När jag nu läser den här kan jag ledsna lite på alla Annes drömmerier och mångordiga dyrkan av blommande körsbärsträd och mossiga skogsbackar - men barnet Carolina hade nog älskat just det där. Jag var en Anne då och kunde förlora mig hur länge som helst i funderingar som kanske uppstod när jag såg en liten sjö i skogen. OK, OK, de som känner mig vet att jag fortfarande är sådan - men nuförtiden är jag något mer lättväckt, och orkar inte riktigt med att namnge allt vackert till typ Mörka Speglande Vågen eller Skira blommornas dal...
Men att läsa Anne på Grönkulla får mig helt klart att vilja gå ut i skogen och bara vara. Eller, ännu hellre, åka till den där Prins Edwards ö och vandra runt i naturen där. Det är en bra bit dit, förstås... så kanske nöjer mig med Mörka Speglande Vågen som vardagligt heter Eksholmssjön och ligger några kilometer hemifrån.
Det jag tänkte på när jag läste (förutom att väcka min egen Inre Snödrottningskärlek) var hur mycket av det Anne på Grönkulla är och gör som jag känner igen från barnböcker av senare datum, men som jag inte visste kom härifrån då när jag läste dem. Återigen - jag önskar att jag hade läst om Anne för 30-40 år sedan. Men bättre sent än aldrig? Tror dock jag nöjer mig med första boken i serien. Däremot ska jag försöka få tag på tv-serien från 1985 och se den.
Titel: Anne på Grönkulla
Författare: L.M. Montgomery
Originaltitel: Anne of Green Gables
Översättning: Karin Lidforss Jensen
Utg år: 1908 (original), 2003 (den här utgåvan)
Förlag: Rabén & Sjögren (den här utgåvan)
Köp den till exempel här eller här
Anne på Grönkulla - bok och TV-serie - betydde väldigt mycket för mig som barn, just eftersom det var en av få böcker jag kunde känna igen mig i. (Så kallade realistiska barnböcker verkade nästan aldrig ha det minsta med min verklighet att göra.) Det fanns en period när jag skämdes lite över hur överspänd Anne var, men sedan läste jag om boken och insåg att det där vet ju författaren också, hon driver lite vänligt med sin egen skapelse.
SvaraRaderaNu i vår har jag fallit pladask för den nya Netflix-serien "Jag heter Anne", som verkligen tvättat bort det äppelkindade, samtidigt som den behåller karaktärerna oerhört trogna sig själv. Men jag vet andra Anne-älskare som tvärtom hatat den. Allt verkar bero på vad man fastnade för i originalet...
Jag är lite nyfiken på den också! Jag har läst både positivt och negativt om den och tänker att jag säkert hamnar lite mittemellan eftersom jag ju inte har något förhållande till Anne och hur "hon ska vara".
Radera