Jag har ibland ett starkt begär efter att läsa romantik. För många år sedan plöjde jag alla Barbara Cartlands böcker, såna där pocketar typ Harlekin. Jag köpte dem för kanske fem kronor styck och läste om cyniska hertigar som hittade oskuldsfulla skönheter. Det var engelska gods, det var debutantbaler, det var klänningar. Det var inte djup och svår litteratur men jag älskade verkligen att vältra mig i detta. Men Barbara Cartlands böcker går knappt att köpa längre (om man inte köper inbundna svindyra nyutgåvor om samma hertigar och rådjursögda flickor) och jag har haft dåligt med bränsle till min romantik-lusta de senaste åren. Jag vill ju helst att det ska vara lite historiskt också, med fina kläder och slott och annat nödvändigt.
Sen läste jag Simona Ahrnstedts Överenskommelser för något år sen och blev helt såld. Det var ju romantik, fast med en smart tjej. Mannen var cynisk som sig bör och miljöerna var de jag tyckte om - fast i Sverige! Blev helt fascinerad av att läsa om livet i rika kretsar i Stockholm på 1800-talet, har mest läst om elände och fattigdom innan.
Och så nu kom då äntligen nästa roman av Simona Ahrnstedt, Betvingade. Kastade mig över den när den anlänt till biblioteket. Romance, denna gången i svensk medeltidsmiljö!
Det börjar ju lite bryskt kan man lugnt säga, kärleken mellan Illiana Henriksdotter och Markus Järv. Han, kungens högra hand och riddare, rider in i en by och ser en kvinna som inte som de andra räddhågat ser ner i marken utan möter hans blick och drar lite i halslinningen. Ett tydligt tecken på att hon vill ha honom, tycker Markus, och skickar efter en stund ut en av sina män för att hämta henne till honom. En av sina yngre män. Den yngste och inte smartaste. Han fattar inte vem Markus vill ha utan rider ut och letar rätt på någon som ser villig ut. I skogen hittar han Illiana (och nej, det var inte hon som stod i byn). Hon är helt naken för hon har just badat i en skogssjö. Naken = villig, och killen lyfter helt sonika upp henne på axeln och bär med henne till Markus. Där står hon framför honom, naken och arg, och är inte det minsta villig. Det borde definitivt inte leda till kärlek, särskilt inte efter det att Markus snart också råkat ha ihjäl Illianas bror. Det är en olyckshändelse men leder till att de inom kort faktiskt är gifta med varandra. Väldigt mycket mot bägges vilja, men kungen beordrar Markus att göra det och Illianas föräldrar hotar med att piska henne om hon inte gör det. Så det är bara att gilla läget. Markus, som lever för att kriga, har fått en blek argbigga på halsen och Illiana har fått Järven till man, Järven som man skrämmer små barn med här i trakten. Så, nä, kärleken är verkligen inte given.
Jag läste snabbt ut den här, och feel-good-känslan inföll sig omgående. Fast kanske lite för omgående. För är det något jag vill invända mot så är det detta att Markus och Illiana sätter igång med kärleken så tidigt. Jag vill gärna att det ska dröja lite, och komma som en aha-upplevelse så småningom. Det ska vara hinder på vägen, förstås, och det är det förvisso här också men de är mest skapade av Markus och Illiana själv som inbillar sig att de nog egentligen inte är kära i varandra. Och så surar de lite. Och så ger de upp och är kära. Och så surar de lite igen... Eftersom de nu är så väldigt bryskt ihopparade så ville jag att kärleken skulle växa fram under lite mer motstånd.
Men i den här boken är det (trots romance-stämpeln) inte främst kärlekshistorien som fångar mig. Det är i stället miljön, 1300-talets Sverige och människorna i kung Magnus Eriksson närmaste krets. Jag fascineras av slottsmiljön, av kläderna, av marknaden i Skänninge, av byarna Illiana och Markus reser igenom. Det är bra beskrivet, många detaljer och jag kan se det framför mig. Men framför allt så väcker Ahrnstedt det till liv. Det är människor som bor i den här historiska miljön. De är som vi - bara med andra livsvillkor. De gnabbas, har humor, uppfostrar barn, drömmer om framtiden... De är inte bara en kuliss till ett kärleksdrama utan de lever.
Och...så gillar jag helt onödigt vetande (vetande? gissning? roligt!) som det att fru Birgitta på Alvastra inte trodde på vikten av att hålla kroppen ren eller hur det nu står. Följaktligen luktade hon därefter. Jag är så trött på Helig och God-stämpeln - här framstår Birgitta mer som en ragata med kraftigt konservativa (och heliga och goda) åsikter.
Skriv mer, Simona!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar