Men at Arms (A Discworld Novel)

Så inkonsekvent jag är? Om jag lyssnar på en ljudbok på svenska kan jag bli oerhört irriterad när uppläsaren överdramatiserar det hela, och ger de olika karaktärerna olika röster, överdriver dialekter, viskar, väser eller ger sig på att sjunga (tre gånger huuuuga för det där sista). Men om jag lyssnar på boken på engelska, och uppläsaren gör ungefär samma sak? Då är det tydligen helt OK. Om hen gör det bra. Och det gör Nigel Planer när han läser Discworldböckerna. Hans egen engelska är släpigt brittisk, men han kan förvandla rösten till ungefär vad som helst och vilken dialekt som helst verkar det som. (Det jag undrar när han läser är hur han kan hålla isär alla de där rösterna?) Till och med en gargoyles öppenmunnade väsande lyckas han få till (fast där blir det lite väl bra eftersom jag inte alls hör vad han säger...)

Nog om uppläsningen av denna bok. Jag gillar.

Handlingen i denna Discworldbok är i vanlig ordning helt urflippad och egentligen inte alls viktig: något som mest kan liknas vid ett gevär stjäls från museumet på the Assassins Guild, en "gonne". Denna gonne verkar sedan ha en egen vilja och få sina ägare att ha ihjäl andra människor. Döda kroppar hittas i Ankh-Morpork, och de eminenta (?) medlemmarna i the Night Watch försöker ta reda på vem mördaren är och vad det är som stulits från the Assassins Guild. Lord Vetinari ("the Patrician"), som är den som ser till att hela Ankh-Morpork-maskineriet rullar på, förbjuder dem uttryckligen att rota mer i fallet (eftersom det är det säkraste sättet att verkligen få dem att fortsätta även om det verkar farligt).

Ja, ungefär så. Och i och med detta får vi alltså följa diverse karaktärer som hänger ihop med the Night Watch, och karaktärerna är förstås de som gör den här boken läsvärd och rolig. Vi har till exempel de nya rekryterna Lance-constable Cuddy (som är en dvärg), Lance-constable Detritus (som är ett troll)(och dvärgar och troll hatar varandra)(givetvis paras därför Cuddy och Detritus ihop och får under mycket mummel och rolig dialog lära sig att samarbeta), Lance-constable Angua (som inte bara är kvinna utan också varulv...). Allihop ledda av Corporal Carrot (två meter lång dvärg med hög moral)(han är adopterad).

Och vi får besöka lönnmördarnas gille (där alla verkar helt snobbiga), clownernas gille (ledda av den förfärligt läskige Dr Whiteface), hundarnas gille (ja!), de okända tunnlarna under Ankh-Morpork och ett antal pubar (där kaffet verkar vara den starkaste och farligaste drycken).

Precis lagom roligt och trevligt. Och vi får veta att troll minsann också kan vara smarta - om deras hjärnor bara kyls ner några grader så.

Titel: Men at Arms
Serie: Discworld (här finns en föreslagen läsordning för den som vill men behövs egentligen inte)
Författare: Terry Pratchett
Ljudbok - uppläsning: Nigel Planer
Utg år: 1993
Förlag: Victor Gollancz
Köp den till exempel här eller här

Witches abroad

Häxorna Magrat Garlick, Granny Weatherwax och Nanny Ogg har ett viktigt uppdrag - de måste resa till staden Genua och där till varje pris förhindra att en viss ung dam blir kär i prinsen på balen och gifter sig med honom till ett happily ever after. Till varje pris, som att slå sönder glasskon, förvandla den tjusiga vagnen till en pumpa eller ta hjälp av zombies.

Temat i Witches abroad är sagor, och inte bara Askungen - Rödluvan och vargen (som visar sig ha en lätt personlighetsstörning), tre små grisarna, Trollkarlen från Oz (Nanny Ogg får ett helt jämra hus i huvudet och har röda skor på sig) och andra sagor får också vara med och trängas. Det är rätt roligt, det där, särskilt när Granny Weatherwax skäller ut folk och fä för att de låter sagoberättelserna regera dem till att bära sig konstigt åt.

Fast ännu roligare är det andra temat - utlandssemestrandet. Staden Genua ligger många dagsresor med kvast bort, och häxorna förfasar sig över alla konstigheter de har för sig i dessa "foreign parts", hur märklig maten är, hur jobbigt det är när pengarna är annorlunda och alla människor envisas med att prata fel språk och att det nog går att göra sig förstådd om man bara talar lite högre och långsammare. Häxorna skriver vykort hem, köper onödiga souvenirer och lyckas hamna mitt i något som skulle kunna vara tjurrusningen i Pamplona fast staden heter något annat och det här går ut på att alla männen springer efter tjurarna för att försöka fånga in blommorna som sitter i deras horn eller vad det är.

Pratchett lyckas också trycka in vodoo, zombies, träsk, alligatorer, Mardi Gras och professionella kortspelshajar i det hela. Och Gollum. Och banana daiquiri. Och en katt som blir förvandlad till människa. Och dvärgar. Och en terroriserande vampyr som blir uppäten av en katt. Och en hel del annat smått och gott på vanligt Pratchettmanér. Det borde helt klart bli splittrat, men blir det inte eftersom det i vanlig ordning inte är storyn som är det viktiga i en Discworldbok, utan detaljerna, referenserna och alla karaktärerna. (kärleksfulle dvärgen Casanunda...)

Nigel Planer är en riktigt bra uppläsare, dessutom. Hans normala berättarläge är den där genom-näsan-uttråkad-överklass-engelskan där man riktigt ser den stela överläppen - men han kan ändra den till vad som helst och vilken dialekt som helst verkar det som, och gör det där så himla bra. Njutning att höra!


Titel: Witches abroad
Serie: Discworld
Författare: Terry Pratchett
Ljudbok - uppläsning: Nigel Planer
Utg år: 1991
Förlag: Victor Gollancz
Köp den till exempel här eller här

Wintersmith - tredje boken om Tiffany Aching

Jag hade tydligen behov av små blå ilskna män som gillar att dricka sprit, stjäla andras grejer och att slåss (har de ingen annan att slåss med så sparkar de sig själva i huvudet eller så) - därför lyssnade jag på tredje boken om Tiffany Aching av Terry Pratchett. Och visst är de med igen, de små blå, eller Nac Mac Feegles. Fortfarande är det partierna där de är med som gör att jag gillar boken - Tiffany Aching själv är mest bara rätt präktig. Och jo, förutom de små blå så gillar jag häxorna i Tiffanys närhet också: Granny Weatherwax, Nanny Ogg, miss Treason, miss Tick och alla de andra. All häxighet! Allt häxgrejs som Pratchett driver med!

Sedan är (i rätt vanlig ordning) storyn i sig inget att hetsa upp sig över. Tiffany råkar blanda sig i en traditionell dans där Sommaren och Vintern ska mötas, och lyckas med konstverket att få Vintern kär i sig (Wintersmith alltså). Han blir helt till sig och låter alla snöflingor se ut som Tiffany Aching, gör rosbuskar blommande med rosor av frost, gör isberg i Tiffany Aching-form och annat kärlekskrankt. Han försöker till och med bli mänsklig men lyckas väl så där bra kan vi säga. Dessutom blir Sommar hyfsat irriterad på det hela.

Nå, det blir rätt tramsigt komplicerat, det där, och jag läser alltså hellre om hur häxor kollar efter första tecknen på lätt galenskap (som man löper risk för som ensamboende häxa i enslig stuga i skogen) hos varandra. De hälsar på hos varandra för tedrickande och skvaller, men det är alltså helt nödvändigt så att ingen av dem sätter igång att "go cackling" som är förstadiet till galenskap. Och så gillar jag postorderkatalogen från Boffo's i Ankh-Morpork - från den går det att beställa lösvårtor, kittlar i alla storlekar med lämpligt bubblande grejs, spindelväv i lösvikt och alla läskiga häxattribut som överhuvudtaget tänkas kan.

Uppläsningen är bra, humorn finns där - men böckerna om Tiffany Aching är faktiskt inte lika bra som de andra Discworldböckerna. De är mer uppbyggda kring handlingen än de andra böckerna (såsom varande ungdomsböcker?) - men handlingen håller inte så därför blir det mest roliga småpartier med små blå män och häxkul som drunknar i det andra.

Titel: Wintersmith
Serie: Discworld: Tiffany Aching #3
Författare: Terry Pratchett
Ljudbok - uppläsning: Stephen Briggs
Utg år: 2006
Förlag: Doubleday
Köp den till exempel här eller här

A Hat Full of Sky

Jag fortsatte att lyssna på när Stephen Briggs läser om Tiffany Aching och känner att jag är lite kluven till just de här Discworldböckerna. Alla partier där the Wee Free Men är med är roliga, och när de vuxna häxorna är med, eller när det handlar om en eller annan trollkarl från Unseen University eller när dvärgen som har affären för häxutstyrsel får försöka kränga de finaste hattarna. Det vill säga - alla de delar i boken som så att säga är Discworld, med den Pratchettska humorn i full sving. De älskar jag, och där läser dessutom Stephen Briggs som bäst.

Men Tiffany Aching själv är rätt så himla tråkig, faktiskt. Och det mesta i boken är ju faktiskt om henne - de andra är bifigurer och krydda. Jag vet inte om det är för att detta är en ungdomsbok, eller för att Tiffany själv bara är tolv eller tretton år gammal, som gör att Pratchett låter henne vara så redig och klok och göra det rätta hela tiden. Hon känns inte ens Pratchett, faktiskt.

Här kommer hon som lärling till häxan Miss Level - och Miss Level själv så som varande bifigur är då en mycket rolig bekantskap (hon är en person i två kroppar)(det är komplicerat), för att inte tala om att hon i huset har en ondageist (dvs motsatsen till en poltergeist - en ondageist hatar oordning och lägger hela tiden tillbaka saker på dess rätta platser). De små blå Nac Mac Feegles följer efter ett tag efter Tiffany, eftersom de inser att hon är i fara då en Hiver är ute efter henne. Hiver är något mystiskt väsen som typ tar över kroppar (låt oss stanna vid den förklaringen). Och att få läsa om dessa små blå män när de för att kunna resa obemärkt samarbetar för att med hjälp av stulna kläder se ut som en enda stor människa - det är värt alla de långtråkiga partierna när Tiffany funderar på Det rätta och sin überrediga granny Aching som gjorde allt rätt.

Storyn i sig med Tiffanys kamp mot den där Hivern var alltså inte särskilt kul - men alla bifigurer och detaljer gjorde den ändå läsvärd. Och Stephen Briggs gjorde den absolut lyssningsvärd.


Titel: A Hat Full of Sky
Serie: Discworld: Tiffany Aching #2
Författare: Terry Pratchett
Ljudbok - uppläsare: Stephen Briggs
Utg år: 2004
Förlag: Random House
Köp den till exempel här eller här

The Wee Free Men

De är små, de är urstarka, de är blå, de är rödhåriga och ungefär alla har fått näsan knäckt minst en gång i livet. Eller, förresten, livet? Nä, de är redan döda. De har kommit till sitt himmelrike, och belönas här med att göra det de gillar allra mest:

"We are a famously stealin' folk. Aren't we, lads? Whut's it we're famous for?"
"Stealin'!" shouted the blue men.
"And what else, lads?"
"Fightin'!"
"And what else?"
"Drinkin'!"
"And what else?"
There was a certain amount of thought about this, but they all reached the same conclusion.
"Drinkin' and fightin'!"
"And there was summat else," muttered the twiddler. "Ach, yes. Tell the hag, lads!"
"Stealin' an' drinkin' an' fightin'!" shouted the blue men cheerfully.

...ja, ni ser nog ett mönster här?

Deras svärd lyser blått om de kommer i närheten av advokater. De bär kilt, de pratar något som är myyyyycket likt skotska men det kan det förstås inte vara eftersom de inte är skottar. Nä, de är the Nac Mac Feegles, eller ännu hellre The Wee Free Men. (de är fria, de har "Nae king! Nae quin! Nae laird! Nae master! We willna be fooled again!") Och de är den absolut största behållningen med den här boken, första i serien om Tiffany Aching. Det är fortfarande Skivvärlden, men dessa är ungdomsböcker som skiljer sig en del från Pratchetts vanliga vuxenskivvärldsböcker. Handlingen är lika utflippad som i de andra böckerna, men här finns bara en storyline att hålla reda på, inte lika många karaktärer och så är huvudpersonen ännu bara nio år gammal.

Jag gillar det här. Mycket! Tiffany Aching är en praktisk och smart ung dam som alltid har en bit snöre i fickan och ser saker för vad de är. Hon ska bli häxa när hon blir stor (hon tycker att de är de enda i sagoböckerna som det verkar vara någon reda med) - men tvingas att bli det redan nu när sagovärlden verkar invadera den här världen med diverse monster och när dess drottning kidnappar Tiffanys lillebror. Till sin hjälp får hon då dessa små blå krigiska män som verkar anse att hon är deras egna nya tama häxa (eller "hag" som de kallar henne) nu när hennes mormor är död.

Jag lyssnade på The Wee Free Men som ljudbok, uppläst av Stephen Briggs, och det blev faktiskt smått fantastiskt eftersom han låter de små blå prata rejäl skotska. Det tog en stunds lyssnande innan jag ens hängde med på vad de sa - men efter ett antal crivens och I kicked meself in ma ein heid! så lossnade det. Det roliga var ju att jag parallellt med att jag lyssnade på den här också läste åttonde boken i Outlander där det ju förekommer en eller annan högländare med eller utan kilt, så jag hörde liksom de små blå männen i huvudet när jag läste Jamies eller Ians repliker...

Så även om jag ibland tyckte att det blev lite väl mystiskt när Tiffany & Co befann sig i den där andra Drömvärlden (drömmar och drömmar i drömmar blandat med minnen och...) så hade jag mycket roligt på mina långa kvällspromenader. Det blir fler ljudböcker med Tiffany Aching och the Nac Mac Feegles, lita på det!

Titel: The Wee Free Men
Serie: Discworld: Tiffany Aching #1
Författare: Terry Pratchett
Ljudbok - uppläsning: Stephen Briggs
Utg år: 2003
Förlag: Doubleday
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 12 år och uppåt (ja, den finns på svenska också, kolla på ditt bibliotek)

The Light Fantastic - en Discworldroman

Jag vet inte hur jag tänkte, men jag försökte mig ännu en gång på att lyssna på en Discworldroman i avkortad version. Eller, jo, det vet jag. Jag var less på den evighetslånga boken jag höll på att lyssna på, en relationsroman som aldrig verkade ta slut, och ville ha något kort och snabblyssnat i stället. Och jag tyckte väldigt mycket om uppläsaren av de förkortade varianterna av Discworldromanerna: Tony Robinson - det är en njutning att lyssna på honom. Och så tänkte jag att "det kanske går bättre om jag på förhand VET att det är en förkortad version?"

Nej. Det höll inte. Eller, alltså, uppläsningen VAR helt underbar att lyssna på - jag brukar inte gilla när uppläsaren dramatiserar läsandet för mycket och gör olika röster och så, men när Tony Robinson gör det så är det så alldeles lagom mycket och passar så perfekt till Discworldkaraktärerna att det blir storartad underhållning. Och hans så tydliga, långsamma och mycket brittiska språk....aaahh. Mycket bra.

Men när jag sedan via Goodreads läste om hur det bästa partiet i The Light Fantastic är när Rincewind ska rädda Twoflower från döden, och i ett transliknande tillstånd kommer hem till Dödens hus och där hittar Twoflower i full färd med att lära Döden och de andra tre ryttarna i Apokalypsens fyra ryttare att lära sig att spela bridge (hur hinner människorna med att spela det här, undrar Döden, när de ju lever så väldigt kort tid??)... och insåg att hela det partiet inte fanns med i den versionen jag hade lyssnat på? Ja, då fick jag total vad-har-jag-missat-mer???vadvadvad?-fnatt och var ändå tvungen att läsa om hela boken på min Kindle i oavkortat format...

The Light Fantastic är väldigt typiskt Discworld-ig, det vill säga: handlingen i sig är inte särskilt viktig och dessutom hyfsat obegripligt tilltrasslad. Det är alla karaktärerna och det de gör för att ännu en gång rädda sin skivvärld från undergång som är det roliga att läsa om. Nu hotas skivvärlden av en annalkande röd stjärna, eller meteor, eller något, och för att rädda världen behöver de åtta trollformlerna i den uråldriga boken the Octavo läsas tillsammans. Bara det att en av trollformlerna för många år sedan hoppade ut ur boken och numera gömmer sig inne i trollkarlen Rincewinds huvud. Och Rincewind reser tillsammans med turisten Twoflower över Skivvärlden, just nu med vagt mål att ta sig tillbaka till Ankh-Morpork. Typ. På vägen stöter de på en gigantisk sten-dator skött av ett antal druider (eller, ja, det skulle kunna vara något mycket liknande Stonehenge), trollens urgamla förfader som mest ser ut som ett berg, talande träd, ett pepparkakshus och en magisk affär som är dömd att för alltid vandra omkring och aldrig få stänga. Och den störste hjälten av alla: Cohen the Barbarian, nu dock 87 år gammal och tandlös. Och så då apokalypsens fyra ryttare, och ett antal trollkarlar på the Unseen University. Och ja! det är här vi får veta hur universitetsbibliotekarien blev en orangutang!

Gillar! Men ska lyssna på oavkortad version nästa gång. Även om det inte är Tony Robinson som läser - just nu lyssnar jag på The Wee Free Men med Stephen Briggs som också är mycket, mycket bra som uppläsare.

Titel: The Light Fantastic
Serie: Discworld (andra i böckerna om Rincewind)
Författare: Terry Pratchett
Ljudbok (första läsningen i alla fall) - uppläsning: Tony Robinson
Utg år: 1986
Förlag: Colin Smythe
Köp den till exempel här eller här

Soul Music - A Discworld Novel "with rocks in"

Jag behövde helt enkelt lite humor i mitt liv förra veckan, så det var dags att återvända en sväng till Skivvärlden. Den här gången ville jag fortsätta att läsa Dödens egen "serie" med böcker där Soul Music är den tredje i ordningen (Mort och Reaper Man kommer före)(och ja, jag följer alltid alla bokserier i så strikt ordning jag bara kan)(kaos är inte min grej)(jag har ordning på mitt skrivbord också)(men det där var en parentes).

Soul Music hade precis det jag ville. Mycket humor, och smart humor. Handlingen är egentligen aldrig det som är det viktiga i en Discworldbok - det är de roliga karaktärerna, och så brukar Pratchett lyfta in någon företeelse från vår värld i sin fantasyvärld och låta den krocka med allt där. I Soul Music är det rock'n'roll: han låter tre helt osannolika typer (en blyg kille, en dvärg och ett troll) bli rockstjärnor och spela music with rocks in (bandet de startar heter The Band with Rocks In eftersom trollet Lias som är med spelar på... ja, stenar).
Alla som hör deras musik blir helt galna. Trollkarlarna på The Unseen University flippar ur och börjar klä sig i läderrockar med nitar på, bandet får en manager (Cut-Me-Own-Throat-Dibbler givetvis) och åker på turné, det kastas underkläder upp på scenen när de spelar och groupies belägrar värdshusen de bor på (där inredningen brukar förstöras)...

Och så mitt i allt detta så har Döden återigen något av en livskris (eller vad man ska säga...?). Precis som i Reaper Man sticker han ifrån sina plikter, men den här gången får han en vikarie. Nämligen sin dotterdotter Susan. (någon som kan se bilden av Döden som kärleksfull morfar framför sig? jodå, han försöker till och med bygga en gunga åt henne i ett äppelträd) Ett av Susans första jobb är att hämta hem själen av sångaren/gitarristen i The Band with Rocks In eftersom han ska dö i ett tumult på The Mended Drum där de har en spelning.

Alla dessa roliga detaljer... ta bara denne sångare/gitarrist som så småningom blir en sådan megastjärna. Från början är han en helt okänd harpist som kommer från bergen i det ständigt regniga Llamedos (läs det baklänges!)(“It was raining in the small, mountainous country of Llamedos. It was always raining in Llamedos. Rain was the country's main export. It had rain mines.” ). Så fort han säger något med bokstaven L så tre- eller fyrdubblas den i texten - första gången trodde jag att det hade blivit fel, men sedan fattade jag grejen. Älskar sånt!

Eller när Döden för att kunna glömma sina sorger går med i Främlingslegionen. Grejen är att alla där har gått med för att glömma allt, och lämna sina gamla liv bakom sig. De gör det så till den grad att de verkligen glömmer ALLT. Det de sa i förra meningen. Sina namn. ("vad heter du?" "eehh... det borde kanske stå innanför skjortkragen?" *kollar* "jo, jag heter Bomull") Var de befinner sig och vilka de borde slåss med, och om de råkar vara meniga eller befäl. De glömmer allt.

Eller den lille Death of Rats, som hämtar själar från råttor förstås men även sånt som vesslor och hamstrar om det kniper. Han talar - precis som Döden - med versaler, men kan bara säga SQUEAK vilket inte är lätt att förstå.

Nu har jag fått en dos Discworld igen, och klarar mig ett tag. Det går bara med en bok i taget av dem, sen får man vänta ett tag.

Titel: Soul Music
Författare: Terry Pratchett
Serie: Discworld
Utg år: 1994
Förlag: Victor Gollancz
Köp den till exempel här eller här

JA. ÄVEN DU, SIR PRATCHETT

Det är med stor sorg jag läser att en av mina favoritförfattare, Terry Pratchett, är död.

Mannen som skapade Discworld. Mannen som skapade ett myller av fantastiska karaktärer och invecklade knasigheter. Mannen som gav Döden en nyfiken personlighet med knastertorr humor.

Tack, Sir Terry Pratchett!
(och kom ihåg att han aldrig kommer ihåg hur löparen flyttas)

Bild: Paul Kidby

Equal Rites - The Third Discworld Novel

I Discworldvärlden är det ett faktum att den åttonde sonen till en åttonde son blir trollkarl. Det är lite som en naturlag. Och den här boken börjar med att en gammal trollkarl, som vet att han snart kommer att dö (trollkarlar här vet alltid när de ska dö, mycket praktiskt så att de kan göra diverse förberedelser om det behövs), kommer till en liten by i Ramtopbergen. (Byn heter för övrigt Bad Ass) Han vet att det i ett hus där alldeles strax ska födas ett barn. En åttonde son till en åttonde son - och han tänker donera sin trollstav och sin magi till detta barn.

Allt går enligt plan. Han hittar huset, barnet bärs ned till honom, den lilla bebishanden får greppa trollstaven, magi exploderar och  Döden kommer strax för att hämta trollkarlen. Fast...det är bara ett litet problem, visar det sig. Det lilla barnet är inte en son. Det är en dotter.

Oops.

Kvinnor kan inte bli trollkarlar. Så bara är det. Kvinnor kan bli häxor. Punkt.

Men den här lilla tjejen, som växer upp och får namnet Eskarina, har fått trollkarlsmagi som tydligen är en annan sort än häxmagi. Den är mycket stark, och hon behöver lära sig att hantera den. Och det kan man förstås bara lära sig på ett enda ställe: Unseen University i staden Ankh-Morpork. Tillsammans med häxan Granny Weatherwax ger sig Esk under hyfsat stora äventyr dit, bara för att få kalla handen. Kvinnor kan inte bli trollkarlar. Esk kan inte börja på Unseen University, för de tar inte in kvinnor. Kvinnor får inte ens komma innanför porten. (om de nu inte råkar vara kokerskor eller nåt, för då kan de komma in...via bakdörren)

Precis som i alla Discworldromaner är det inte handlingen som är det viktigaste i den här boken (även om det är ganska uppfriskande med en omruskning i frågan om vad kvinnor kan eller inte kan, och likaså att män förstås då inte kan bli häxor. Hur skulle det se ut, va?) Det roliga är karaktärerna, och vad de gör. Granny Weatherwax, till exempel, som avfärdar all trollkarlsmagi med att det mest är siffror, böcker och sån där "gemmatry". Och så alla detaljer! I slutet på boken finns det med, lite så där i bakgrunden i en slutmening i varje stycke, ett gäng myror. Dessa myror har levt så länge på det magiska universitetet att de har blivit magi-smittade, och utvecklats i en rasande takt. De bär iväg med sockerbitar, fast med hjälp av tekniska hjälpmedel som block och talja. Och så har de tagit trädgårdsmyrorna som slavar, som de låter släpa sockerbitarna över rullar på golvet. Inne i väggen bygger de en pyramid, där de låter begrava en mumifierad myrdrottning....

Titel: Equal Rites - The Third Discworld Novel
Författare: Terry Pratchett
Utg år: 1987
Förlag: Victor Gollancz
Köp den till exempel här eller här

Wyrd Sisters

Dags för en skivvärldsroman av Pratchett igen! Jag påbörjade den här som högläsning, på svenska (Häxkonster), för mina barn (13 och 15), men fick ge upp det projektet efter kanske femtio sidor. De hängde inte med på det som hände även om de tyckte en del detaljer var småfnissiga. Sånt där som perspektivskiften eller dialoger där det inte klart framgår vem som säger vad (och som det finns gott om i skivvärldsromanerna) är nog lite lättare att hänga med på vid egen läsning än vid högläsning, och jag ville inte tvinga dem att lyssna så att de kanske skulle få någon traumatisk Pratchett-aversion eller så. De får väl upptäcka skivvärldshumorn på egen hand längre fram.

Jag läste alltså vidare själv, och på engelska, och funderade först på vilken bedrift det måste vara att översätta de här böckerna till svenska. Pratchett använder sig mycket av ordlekar och ordbetydelser när han skriver. Nyss hade jag suttit och läst för barnen om att det fanns "häxor i faggorna" och så ett långt resonerande stycke om vad "faggor" egentligen var, någon som sett någon fagga ens? Nu läste jag samma stycke på engelska, och då var uttrycket att det fanns "witches abroad", och det resonerande stycket var då om att häxor egentligen inte tyckte om att åka utomlands, för det var jobbigt och maten var inte god. Same same but very different...

Nå. Som vanligt är det inte handlingen som är det viktiga i Pratchetts böcker, utan alla de roliga detaljerna och karaktärerna. Här handlar det om att en kung blir mördad (men stannar kvar som vålnad), att hertig Felmet som mördade honom tar över kungariket tillsammans med sin otäcka fru, att en kungalojal betjänt vid mordet lyckades fly med den tvåårige prinsen samt kungakronan och överlämna dessa två till de tre häxorna Granny Weatherwax, Nanny Ogg och Magrat Garlick. De i sin tur låter prins och krona följa med ett kringresande teatersällskap och tänker att ödet som alltid kommer att ordna upp allting så att prinsen en dag återtar sitt kungarike. Problemet är bara att kungariket självt är djupt missnöjt med det hela och inte alls har lust att vänta på att den där prinsen ska bli gammal nog att bli kung. Ungefär så.

Mina favoritkaraktärer här är förstås häxorna, som plockar upp varenda myt eller rit eller häxvana som någonsin funnits, och avfärdar dem som nymodigheter alternativt urmodigheter eller mest trams. Underbara är de! Hovnarren gillar jag också. Och så har vi förstås katten Greebo, stor, elak och pappa till ungefär alla stadens kattungar. Eller detaljer som platsen där häxorna brukar mötas: där står som sig bör en standing stone. Det är bara det att just den här stenen inte gillar att stå i centrum, så den brukar gå och gömma sig när häxorna kommer.

Tre häxor, teater, en vålnad, en dolk och en mördare som hela tiden måste tvätta sina händer från blodet han tycker han har kvar på dem... jamen klart vi pratar Macbeth. Referenserna bara kryllar, och repliken "is this a dagger I see before me" kommer nog igen tre gånger tror jag (en gång till och med om en näsduk...). Inte bara Macbeth, utan även Shakespeare och flera av hans dramer poppar upp hela romanen igenom. Till exempel bygger det där teatersällskapet en fast teater inne i Ankh-Morpork, och döper den till the Dysk i stället för the Globe. Jomen, världen är ju en skiva...

Titel: Wyrd Sisters (A Discworld Novel)
Författare: Terry Pratchett
Utg år: 1988
Förlag: Victor Gollancz
Köp den till exempel här eller här

Guards! Guards!

Ju mer jag läser av Pratchett, desto mer förtjust blir jag. Och det är bara att kasta sig in i gemenskapen - kollade lite på nätet vad alla dessa discworldfans har skrivit och blev bara sugen på att läsa mer och mer och mer. Ändå är det fortfarande så att jag bara kan läsa en Discworldbok i taget - de är så övermättade med klipsk humor att de inte kan läsas i flock helt enkelt. (åtminstone kan inte jag det)

Guards! Guards! handlar om stadsvakten i Ankh-Morpork. Eller rättare sagt om nattvakten - de som ska upprätthålla lag och ordning nattetid i miljonstaden, och dessutom hinna gå runt på gatorna och ropa it is twelve o'clock and all is well - även om det inte är well överhuvudtaget. Det är sällan well nattetid i Ankh-Morpork eftersom lagarna i det närmaste inte gäller alls. Tjuvarna stjäl friskt (för att uppnå sin kvot enligt Tjuvarnas gilles regler), mördarna mördar (och är också organiserade i ett gille med stränga regler). Nattvakten gör bäst i att hålla tyst och inte upptäcka några brott alls - och om de gör det: inte springa så fort att de riskerar att kunna fånga brottslingen för då blir det bara problem.

Till nattvakten kommer Carrot. Han är ungefär två meter lång, mycket muskulös och ...dvärg. Eller faktiskt är han ett adoptivbarn i en dvärgfamilj, men han känner sig i allt (utom storleken) som en dvärg. Och efter att Carrot har anlänt så utgörs nattvaktens hela styrka av...fyra personer. Så, nej, det är inte mycket de har att säga till om. Dessutom brukar deras ledare mest tillbringa sina nätter dyngrak på någon krog eller så. Eller i rännstenen. Det är inte så well alls.

I detta laglösa Ankh-Morpork släpps nu en drake lös. Drakarna finns egentligen inte längre, men denna drake är magiskt frammanad ur en annan dimension av en man som tänker sig ta makten i Ankh-Morpork. Hans listiga plan är att kontrollera draken, och låta en fejk-kung låtsas-besegra den för att sedan styra både kung och stad och vara lycklig i alla sina dagar. Problemet är att när väl den där draken fått smak på den här världen så lyckas den ta sig hit på egen hand, utan magisk hjälp. Och då går den INTE att styra längre, utan drakar loss över hela stan, bränner och har ihjäl och kräver jungfrur av hög börd till middag en gång i månaden.

Sicken tur att stadsvakten finns då. De som är så bra på att... ja... undvika bekymmer?

I allt detta knaseri lyckas Pratchett som vanligt få in en hel del funderingar och gliringar åt mänskligheten. Vad det är som driver människor, hur sällan någon är alltigenom ond eller god (stadens ledare, the Patrician, vet själv att han inte är någon god människa men är duktig på organisation och effektiv ledning - mycket fascinerande karaktär).

Det bara går heller inte att skriva ett inlägg om en Pratchett-bok utan att ha med minst ett citat. Så för Guards! Guards! måste jag bara ta med hela bokens dedikation:

"They may be called the Palace Guard, the City Guard, or the Patrol. Whatever the name, their purpose in any work of heroic fantasy is identical: it is, round about Chapter Three (or ten minutes into the film) to rush into the room, attack the hero one at a time, and be slaughtered. No one ever asks them if they want to.
This book is dedicated to those fine men."

Och, just det ja. Det här kan inte en bibliotekarie hoppa över - det är nämligen så att alla världars bibliotek hänger ihop magiskt, på grund av alla böckers inneboende magi. Denna särskilda biblioteksrymd kallas L-space, och i den kan man färdas i tid och rum. Men det finns regler, förstås:

"The three rules of the Librarians of Time and Space are: 1) Silence; 2) Books must be returned no later than the last date shown; and 3) Do not interfere with the nature of causality." 

Titel: Guards! Guards!
Författare: Terry Pratchett
Serie: Discworld
Utg år: 1989
Förlag: Corgi
Köp den till exempel här eller här

Reaper man

En Discworld-roman, den andra boken om Döden. Och väldigt full med intelligent smartighet - som jag gillar detta!

Storyn i sig är (förstås) helt vansinnig och går i korthet ut på detta: eftersom Döden har visat tendenser till att utveckla en egen personlighet (i Mort) så tror "de" som typ övervakar alla världar att han inte klarar av jobbet ordentligt längre. Han får sparken.
Dödens efterträdare är inte utsedd än, så medan Döden tar jobb som alltiallo på en bondgård ("kan du hantera en lie?" "JA") så fylls skivvärlden av alltför mycket livskraft och spöken som inte riktigt vet var de ska ta vägen.

Det är alla de roliga detaljerna, och alla knäppa karaktärer som dyker upp överallt, som gör det här till en bra bok. Jag älskar dem! Bara en sån sak som tuppen, som först inte kan gala eftersom han inte kommer ihåg vad det är han ska säga. När sedan Bill Door (det är namnet Döden tar sig) för att hjälpa honom skriver upp "kuckelikuu" på en griffeltavla och sätter i hönshuset så uppstår nästa problem: tuppen har tyvärr dyslexi. Så varje gryning hälsas av ett antal olika fantasirika varianter på kuckelikuu:
"Dock-a-loodle-fod!" (till exempel...)

Eller trollkarlarna på The Unseen University, som tar upp kampen mot allt det som har fått fnatt av den myckna livskraften. De bär sig åt som värsta attacksoldaterna, skriker "Yo!" till svar på allt, binder scarfar runt huvudet à la Rambo. Någon får det hela lite om bakfoten och ylar "Bonsai!!" när han går till attack (varpå det genast uppstår en liten akademisk diskussion huruvida träd har med soldater att göra eller vad det nu är).

Det är inte illa, att se en hop vildsinta trollkarlar gå till handfast attack - när de vanligen inte är särskilt praktiskt lagda och mest tenderar till att prata om hur saker och ting skulle kunna lösas (av någon annan). Den här lilla ordväxlingen om vad en "spade" är för något säger väl allt:

"What is this thing, anyway?" said the Dean, inspecting the implement in his hands. "It's called a shovel," said the Senior Wrangler. "I've seen the gardeners use them. You stick the sharp end in the ground. Then it gets a bit technical."

Allra roligast i den här boken hade jag ändå åt de (inte så) listiga stadsvakterna. Särskilt den listigaste av dem, som ägnade sina dagar åt att bevaka en av stadens broar så att ingen kom och stal den. Man vet aldrig, eller hur? Därför tänker jag nog härnäst läsa någon av discworldböckerna som handlar just om stadsvakten. Verkar mycket lovande!

Titel: Reaper man
Serie: Discworld
Författare: Terry Pratchett
Utg år: 1991
Förlag: Victor Gollancz
Köp den till exempel här eller här

Mort - a Discworld novel

Att läsa en Discworld-bok är lite som att äta en stor skål med popcorn, faktiskt. Det är förträffligt trevligt under tiden, men sedan känns det lite fullt i magen - man äter inte gärna ännu en skål popcorn direkt efteråt. Däremot, efter någon vecka eller så, så är man jättesugen på popcorn igen.

Jag har alltså ätit mig igenom skålen med Mort, och haft förträffligt trevligt på vägen. Mort är en helt vanlig yngling som fortfarande bor hemma, som gärna vill hjälpa till med det mesta men som ofta klantar till det (han lyckas till exempel inte ens vara fågelskrämma). Hans pappa suckar och undrar när det ska bli folk av killen, varpå en god vän till pappan tycker att Mort borde få bli lärling i något yrke. Då får ju någon annan ta hand om att göra folk av honom? Mycket praktiskt.

Det är en dag på året när alla som vill bli lärlingar parkerar sig på torget i staden. Bagare, snickare och alla sådana där kommer dit, kollar in utbudet och drar med sig någon lämplig ung man som sin lärling. Hela dagen går - men ingen drar iväg med Mort, minsann. De ger honom bara en blick och går vidare till någon annan. Han står kvar. Ända tills kyrkklockorna börjar slå för midnatt...då kommer Döden ridande på sin häst (som heter Binky, för övrigt). Han vill minsann ha Mort som sin lärling.

Och...ja. Mort får lära sig hur det där med att hämta själar går till. Han får också mocka rent i Binkys stall (vilket verkligen behövdes), rensa ogräs i Dödens trädgård och annat väldigt praktiskt. När han sedan äntligen får utföra egna uppdrag och får tre egna själar att hämta - då går det åt fanders. En själ vill helt enkelt inte hämtas. En annan är väldigt van vid att hämtas, och lämnas igen (själavandring). Och den tredje? Åh, det är en prinsessa som Mort är kär i, och han tar inte hennes själ utan i stället den som skulle vara hennes mördare. Varpå hela historien hotar att rämna och prinsessan hamnar i en alternativ verklighet och alltihop blir ett enda kaos.

Och mitt i allt det här så har Döden börjat fundera på livet (jo...). Vad han egentligen vill med sitt...liv (eller vad det nu är han har). Han tar sig lite ledigt och går ut i världen och provar på det här med att bli full, att vara lycklig, att åka och fiska och annat. Under tiden misslyckas Mort vidare med jobbet.

Jag bara älskar att läsa om denne herr Döden, som alltid talar med VERSALER och inte riktigt förstår sig på de där märkliga känslorna människorna har. Så fort han är med så blir det en slags torr, konstaterande humor som bara är möjlig eftersom han är just HAN, och att allt vardagligt blir så omöjligt.

Men det är ju inte bara han. Hela boken är förstås ett enda myller av omöjliga och roliga karaktärer, och det är så vansinnigt roligt att läsa.
Fast...nu får jag nog göra ett litet uppehåll innan jag fortsätter med Reaper man som är nästa Discworld-bok om Döden.

Titel: Mort
Serie: Discworld (bok nummer...nej, men kolla den här bilden i stället)
Författare: Terry Pratchett
Utg år: 1987
Köp den till exempel här eller här

The Colour of Magic

Läsningen av The Colour of Magic är mitt första lilla försiktiga smakprov på den enorma Discworld-världen. Kommer jag att fortsätta med fler böcker? Definitivt!

The Colour of Magic har egentligen ingen story att tala om. Det handlar mer om att trollkarlen (eller, nja, han är ju inte riktigt examinerad, faktiskt) Rincewind och "turisten" Twoflower efter att ha råkat bli orsaken till att halva Ankh-Morpork brinner upp ger sig ut på någon slags måfå-resa genom Skivvärlden. Vad deras mål egentligen är vet man inte. Men de råkar ut för sanslösa saker på sin väg, oftast saker de garanterat borde ha dött av, eller blivit uppätna av, eller ännu värre, och frasen "we're doomed" är ganska frekvent. Hela tiden överlever de i sista sekunden tack vare den ena mer osannolika hjälpen efter den andra.

Ibland dras tempot ner av rätt omständliga förklaringar av fysikaliska omöjligheter och andra knäppigheter som skivvärlden är smockfull av. Mängder av mystiska/knäppa/intressanta karaktärer med osannolika namn dras in i handlingen under stort buller och bång och med långa bakgrundsförklaringar - för att i nästa stycke bara försvinna ut ur handlingen. Det finns så många lösa trådar i storyn att man kunde gjort en ryamatta av dem.

Ändå roas jag. Jag är så full av jag-vill-älska-Discworldböckerna-och-det-här-är-Pratchetts-första-han-har-ännu-inte-fått-igång-sin-egen-stil-känslan så att jag förlåter det mesta, helt enkelt. Och så är det alla de där roliga detaljerna och personerna som är precis min slags humor. Jag älskar när någon driver med alla fantasystereotyper, eller filmkaraktärsstereotyper, eller över huvudtaget driver med allting på ett roligt och framför allt smart sätt. Pratchett är en mästare på det där, och oj, vad jag ser fram emot att läsa vidare alla andra böcker när han finjusterat tekniken också.

Saker jag tyckte om i The Colour of Magic:

Twoflower. Killen som ägnar ett par år i sin tråkiga försäkringsförsäljarvardag (eller vad det är han sysslar med) åt att spara ihop pengar till sitt livs resa, och som sedan på denna resa (åtminstone i början) uppträder som en Tvättäkta Turist Standardmodell 1 A, inklusive en enkel parlör i handen, en kamera och absolut ingen hum om landets pengavärde. Dessutom säljer han (med förödande följder) inn-sewer-ants till folk i Ankh-Morpork (it's lika a kind of a bet, actually, a bet whether my inn will get burned down or not...)

Och, ja, Twoflowers kamera. Eller det kallas den förstås inte - det är en magisk picture box som gör bilder när man trycker på en spak. Och magisk och magisk...det är en liten imp som sitter där inne och snabbt som tusan målar små bilder när någon trycker ner spaken.

Hjälten Hrun, som är en fena på att slåss men som har problem med ord som har fler stavelser än två. Och som följer med Rincewind och Twoflower en bit på vägen eftersom de betalar honom med ett "fotografi" av honom varje dag, i olika hjältepositioner.

Döden. Förstås. Älskar Döden! Killen som "bara försöker göra sitt jobb", som alltid talar med VERSALER. Underbar, fantastisk humor. Och eftersom han är min absoluta favorit i den här boken tänker jag direkt hoppa över till Discworld-böckerna som handlar om honom, och läsa Mort härnäst.

Faktiskt har jag rent tekniskt läst The Colour of Magic två gånger. Jag hade ju laddat ner den som ljudbok i telefonen via Storytel, men upptäckte (som jag ylade om i inlägget här) att det var en förkortad version av boken. Jag lyssnade ändå färdigt på den - Tony Robinsons inläsning är alldeles infernaliskt bra. Han dramatiserar och gör olika röster, vilket jag normalt inte gillar särskilt mycket. Men här funkar det, och blir stor underhållning! Samtidigt, efter varje lyssningsomgång, så satte jag mig med min Kindle och läste om samma del av boken, fast som vanlig text för att inte missa alla de stycken som ljudboksversionen hoppat över. Långa stycken. Roliga händelser. Fördjupningar. Finurliga detaljer. Långa dialoger som helt hoppats över. Jag ville  inte missa något av det - men boken är inte så lång så jag var snabbt färdig med både lyssnandet och textläsandet. Men nästa bok läser jag nog bara som vanlig text, hur bra Tony Robinson än är som uppläsare.

Titel: The Colour of Magic
Serie: Discworld
Författare: Terry Pratchett
Ljudbok - uppläsning: Tony Robinson (abridged version)
Utg år: (denna version) 2004
Förlag: Random House
Köp den till exempel här eller här

Men...va? "Abridged"?? Nej tack!

Jag använde precis en av mina ljudbokskrediter på Storytel för att ladda ner Terry Pratchett - Colour of Magic till min mobil. Efter en stunds lyssnande kände jag att jag var ovan vid att lyssna på uppläst engelska, och tänkte följa med i texten samtidigt ett tag för att komma in i det. Jag har boken i min läsplatta också, nämligen.

Så det gjorde jag. Och upptäckte till min stora irritation efter en stund att texten och uppläsningen inte stämde överens. Att uppläsaren hoppade över ord, meningar och ibland långa stycken av texten. Och när jag kollade recensionerna på boken på Storytel (borde jag ju ha gjort först, förstås) upptäcker jag att den här ljudboken är en förkortad variant på den riktiga boken.

Jamen, va?! Det står det ingenting alls om i informationen om ljudboken på Storytel.

Ska jag köpa och lyssna på en bok - då vill jag minsann ha alla meningar, alla dialoger och alla beskrivningar med. Inte några få utvalda.

Riktigt sur är jag nu.

The Discworld Reading Order...

Många gånger har jag funderat på att läsa Terry Pratchett. Utan att någonsin ha läst en hel Discworldroman känner jag ändå till hans värld och ett antal av hans karaktärer. Det går liksom inte att jobba med böcker och vara intresserad av fantasy utan att hela tiden stöta på Rincewind, Wee Free Men, Nanny Ogg, Döden och de andra. För ganska många år sen spelade jag dessutom ett datorspel som utspelade sig i Ankh-Morpork, med väldigt Pratchettsk humor i storyn och där Rincewind var huvudkaraktär.

Det är konstigt att jag aldrig tagit tag i det där med läsandet. Men nu såg jag att Storytel (som jag använder för att kunna lyssna på ljudböcker när jag springer) har mängder och åter mängder av Pratchetts böcker att välja på - så nu är det dags.

Då uppstår den tydligen absolut vanligaste frågan av alla vad gäller Discworldböckerna:

Vilken ska jag börja med??? En fråga med många svar, tydligen. Jag hittade den här fantastiska bilden på nätet:

Man kan bli förvirrad för mindre. Men eftersom den står överst och jag redan känner till killen ifråga, så tänker jag börja med Rincewinds storyline, med The Colour of Magic.

(surt tillägg 2014-05-31: Det visade sig att Storytels The Colour of Magic är en förkortad version. Det ville jag INTE ha. Får väl läsa om vanlig bok i stället, då.)