Det mörka tornet 2: De tre blir dragna

Det mörka tornet 2: De tre blir dragna av Stephen King

Jag fortsätter med att läsa Kings magnum opus lite så där parallellt med annat jag läser. Fast den här blev lite mer än parallell för vissa stunder tog den över all min lästid - så mycket bättre än Det mörka tornet 1: Revolvermannen (läs här vad jag skrev om den)! Det är spännande och det är intressanta karaktärer (ja utom Roland för honom har jag lite svårt för. Han är lite för hjältemässig, för snabb, för modig, för odödlig...).

Vi träffar Roland precis där vi lämnade honom när första boken slutade - på en drömlik strand där havet börjar. Men där stranden i första boken inte känns riktigt verklig - så förvandlas den här raskt till en mycket verklig strand med tidvatten som rullar över Roland och dränker hans patroner (fasa!). Dessutom lockar skymningen fram märkliga varelser som ser ut som förväxta humrar och som pratar något obegripligt språk som låter som om de hela tiden ställer förvirrade frågor. En av dem hoppar på och anfaller Roland och sliter helt sonika av honom ett par fingrar på högerhanden (hans bästa revolverhand - dubbelfasa!) Här duger det inte att drömskt ligga och sova och fundera över vart han ska ta vägen för då kommer han att dö. Så han vandrar vidare, norrut, för det känns rätt. Efter ett antal dagar där han kämpar mot vätske- och näringsbrist och dessutom en begynnande blodförgiftning efter monstrets gift (den som högg av honom fingrarna under en spärreld av förvirrade frågeljud) så kommer han fram till en dörr. En stor tung dörr som står mitt på stranden utan något som håller upp den.

Det är den första av tre dörrar. På dörren står det "Fången". Och Roland går igenom dörren och hamnar "i själen" på en annan människa: Eddie. Eddie lever i vår värld, nutid (ja 1980-tal...) och i New York, och han är ute på fisens moss. Nämligen försöker han smuggla in ett stort parti kokain men flygvärdinnan har fått syn på honom och tror att det är något som inte står rätt till. Här kommer Roland indundrande i hans huvud och de måste samarbeta för att rädda varandra. Eddie från tullpolisen och Roland från sin blodförgiftning i kroppen som ligger kvar utanför den där dörren.

Detta är nog den delen av boken jag gillar mest. Eddie är heroinist och Roland är totalt främmande i vår värld (jag menar - flygplan....) och kombinationen blir väldigt bra och spännande.

De andra två dörrarna är något mer märkliga. Bakom den andra dörren träffar Roland två kvinnor som samsas om en kropp. Eddie blir kär i den ena kvinnan, Odetta, medan den andra kvinnan, Detta, försöker ha ihjäl både honom och Roland. Den tredje dörren är helt märklig och döljer ett totalt monster.

Nu har verkligen storyn i Det mörka tornet kommit igång och jag ser riktigt mycket fram emot att läsa kommande delar.