Men det ÄR verkligen olika vad som skrämmer oss i böcker. Igår var det en kille från sjuan inne på biblioteket, och han råkade få syn på en bok som stod på skylt: Vampyren från Croglin. "Åh", sa han, "den där! Den läste jag när jag var kanske nio år, och den gjorde så att jag inte kunde sova ordentligt på säkert ett helt år efteråt. Och jag läste inte ens ut den!"
Jag hade också läst den där boken, och blivit besviken. Den baseras på en lokal vampyr-myt, och poängen med hela storyn är att... avslöja att det finns en vampyr i byn, vilket läsaren ju redan från början var införstådd med. Enligt mig då, som alltså minns den som en ganska trist och ospännande skräckbok. Men den var den här killens värsta. Tänk, va? Och böcker som jag i stället har läst, som gett mig andnöd av skräck, ofta avfärdats av barnen som "helt trista och inte läskiga alls".
Jag sa förstås inte till killen att "men hur kunde du bli rädd för den?" utan bjöd honom i stället på min värsta skräckupplevelse: när jag som ungefär tolvåring kollade på en svartvit Draculafilm som sedan förstörde min nattsömn för många, många nätter. Han såg mest undrande ut, typ "hur kunde du bli rädd för en gammal film? Svartvit dessutom? Hallå?"
Lånade han boken då, killen? Näpp. Det blev ytterligare ett lån av en dagbok-för-alla-mina-fans. Vampyrboken ställde han tillbaka på hyllan, tittade på den lite förundrat typ "var du så liten och oförarglig?". Ni vet, ungefär så där som när man kommer tillbaka till barndomens högsta pulkabacke och finner den vara en högst ordinär liten kulle i parken bakom husen? Den blicken.
 |
| Fjuttiga pulkabacken |
Ja, jag har också förundrats över hur olika det kan vara. I vuxen ålder blir jag mer skrämd av till exempel Coraline än barnen blir, eller Petrus Dahlins lättlästa böcker, eller Argassoboken Trasdockan.
SvaraRaderaSen tänker jag på vad jag själv tyckte var läskigast i världen när jag var liten. Den stora spökräddningen. En larv i en naturbok som såg ut som en clown när den rullade ihop sig. Bröderna Lejonhjärta, som jag inte ens hade läst, men som min mamma sade att jag inte fick läsa än eftersom den var för hemsk. (= Själva boken är hemsk och jag bör inte vara i samma rum som den.) Inget av det ger direkt några hjärtklappningar nu.
Mitt tonåriga jag förstår jag lite bättre. Jepp, Den tyske studentens äventyr är rätt obehaglig. Jepp, Lida också.
Just den sortens böcker skrämmer mig med, de där med öppna slut och mardrömsstämning. Precis: Dahlins börja läsa-böcker (alltså sista om gosedjurskaninen... hu!), och Trasdockan. Coraline hade jag faktiskt till och med tänkt ta upp som exempel i inlägget!
Radera