Monsternannyn

Det här är en bok jag kommer att tycka mycket om att bokprata om på jobbet - det finns massor av roliga detaljer att berätta om, och fantastiska bilder att visa. Men själva läsandet av boken gjorde mig inte helt överväldigad även om det finns mycket som är roligt och bra med den - jag tror barnen gillar det här och att jag helt enkelt inte befinner mig i målgruppen. Ta bara det här med att monsternannyn i fråga måste få rulla sig i lera, grus och löv för att må bra, och att all denna lera torkar in på dess kropp och sedan trillar av i jordkokor, grus och damm överallt där monstret befinner sig? Grushögar i soffan, jordkokor på golvet, ett ständigt damm i luften som ganska snabbt lägger sig på lägenhetens väggar, hyllor och alla ytor så att allt blir grått, grusigt och dammigt? Alltså, jag får panik och obehagskänslor och vill bara skrika åt det där monstret att ge sig iväg ut i skogen och aldrig mer komma igen så att jag får städa, dammsuga, sanera och kunna gå barfota på mina golv igen. (lite som när vi passat grannarnas lurviga samojed en vårvinterhelg när det är lerigt ute på vägarna...) Men jag tror säkert att min vuxna och trista reaktion på lerinpackat monster inte är så som barnen kommer att reagera.

Nå. Mamma har alltså vunnit en två veckors avkopplingsresa till Lappland. Pappa är alltid borta. (De tre barnen Hilda, Kalle och Majken kallar honom alltid för Osynliga rösten just därför att de aldrig får se honom, bara höra honom i telefonen. Det ger onekligen en del svärta till berättelsen men fint nog lämnar författaren detta till läsaren att förstå och fundera vidare över själv, jag gillar det.) Alltså måste barnen ha barnvakt. Som väl är ingår det faktiskt barnvakt i vinsten - dock inte någon mänsklig barnvakt. Det som dyker upp är alltså ett otroligt smutsigt, hårigt monster med viss social träning. (gillar att titta på tv och håller strängt på mattider)

Allra helst vill detta monster vistas i den trånga garderoben i hallen (och bilderna på monstret Grah när hen trycker ihop sig i garderoben är faktiskt obetalbara), åtminstone till en början. Och hur lätt är det för de tre barnen att lägga sig och försöka somna när de vet att det finns ett monster i garderoben?

Jag gillar alltså roliga detaljer men tröttnar lite när berättelsen drar ut i skogen och börjar involvera fler monster på ett för mig ganska komplicerat sätt. Men, som sagt, jag tror att barnen kommer att gilla det här mycket mer än jag gör. Och böcker med bilder på håriga monster som sitter i en soffa och glor på tv tycker jag alltid har sin plats i bokhyllan.
Och högläsning! Det tror jag blir alldeles utmärkt med den här!

Titel: Monsternannyn
Författare: Tuutikki Tolonen
Originaltitel: Mörkövahti
Översättning: Bo Samuelsson
Illustrationer: Pasi Pitkänen
Utg år: 2017
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år, eller säkert fint som högläsning från ca 7 år.