Splendid

Detta är Julia Quinns första bok, och här är en hel del som inte är särskilt bra. Jag höll faktiskt på att lägga ner boken i början pga helt obegriplig instalove och att dialogen mellan vårt kärlekspar mycket gick ut på "du förstår inte hur mycket jag vill ha dig" "oj, verkar farligt, vi borde inte vara ensamma" "fast även om jag vill ha dig så vill jag inte gifta mig så jag får behärska mig". Men sen tog det hela fart, Hon och Han började lära känna varandra lite mer och dialogerna blev något mer intressanta - och rätt vad det var hade jag läst ut boken. Så helt OK ändå? 

Vi har här en hertig, Alexander Ridgely, hertigen av Ashbourne. Snygg, rik och ogift. Och eftersom han är just rik och ogift har han genom åren träffat väldigt många kvinnor som velat bli hans hertiginna - inte så mycket för hans egen skull (eller inte alls) utan just för den där hertiginnetiteln och pengarna. Och stackars snygge hertigen som vill bli älskad för sin egen skull har nu blivit bitter trots sin ungdom, och bestämt sig för att han ska banne mig inte gifta sig alls. Inte än på många år, i alla fall, utan mer när det börjar bli nödläge för att skaffa en arvinge.

Och så har vi Emma Dunster från Boston. Hon är väldigt rik, eller kommer i alla fall snart att bli det eftersom hon är arvtagare till sin fars rederi (eller vad det är, något med båtar och handel och mycket pengar i alla fall). Hon ska nu bo ett år hos sina kusiner i London och vara med om en "säsong". Skulle hon då hitta en make skulle hennes moster och pappa bli glada och lyckliga, men själv tycker hon inte att det är nödvändigt alls. Hon har ju sitt liv i Boston?

Nu börjar boken med den här instalove-grejen: Emma har för tillfället klätt ut sig till tjänsteflicka (för att hon och kusin Bella bara kände för det, lite äventyrligt så där) och är ensam ute på stan, utan medföljande"förkläde" (alltså en ensam ung lady ute på Londons gator, helt otänkbart och skandalöst om någon skulle få veta) och på väg för att köpa ägg. Då ser hon ett barn som håller på att bli överkört av en vagn, och kastar sig i vägen och räddar barnet (men får själv hjärnskakning på kuppen). Barnets mamma och morbror står bredvid, är henne evigt tacksamma och tar in henne i sin egen vagn för att hon ska få kvickna till. Barnets morbror är hertigen av Ashbourne, Alexander alltså. Och han ser på Emma i två sekunder och blir stormkär. Henne vill han ha. Och det är ju dumt att hon bara är en enkel tjänsteflicka, tycker Alex, och då kan det ju inte vara några riktiga känslor han har va? Och hon ser Alex och blir också kär omgående. Senare samma kväll möts de på en bal, och då förstår Alexander att tjänsteflickan inte alls var någon tjänsteflicka utan en lady, och han vill fortfarande ha henne men det är nu komplikationerna (och den tröttsamma dialogen ovan) uppstår. En lady kan man inte bara ha en affär med - här måste giftermål till. Och han vill inte gifta sig. Alltså jobbigt läge. Och Emma känner att hon nog är kär i den här killen, hertig eller ej, men det är ju också jobbigt eftersom hon tänker flytta hem till Boston igen. 

Och så följer boken med en hel del intrigerande av de bägges familjer (vilket är kul att läsa om) och inslag av en skurkaktig typ som försöker kidnappa någon av anledningar som pengabehov och allmän ondskefullhet (vilket är mindre kul att läsa om) och så blir det så klart ändå så att de gifter sig och är kära och glada och lyckliga for ever after. Som det ska vara.

Titel: Splendid
Serie: The Splendid Trilogy #1
Författare: Julia Quinn
Utg år: 1995
Förlag: Avon