torsdag 30 augusti 2012

Torsdagsbarn

Torsdagsbarn av Sonya Hartnett

Tack till Atrium Förlag för recensionsexemplar!

Jag har läst att Hartnett säger att hon skriver för unga intelligenta ensamvargar. Jag är inte så ung och mer åt det bokslukande hållet även om jag trivs med ensamhet då och då och själv tycker att jag är rätt intelligent. Så Hartnetts böcker borde nog inte vara för mig - jag har i alla fall inte lockats av dem. Jag orkar sällan jobba med böcker - antingen är det något som talar till mig i dem och då läser jag dem, eller också är de stängda för mig och då slutar jag läsa. Den här boken gör mig alldeles grå och mörbultad redan från början - det är elände, elände, elände - men konstigt nog läser jag den till slut. Det är något som drar mig in i den ändå, trots allt elände. Och det är den där barn-Gollum som krälar runt i sina underjordiska gångar utan att någonsin (eller mycket sällan) se dagsljus. Det är det enda inslaget i boken som inte är hyper-realistiskt elände och grå fattigdom och egentligen sticker det ut alldeles förfärligt och hör inte dit (jag menar - ungen blir till och med förvandlad till något inte helt mänskligt när han växer upp, med större ögon, naglar som klor, öron som kan vikas ner för att stoppa jorden, och vaxartad fuktavstötande hy) - men det är alltså detta som håller mig kvar i denna ofruktbara, förtvivlade, karga miljö där alla människor bara verkar framlida sina liv, inte leva dem.

Familjen Flute har liksom hamnat på landet. Det är en lång orsaksräcka av ogina fäder, saker som inte gick som man tänkte sig, barnafödande och så första världskriget som Court Flute trots allt överlevde. För detta får han ett stycke mark som tack för hjälpen. Här bygger familjen ett skjul att leva i och fler barn föds. Men marken odlas aldrig upp. Berättaren, flickan Harper, har alltid hört att det är för att marken är ofruktsam och att det är därför familjen i stället lever på att snara kaniner.

Men snart förstår man genom den rike grisbonden Cables ständiga råd och vilja att få folk att göra som de borde i stället för det de tror att de vill att marken inte alls är ofruktsam. Det är Courts ovilja att odla "jag är liksom ingen bonde" som är orsak. Grannarna runt omkring har ju faktiskt odlat sin mark så det borde ju inte vara någon omöjlighet. Men det är som att allt som Court och familjen Flute någonsin tar i går sönder. Marken odlas inte upp. Kaninernas skinn får inga köpare. Tins tunnlar gör så att huset (skjulet) rasar. Arvet de räknade med efter farfar visar sig vara nästintill ingenting. De få pengar de ändå får skulle kunnat gå till typ klädtyg, nya kängor, redskap och frön för att odla upp jorden. Men för pengarna köps en häst åt sonen och så tre biffkor. Tre kvigor, ingen tjur, på en plats där det är ont om bete och ingen efterfrågan på kött. Detta påpekar grisbonden Cable för dem och liksom bara för att bevisa att de ändå kan så fortsätter de att lägga de sista pengarna på inhägnad åt korna och brunnsborrning. De lever liksom utan smart planering, och att de överhuvudtaget överlever är ett under och att de finner vilja att leva vidare i allt detta gråa elände är ett ännu större under.

Och mitt i allt detta så har vi då Tin. Vid fyra års ålder blir han närapå kvävd av ett ras av jord och lera nere vid ån men lyckas gräva sig ut (ja, pappa och storebror gräver från andra hållet). Tydligen så har han sen fått smak på att gräva så han gräver sig ett hål under golvet på skjulet och så ligger han där och bara tittar och kommer upp alltmer sällan. Så småningom räcker inte det utan han börjar gräva långa tunnlar som sträcker sig långt från huset och kommer inte ut nästan någonsin. I början diskuterar familj och grannar detta och undrar om de ska locka eller tvinga ut honom men de låter honom hållas eftersom han verkar lycklig med det han håller på med. Pappan verkar också märkligt stolt - i skyttegravarna kunde förmågan att gräva snabbt och bra vara skillnaden mellan liv och död. Och Tin kan gräva, han. "Alla vet att Tin var född till att gräva sig fram, han var född till uppgiften likt en hare eller en av de där vita blinda hårlösa mullvadarna som kommer till världen med klor som kliar efter att få borra sig ned i markens trygghet." Med tiden så bara är det så att Tin är i sina tunnlar och aldrig kommer fram och ingen verkar tycka det är särskilt konstigt. Han dyker upp ibland i boken, alltid i väldigt avgörande skeden. Det känns lite som att Tin trots sitt märkliga orealistiska liv i tunnlarna är den som står för familjens hopp. Han går sin egen väg, han, vad än grisbonden säger, och han gör vad han vill och överlever ändå.

Jag läste slut, och kommer att minnas Tin, men det här är trots allt inte en bok som tilltalar mig även om jag gillar delar av den. Det är bara för mycket elände och hopplöshet och jag blir helt grå hela jag av att läsa den.

För vem? 15 och uppåt

2 kommentarer:

  1. Jag gillade starkt Torsdagsbarn när jag läste den för några år sen, och tycker Hartnett har ett fantastiskt språk. Även om du nu inte gillade den blir jag faktiskt sugen på att läsa om den efter att ha läst ditt inlägg.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul att inspirera till omläsning!

      Radera