Jag har läst alla böckerna om familjen Bridgerton. (här är t ex inlägget jag skrev om andra boken i serien, Anthonys bok) Och i dessa böcker förekommer återkommande den årliga musikaliska tillställningen där flickorna i familjen Smythe-Smith får publiken att vrida sig i lidande när de fullständigt misshandlar Mozart med fleras verk med hjälp av violiner, cello och piano. Det är alltid samma konversation bland gästerna: "men varför kommer vi egentligen hit och står ut med det här oväsendet varje år...??" "Jo, för det är tradition". Och flickorna Smythe-Smith ser ömsom glada ut (de av dem som är tondöva), ömsom lidande ut (de av dem som själva inser hur uselt de spelar). Detta är då kvartetten Smythe-Smiths egen serie, och även om den där musikaliska tillställningen är med i varje bok så är den inte det viktiga - det är såklart hur Smythe-Smitharna hittar sina respektive kärlekar for ever and after.
I denna första bok (det är fyra i serien) får vi lära känna Honoria Smythe-Smith, violinisten i kvartetten som väl egentligen hör att det låter för j-vligt men som ler och ler och ler konserten igenom eftersom hon tycker att man har inte roligare än man gör sig, och gillar traditionsgrejen även om det är rätt jobbigt att stå och spela ett stycke hon inte kan särskilt bra. Men strunt nu i fiolen (det gör ju ändå Honoria också 364 dagar om året) - det som är viktigt här är att hon ska träffa och bli kär i en viss Marcus Holroyd, earlen av Chatteris.
Eller, träffa och träffa... Marcus har varit som en del av familjen Smythe-Smith ända sedan han var en liten ensam pojke som på internatskolan blev kompis med Daniel Smythe-Smith och på loven fick följa med honom till hans hem och hans stora, bullriga familj och släkt. Daniel och Marcus var bästisar - och Honoria, som är ganska många år yngre, var mest den skitjobbiga lillasystern som försökte hänga på dem hela tiden när de ville göra roliga utan-lillasyster-saker.
Nu har Daniel pga en Stor Skandal (den får man veta allt om, i den här boken men framför allt i nästa bok som är Daniels bok) tvingats bo i utlandet, och har bett Marcus hålla koll på lillasyster Honoria så hon inte går och gifter sig med någon olämplig karl eller så. Och Honoria kämpar på - det har inte varit så där värst stora framgångar på äktenskapsmarknaden för henne (att Marcus avstyrt några mindre lyckade frierier har hon ingen aning om) men nu har hon en idiotsäker plan. Hon ska bli en kvinna i nöd som måste räddas, och räddaren ska så klart bli kär i henne, och sen borde allt vara klappat och klart. Och "nöden" hon ska räddas ur ska vara att hon har skadat foten i en grop i skogen (gropen har hon grävt själv). Den som kommer är Marcus - och den som skadas mest är också Marcus. Totalt oplanerat. Men! Delen av planen som handlar om "räddaren ska bli kär i henne"? Den funkar! Om än så småningom. Efter livsfarligheter. Och kolakaka. Och andra bakverk.
Jag gillar Honoria och Marcus, och konstig som jag är gillar jag allra mest delen när Marcus så dålig att han faktiskt är nära döden. Det är inte särskilt romantiskt just där, men dramatiskt. På rätt sätt. Hm... det är en annan Bridgertonbok där någon är allvarligt sjuk - tror det är Benedikts bok? Och jag gillade det partiet lika mycket som det här. Jag kanske ska övergå till att läsa romance i sjukhusmiljöer??
Titel: Som i en dröm
Serie: Smythe-Smith-kvartetten #1
Författare: Julia Quinn
Originaltitel: Just Like Heaven
Översättning: Olga Brinkborg
Utg år: 2021
Förlag: Lovereads
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar