs… Jag upphör aldrig att fascineras av den här världen! Jag älskar ju att läsa om andra världar och främmande miljöer, och det här är så oerhört långt ifrån min egen verklighet att det egentligen är som att läsa fantasy. Minus svärdsfajterna och de magiska besvärjelserna. Drakar finns det dock en hel del hos Austen också. Tänk bara på lady Catherine DeBurgh på Rosings park (i Stolthet och fördom). Eller på sir Walter Elliott i Övertalning.

Ja, ja, ett vanligt argument för att tycka om Austen är att det hon skriver känns så modernt fast det är så länge sedan det skrevs. Det gör det! Hur de tänker och funderar och så, ja. Men deras värld jämfört med min egen moderna? Ta bara det här med vad de håller på med om dagarna. Ingen av huvudpersonerna jobbar. Eller, OK, vi har i just Övertalning i och för sig en hoper sjökaptener i flottan, men de sköter liksom sitt arbete vid sidan av de viktiga händelserna i de här lantlivskretsarna.
Men förutom de uppenbarligen tjänstlediga kaptenerna has det inga som helst arbeten. Dagarna går ut på att gå på visit hos varandra (tja, de har ju inte Facebook så på något sätt måste de viktiga statusuppdateringarna göras), prata med varandra om vad som sades under visiterna, gå på promenader, beundra landskapet, skriva brev till varandra om man bor för långt bort för att göra visiter, gå hem till varandra på middag eller eventuellt bara gå hem till varandra efter middagen för att umgås lite på kvällskvisten. Och hela tiden går allt ut på att konversera, konversera, konversera. Tiden mellan allt socialt leverne övar man kanske på sitt pianospel eller broderar, eller läser (kvinnorna), går ut och skjuter ner lite fasaner från skyn eller läser (herrarna). De eventuella barnen tar någon annan (anställd) hand om. De får möjligen komma in en stund framåt kvällen och artigt säga hej till sina föräldrar. Om de inte rent av går på skola någon annanstans och bara kommer hem till jullovet (och oj, vad stimmigt och jobbigt livet blir då, klagar en av personerna i Övertalning). Maten lagas givetvis av någon annan. Påklädningen också. Städningen ska vi inte bara prata om. Och, ja, ni vet allt det där som fyller åtminstone hela mitt liv – det gör någon annan. Återstår alltså bara det sociala livet.

Visst verkar det fint och lyxigt med allt det där – uppassande, tjänstefolk och lyx. Men tänk om jag själv hade levt då, och med de förhållandena? Jag, som tycker långa släktmiddagar med allmänt hållen konversation är ungefär lika roligt som kroken tandläkaren använder för att rota djupt nere vid tandhalsarna? Jag, som inte ringer upp någon om jag inte har ett direkt ärende av något slag? Visiter för allmänt småpratande, middagar med intelligent konversation, långa kvällar i sällskapsrummet med social samvaro…jag hade verkligen inte stått ut många dagar i Austenland. Möjligen om jag hade arbetat som hushållerska eller bondmora eller något annat ruschigt (fast då hade jag säkert inte kunnat läsa böcker och det hade nog varit ännu värre att stå ut med).

Klart att personerna i boken ältar så mycket vad andra människor säger och tycker, och hur de säger det, och till vem, och i vilken ordning de i ett promenadsällskap promenerar och att en liten dagsuflykt till Lyme kan bli ett helt äventyr när man inte har något annat för sig om dagarna än just det att umgås med andra människor. Jag kan bli lite trött när Austen börjar rabbla vem som ska åka hem i vagn och vem som ska promenera, vem som ska stanna hos en sjukling och vem som ska gå iväg på middag. Det känns väldigt omständligt och jag vill bara skrika att ”jamen hur svårt kan det vara? Just do it!”

Och etiketten! Den kan jag fascineras över hur länge som helst! Vem som ska tilltalas på vilket sätt: Miss Elliott om äldsta systern i Övertalning, Miss Anne eller Miss Anne Elliott om näst äldsta systern. Ers nåd ibland och ers höghet ibland, ibland sir, ibland högvälborne... Och så vet alla i ryggmärgen vilken ordning man ska gå in i och ut ur i rum, beroende på rangordning. Gifta fruar först, i ordning efter börd förstås, och så ogifta kvinnor sedan, i åldersordning. Man baxnar.

Sen lägger jag ner Austenboken ifråga och återgår till vardagslivet i Vismarlöv. Där maten lagas av oss själva (efter det att vi trötta kommer hem från jobbet). Där middagen aväts i sällskap med våra barn, som vi umgås med och uppfostrar alldeles själva, tack så mycket. Och där middagsbordet utan vidare ceremonier lämnas eftersom kvällsaktiviteter väntar. Ordningsföljd när vi tågar ut från köket finns helt enkelt inte. Jag tänker på vårt sociala liv kontra de högtstående konversationerna i Austens sällskapsrum: fredagskväll i Vismarlöv där någon sitter vid TVn, någon med en bok och minst två av oss glor in i någon slags datorskärm. Jag tänker på fysisk aktivitet à la Austen – promenad – kontra vardagsfysisk aktivitet i Vismarlöv – borsta av en snöig bil samtidigt som man stampar med fötterna för att inte frysa sönder och samman.

Austens värld – det är rena fantasyn. Och eftersom jag älskar att fly in i en annan värld när vardagslivet känns lite för vardagligt så älskar jag Austens värld.

Om fantasyvärldarnas morgonvanor

Jag är djupt försjunken i en fantasy-lunta för närvarande (Sanderson, Mistborn, helt förträfflig för övrigt). Det brukar poppa upp en hel del frågor av praktiskt slag när jag läser sånt, och för det mesta lyckas jag trycka tillbaka den egna och verkliga världen och tråkiga praktiska ting när jag läser. Men ibland bara måste jag ventilera mina funderingar. Det där om ärmar som förvaringsplats, till exempel. Eller som nu - denna ständiga och allestädes i alla fantasyromaner återkommande vana att "ge sig av i gryningen".

Det ska alltid ridas i väg i gryningen (och ja, anfallas också när det gäller krig: "We attack at dawn" är en förutsägbar replik). Visst, säkert bra grej att utnyttja dagsljuset så mycket som möjligt. Men ju mer jag tänker på det, desto mer har jag att invända mot det hela.

För det allra första verkar gryningen alltid infalla vid ungefär samma praktiska morgontid, säg sisådär sjutiden på morgonen. Alla verkar hyfsat utsövda och hela samhället verkar sätta igång. Men i min värld finns det sånt som sommarmorgnar i juni, då det blir ljust vid vadå? Tre? Det känns hårt att hurtigt anbefalla ett helt sällskap av trötta människor att studsa upp på hästar eller vad det nu är och ge sig iväg vid tre-tiden på morgonen. Omvänt förstås vintermorgnar när gryningen gäspande masar sig upp en stund efter åtta. Vilket fantasysällskap som helst med självaktning borde då vara på väg sedan många timmar, och att "rida i gryningen" blir då ingenting alls att känna sig duktig för.

Men, OK då. Säg att fantasyvärldens gryning alltid, alltid infaller hurtiga 6.48 på morgonen. (och hur är det - det kanske alltid är gryning även i min värld samma tid varje dag vid ekvatortrakterna? Fysik och sånt är inte min grej) Hur kan alla dessa människor så självklart vara klara att "ge sig av i gryningen"? Vem väckte dem? För det måste ju göra pre-gryning om man ska vara klar vid gryningen, och hur lätt är det att vakna mitt i becksvarta natten, av sig själv?) Har alla hunnit äta frukost? Gå på toa? Före gryningen, för då rids det.

Och så kvällsmänniskans (alltså min) invändning: varför måste alla dessa morgonmänniskor få sin vilja igenom även i böckerna? Så himla jobbigt att studsa upp så där i ottan. Kan man inte sova lite längre, komma iväg senare och sedan faktiskt rida lite längre på kvällen i stället? Hästarna klarar ju ändå bara en viss sträcka per dag, och kvällsljuset måtte väl vara precis lika bra att rida i som det där jämrans gryningsljuset?

Det finns en karaktär jag har stor förståelse för. Det är Doran, prince of Dorne i Game of Thrones. Han försöker också myndigt påstå vid ett flertal gånger att det ska resas iväg i gryningen. Men hans vaktsoldat (som har berättarperspektivet) himlar liksom alltid inom sig med ögonen åt detta. Han vet hur det kommer att bli: tidigast vid lunchtid kommer de iväg, för prins Doran blir aldrig klar i tid ändå. Hade jag varit en fantasykaraktär så hade jag troligen varit honom.

We ride at dawn...pah.

Ärmen som förvaringsplats

Ärmar. För mig är det något som värmer underarmarna. En nödvändig förlängning på klädesplagget ”tröja” helt enkelt. Man viker upp dem lite, kanske. Eller drar ner dem över händerna om det känns lite fruset. Men för mig är det inte mycket mer än så.

Annat är det i en del böcker, mest kanske i fantasy, eller i historiska romaner. Där är ärmarna för en del personer först och främst en slags förvaringsplats. Man kan ”elegant plocka fram ett dokument ur ärmen”, eller ”snabbt dra en dolk ur ärmen”. Det där har jag funderat en hel del på – hur går det till? Rent praktiskt??


För det första måste det väl finnas fickor insydda där inne i ärmen på något sätt. Hur skulle annars alla prylar som förvaras i ”ärmen” kunna ligga kvar? Och fickornas öppningar måste vara utåt handen till, så att man snabbt kan komma åt dem utan att behöva lirka långt uppe vid armbågen för att krångla ut till exempel en dolk. Den ska ju ”snabbt dras ur ärmen”, eller hur? Effekten skulle troligen förtas något om man först måste famla runt långt inne i ärmen för att sedan om möjligt plocka fram den lömska dolken. Och om fickornas öppningar alltså är neråt – då måste personen i fråga alltid typ gå med armarna korslagda. Eller med händerna sträckta upp i luften. Annars trillar alla viktiga prylar och värdefulla dokument ut. Eller har fickorna dragkedjor? Knappar?

Och så himla besvärligt om man ovanpå dessa välfyllda ärmar skulle dra på sig något ytterplagg. Eller – aha! – det är kanske därför det kryllar av mantlar som ytterplagg i böckerna? Och tjänare som håller upp dem åt folk som ska klä sig.

Jag undrar om det finns någon annan än jag som funderar över sådana här jobbiga praktiska frågor när ni läser?
(bubblare: hur gör onda fantasyhärskare i enorma rustningar med taggar och annan otäck utsmyckning när de snabbt ska gå på toa?)


Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet.

Jamen jag VET att hon heter Härrmajånni

Alltså – det här med namn i böcker, och hur man uttalar dem. Eller kanske ännu mer skillnaden mellan hur man vid tyst läsning uppfattar namn i böckerna och hur man sedan måste förändra uppfattningen om namnet när det ska uttalas högt. Jag har problem med det.

Inte om jag läser hela boken på engelska, för då går tydligen min hjärna över i ”english mode” och jag tänker alla namnen rätt i huvudet. Men en bok på svenska, med engelska namn! Eller namn på andra språk också förstås.

Igår kväll hånskrattade mina barn åt mig när jag vid högläsning uttalade Rihanna som det stod istället för det korrekta Rajjänna (Meh! Mamma! Du fattar ju ingenting!!). Rihanna var förstås inte huvudperson i boken (det är en viss Pym Petterson), men hon omtalades (som sig själv, liksom). Och jag har nog bara läst hennes namn förut, i tidningar eller på Spotify eller så, men aldrig behövt säga det högt, bara läst det i huvudet. Läst det fel.

Men Rajjänna (ja, jag lär mig…) fick mig alltså att fundera på det där med namn i böcker. Det är precis som att min hjärna har svårt att tänka om från den första uppfattningen. Ta bara stackars Hermione i Harry Potter-böckerna som jag för mig själv läste som Hermione, uttalat på svenska precis som det stavas. Sen när filmerna kom fick jag höra talas om någon mystisk Härrmajånni. Det där kunde min hjärna inte riktigt ta in, så när jag läste böckerna högt för barnen så fick hon heta Hermione. På logisk svenska. Punkt slut. Barnen accepterade, för de hade ännu inte nått mamma-är-löjlig-och-pinsam-nivån i sina utvecklingar.

Tyvärr har då Hermione uttalat på svenska djuplagrat sig i den delen av min hjärna som troligen kallas ”så-här-har-vi-alltid-gjort-förr-hjärnan” (eller ”ostbågshjärnan”) så även om jag vet att tjejen heter Härrmajånni så tänker jag alltid på henne som Hermione.

Men riktiga problem får jag i min jobbvardag, när jag står inför stora grupper av barn och ungdomar och ska prata om böckerna jag läst hemma. Då uppstår alltid situationer som:

"…och om ni gillade boken om tvillingarna Thornthwaite (jo, det kan jag uttala, om än med möda) så tycker jag ni ska prova att läsa om familjen Considine. Eller…nja…de ska nog heta Kånnsidajn. Eller, det kanske är franskt….Kånnsidinn? Ja, ja, det är en familj som börjar på C som är drabbade av en förbannelse. Läs den!"

Fler än jag som har det så här?

(Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet.)

Carolina durkslagshjärna

Alltså. Jag undrar. Här sitter jag och läser tredje boken i Game of Thrones (ja, ja, A Song of Ice and Fire om vi ska vara formella på alla sätt och vis), A Storm of Swords. Och jag har läst den en gång förut. Jag VET att jag har läst den, för några år sen. Jag kommer ihåg grejer som händer i den, som kommer att hända senare i boken i de delar jag ännu inte läst. Jag HAR läst den.

Men.

Nu när jag läser om den? Då kommer jag inte ihåg det som faktiskt händer i boken. Typ från början och in en tredjedel i boken. Inte den minstaste lilla kom-ihåg-gnista. Jag har till och med blivit helt uppslukad av boken, så där så att jag går omkring på jobbet och längtar efter att få komma hem och läsa, bara för att det är så spännande och jag inte vet vad som kommer hända. Fast jag HAR läst den. Tror jag. Har jag verkligen det? Vad höll jag i så fall på med när jag läste den eftersom jag har glömt handlingen??? Läste jag bara vart tionde kapitel?

Det jag nu oroligt undrar över är mitt minne och min hjärna. Jag som går runt och tror att jag har ett så ofantligt bra minne. Men här vittrar det tydligen bort hela handlingar i böcker jag läste för inte så stenålderslängesen, typ 10-12 år sen.

Och inte nog med det. I samband med att jag nyligen satt och letade igenom min gamla läsdagbok på jakt efter något annat så råkade jag hitta en sida där jag skrev ett längre inlägg om vad jag hade tyckt om Glaskupan av Sylvia Plath. Jag blev helt bestört. Glaskupan?! Va? Har jag läst den??? Den har nämligen ett bra tag stått med på min vill-läsa-lista.

Alltså hade jag helt glömt bort att jag läst den, vad den handlade om och vad jag tyckte om den. Sist i det där inlägget i läsdagboken jag hade skrivit om Glaskupan stod det ungefär "den här boken kommer jag att bära med mig länge, länge". Pyttsan! Carolina, din durkslagshjärna: nu har det gått max fem år och du har inte bara glömt bort vad boken handlade om. Du har glömt att du har läst boken överhuvudtaget. "bära med mig länge, länge"...?? Pah!

Jag känner att jag inte kan lita på mig själv längre. Vad har jag mer läst för fantastiska böcker som jag inte minns?

Läsfunderingar 10 - Vibeke O

Jag begriper inte hur det här har gått till, egentligen. Fast jag borde vara glad. Men det är så här att jag älskar Vibeke Olssons böcker. Romanerna om Sabina på romartiden kan vara något av det bästa jag läst, någonsin. Ofta, ofta återvänder jag i tankarna till den miljön, och att åka till utgrävningarna av Pompeij som jag gjorde för kanske tio år sen var en totalupplevelse mycket därför att jag fortfarande hade Vibeke Olssons böcker så klara i minnet. Jag har också läst och tyckt mycket om hennes andravärldskrigsböcker.

Så varför, varför har jag aldrig läst böckerna om Bricken?? Fyra böcker om Bricken finns det nu, och jag har inte läst en enda. Fattade jag inte att det stod Vibeke Olsson på framsidan, eller? Jag vet inte. Jag till och med jobbar på bibliotek och ser de där böckerna i omsättning, men har inte lånat dem. Inte förrän jag läste om att Josefin på Nobelprisprojektet hade läst och tyckt om fjärde boken om Bricken, Amerikauret, så klickade det till i min hjärna. Vibeke Olsson + fyra olästa böcker i historisk roman = vad väntar du på egentligen???