I denna andra bok i serien Mage Winds (läs här vad jag skrev om första boken) kämpar Elspeth med att lära sig det här med magi. Det är främst Darkwind som ska lära henne - men eftersom han samtidigt håller på att påminna sig själv om hur man gjorde och känner sig rätt osäker så blir det en hel del frustration från bägge parter. Elspeth vill lära sig allt NU. Som väl är får de hjälp av gryphon-magikerna som ju i och för sig kan prata, men det är förstås inte lätt när man har en näbb. Författaren löser detta genom att låta samtliga deras repliker innehålla många RRR (som i "now DaRRRkwind if you RRRelease the poweRRR") - ja, så där som alla förstår att en näbbförsedd gryphon (ja, "grip" men jag gillar inte svenska ordet) måste låta. Samtliga repliker i alla tre böckerna i serien. Men.. man vänjer sig.
Tayledras-dalen där de befinner sig är normalt beskyddad av en särskild sorts magi - men av diverse anledningar (som vi fått läsa om i första boken) är denna magi skadad och till och med farlig. Den måste helas - och för detta kallas en magiker från en annan klan in. En supermagiker! Enter Firesong - galet snygg, alltid klädd i vitt, enormt självsäker attityd, förväntar sig allas beundran, har en helvit (högdragen) eldfågel samt rider på en vit hjort. Det låter ju som alldeles för mycket, men denne Firesong är en spännande karaktär att läsa om, och jag gillar honom mycket.
Super-onde magikern från bok 1, Falconsbane, borde ha blivit besegrad efter allt som hände i den boken, men nähädå. Han har överlevt, han är INTE nöjd, han suktar efter och planerar för en gruvlig hämnd på de där jämra fågelmänniskorna. Och framförallt på de där fullständigt vidriga gryphons. Falconsbane HATAR gryphons. De ska dö. De ska inte bara dö, de ska dö långsamt, länge och för alltid. Typ.
Falconsbane har på sätt och vis en dotter, Nyara, vars kropp han experimenterat med för sitt eget höga nöjes skull. Gett den kattliknande egenskaper och åtskilligt annat. Han har INTE varit en god far, så mycket kan man konstatera. Nu har Nyara flytt från farsan, och sitter i bokens början gömd i ett torn i skogen och försöker lära sig leva med sig själv, bestämma över sitt eget liv och klara sig utan hjälp. Eller, ja, hon har fått det talande svärdet Need med sig eftersom Need tyckte att Nyara behövde ett talande svärd i sitt liv mer än vad Elspeth gjorde det.
Elspeths kompis Skif rider runt i sagda skog och letar efter sagda torn och denna kattliknande Nyara eftersom han i förra boken blev akut tokkär i henne och vill leva med henne for ever and after. Det där vågar Nyara inte riktigt tro på, så hon gömmer sig.
Falconsbane har på sätt och vis en dotter, Nyara, vars kropp han experimenterat med för sitt eget höga nöjes skull. Gett den kattliknande egenskaper och åtskilligt annat. Han har INTE varit en god far, så mycket kan man konstatera. Nu har Nyara flytt från farsan, och sitter i bokens början gömd i ett torn i skogen och försöker lära sig leva med sig själv, bestämma över sitt eget liv och klara sig utan hjälp. Eller, ja, hon har fått det talande svärdet Need med sig eftersom Need tyckte att Nyara behövde ett talande svärd i sitt liv mer än vad Elspeth gjorde det.
Elspeths kompis Skif rider runt i sagda skog och letar efter sagda torn och denna kattliknande Nyara eftersom han i förra boken blev akut tokkär i henne och vill leva med henne for ever and after. Det där vågar Nyara inte riktigt tro på, så hon gömmer sig.
Jag gillar den här andraboken - den är full av härliga karaktärer med mycket attityd. Svärd, fåglar, superhjältemagiker och annat. Och massor av magi.
Titel: Winds of Change
Serie: Mage Winds #2
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 1992
Förlag: DAW
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar