Jag är hopplös

Oj.

Det råkade bli ett avbrott här i bokbloggandet. Igen. Förra gången det hände, 2022, så skrev jag ett långt (ja, som alltid, orden bara rinner iväg) och förklarande inlägg om alltings jobbighet i allmänhet och bloggtorkans våndor i synnerhet, och drämde till med att lista alla de då 34 böckerna som jag läst och inte bloggat om. 

Nu har jag gjort ett ungefär lika långt uppehåll. Jag orkar inte förklara mer än ja... livet. Och sånt. Och det här konstiga med att tiden går allt snabbare ju äldre man blir. Och den här gången ligger det sisådär 38 utkast här i bloggverktyget. Varje utkast är titeln på en bok jag läst, och som jag borde blogga om. Vill blogga om. För, som jag skrev i det förra inlägget, jag saknar att inte själv kunna gå in i min blogg och se vad jag tyckte om den eller den boken. Det är ju min läsdagbok. Och en sån behöver alla människor ha. 

Men den här gången pallar jag faktiskt inte att lista alla 38 eller så (tror det är en hel del böcker jag läst utöver dessa men glömt att skriva in här så de får anses som totalt förlorade till glömskan... och då lär det ju säkert inte ha varit så där värst bra böcker ändå, så good riddance liksom) böckerna i mitt sorry-jag-kom-av-mig-inlägg. Jag får se om jag skriver om dem. Där är några som jag bara måste skriva om. Thrillern Första lögnen vinner till exempel. Eller knep-och-knåpiga Pusselmakarnas sällskap. Och så serien jag kommit fyra böcker in i: Romantic Escapes där varje bok är knuten till en särskild geografisk plats. Jag har läst om Köpenhamn, Brooklyn, Island och Kroatien, och gillar mycket. 

Jag saknar bloggandet. Och är lite arg och bitter på mig själv för att jag tappat bort det en stund. Eller mer än en stund, faktiskt. Jag är hopplös. Men nu får vi se om jag kommer igång igen - nu är det ju november och mörkt och inte-så-mycket-golf. Så förhoppningsvis...!