Och hon gjorde det. Jag har inte hört någon reaktion från henne än, men när jag såg henne ligga där och läsa så flöt ett eget läsminne upp. Nämligen hur det var när jag själv läste Bröderna Lejonhjärta första gången.
Det var nämligen en liknande situation. Jag hade ägt boken ganska länge men inte velat läsa den av det övertygande skälet att min mamma tyckte jag borde läsa den (hmmmm...får någon slags igenkänning här...). Tror jag var sjuk och hemma från skolan, och hade inget annat att läsa så min mamma tryckte den i händerna på mig och sa Läs!
Så det gjorde jag. Jag ville inte tycka om den här boken. Jag visste att den skulle vara tråkig. Men något dygn senare så hade jag ändrat mig...
Det som jag minns allra mest från när jag läste boken är Katla.
Det här var ungefär 1976-77, jag var väl kanske 9 år, och filmen om Bröderna Lejonhjärta hade inte kommit än. Jag kände ingen som läst boken och kände inte (som de flesta gör nu) till vad den skulle handla om eller vilka som var med. Så jag hade ingen aning om vad Katla var för någon figur. Det talades om den här hemska Katla som bodde i Katla-grottan, och att folk levde i skräck för Tengil för att han hade Katla. Jag tänkte mig på något sätt Katla som en storvuxen, blodtörstig och läskig pirat eller något, som bodde i en grotta, och som var väldigt elak och ond.
Sen får Skorpan se Katla första gången. Ja, alla ni som läst boken vet ju att det står typ "och där, i blixtens sken, så såg jag Katla. Ja, jag såg Katla..." och så vänder man blad och på ett helt uppslag är det en illustration på Katla bland bergen som står och skriker och sprutar eld.
Herregud vad rädd jag blev.
Ingenting senare i drakväg (och definitivt inte Katla i filmen...) har imponerat mig så som Katla gjorde när jag såg henne första gången.
Den där upplevelsen kommer nog inte min dotter att få, tyvärr. För hon vet redan. Lite sorgligt, nästan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar