Lexia står i en bar och dricker rosa drinkar. En eller fem eller kanske sex eller vad det nu kan ha blivit. Hon behöver dem. Hon brukar inte dricka, men det här har varit en särdeles usel vecka. Dessutom trivs hon så bra där hon står och pratar med en Adam hon nyss träffade, som ser bra ut på det där "byggjobbarviset" och som är himla trevlig på alla sätt. Nå. Det är söndag, och drinkarna kanske var åtta? Tio? När hon ska gå hem hjälper Adam henne in i en taxi, men innan hon väl kommer dit råkar hon kräkas så att det stänker på hans skor. Jaja, hon kommer väl inte att träffa honom fler gånger?
Eh. Jo. Måndag morgon, flashiga reklambyrån i Gamla stan där Lexia jobbar som copy: här kommer byråns nye chef. Han har tidigare mest varit i finansvärlden, och är känd för att effektivisera. (läs: sparka folk) Nu ska han sätta fart på den här reklambyrån. Och han är... Adam. Som alltså inte är byggjobbare alls. Och Lexia som är så bakfull att hon knappt kan stava till pitch eller reklamkonto eller nånting. Heh.
Jamen, ni fattar. Lexia och Adam. Det slår gnistor. Grejen är att det inte får slå gnistor mellan dem - gnistor mellan chef och anställd på jobbet är ett stort no-no. Så det tar ett himla långt tag innan det får liggas här, och jag ledsnar lite faktiskt. Det blir för mycket Flashiga Jobbet På Reklambyrån Där Man Får Möta Kändisar På Mingel Och Alla Bara Är Så Allmänt Coola. Alltså, boken är välskriven och jag läser den snabbt, och när väl Lexia och Adam får till det gillar jag att läsa om dem. Men i mina romanceböcker vill jag drömma mig bort till miljöer jag vill vara i lika mycket som sucka över kärlek och pirr och smäkt, och den här reklamvärlden i Stockholm...? Nej! Jag vill bara så mycket INTE dit. Jag skulle själv inte vilja gå på mingelpartyn, ha guuud-vilka-bra-vänner-vi-är-nu-luncher-för-att-nätverka, vara trendig, vara så himla på hela tiden och ha det hängande över mig att faktiskt kunna bli uppsagd på stubben ifall det jag gör inte håller måttet, vill det så lite att jag faktiskt tycker det känns jobbigt att läsa om miljön Lexia och Adam rör sig i. Det blir ingen verklighetsflykt så som jag brukar söka den i romance, i stället blir det att jag flyr från boken till mitt eget trygga och tråkiga liv.
Men när det väl slår gnistor mellan Lexia och Adam... ja, då gillar jag, förlåter allt och läser vidare. Hm. Är lite kluven, alltså.
Sedan en annan sak jag satt och funderade över när jag läste: det pratas mycket om kroppspositivism i den här boken, om omöjliga kvinnokroppsideal, om rätten att älska och visa sin kropp vilka former den än har. Det är bra, det är jättebra! Men. Men... då hade det känts ännu bättre om Adam också hade tillåtits ha en hinner-inte-sköta-min-kropp-som-jag-borde-pga-jobbar-typ-24-7. Nänä, Adams kropp är perfekt. Den är hård överallt, har muskler på de rätta ställena, bär upp välskräddade kläder och även om det inte skrivs någonstans så tillåts den nog inte ha några överflödskilon (fast är den hård överallt så finns det väl inget överflödigt fett). Det hade känts mer rättvist om Adam kunde fått ha en liten gubbmage? Begynnande flint? Dallriga lår? Varför slå ett slag för att alla slags kroppar är OK även i romance när det tydligen inte gäller männen? Ska de i den här genren fortsätta att vara barbröstat (framsidorna...) snygga och automatiskt vältränade för alltid?
Nå, helt förutom Lexia och Adam och att jag är nöjd när de äntligen får till det så finns det ett antal personer i den här boken jag tycker mycket om att läsa om: Siri, till exempel, henne gillar jag! Henne skulle jag vilja läsa mer om. Får hon en egen bok? Och så älskar jag Dina med hårfärgerna, och Godzilla! Och, på tal om miljöerna: att Lexia bor på en husbåt. Det blir jag avundsjuk på. Den skulle jag också vilja bo på.
Titel: Allt eller inget
Författare: Simona Ahrnstedt
Utg år: 2017
Förlag: Forum
Köp den till exempel här eller här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar