Jag är med i en Jane Austen-bokcirkel. Vi träffas inte så ofta, kanske en gång i halvåret, för att liksom njuta av varje bok länge. Jag vet inte riktigt vad vi ska göra när vi hunnit ha bokcirkel om alla Austenböckerna - förmodligen börjar vi då om från början... Vid varje tillfälle dricker vi förstås te med alla möjliga goda tillbehör. Nu i veckan är det dags och den här gången ska vi prata om Mansfield Park. Vi ska också titta på filmen Mansfield Park, vet inte riktigt vilken inspelning men tror det är den från 2007. Scones, clotted cream, småkakor, myyyys...
Och så boken, då. Jag har redan läst alla Austen-böcker, en del av dem flera gånger. Den här hade jag tidigare bara läst en gång, och kom faktiskt inte ihåg mycket av den. Ju längre jag nu läste i den, desto mer var det som jag absolut inte kände igen, men så kom partier mot slutet som jag visste att jag hade läst. Minnet är märkligt. Jag var övertygad om att jag hade läst den här boken men nu tror jag att jag läste början på den, nog inte tyckte om den och sedan hoppade i den och läste valda partier. Och då kan man ju egentligen inte säga att jag hade läst den redan. I vilket fall som helst så tyckte jag mycket om den vid den här läsningen. Inte huvudpersonen och inte de personer som man förmodligen är tänkt att gilla - nej det jag tycker så mycket om är Austens sätt att så finurligt måla fram personers karaktärer genom det de säger och gör, och då tycker jag egentligen mest om att läsa om de personer som framstår som rätt otrevliga. Så mina favoriter i den här är mrs Norris, den elaka mostern, och Mary Crawford, hon med det sorgligt fördärvade sinnelaget.
På Mansfield Park regerar sir Thomas Bertram. Han är gift med lady Bertram som framlever alla sina dagar sittande i en soffa med en mops i knäet och som tycker det är enorm ansträngning att ens kalla på en tjänare för att utföra sysslor. Intelligenskvot tydligt helt utsuddad om den ens fanns innan hon lät sir Thomas ta över tänkandet. De har fyra barn: Tom, Edmund, Maria och Julia. I prästgården intill bor mr och mrs Norris där mrs Norris är lady Bertrams syster och det är förstås sir Thomas som ligger bakom att mr Norris fått just detta pastorat. Det finns en tredje syster till mrs Norris och lady Bertram: mrs Price som gifte sig med en löjtnant (av dålig härkomst) mot familjens vilja och fått sitt straff genom att löjtnanten visat sig vara en försupen otrevlig herre och genom att få föda 9 barn som hon uppenbarligen inte har riktig ork för att uppfostra (även om det visar sig att familjen trots mycket knaper inkomst (begriper inte hur det går till för löjtnant Price fördriver mest sina dagar genom att knalla på Portsmouths gator och dricka sprit med sina kumpaner) ändå har två tjänsteflickor).
Nu föreslår mrs Norris sir Thomas och lady Bertram att de ska ta till sig ett av mrs Price barn så att åtminstone ett av dem får en ståndsmässig uppväxt och uppfostran. Vi säger hon men med det menar hon att de ska ta hand om barnet och hon ska ta emot äran av godhjärtheten. Det är här vi får första uppfattningen om mrs Norris - andra ska göra jobbet och hon ska ta åt sig äran, plus det att hon är "försiktig med utgifterna" alltså riktigt snål. I vilket fall som helst så kommer Fanny Price till Mansfield Park. I början är hon väl runt 10 och tycker att allting är läskigt. Huset är stort, sir Thomas är skräckinjagande, mrs Norris taskig, kusinerna större, allt är så tyst och hon längtar bara hem. Kusin Edmund säger något snällt till henne och så lugnar hon sig något och så hoppsan så har det gått 8 år. Nu är Fanny 18 och har utvecklats från en liten, blyg, rädd och känslig flicka till en stor, blyg, rädd och känslig flicka. Som jag skrev ovan så är Fanny den jag finner minst intressant att läsa om. Hon är egentligen riktigt tråkig och färglös, kommer aldrig med slagfärdiga svar och avskyr att dra uppmärksamhet till sig, tror på det goda, har hög moral och är alltigenom väldigt vänlig och får dåligt samvete om hon ens tänker en dålig tanke. Av alla Austens karaktärer tror jag att hon är den tråkigaste - men jag tror inte det är meningen att hon ska ta en framträdande plats. I stället får hennes genomskinlighet de andra karaktärerna i boken att framträda så mycket mer. Fanny är ett stillastående nav och runt henne rör sig de andra personerna och handlingen, och det är dem och deras interagerande jag läser om - inte Fanny som ju förblir god och mild och tråkig genom alla stormar.
För runt Fanny försiggår stormar, och skandaler (men också ganska stillastående engelskt lantliv). Syskonen Mary och Henry Crawford flyttar för en tid till grannskapet. Henry Crawford får både Maria och Julia Bertram kära i sig och det är inte bra för syskonsämjan - ännu sämre är det eftersom Maria redan är förlovad med en rik ung man vid namn mr Rushworth (som har mer pengar än hjärna). Edmund Bertram och Mary Crawford blir också kära i varandra och det kunde väl varit bra om det inte vore för det att Edmund ska bli präst och inte kommer att ha så gott om pengar, och Mary väldigt gärna vill leva i rikedom och avskyr alla präster och egentligen allt det där med kyrkan (jag älskar att läsa om hennes åsikter om kyrkan och lata präster och hur bra det är att folk numera inte alltid går i kyrkan på söndagarna, åsikter hon framför precis innan hon får höra att Edmund ska bli präst...). Mitt i alltihop sitter lady Bertram helt ovetande och klappar sin mops, mrs Norris skäller på Fanny och sir Thomas har åkt till Antigua för att se till så att slavarna gör det de ska på plantagen (eller nåt - han ska i alla fall ordna upp sina affärer och blir borta i två år eller så).
Egentligen är den här texten inte lättillgänglig. Varje mening, varje replik måste läsas ordentligt så att alla undermeningar och ironiska anspelningar förstås, och tempot är ganska lågt. Det äts middag, promeneras, sitts i sällskapsrum och skickas brev. Och det konverseras! Ibland undrar jag över hur de ens kan komma på att säga såna här långa och genomtänkta repliker till varandra - jag skulle aldrig kunna kläcka ur mig något sånt om jag ens funderade en vecka först. Var är alla vanliga grejer folk säger till varandra? Visst, det är ju en påhittad konversation i en bok, men jag tänker också att man faktiskt fick öva sig i konversation redan från barnsben i de här kretsarna. När Fanny längre fram i boken besöker sin egen (inte så fina) familj i Portsmouth så pratar folk helt vanligt (och därför ohyfsat...). Konversationerna är långa och ibland jobbiga att läsa - men också roliga och det som är Austens nästan viktigaste medel att skildra det som händer. Ju mer jag läser desto mindre tänker jag på att texten kanske är svår och desto mer uppskattar jag Austens fina och ironiska sätt att framställa människor. Boken är 200 år gammal och ändå kan jag både höra och se sir Thomas pompösa sätt och mrs Norris påfrestande figur framför mig utan problem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar