tisdag 11 september 2012

Box 101

Box 101 av Andy Mulligan

Den här boken läste jag när den kom ut 2010 och tyckte mycket om. Spännande handling, fascinerande och deprimerande miljö, kluriga ledtrådar och så det faktum att huvudpersonerna var barn som bodde på en stor soptipp, såna som annars mer eller mindre figurerar som råttor i utkanten på andra böcker. Här fick de träda fram och berätta sin historia. Det var liksom DaVinci-koden fast som ungdomsbok och med gatubarn (eller soppojkar) i huvudrollerna. Nu har jag läst om den, men den här gången som högläsning för mina barn som är 11 och 13. Jag plockade fram den med spänningen och de kluriga ledtrådarna i minne, och för att det handlar om gatubarn (vi hade nyligen läst Alex Dogboy som högläsning) och tänkte att det säkert skulle funka som högläsning.

Boken är fortfarande bra. Den håller dock inte för en omläsning (eftersom det hela så mycket bygger på att slutet ska bli en överraskning). Den funkar heller inte så bra som högläsning. Sånt där är ibland svårt att märka när man läser boken för sig själv och så som varande vuxen, men när man läser högt märks det som kan vara svårt för ett barn att hänga med på väldigt tydligt. I den här boken är det de ständiga skiftena av berättarperspektiv som ställer till det. Alla de inblandade soppojkarna plus några lärare på en skola och dessutom några andra personer berättar sin del av historien och det är snabba klipp mellan de  olika berättarna. Mina barn blandade hela tiden ihop personerna: vem var det nu som blev tagen av polisen? Vem är det som berättar nu? Hur kan han nu vara på den och den platsen? Vem är det där nu då? När jag läste själv hade jag inga problem med detta men efter att ha läst boken högt kan jag nog tänka mig att ungdomar som inte är så vana att läsa böcker och som fastnar för den här boken för att handlingen verkar så spännande kanske ger upp och lägger boken ifrån sig för att de inte hänger med på berättarperspektiven.

Raphael, Gardo och Råttan bor på den enorma soptippen Behala utanför en stor stad i ett land som skulle kunna vara Filippinerna (det står i författarens efterord att Behala är inspirerad av en soptipp han besökte utanför Manila). De försörjer sig på att leta upp sånt skräp som kan säljas för återvinning. När boken börjar hittar Raphael något ovanligt: en läderpung som innehåller en plånbok med lite pengar, en karta och en nyckel. Han delar pengarna med Gardo och stoppar resten i fickan. Redan på kvällen kommer det poliser till Behala och frågar efter ett borttappat föremål som av misstag hamnat i soporna. De utfäster en stor belöning till den som hittar föremålet. Raphael förstår att det kan vara det han har hittat - men han säger ingenting. Han litar inte på poliser. Och det med all rätt, ska det visa sig.

Råttan invigs också i hemligheten och han känner igen nyckeln: det är en sån där nyckel som går till förvaringsboxarna på tågstationen där han bodde förut. Så nu måste förstås de tre soppojkarna ta sig till järnvägsstationen och hitta förvaringsboxen för de börjar förstå att det är något väldigt viktigt Raphael har hittat. Och farligt. Soptippen fullkomligt svärmar av poliser och viktiga personer och de har av någon annan fått veta att Raphael verkar ha hittat något ovanligt. Utan mer bevis än så tar de Raphael med sig till polisstationen för förhör. Här är det ganska otäck läsning och åtminstone mina barn funderade ganska länge efter läsningen på hur annorlunda det kan vara att leva i andra länder. Hur kan poliser få bära sig åt så här? Hur kan politiker och människor som bestämmer få bära sig åt så här? Är det verkligen ingen som står på de allra fattigastes sida? Trots de uppenbara hoten från polis och myndigheter så fortsätter pojkarna att nysta vidare i mysteriet med nyckeln, kartan och så småningom också brev de hittar, och koder, och böcker.

Det är riktigt spännande läsning som helst ska ske i ett svep (och det är svårt att lägga boken när man väl börjat läsa). Det är också tankevärt. Och slutet - ja det är riktigt, riktigt bra.

För vem? 13 år och uppåt

1 kommentar: