Den här har jag nu läst under ett par veckor parallellt med andra böcker. Den fångade mig nämligen aldrig riktigt för en sträckläsning. Utom möjligen i slutet där allt faktiskt som väl var knöts ihop rätt väl. Suldrun's Garden är den första boken i Lyonesse-trilogin av Jack Vance - de andra böckerna är The Green Pearl och Madouc. Alla tre ingår i den utgåva jag har köpt: The Complete Lyonesse vilken alltså är ett riktigt monster till bok. Jag var yr av fröjd när jag köpte den eftersom jag såg framför mig ett antal dagars fantasy-frossande. Men nu kommer jag att låta bok 2 och 3 vila lite eftersom jag blev ganska matt av att läsa den här.
Den är nämligen inte lätt. Man måste hålla uppmärksamheten uppe varje mening, för dels så är språket rätt komplicerat och meningarna ofta långa med en hel del svåra ord. Dels så kan man inte slappna av för varje mening innehåller liksom så mycket information. Antingen är det något som är roligt (en slags ganska torr och intelligent humor), eller så fäller någon en listig kommentar med betydelsefull undermening, eller så är det någon person som omtalas i någon bisats och som sedan har stor betydelse senare i berättelsen. Eller så är det någon viktig person som helt plötsligt dör - den här författaren drar sig inte alls för att skriva ut även huvudpersoner. Eller så når någons äventyr en väldigt snabb lösning, typ att någon förföljer någon annan under dagar och veckor med stor spänning och många faror och så vips, i en bisats så får den förfölje magisk olja på vagnshjulen och flyger iväg till andra sidan världen... Det går inte att skumläsa partier om det skulle vara tråkigt någonstans för försöker man sig på det så har man garanterat missat något viktigt och får läsa om. Och ibland ÄR det tråkigt. Politiska intriger mellan alla kungarna i Lyonesse t ex. Eller när pojken Dhrun ska ta sig igenom Tantrevelle-skogen och träffar på diverse väsen i korta episoder som mest liknar folksagor. Jag vill köra på fast forward vissa partier - men si det går inte för sig. Och alltså har jag bara orkat läsa boken i småportioner. Och eftersom jag inte orkat sträckläsa utan läst i omgångar och läst andra böcker i mellan - så har jag mellan varven glömt vilka alla var, får bläddra tillbaka till den eller den intrigen eller det samtalet, får återgå till någon av alla dessa sido-episoder som inte verkar viktiga men som visade sig vara det ibland i alla fall.
Det som utgör inledningen till denna komplexa berättelse och detaljerade värld är just Suldrun och hennes trädgård och hennes möte med Aillas. Suldrun är prinsessa - men det skulle hon helst slippa. Hennes far gör nämligen klart för henne när hon bara är liten att hon aldrig kommer att få leva som hon vill, att meningen med hennes liv är att vara en bricka i det politiska spelet och att hon ska göra som hon är tillsagd. Suldrun vill bara vara ifred och leva sitt liv. Så småningom har detta lett till att hon måste framleva sina dagar i sin lilla trädgård utanför slottet (hon har nämligen inte gjort som hon är tillsagd utan faktiskt varit rätt egensinnig). Tvärtemot vad hennes far tror så är hon rätt lycklig där i trädgården. Enter Aillas. Han är prins och har blivit iknuffad i havet av sin elake kusin som gärna vill ärva tronen i Aillas land. Aillas och Suldrun blir kära. Och om man tror att man förstår hur den här boken ska fortsätta (klart som korvspad att A och S flyr från den där trädgården och drar ut i Lyonesse på äventyr och så småningom tar över världen?)...så tror man helt fel. Vill inte spoila, men ett tag ville jag lägga den här boken ifrån mig för att det kändes rätt hopplöst. Allt gick liksom åt skogen och de dumma och elaka vann. Gång på gång.
Men. I småportioner tog jag mig vidare (fast de sista hundra sidorna läste jag i ett svep för nu började det hela lösa sig lite mer). Och jag läste om elaka trollkarlar, om ogres (jamen hitta någon bra svensk översättning då, "träsktroll" köper jag inte) som förslavade och åt upp barn och valde ut en ny liten flicka till sin säng varje natt (nej, det här är definitivt ingen barnbok), om älvor (absolut inte alver, utan de mer fåniga älvorna som ju håller sig undan i skogen och mest är elaka mot människor om de träffas), om portaler till andra världar där bergen själva kan prata (väldigt rolig episod), om tjuvar, om en häxa som tvingat till sig en yngre kvinnas kropp via något slags ondskefullt själsbyte men behållit den andra kvinnan i den nu avlagda egna kroppen som tjänarinna, om belägringar av slott, om hur man flyr ur en oubliette, om trollkarlars interna stridigheter, om det krigshungriga Ska-folket som är allas fiender och hur det är att vara deras slav, om magiska speglar, om en kvinna som vaktar ett vad och som har kvinnokropp, rävansikte och fågelfötter (med giftiga taggar) (för att besegra henne måste hon huggas itu fast sen bygger hon liksom ihop sig igen och vaktar vidare), till och med om en sliskig munk som kommit för att sprida kristendom till Lyonesse. Allt! Det är fullpackat! Ibland händer det för mycket - många små episoder kunde gott tagits bort för att lugna ner intrycket lite - men ibland blir det väldigt bra. Fast, som sagt, jobbigt att läsa. Nu vilar jag lite för att om några månader ta mig an bok 2 och 3.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar