Delirium

Delirium av Lauren Oliver

Jag gillar den här. Det är en dystopi i ett samhälle där man har funnit en lösning på samhällets alla problem - nämligen att via hjärnkirurgi ta bort alla starka känslor. Ingen som blir farligt arg, ingen som sörjer eller blir deprimerad, ingen som blir omdömeslös av kärlek, ingen som blir galet glad, ingen som drömmer...alla dagar ser likadana ut och alla är tryggare än tryggast och därför lyckliga. Eller?

Det finns många dystopier nu och jag har läst en hel del. Själva storyn i den här är förstås ganska förutsägbar med en kille och en tjej som blir kära trots att det är förbjudet, och som ska ta sig ifrån det stängda och kontrollerade samhället ut till friheten. Men den här boken fördjupar sig ordentligt i beskrivandet av samhället de lever i - hur det funkar, hur det blev som det blev och allteftersom boken framskrider förstår man mer och mer hur fruktansvärt vidrigt det är. Jag är sån att om jag läser en dystopi så vill jag liksom vältra mig i hur hemskt det är, förfasa mig över hur det kunde bli som det blev och gotta mig i vedervärdiga detaljer. Och det ska växa fram genom boken, så att jag anar hur det är i början och förstår mer och mer allteftersom jag läser. Visst behövs det en bra story men i den här genren vill jag främst ha en tydlig bild av det läskiga framtidsscenariot. Och det tycker jag att jag får i Delirium.

Alla genomgår Behandlingen när de har blivit 18 år. Får man Behandlingen tidigare kan det gå fel (man vet inte riktigt varför) och man kan bli galen, eller helt katatonisk, eller hamna i koma eller faktiskt dö. Efter behandlingen blir man alltså trygg - man slipper uppröras av känslor och är nöjd med sin tillvaro hur den än ter sig. Man tilldelas ett jobb och en livspartner efter att ha genomgått Utvärderingen något år innan Behandlingen. Vid Utvärderingen fastställs ens karaktär, eller vad man ska säga: hur duktig man varit i skolan, begåvningar, intressen, favoritfärg, utseende... Fast eftersom alla övar in "de rätta svaren" inför sin Utvärdering så är det väl lite si och så med vad den ger egentligen.

När boken börjar ska Lena snart sluta high school och hon är på väg till sin Utvärdering. Hon räknar dagarna till sin Behandling för hon är så fruktansvärt rädd att hon ska drabbas av det värsta av allt: amor deliria nervosa. Kärlek, alltså. Det är en vedervärdig sjukdom som via lidande och svält så småningom leder till döden om man inte hinner få sin behandling i tid. Lena har sett på nära håll vad det leder till - hennes mamma led av deliria. Behandlingen hjälpte inte, så hon fick en behandling till - som inte hjälpte den heller. Hon fick en tredje behandling - den här gången utan narkos eftersom narkosen kanske förhindrade behandlingen att fungera som den skulle. (hjärnkirurgi utan narkos...gah!) När inte den heller fungerade och en fjärde behandling var på gång så tog mamman sitt liv genom att hoppa nerför ett stup. Sedan dess bor Lena hos sin morbror och moster som är Behandlade, trygga och lugna...och fullständigt, fullständigt vedervärdiga att läsa om. Det är som två robotar vars liv går ut på att jobba, äta, sova utan att ha några större glädjeämnen eller sorger. Inget verkligt liv. Sån vill alltså Lena bli - då kan hon slappna av och bli trygg, tror hon.

Och ju mer man läser, desto fasansfullare förstår man att samhället är. Folk skaffar barn eftersom de är tillsagda att skaffa barn (antal bestäms också av staten, beroende på vad Utvärderingen har sagt och andra förutsättningar typ vilket jobb man har och var man bor). Men eftersom de inte har starka känslor så är det svårt för dem att knyta an till sina barn. Ingen tar upp ett barn som gråter. Ingen tröstar ett barn som slagit sig. Ingen bryr sig om något överhuvudtaget, egentligen - Lenas grannar får vid ett tillfälle sin hund ihjälslagen vid en razzia men de låter den bara ligga och förblöda ute i trädgården för att de inte bryr sig så värst mycket om den.

Och razziorna, ja. De genomförs med jämna mellanrum. Det är stora grupper med kontrollanter och hundar som genomsöker husen på jakt efter otillåtna handlingar typ att någon dansar, eller skrattar, eller verkar trivas mer än tillbörligt. Kontrollanterna slår sönder saker i husen, de tar folk med sig för förhör och annat värre, de är vedervärdiga men människorna, medborgarna, känner på sin höjd en svag irritation eller oro inför razziorna eftersom de ju inte har några starkare känslor kvar.

Och förhören...det finns något som heter Kryptorna, som från början var något slags sinnessjukhus där de låstes in som Behandlingen inte fungerat på. Nu låser man också in såna som verkar vara motståndare till samhället (fast oftast avrättas motståndare förstås direkt, utan rättegång), såna med obotlig deliria och kanske såna som spelat otillåten musik hemma (lågt, med fördragna fönster, men ändå upptäckta av kontrollanter...). Och beskrivningen av Kryptorna är riktigt otäck.

Lena träffar Alex. Tycke uppstår, fast det är förbjudet, och ja...hur bra kan det där gå egentligen i ett sånt här samhälle? Jag väntar med spänning på Pandemonium och Requiem som är de två återstående delarna i trilogin.

För vem? 13 och uppåt.