Layers

Dorian är sjutton men lever redan som hemlös. Han tar inte droger, vill inte stjäla och försöker hålla sig ren och snygg, saknar skolan och ett ordnat liv, men kan inte bo med sin pappa längre så är tvungen att överleva på egen hand.

Nu har han hamnat i bråk med en annan uteliggarkille, en mycket större typ som ville ha Dorians pengar och fickkniv, men som Dorian överrumplande nog slog ner och klarade av att ta tillbaka åtminstone kniven ifrån. På morgonen efter vaknar Dorian i en pöl av blod.... inte sitt eget, men just den där andra killens. Denne ligger död bredvid Dorian, och i blodet ligger Dorians fickkniv. Dorian (som dessutom har väldigt ont i huvudet) fattar ingenting och minns ingenting. Vad har hänt? Inte har han väl haft ihjäl den andre? Men hans kniv ligger ju där?

Just i den här förvirringen och paniken kommer en snyggt klädd man och räddar undan Dorian, stoppar in honom i  en skåpbil och kör honom till ett nytt liv. Ett "residens" någonstans utanför stan, där det bor fler (många) f.d. hemlösa ungdomar som alla får mat, kläder, egna rum, undervisning, mot det att de jobbar med att dela ut flygblad om olika välgörenhetsorganisationer. Dorian undrar väldigt mycket över det hela - varför har till exempel alla ungdomarna olika färger på sina kläder? Dorian får börja i helt grå kläder, får sedan gröna och lite senare röda efter en särskild händelse. Men han är inte den som tackar nej till gratis mat och logi, och att dela ut flygblad är inte särskilt jobbigt, bara trist. Konstiga regler kring det hela, bara: han får inte lämna platsen han är tilldelad att stå på, får bara röra sig i en 10-meters radie. Och han måste le mot alla, även om vissa personer ställer sig att bara konstigt stirra på honom.

Den här börjar så bra, och jag får samma känsla som när jag läste Poznanskis Erebos. Vad är verkligt? Vad är en del av ett spel, eller av en digital verklighet? Matrix-vibbar och en undran om hur mycket jag kan lita på berättaren, en väntan på en gigantisk twist som ska ställa allt på huvudet.

Men.

Men sen händer liksom ingenting?? Dorian får reda på en del av sanningen, och ägnar sedan stora delar av boken åt att ränna runt på stadens gator på flykt medan han försöker få reda på mer. Och så vill han träffa/rädda tjejen Stella han träffade på Residenset i bokens början och insta-lovade bara så där utan större anledning än att hon hette Stella och hade brunt hår. Typ. Eller, jag fattade i alla fall aldrig varför de blev intresserade av varandra, hon och Dorian eftersom det inte framgick av vare sig dialog eller gestaltning mer än "Där är du och här är jag och jahapp, låt oss hålla händerna. Och kyssas lite, kanske? Jepp. Så där ja, nu är vi en pojke och en flicka som är ihop."

Men OK, jag läste ändå slut boken pga ville verkligen veta hur stor den där twisten jag anade skulle vara. Hade alla möjliga teorier (tänkte åt hållet Patient 67 av Lehane för den som läst) om hur allt verkligen hängde ihop. Rätt vad det var hade boken tagit slut och
Jag
Var
Så
Grymt
Besviken.

Va? liksom. Vad hände med avslöjandena? Allt det här visste jag ju redan? Allt blev bara ett enda stort blöh. Jag hade trampat runt med Dorian alldeles för länge, helt i onödan? Suck.

Jag blir inte klok på Ursula Poznanski. Ibland skriver hon riktigt bra böcker, som Sveket eller Erebos. Ibland rasar allt och det blir en Saeculum, eller som nu en Layers. Nu vågar jag nog inte testa fler av henne.

Fast den tredimensionella framsidan på Layers är väldigt snygg! Det syns inte på bilden ovan, men den är alltså (med hjälp av pärmens flik) i lager.

Titel: Layers
Författare: Ursula Poznanski
Originaltitel: Layers
Översättning (från tyska): Sofia Lindelöf
Utg år: 2017
Förlag: Vox by Opal
Köp den till exempel här eller här