Tschick

Jag föll direkt för sättet den här boken är skriven på: så... rakt? Den väjer inte för någonting, ber inte om ursäkt för något, och är på vägen infernaliskt rolig och klok och elak och fel och alldeles underbar. Huvudpersonerna Maik och Tschick är så väldigt allt-det-hjältar-INTE-ska-vara, outsiders, underdogs, utanför, längst ner i sociala rangordningen, helt FEL på alla sätt, och så gör de dessutom så vansinnigt dumma grejer att man bara vill skrika åt dem att "nej!" och gömma huvudet i en stor skämskudde. Ändå när boken är slut så älskar jag dem och vill inte skiljas från dem.

Tschick kommer ny till Maiks klass, och om Maik är den som ingen vill vara med så är Tschick den som är ännu värre. Han heter inte ens Tschick, utan något ryskt namn som ingen kan uttala mer än början ("tschick") på. Han byter aldrig kläder, bär böckerna i en plastkasse, tar inte ens upp dem ur kassen på lektionerna och luktar för det mesta så mycket sprit att man kan bli onykter av att andas in ångorna från honom. När Tschick börjar komma hem till Maik de första dagarna på sommarlovet, och liksom börjar hänga där så tycker Maik mest att han är riktigt jobbig. Och när Tschick kommer med en stulen bil, en Lada som han tjuvkopplat, och tycker de ska dra en runda runt kvarteret i den så vill Maik att han ska försvinna pga jobbig och pinsam och direkt farlig. Köra bil? De är bägge FJORTON ÅR??! Men han följer med, de kör runt kvarteret, och de överlever. Och nästa gång Tschick kommer med den där skrangliga Ladan så följer Maik med igen - fast den här gången drar de ifrån Berlin. De ska, på småvägar och med hjälp av typ solen som kompass, hitta till Malakiet där Tschicks morfar tydligen bor.

Och boken blir alltså en roadtrip bok, med två fjortonåringar i en stulen Lada. De gör så mycket som bara borde gått åt helskotta direkt, men lyckas liksom ändå klara sig igenom. Maik lär sig också köra bilen, och bägge killarna försöker se extra vuxna ut när de kör så att de inte ska bli stoppade av polisen. (att sätta en bit eltejp på överläppen som mustach och se bistra ut, typ) Kartor har de inga, och eftersom de mest kör på småvägar så går det inte direkt att hitta med hjälp av vägskyltar. De kör vilse, och ännu mer vilse, och vill aldrig vända så de är ute på åkrar och annat och kör. Och de träffar mängder av människor som för det mesta är oväntat snälla mot dem. Polisen är efter dem ungefär hela tiden (hallå! fjortonåringar i bil på autobahn...?!) men de kommer på underliga vis undan. Och de växer. Nej, inte på höjden, men i mina, läsarens, ögon. Karaktärerna djupnar. De lär känna varandra, och världen, och livet. Och... det här är så infernaliskt bra att det inte är klokt. Via åkrar, och grusvägar, och något märkligt ingemansland, och kalla pizzor vid vägrenen, och någon vinglig bro det inte borde gå att köra över med bil, och med hjälp av den där eländiga Ladan (som de dessutom lyckas måla om), så hittar de vägen till mitt hjärta, de där bägge gossarna, och jag kommer aldrig att glömma dem.

Läs den här boken, det måste du.


Titel: Tschick
Författare: Wolfgang Herrndorf
Originaltitel: Tschick
Översättning: Anna Hermander Plewka
Utg år: 2015
Förlag: Nilsson förlag
Köp den till exempel här eller här