Allra först: om du ännu inte läst Starcrossed: Helena (se här vad jag skrev om den) men tänker göra det så ska du inte läsa vidare här. Händelserna i Hades är en direkt fortsättning av dem i Helena och det är svårt att skriva om Hades utan att avslöja handlingen i Helena.
Jag tyckte mycket bättre om den första boken i serien än om denna. Det är liksom inget som är nytt här - alla avslöjanden om Helena och familjen Delos kommer i första boken och vad som sker i Hades är bara en fortsättning av det som påbörjades i Helena. Helena är Nedstigaren vilket innebär att hon som levande kan komma till och vara i Hades, dödsriket. Hon har ett viktigt uppdrag i Hades: att finna och helst förgöra erinnyerna, hämndgudinnorna. Det är dessa hämndgudinnor och deras eviga ylande och gråtande som driver medlemmar av de olika Ätterna till att blodtörstigt vilja ha ihjäl varandra - även om de aldrig förr sett varandra. De skriker också efter hämnd när någon tar livet av en familjemedlem, och därför har Hector i familjen Delos blivit en Utstött som inte längre kan träffa sin familj. Träffar han dem så försöker de genast ha ihjäl varandra. Hector var i slutet på första boken tvungen att döda en ond morbror eller vad det var, och det hela var mycket hjältemodigt. Men det struntar erinnyerna i så nu är alla olyckliga och Hector alldeles ensam ute i världen.
Helena jobbar alltså på saken genom att genomströva helvetet på jakt efter erinnyerna - men det är inte lätt. Hon har inga superkrafter där nere och hon skadar sig ohyggligt varje natt. Tur att hon läker snabbt när hon återvänder till vår värld. Men den ständiga bristen på riktig sömn håller på att slita ut henne totalt och hon behöver snart hjälp i sitt viktiga uppdrag. (ja, hon behöver hjälp även i verkliga världen eftersom hon har fått en myrmidon som förföljer henne, en omänsklig soldat som absolut inte vill henne väl) En helvetesnatt håller hon på att sjunka i ett träsk i den lägsta kretsen av Hades - då är det äntligen någon som räcker henne en hjälpande hand: Orion. Det är ju bra. Fast egentligen inte, eftersom hon nog känner sig attraherad av honom rätt snart och de tillhör olika Ätter så de får inte bli kära i varandra. Och så har vi ju Lucas. Lucas och Helena älskar varandra över allt annat och vill alltid vara med varandra - men det får de ju inte sedan de fått veta att de egentligen är kusiner. Så Helena borde väl egentligen kunna vara med vem som helst men det känns ändå fel att det inte är Lucas.
Det tog lång tid att komma in i den här världen igen. Man kastas nämligen in i händelserna typ natten efter det som avslutade första boken, och har man inte den i mycket färskt minne (läs: läste ut den dagen innan) så är det svårt att dels komma ihåg alla triljoner personer som figurerar här, dels alla de märkliga regler och lagar som gäller för dem som är Ättlingar, vem som vill ha ihjäl vem och varför. Jag brottades med detta länge och hade svårt att ens begripa mig på varför Helena äntligen skulle dra ner i Hades varje natt - men till sist grep handlingen tag i mig och det blev rätt spännande när jag väl rett ut vem och varför och hur. Men, som sagt, jag gillar inte den här lika mycket som den första boken eftersom jag redan visste att alla var Ättlingar, halvgudar, hybrider och allt vad de är. Jag visste redan att Helena kan skjuta blixtar och att hon kan flyga, att Cassandra är ett orakel och vem Helenas riktiga mamma är. Nu blev det mer bara action och triangeldrama. Och så undrar jag varför, varför alla av mankön hela tiden tycker att de ska beskydda Helena - när de samtidigt pratar om att Helena har de största krafterna av dem alla, att Helena nästan inte borde få gå lös eftersom hon egentligen är så farlig. Hon verkar alltså fullt kapabel att ta hand om sig själv.
Trots att jag känner mig lite besviken på Hades så kommer jag nog ändå att läsa den avslutande boken i trilogin när den kommer (vet ännu inte vad den kommer att heta).
För vem? 14 - 19 år
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar