Dryga niohundra sidor om...ja, livet på landet i 1700-talets Amerika. Vi har Claire och Jamie, vi har Brianna och Roger och deras barn, vi har lord John Grey och William och så har vi mängder och åter mängder av människor i dessa huvudpersoners närhet. Det händer egentligen inget överdramatiskt på dessa niohundra sidor - ändå läste jag igenom dem och trivdes utmärkt i Claire och Jamie och Brianna och... alla de andras sällskap. Det är vardag och orosmoment och rädsla för ett stundande krig, det är en björn som anfaller och det är fulla soldater som överfaller och det är sår som måste rotas i (om man är Claire) och saker som ska konstrueras (om man är Brianna), det är sjukdomar och kärlek och mobbning och nattliga bränder och smuggling och egentligen...? Egentligen händer det massor. Men inga stora grejer, liksom? Det är som att läsa en säsong till av en serie man älskar och aldrig vill sluta
Allra mest gillar jag att läsa om William och Lord John (och hans bror Hal), och om när Claire rotar runt i sår. Minst gillar jag att läsa om när Roger funderar över religion och filosofi (och det gör han rätt mycket i den här boken). Och så är Gabaldon väldigt duktig på att skriva om krig och stridscener så att de känns verkliga. Det lär bli mer av det i nästa bok, för nu är det nog dags för amerikanska revolutionen. Och det måste bli en bok till, för här är (trots de niohundra sidorna...) saker som inte fått sitt avslut. Upprörande saker. Så kan vi inte ha det. (men fasen, så länge jag lär få vänta innan jag vet hur det går)
(När Go Tell the Bees That I Am Gone gavs ut på svenska valde man att göra det i två böcker, del 1 och del 2. Det här inlägget är om bägge delarna tillsammans.)
Titel: En svärm av tusen bin (del 1 och 2)
Serie: Outlander #9
Författare: Diana Gabaldon
Originaltitel: Go Tell the Bees That I Am Gone
Översättning: Lisbet Holst
Utg år: 2022
Förlag: Bookmark
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar