Nötskal

Jag älskar oväntade berättarperspektiv, och det var helt därför jag valde den här boken. Ian McEwan är ny för mig, och boken utvecklades till en slags deckare som jag egentligen inte var sugen på nu - men det är ett ofött barn som är berättaren och det gick ju inte att motstå. Barnet som börjar få det väldigt trångt och obekvämt i livmodern eftersom det snart är dags för det att födas. Men fast detta barns liv inte ens har börjat har det redan börjat oroas och ängslas för hur det ska bli när det kommer ut.

Barnet hör nämligen allt som sker runtomkring. Mammans röst, de hon pratar med, radion, alla andra ljud helt förutom mammans hjärtslag och tarmverksamhet som kan vara nog så livlig. Och det barnet hör är att mamman tillsammans med sin älskare, tillika barnets farbror, planerar att ha ihjäl barnets pappa. Hen ska alltså bli faderlös innan sitt första andetag? Elände! Men vad kan barnet göra, då, instängt som det är utan någon rätt till talan överhuvudtaget?

Inte nog med mordplanerna (och det faktum att hen själv, barnet som snart ska komma, aldrig riktigt nämns i diskussionerna vilket är ytterst oroande. Ska det lämnas bort? Vad blir det för liv? Blir det ens ett liv?) - nej, detta barn får stå ut med både det ena och det andra. Modern håller inte särskilt hårt på alkoholbegränsning utan häller i sig det ena glaset vin efter det andra, plus en hel del starksprit också. Barnet är så van vid detta att det är en mycket större vinkännare än vad jag någonsin kommer att vara, pratar om druvor och årgångar och vilket vin som passar till vilken mat. Och så det här med sex - inga restriktioner där heller utan detta barn får liksom finna sig i att få huvudvärk eftersom vissa delar av Claude (älskaren) stöter på rätt våldsamt ganska exakt där barnet inte har några möjligheter att dra sig undan alls.

Vinkännedomen är bara en liten del av allt detta ofödda barn känner till - hen lyssnar ju på radio och tv och känner till världspolitiken i stort, kändisar, historia och har tankar och funderingar om mänsklighetens problem, om krig, trafiken i London och väldigt mycket annat.

Det är detta helt absurda som gör att jag tycker mycket om det här, att det är någon som är omöjlig som berättare som är just berättaren, och så som varande ett foster befinner sig mitt i händelsernas centrum fast ändå osynlig liksom. Jag gillar inte mamman, inte Claude, inte pappan, inte själva mordgrejen med dess detaljer och efterföljder - men jag älskar hur McEwan berättar om dem, detaljerna som får både personer och miljö att bli verkliga (stökigheten i huset? dialogerna före och efter samlagen? överhuvudtaget dialogerna!)
Och så fullständigt älskar jag Helge Skoogs uppläsning av det hela. (det är en jag-berättelse, så det blir som att Helge Skoog är det där ofödda barnet som har det så trångt och oroligt. Bilderna jag får i mitt huvud? Alltså, nej. Men ändå, haha, ja!)


Titel: Nötskal
Författare: Ian McEwan
Originaltitel: Nutshell
Översättning: Meta Ottosson
Ljudbok - uppläsning: Helge Skoog
Utg år: 2017
Förlag: Brombergs
Köp den till exempel här eller här